Jag sitter på sängkanten och tittar rakt fram. På väggen framför mig dansar skuggor.
Jag har tänt ett ljus – ett litet i en glashållare från Diptyque, som jag inte ens hade tagit upp ur förpackningen, en julklapp från Livvy för två år sedan. Fikondoft. Hon älskar fikon.
Älskade.
Ett drag rör sig spöklikt runt i rummet. Lågan fladdrar och klamrar sig fast i veken.
En timme går. Sedan ännu en.
Ljuset brinner snabbt, veken badar i en liten blank stearinpöl. Jag sitter hopsjunken, med händerna inkilade mellan låren.
Telefonen blir ljus, vibrerar. Julian Fielding. Han ska träffa mig i morgon. Det kommer han inte att göra.
Natten sänker sig som en ridå.
Det var då problemen började, sa Little. Att ni inte kunde gå ut.
På sjukhuset sa de att jag drabbats av chock. Sedan övergick chocken i rädsla. Rädslan muterade, blev till panik. Och när dr Fielding väl gjorde entré uppvisade jag – tja, han formulerade det enklast och bäst: ”tecken på grav agorafobi”.
Jag behöver mitt hems välbekanta instängdhet, eftersom jag tillbringade två nätter i den främmande vildmarken, under den bottenlösa himlen.
Jag behöver en miljö jag kan kontrollera, eftersom min familj sakta dog framför ögonen på mig.
Som du märker frågar jag inte hur det kommer sig att du blev så här, sa hon till mig. Eller, sa jag till mig själv.
Livet gjorde att jag blev så här.
”Vem där?”
Jag skakar på huvudet. Jag vill inte prata med Ed nu.
”Läget, slugger?”
Men jag skakar på huvudet igen. Jag kan inte prata, tänker inte prata.
”Anna?”
Nej.”
”Mamma?”
Jag grimaserar.
Nej.
Vid något tillfälle välter jag mig på sidan, somnar. När jag vaknar är nacken öm och av ljuslågan återstår bara en blå liten plump som flimrar i den svala luften. Rummet är becksvart.
Jag sätter mig upp, ställer mig upp, knarrar, som en rostig stege. Tar mig ut i badrummet.
När jag kommer tillbaka ser jag att familjen Russells hus är upplyst som ett dockskåp. På övervåningen sitter Ethan framför datorn; i köket far Alistair fram och tillbaka med en kniv över en skärbräda. Morötter, neonfärgade i kökslampans sken. På köksbänken står ett glas vin. Jag blir torr i munnen.
Och ute i vardagsrummet, i den randiga tvåsitssoffan, sitter den där kvinnan. Jag borde väl kalla henne Jane, antar jag.
Jane har en mobil i ena handen, och den andra åker och far över den. Skrollar igenom familjebilder kanske. Lägger patiens eller något – nu för tiden verkar alla spel handla om frukt.
Eller så uppdaterar hon sina vänner. Kommer ni ihåg den bindgalna grannen?
Jag får en klump i halsen. Går fram till fönstret och drar för gardinerna.
Och sedan står jag där i mörkret: kall och fullkomligt ensam, fylld av skräck och någonting som känns som längtan.