»Han vill ju inte samarbeta …«

 

»Ni kanske invänder att detta inte alls är en rättegång; ni har helt rätt, för det är bara en rättegång om jag erkänner det som en sådan.«

 

Ur Franz Kafkas, Processen II. Första förhöret.

 

Att en gripen har rätt att få en rättegång inom rimlig tid är en grundbult i varje rättssamhälle. I Europa finns den principen först formulerad i Magna Carta 1215, det klassiska dokument som i århundraden sågs som ett skydd för engelska undersåtar mot kungligt godtycke.

Ironiskt nog sågs Magna Carta då också som ett skydd mot de impopulära tvångsutskrivningarna till kungens korståg mot muslimer.

Den medborgerliga friheten från godtycklig häktning bekräftades i England 1679 med den viktiga s k Habeas-corpus-akten, som förpliktade varje myndighet att se till att en frihetsberövad snarast förs inför en domstol som får pröva hans fortsatta kvarhållande.

För makthavares brott mot dessa rättssäkerhetsregler har anglosaxisk rätt i århundraden stadgat stränga straff. Akten betraktas som en milstolpe i rättssäkerhetens historia.

I svensk rätt ska häktningsförhandling hållas senast fyra dygn efter att den misstänkte gripits och en häktning prövas alltid av domstol. Eftersom ett frihetsberövande är en så allvarlig inskränkning i den personliga integriteten, och görs innan det fastslagits att den gripne har begått något brott, har stränga begränsningar i rätten att häkta alltid ansetts som ett av de viktigaste kännetecknen för en rättsstat.

Men ganska snart stod det klart att de människor USA frihetsberövat och bortfört till Guantánamo, inte skulle få sin sak prövad i någon rättegång, trots att veckorna blev till månader och månaderna till år. Anklagelserna mot dessa »terroristmisstänkta«, »misstänkta al-Qaidamedlemmar« och »misstänkta talibaner« upprepades ändå i media.

Efter ambassadör Pierre-Richard Prospers PR-besök i Stockholm i mars 2003, skrevs det att Mehdi inte var »samarbetsvillig« och inte pratade tillräckligt under förhören. Ibland kunde det tolkas så att ansvaret för kvarhållandet var Mehdis eget fel, för »han vägrade ju samarbeta med amerikanerna«.

– Han har själv nyckeln till sitt frigivande, sade USAs Stockholmsambassadör Charles Heimbold till uppvaktande riksdagsmän i december 2003.

Om detta säger Mehdi själv:

– De första sex månaderna eller så svarade jag så mycket jag kunde på förhörsledarnas frågor. Men förhörsledarna byttes jämt ut. De ställde nästan alltid precis samma frågor. Jag har kanske blivit förhörd mer än hundra gånger, men jag hade inget nytt att säga. Jag tyckte förhören var en sorts förföljelse – inte att de ville ta reda på om jag verkligen gjort något brott.

– Till slut, det var väl sommaren 2002, tyckte jag det var meningslöst att fortsätta svara om och om igen på samma frågor och så slutade jag att säga något. Jag svarade inte ens ’ja’ eller ’nej’. Min situation var svår, en psykisk kamp hela tiden, men jag orkade inte fortsätta svara.

Mehdis tystnad berodde alltså inte på att han höll på sin lagliga rätt att inte låta sig förhöras förrän han talat med sin försvarsadvokat, en rätt som USA alltid hyllat.

Mehdi märkte genast att han blev hårdare behandlad när han slutade svara.

– Det var efter sommaren 2002, som jag inte fick några brev från Sverige längre. Innan dess fick jag några brev från pappa. Jag frågade ofta efter brev. Jag bad också UD vid besöken, att de skulle fråga amerikanarna om mina brev. De berättade att de fått till svar att jag inte hade fått några brev. Förhörsledarna sade också att jag inte hade fått några brev därför att ingen i Sverige brydde sig om mig.

Trots det har Internationella Röda Korset konsekvent försäkrat att fångarna på Guantánamo får skicka och ta emot brev.

Det var också nu, sommaren 2002, Mehdi bestämde sig för att inte skriva några fler brev:

– Jag tyckte det var meningslöst. Jag fick ju inga brev och det verkade inte som de skulle se till så att mina kom fram. Det var också många medfångar som inte fick ett enda brev på hela tiden.

Den brutalare behandlingen av Mehdi och den brutna brevkontakten sammanfaller också i tiden med pappans öppna protest i en bur på Sergels Torg.

Mönstret i behandlingen av Mehdi följer inte riktigt det som andra frigivna fångar berättat om. Få tycks ha fått utstå så många förhör som han. Därför kan den hårdare behandlingen också ha varit en hämnd för att hans pappa gick ut offentligt i en demonstration, som den första anhörige i världen.

Också nästa gång som förföljelsen mot Mehdi skärptes, våren 2004, kan åtgärderna vara relaterade till vad som då hände i Sverige. Mehdi berättar att en sammanhängande period av tortyr och förhör med brutala förhörsmetoder startade den 11 april 2004:

– Jag kommer tydligt ihåg att det var den 11 april, därför att jag tänkte att nu börjar det bli mycket värre för mig.

Det var vid den tidpunkten det blev klart att en svensk åklagargrupp skulle tas emot i Washington, för att bland annat informera om Sveriges terroristlagstiftning och hur SÄPO arbetar. Det tyder på att processen för ett frigivande/överlämnande startade under våren 2004, troligen efter att Laila Freivalds träffat Colin Powell i februari och fått besked om att Utrikesdepartementet i Washington var berett att ta emot en svensk åklagardelegation.

Av förhörsledningen tycks detta ha uppfattats som signalen om att den tystlåtne Mehdi Ghezali snart kunde komma att släppas.

– Jag tyckte att det verkade som att de blev lite mer desperata i april, som om de ville krama ut det sista ur mig.

De frågor som ställdes av förhörsledarna tycks inte vara speciellt systematiska och syftade inte till att samla material för att ställa Mehdi till svars för något visst brott.

– De berättade aldrig att jag var misstänkt för något brott. De ville bara att jag skulle berätta om och om igen om mitt liv och sådant.

Liksom Josef K. i Kafkas roman Processen har varken Mehdi själv, UD eller hans advokat Peter Althin någonsin fått veta vad Mehdi konkret anklagades för eller varför han överhuvudtaget frihetsberövades.

– De frågade en massa om mitt liv i Örebro, om jag kände och hade träffat den eller den personen, om och när jag varit på en viss plats och vem som betalt mina resor.

Våren 2004 drogs först pappans och sedan mammans namn för första gången in i förhören:

– De sade att min pappa är en mycket farlig man, att han hade träffat olika personer som var farliga terroristledare och att de skulle fängsla honom och sätta honom i en bur bredvid mig i Guantánamo.

– På slutet, det var väl någon gång i juni, började en förhörsledare prata om min mamma också. Han berättade att hans egen mamma var död och att han ångrade att han inte hade åkt och träffat henne innan hon dog. Han ville inte att jag skulle göra om samma misstag som han gjorde och få ångra det i hela mitt liv. Du får ingen ny chans och det får du bära med dig i hela ditt liv. Han sade att det var något hemskt han måste berätta om min mamma i Helsingfors, men att han inte fick säga vad som hänt. Det lät som att hon var död eller råkat ut för något hemskt. Det var otäckt.

Det var därför med en viss oro som Mehdi ringde till sin mamma så snart han hade landat i Sverige.

Men den vanligaste frågan i förhörsrummet på Guantánamo var märklig:

– Den meningslösa frågan de ställde om och om igen var: »Vill du stanna kvar här eller vill du åka hem till Sverige.« Ibland frågade de om jag ville hjälpa dem eller få det värre.

– Men många av mina medfångar från Algeriet, Jordanien, Libyen, Tunisien och Egypten fick istället frågan om de ville samarbeta eller skickas hem till ännu värre behandling i sina hemländer. Många från de här länderna blev rädda när sju ryska fångar blev överlämnade till ryska myndigheter i december 2003.

En del fångar har också skickats tillbaka till länder i Nordafrika som Marocko, Egypten och Jordanien, till okända öden i fängelser eller fångläger, i länder som enligt FNs, Amnesty Internationals och USAs egen uppfattning, länge använt systematisk, fysisk tortyr.

 

Mehdis tigande blev i och med USAs »ambassadör för krigsförbrytelser« Pierre-Richard Prospers stora artikel på DN Debatt i mars 2003 ett tema i svenska media. I artikeln beskylldes Mehdi Ghezali för att ha tillhört al-Qaida. Han påstods, också felaktigt, ha blivit gripen på »slagfältet i Afghanistan«. Som skäl att hålla honom fortsatt frihetsberövad nämnde Prosper på DN-Debatt bland annat attentaten mot USAs ambassader i Dar es Salaam i Tanzania och Nairobi i Kenya 1998, som skadade flera tusen oskyldiga och dödade tolv amerikaner.

I TV förklarade Prosper också att »vi tillämpar krigslagar« vilket inte heller stämde – de gripna erkändes ju inte som krigsfångar med det skydd som dessa har enligt Genèvekonventionen.

I ett kort genmäle från Peter Althin, Henrik von Sydow, Gustav Fridolin m fl i Guantánamogruppens styrelse, (som DN Debatt refuserade), påpekades detta och att Mehdi Ghezali 1998 inte ens hade gått ut industriprogrammet vid Tullängsgymnasiet i Örebro och därför knappast kunde misstänkas för attentaten i Afrika 1998.

Mehdi berättar att samma fråga märkligt nog ställdes av den svenske diplomaten Bo Eriksson vid det första svenska besöket på Guantánamo i februari 2002.

– Han frågade om jag visste något om attentat i Afrika 1998 mot amerikaner. Jag svarade nej. Då frågade han: »Pratade ni aldrig om det i skolan«?

UDs representanter uttryckte oro över Mehdis tystnad vid det följande mötet med Guantánamogruppen.

Ambassadör Charles Heimbolds budskap till riksdagens utrikesutskott vid dess besök i amerikanske ambassadörens residens för att träffa honom och ambassadör Prosper, var att Mehdi måste tala.

Vad Guantánamogruppen förstod såg UD det faktum att Mehdi »inte samarbetade« som ett avgörande problem för att få honom fri.

Men efter flera år i fångenskap är det inte bara Mehdi som tiger.

– Jag tror att nästan 80 procent av medfångarna hade tröttnat på att prata. De sade att de var tysta och inte pratade med förhörsledarna längre, säger Mehdi.

Kanske var det också så att Mehdis tystnad till slut övertygade CIA och Pentagon om att de inte kunde få ur honom någon användbar information och att det gjorde det lättare att släppa honom.

Från Mehdis sida var tigandet ingen medveten taktik, försäkrar han. Men kanske var det ändå en sorts självbevarelsedrift, en tyst protest och ett sätt att bevara sin integritet inför förhörsledarna, att påminna sig själv om att ni är ni och jag är jag och jag accepterar inte att ni behandlar mig på detta sätt..