Orden blir hängande i luften, svävar som rök.
Bakom Norelli ser jag Alistair och Ethan, med uppspärrade ögon. Jag ser David, som gapar. Norelli tittar, av någon anledning, i golvet.
”Dr Fox?”
Little. Jag fokuserar blicken på honom, där han står på andra sidan köksön. Hans ansikte är upplyst av eftermiddagssolen.
”Anna”, säger han.
Jag rör mig inte, kan inte röra mig.
Han andas in, håller andan. Andas ut. ”Dr Fielding berättade vad som hände.”
Jag kniper ihop ögonen. Det enda jag ser är mörker. Det enda jag hör är Littles röst.
”Han sa att en polis hittade er vid foten av en klippa.”
Ja. Jag kommer ihåg hans röst, det djupa ropet som letade sig nerför bergväggen.
”Och att ni då hade tillbringat två nätter utomhus. I en snöstorm. Mitt i vintern.”
Trettiotre timmar från att vi körde av vägen tills att helikoptern dök upp, med rotorer som snurrade som en malström ovanför.
”Han sa att Olivia fortfarande levde när de lyckades ta sig ner till er.”
Mamma, viskade hon när de lade hennes lilla kropp på båren, invirad i en filt.
”Men att din man redan hade gått bort.”
Nej, han hade inte gått bort. Han var där, väldigt mycket där, alldeles för mycket där. Hans kropp som blev allt kallare i snön. Inre blödningar, sa de. Förvärrade av köldskadorna. Ni hade inte kunnat göra någonting annorlunda.
Det är så mycket jag hade kunnat göra annorlunda.
”Det var då problemen började. Att du inte kunde gå ut. Posttraumatisk stress, Vilket jag… alltså, jag kan inte ens föreställa mig.”
Gud, som jag hukade mig under sjukhusets lysrör. Paniken i polisbilen. De första gångerna jag gick hemifrån kollapsade jag. Först en gång, sedan två gånger, sedan två gånger till, tills jag lyckades släpa mig tillbaka in.
Och låste alla dörrar.
Och stängde alla fönster.
Och lovade mig själv att hålla mig gömd.
”Du behövde en plats där du kände dig trygg, det förstår jag. Du var halvt ihjälfrusen när de hittade er. Du hade genomlevt ett helvete.”
Mina naglar gräver sig in i handflatorna.
”Dr Fielding sa att det händer att du… hör dem.”
Jag kniper ihop ögonen ännu hårdare, vill att det ska bli ännu mörkare. Det är inte som att jag, typ, hallucinerar, sa jag till honom. Jag bara låtsas att de är där ibland. För att orka. Jag vet att det kan vara skadligt med för mycket kontakt.
”Och att det händer att du pratar med dem.”
Jag känner solen i nacken. Det är nog bäst om du inte gör de här samtalen till en vana, varnade han mig. Vi vill inte att det ska bli en krycka att hänga på.
”Jag blev lite förvirrad, för på dig lät det som om de bara befann sig någon annanstans.” Jag låter bli att påpeka att det tekniskt sett stämmer. Jag har inget mer att sätta emot. Jag är tom som en flaska.
”Du sa att ni hade separerat. Att din dotter var hos din make.” Ännu en teknikalitet. Jag är så trött.
”Det sa ni till mig med.” Jag öppnar ögonen. Nu badar rummet i ljus, alla skuggor är bortsköljda. Alla fem står uppradade framför mig, som schackpjäser. Jag tittar på Alistair.
”Ni sa att de bodde någon annanstans”, säger han, med krökt överläpp. Han ser äcklad ut. Det gjorde jag inte, så klart inte – jag har aldrig sagt att de bor någon annanstans. Jag är försiktig. Men det spelar ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll.
Little sträcker sig över köksön, lägger sin hand på min. ”Jag tror att du har haft det fruktansvärt. Jag tror att du verkligen tror att du träffade den här kvinnan, precis som du tror att du pratar med Olivia och Ed.” Han gör en liten paus innan han säger det sista ordet, som om han inte är helt säker på vad Ed heter, fast han kanske bara väger sina ord. Jag ser in i hans ögon. Bottenlösa.
”Men det du tror är inte på riktigt”, säger han, med en röst mjuk som snö. ”Och du måste släppa det här.”
Jag märker att jag nickar. För att han har rätt. Jag har gått för långt. Det här måste få ett slut, sa Alistair.
”Du har ju människor omkring dig som bryr sig om dig.” Mina fingrar trycks ihop i Littles näve, så att knogarna knakar. ”Dr Fielding. Och din fysioterapeut.” Och? vill jag säga. ”Och…” Hjärtat hoppar över ett slag; vem mer är det som bryr sig om mig? ”… de vill hjälpa dig.”
Jag sänker blicken till köksön, till min lilla hand i hans. Tittar på det matta guldet i hans vigselring. Tittar på min.
Nu är det ännu tystare. ”Läkaren sa… han berättade att medicinerna du tar kan orsaka hallucinationer.”
Och depression och sömnlöshet. Och självantändning. Men det här var inte hallucinationer. Det var…
”Och det kanske inte gör dig någonting. Jag vet att det inte skulle göra mig någonting.”
Norelli inflikar: ”Jane Russell…”
Men Little höjer sina andra hand, utan att ta blicken från mig, och Norelli tystnar.
”Hon talar sanning”, säger han. ”Kvinnan i 207:an. Hon är den hon säger att hon är.” Jag frågar inte hur de kan veta det. Jag bryr mig inte längre. Så, så trött. ”Och den här kvinnan du tror att du träffade tror jag att du… inte träffade.”
Till min förvåning märker jag att jag nickar. Men hur…
Han ligger steget före. ”Du sa att hon hjälpte dig in från gatan. Men det kanske var du själv som gjorde det. Du kanske… jag vet inte. Drömde det.”
Om jag drömmer när jag är vaken… Var har jag hört det någonstans?
Och jag kan se det framför mig, som om det vore en film, en färgfilm: hur jag häver mig upp från trottoaren, kravlar uppför trappen som uppför ett berg. Släpar mig in i hallen, in i huset. Jag minns det nästan.
”Och du sa att hon spelade schack med er och ritade bilder. Men återigen…”
Ja, återigen. Å, Gud. Återigen ser jag det framför mig: flaskorna, medicinburkarna, bönderna, drottningarna, de svartvita härarna som marscherar fram – mina händer som sträcker sig över brädet, svävar som helikoptrar. Mina fingrar, bläckfläckiga, som håller i en penna. Jag hade ju övat på hennes signatur. Skrivit hennes namn i duschen, i ångan och vattenstänket, där bokstäverna rann nerför glasrutan och försvann framför ögonen på mig.
”Din läkare sa att han inte hade hört talas om något av det här.” Han gör en liten paus. ”Jag tror att det kanske är så att du inte har berättat för honom för att du inte vill att han ska… prata dig på rätt köl igen.”
Jag skakar på huvudet, nickar.
”Det där skriket du hörde vet jag inte vad det var.”
Det gör jag. Ethan. Han förnekade det aldrig. Och den eftermiddagen när jag såg honom och henne i vardagsrummet så tittade han inte ens på henne. Han tittade ner i knät, inte på den tomma platsen bredvid.
Nu sneglar jag på honom, ser hur han försiktigt sätter ner Punch på golvet, utan att ta blicken från mig.
”Vad gäller fotot vet jag inte riktigt. Dr Fielding säger att du kan vara utagerande, att det här skulle kunna vara ett sätt att be om hjälp.”
Var det jag som gjorde det där? Visst var det det? Det var jag. Så klart: vem där? – det är ju så jag hälsar på Ed och Livvy. Hälsade. vemdaranna.
”Och vad gäller det du såg härom kvällen…”
Jag vet vad jag såg.
Jag såg en film. Jag såg en gammal thriller bli återkallad till blodigt technicolorliv. Jag såg Fönstret åt gården, jag såg Body Double, jag såg Blow-up – förstoringen. Jag såg filmer, gamla bilder från hundratals thrillers om fönstertittare.
Jag såg ett mord utan mördare, utan offer. Jag såg ett tomt vardagsrum, en tom soffa. Jag såg det jag ville se, det jag behövde se. Känner ni er inte ensam här? frågade Bogey Bacall, frågade mig.
Jag föddes nog ensam, svarade hon.
Det gjorde inte jag. Jag blev ensam.
Och om jag är så störd att jag kan prata med Ed och Livvy, så är jag definitivt så störd att jag kan hitta på ett mord. Särskilt med lite kemisk hjälp. Och visst har jag spjärnat emot sanningen ända från början? Visst har jag vridit och vänt på och vanställt fakta?
Jane – den riktiga Jane, kött och blod-Jane: självklart är hon den hon påstår sig vara.
Och självklart tillhör örhänget nere hos David den där Katherine eller vad hon nu hette.
Och självklart var det ingen som bröt sig in här i natt.
Det störtar genom mig som en våg. Slår mot mina stränder, spolar dem rena; lämnar bara strimmor av slam efter sig, som fingrar som pekar ut till havs.
Jag hade fel.
Värre än så: jag hade vanföreställningar
Värre än så: jag var ansvarig. Är ansvarig.
Om jag drömmer när jag är vaken, så håller jag på att tappa förståndet. Så var det. Gasljus.
Tystnad. Jag kan till och med höra Littles andetag.
Sedan:
”Det är alltså så det ligger till.” Alistair skakar på huvudet med särade läppar. ”Jag… wow. Herregud.” Han tittar strängt på mig. ”Jag menar, herregud.”
Jag sväljer.
Han fortsätter titta en stund, öppnar munnen igen, stänger den. Skakar på huvudet en gång till.
Till slut gör han en rörelse mot sin son, börjar röra sig mot dörren. ”Nu går vi.”
Medan Ethan följer efter honom ut i hallen sneglar han upp på mig med blanka ögon. ”Jag är verkligen ledsen”, säger han, med liten röst. Jag vill gråta.
Sedan är han borta. Dörren smäller igen bakom honom.
Nu är det bara vi fyra.
David tar ett steg framåt, tittar på sina fötter när han pratar. ”Så flickan på bilden där nere – hon är död?”
Jag svarar inte.
”Och när du sa att du ville att jag skulle spara ritningarna, så var det till en död snubbe?”
Jag svarar inte.
”Och…” Han pekar på trappstegen som står lutad mot källardörren.
Jag säger ingenting.
Hon nickar, som om jag har svarat. Sedan drar han upp väskan ytterligare en bit på axeln, vänder sig om och går ut genom dörren.
Norelli tittar efter honom. ”Borde vi prata med honom?”
”Är han till besvär?” frågar Little mig.
Jag skakar på huvudet.
”Då så”, säger han och släpper taget om min hand. ”Okej. Jag är inte riktigt… kvalificerad att hantera nästa steg. Mitt jobb är att bena ut det som har hänt och se till att det är säkert för alla att fortsätta med sitt. Inklusive för dig. Jag förstår att det här har varit svårt för dig. Det som har hänt i dag, alltså. Så jag vill att du slår en signal till dr Fielding. Jag tror att det är viktigt.”
Jag har inte sagt ett ord sedan Norellis kungörelse. Er man och er dotter är döda. Jag har ingen aning om hur min röst kan tänkas låta, måste låta, i den här nya världen där den meningen har uttalats, har hörts.
Little pratar fortfarande. ”Jag vet att du har det svårt och…” Han avbryter sig. När han tar till orda igen har han sänkt rösten. ”Jag vet att du har det svårt.”
Jag nickar. Han med.
”Det känns som om jag frågar det här varje gång vi är här, men vågar jag lämna dig ensam?”
Jag nickar igen. Långsamt.
”Anna?” Han iakttar mig. ”Dr Fox?”
Vi har återgått till dr Fox nu. Jag öppnar munnen. ”Ja.” Min röst låter som när man har hörlurar på sig – avlägsen, på något sätt. Dämpad.
”Med tanke på…”, börjar Norelli, men Little höjer återigen ena handen, och återigen tystnar hon. Jag undrar vad hon tänkte säga.
”Du har mitt nummer”, påminner han mig. ”Och ring dr Fielding, som jag sa, är du snäll. Han vill att du hör av dig. Ge oss inte skäl att bli oroliga. Inte någon av oss.” Han pekar på sin partner. ”Inte Val heller. Hon är en sådan som har lätt för att oroa sig, innerst inne.”
Norelli tittar på mig.
Nu har Little börjat backa, som om han inte vill vända ryggen mot mig. ”Och som jag sa förut så har vi många bra människor du kan prata med, om du vill.” Norelli vänder sig om, försvinner ut i hallen. Jag hör hennes kängor klappra mot kaklet. Jag hör ytterdörren öppnas.
Nu är det bara jag och Little. Han tittar förbi mig, ut genom fönstret.
”Vet du”, säger han efter en liten stund. ”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina flickor råkade ut för något.” Nu tittar han på mig igen. ”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till.”
Han harklar sig, höjer ena handen. ”Hejdå.” Han går ut i hallen, drar igen dörren bakom sig.
Efter någon sekund hör jag ytterdörren slå igen.
Jag står i köket, ser hur små galaxer av dammpartiklar formas och löses upp i solskenet.
Handen kryper bort till glaset. Försiktigt lyfter jag det, snurrar det i handen. För det till ansiktet. Andas in.
Sedan kastar jag det jävla glaset in i väggen och skriker högre än jag någonsin har skrikit.