Världen efter Guantánamo
»Någon gång, då och då i historien, ställs mänskligheten inför rätta.«
David Guterson i boken »Snow falling on Cedars«
I ett mail om Mehdi strax efter frigivandet, dök det gamla ordet »muselman« upp som negativ beteckning. Det är en ålderdomlig förvrängning av arabiskans muslimin, pluralis av muslim. I Europa härstammar ordet från korstågstiden.
»Muselmaner« var, vid sidan av judar, zigenare och kommunister, utsatta för hårda förföljelser från nazisterna och t ex av Ustasja, nazisternas blodtörstiga kroatiska hjälptrupper, i kriget på Balkan 1940–45.
Den italiensk-judiske författaren Primo Levi, som överlevde Auschwitz, har i boken Vad är en människa? beskrivit hur det bland de »Untermenschen« som fraktades till detta koncentrationsläger, fanns en kategori bland de eländigaste av de eländiga, de judar som gett upp allt hopp, som fick öknamnet »Muselmänner«.
Muselmanstadiet var en följd av undernäring, stress och kyla. Fångens enda mål var att överleva. Han var ett offer för absolut maktutövning. Genom att reducera fångarna till »muselmaner« skapade lägrets herrar en kategori av levande döda, som tycktes stärka förtryckarnas självbild av makt och suveränitet.
De nazistiska fångvaktarna hånade ofta sina offer. I Buchenwald kallades dessa lägerfångar för »trötta schejker« på grund av sin framåtlutande, långsamma gång. I Neuengamme, ett mindre känt koncentrationsläger, kallades de »kameler« på grund av sitt vaggande sätt att gå.
När vi ser TV-bilderna från Guantánamo av utmärglade, framstapplande eller trippande fångar i tofflor eller barfota, som föses framåt av två fångvaktare med ett hårt grepp över fångens nedböjda nacke eller av utmärglade fångar som körs omkring av vakterna på tvåhjuliga transportkärror, slår samma känsla av total avhumanisering emot oss.
Den italienske rättsfilosofen Giorgio Agamden har jämfört Guantánamofångarna med äldre tiders fredlösa. Han varnar också för de nya former av totalitarism och rättslöshet som fått spelrum i den i stort sett misslyckade terroristjakten efter den 11 september.8
I sin bok Homo Sacer beskriver Agamden hur koncentrationslägren, genom att blottlägga dolda eller öppna värderingar i form av fördomar, förakt och rasism, säger något väsentligt om det samhälle som upprättat dem. I romersk rätt blir den bannlyste, fredlöse, likställd med ett djur, en »varulv«.
De lägerfångar som amerikanerna sedan januari 2002 hållit inspärrade på Guantánamo, är människor utan mänskliga rättigheter. De har till och med berövats sina namn. Under de två och ett halvt år som Mehdi Ghezali satt i lägret, hörde han inte en enda gång sitt namn. Han var bara ett nummer: US9SWE000166.
Att avhumanisera fienden är en del av krigets ansikte. I både amerikansk populärpress och i arméns allmänna jargong, kallades motståndarna i kriget i Afghanistan och de som påstods vara de skyldiga till 11-septemberattentatet, för »råttor«.
I en amerikansk kvällstidning löd helsidesrubriken över en bild på den smutsige, skäggige och illa medfarne amerikanske »talibanen« John Walker Lindh, som greps i norra Afghanistan och som amerikansk medborgare fick en rättegång i USA:
»HAN HANDLAR SOM EN RÅTTA. HAN SER UT SOM EN RÅTTA. HAN ÄR EN RÅTTA.«
På de T-shirts som säljs till soldater och vakter på Guantánamos shoppinggata, avbildas fångarna med en mänsklig kropp med råttansikte. På celldörren till en särskilt svag och utmärglad fånge i Abu Ghraib-fängelset, hade en militärpolis skrivit »Gollum« med krita och satt upp en bild på denna undermänskliga figur ur Sagan om Ringen. Vid en rättegång mot två vakter efter händelserna i Abu Ghraib-fängelset i januari 2005 förklarade försvarsadvokaten att metoden att stapla nakna fångar i en pyramid kunde jämföras med de högar som flickor som är »cheerleaders« gör när de avslutat sin show före en match.
– Är det tortyr? frågade han retoriskt.
Advokaten tyckte också att metoden att släpa omkring nakna irakiska fångar i hundkoppel var ett rimligt sätt att ha kontroll över fångarna:
– I Texas tar vi en lasso och drar iväg dem.
Attentatet den 11 september 2001 är den världshändelse som mer än någon enskild händelse i vår tid förändrat världen. Det blev startsignalen för nya krig. Sexton av attentatsmännen uppges ha dött i flygplanen. Men jakten på andra ansvariga har misslyckats. De misstänkta som gripits i Tyskland har släppts i brist på bevis. Istället startades »kriget mot terrorismen«. Även om det inte är det tredje världskriget, så har det flera gånger kallats just ett världskrig och därtill ett krig som kommer att fortsätta i decennier.
Förutom de reguljära krigen i Afghanistan och Irak och hot om krig mot flera andra länder, har USA gjort massgripanden av påstådda terrorister som förts till Guantánamo, men inte kunnat knytas till något enskilt attentat eller överhuvudtaget till terrorhandlingar. Gripanden av »misstänkta terrorister« har inte bara skett i Afghanistan, utan i de flesta EU-länder, inklusive Sverige. De har skett med stöd av FNs beslut från 2001 om att inget land får härbärgera terrorister. De har skett utan normal domstolsprövning och utan att de anklagade eller deras advokater fått se bevisningen och fått möjlighet att försvara sig. De gripna har förts till fängelser och fångläger i närmare tio olika länder. Det är genomgående länder som använder tortyr av fångar.
Den »bevisprövning« som sker har besvärande likheter med den prisjakt på misstänkta »talibaner« som afghanska krigsherrar och pakistansk säkerhetstjänst bedrev när de grep eller kidnappade fångar vintern 2001–2002. Guantánamosystemet, som systematiskt åsidosätter den mest grundläggande rättssäkerheten, har därmed blivit världsomfattande.
Guantánamo framstår inte som ett tillfälligt avsteg, utan som en hörnsten i en rättslöshetens nya världsordning. Århundradens kamp mot godtyckliga gripanden och för rätten till en rättvis rättegång har satts ur spel. När diktatorerna får sällskap av USA, som en gång var garant för folkrätten, då raseras det internationella rättssystemets grundval.
Genévekonventionens absoluta förbud mot tortyr var kärnan i de slutsatser som världen drog av andra världskrigets fasor. FN-stadgan från 1945, FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionen från 1948, är grundvalen för folkrätten.
Genom obevisade påståenden och ibland rena lögner och med hjälp av media i USA och Europa, har den amerikanska regeringen kunnat skaffa sig stöd för sin version av denna terroristjakt. Även Sverige dras via FNs och EUs sanktionslistor och undantagslagar, in i rättslöshetens nya världsordning. Det har skett med EUs medgivande och med Rysslands och Kinas gillande.
I USAs »krig mot terrorismen« har Sverige redan låtit utländska agenter begå övergrepp och olagligheter på svensk mark. I Afghanistan samarbetar Sverige med en militärmakt som har som doktrin att kränka Genèvekonventionen och de mänskliga rättigheterna och systematiskt använder tortyr mot fångar. Svenska officerare har, inom ramen för operationen »Enduring Freedom« i Afghanistan, tjänstgjort vid USAs militärhögkvarter i Tampa i Florida. Hur rimmar det samarbetet med den svenska utrikespolitik som sägs sätta mänskliga rättigheter främst?
Bushadministrationen är ansvarig för Guantánamolägret. Men Storbritannien, Frankrike och andra »upplysta« EU-länder, som säger sig sätta mänskliga rättigheter främst av allt, har genom tystnad och undfallenhet gjort rättsskandalen Guantánamo möjlig.
I efterdyningarna av 11-septemberattentatet antog det brittiska parlamentet antiterrorlagar som ger inrikesministern rätt att spärra in den som misstänks vara terrorist. Bevisbördan är alltså omvänd och de bevis som frihetsberövandet bygger på, är hemliga också för de frihetsberövade och deras advokater.
Sjutton utländska medborgare har redan suttit inspärrade i upp till tre år enligt den nya lagen. Ännu i januari 2005 hölls ett tiotal fångar sedan tre år internerade på obestämd tid och utan rättegång, de flesta i ett säkerhetsfängelse i Belmarsh i sydöstra London. Eftersom de kommer från länder som systematiskt använder tortyr mot politiska fångar, kan Storbritannien inte utvisa dem till deras hemländer. Men deras behandling i Storbritannien är inte så mycket humanare. Fångarna hålls inspärrade i små, mörka betongceller i 22 av dygnets 24 timmar. Inrikesdepartementets egen medicinske expert har kallat förhållandena »barbariska«.
I ett uppmärksammat utslag den 16 december 2004 fastslog överhusets laglorder, Storbritanniens högsta domstol, att frihetsberövandena utan tidsbegränsning strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Ett liknande Guantánamosystem har införts i Frankrike. De fyra franska fångar som frigavs från Guantánamo den 27 juli 2004, greps omedelbart av fransk polis. När detta skrivs sitter de fortfarande inspärrade utan rättegång. Enligt de franska antiterrorlagarna kan de hållas frihetsberövade utan rättegång i upp till tre år. De hålls inte inspärrade för att de gjort sig skyldiga till något brott i Frankrike, utan för att de råkade befinna sig i Afghanistan eller Pakistan efter attentaten i New York den 11 september 2001. En av dem, Imrad Kanouni, påstås ha haft kontakter med dem som låg bakom terrordådet i Madrid den 11 mars 2004. Men då satt Kanouni inspärrad i Guantánamo sedan över två år.
För »misstänkta terrorister« i Frankrike räcker det med att polisen anser att de haft kontakt med grupper som planerat attentat för att de ska kunna gripas på obestämd tid, i förebyggande syfte.
Tyskland införde i januari 2005 en ny invandrarlag, som gör det möjligt att enkelt utvisa utländska medborgare. Myndigheterna har snabbt upprättat listor över hundratals muslimer, »radikala islamister« som ska utvisas till länder som använder tortyr mot fångar. Enligt de nya tyska lagarna kan inte de utvisningshotade längre få beslutet prövat i vanlig domstol. Istället avgörs deras öde i landets federala administrativa domstol, som varken ger insyn eller sedvanligt rättsligt skydd.
Mot den här bakgrunden är det inte förvånande att EU har tigit om Guantánamo, trots alla vackra ord om mänskliga rättigheter i förslaget till ny EU-författning. Samtidigt som den nya författningen är på väg att införas, arbetar i all tysthet regeringarna i Storbritannien, Tyskland, Holland, Österrike och andra EU-länder på nya anti-terroristlagar i amerikansk anda, där månghundraåriga europeiska rättsprinciper är på väg att säljas ut.
Begreppet »terrorist« har samtidigt blivit alltmer diffust. Från att ha syftat på de ansvariga för ett visst attentat som skadat eller dödat oskyldiga civila, har det utvidgats till att omfatta medlemmar, sympatisörer och anhöriga till ett hundratal organisationer i hela världen.
Det latinska ordet »terror« betyder »skräckvälde«. Det myntades först i det romerska imperiet, om hotet från det kringströvande nordiska krigarfolket kimbrerna, omkring 100 år f Kr (terror cimbricus). Trots att kimbrerna inte gick till anfall, utnyttjades den skräck de skapade i Rom till att införa fyra års diktatur.
Även senare i historien har ordet »terror« och »terrorist« utnyttjats politiskt och ideologiskt, med den gemensamma nämnaren att det syftat på de svagas uppror mot makthavarna. Det har ibland också fått beteckna folkligt motstånd mot kolonialism och imperialism.
Övergreppen mot rättssäkerheten i dagens kamp mot terrorismen har redan förgiftat tillvaron för många muslimer. Tiotusentals anhöriga till Guantánamofångar har fått lida oförskyllt. Europas muslimer vill givetvis inte ha terrorismen på sin sida. Ändå hålls de ofta av media, främlingsfientliga partier och en högljudd opinion ansvariga för attentat som är eller misstänks vara begångna av islamister. Muslimer ser hur attentat, var de än sker i världen komprometterar en hel världsreligion och i stor utsträckning gör deras samhällen, moskéer, skolor och bokhandlar till mål för förföljelse, hat och hot.
Men terrorism har inte mer stöd i islam än angreppskrig har stöd i kristendomen. Islam förbjuder våld mot civila. Eftersom många muslimer har egen erfarenhet av umbäranden, förtryck, krig och terror, har de inte svårt att ha medkänsla med terrorns offer. När man läser Koranen ser man snart att dess kärna, liksom Bibelns, är kärlek, barmhärtighet och fred.
Övergreppen i Guantánamo och Abu Ghraib och krigen mot muslimska länder skapar samtidigt en växande grogrund för islamsk fundamentalism.
I så måtto är de uppenbart kontraproduktiva.
År 2001 till 2004 har USA tillfångatagit över 50 000 människor i Afghanistan och Irak. I Afghanistan finns ett 25-tal och i Irak närmare 20 fångläger som administreras direkt av Pentagon. Många är mer eller mindre stängda för insyn, också för internationella Röda Korset.
Pentagon vill nu ha »långsiktiga lösningar« i sitt krig mot terrorismen, i form av nya Guantánamoliknande fängelser eller fångläger i länder där USA har politisk och militär kontroll. Afghanistan, Saudiarabien och Jemen har nämnts som lämpliga, länder där tortyr utövas fritt. Fortsatta överföringar av fångar till länder som Egypten, Jordanien och Afghanistan nämns också. Lägren ska administreras av USA, men placeras i dikaturländer som saknar press- och yttrandefrihet och som är garanterat insynsskyddade vid tortyr och övergrepp på fångar. De ska kunna användas för mångårig säker förvaring av fångar, mot vilka inga bevis presenteras och inga rättegångar hålls.
Människorättsorganisationer har kritiserat att även många vanliga civila fångar hållits som fångar utan rättegång i månader och år i både Afghanistan och Irak.
Genom att beskriva detta som en nödvändig del av »kampen mot terrorism« och som ett »krig« och inte som polisiära aktioner mot brott, har de ansvariga legitimerat att oskyldiga civila, som inte har med saken att göra, förföljs och till och med kan dödas.
När detta skrivs har över 200 fångar släppts från Guantánamo – utan ett ord till ursäkt.
De flesta av dem lever dock inte som fria människor. Många har återfängslats eller hålls övervakade av polis i sina hemländer. En del har sagt att de inte vågar berätta om detta.
Andra har aldrig fått möjlighet att berätta offentligt, eftersom de förvaras eller bevakas i länder utan en fri press.
På Pentagons hemsida sägs inte att Mehdi Ghezali frigivits. Liksom för ett 40-tal andra frisläppta fångar, däribland de brittiska och franska, sägs att de »överlämnats till sina hemländer«. Att Sverige lämnat
USA garantier för övervakning av Mehdi, betonades flera gånger uttryckligen av USA vid frisläppandet. Uppgifter om krav på övervakning förekom vid flera tillfällen under 2003 och 2004 i svensk press. Men bl a Laila Freivalds förnekade bestämt att Sverige lämnat några sådana garantier.
Men själv säger Mehdi:
– SÄPO-män som jag känner igen har övervakat mig. Sedan jag kom hem till Örebro har de skuggat mig när jag gått ut varje dag och smugit runt huset där jag bor.
– En gång när jag kom ut från en port, så stod en kille med kamera och riktade den mot mig. Han stod mellan två bilar på andra sidan gatan. Jag sprang fram till honom och frågade vad han sysslade med. Han sade att det var »en svensexa«. Men i hans bil såg jag att det låg kameragrejor. Det var ingen pressfotograf, försäkrar Mehdi.
– En SÄPO-kille har också stoppat in ett brev i min brevlåda, fastän min adress är hemlig. En gång i början av november stoppade han in ett brev om att jag skulle träffa honom på polishuset i Örebro den 10 november 2004, men jag gick inte dit. Jag har talat med min advokat Peter Althin om vad SÄPO gör och han blev mycket upprörd och lovade ta reda på vad SÄPO håller på med. Amerikanerna har spärrat in mig och plågat mig i två och ett halvt år. Jag trodde inte det var tillåtet för Sverige att förfölja mig så här. Jag tror att SÄPO gör det åt amerikanerna.
När Mehdi besökte sin mamma i Helsingfors i november, hände också konstiga saker.
– Jag var skuggad av en kille hela tiden. För att veta säkert gick jag in på ett café. Han kom efter och beställde kaffe och en kaka. Men när jag gick ut därifrån istället för att fika, sprang han ifrån sitt kaffe och skyndade ut efter mig.
Strax efter att Mehdi besökt sin mamma, kallades hon till förhör hos den finska skyddspolisen.
Om Mehdis uppgifter stämmer har SÄPO bedrivit en form av förföljelse. Har den stöd i svensk lag? På vems uppdrag har den skett?
Inför det svenska åklagarbesöket i Washington i april 2004, uppgav regeringen att en avsikt var att informera USA om den svenska anti-terroristlagstiftningens möjligheter och hur SÄPO arbetar.
När jag återger för justitieminister Thomas Bodström vad Mehdi berättat för mig om SÄPOs agerande, svarar Thomas Bodström:
– Mehdi är en fri man. Det du talar om är SÄPOs bord.
Vid den brutala utvisningen av de två egyptierna i december 2001, hade SÄPOs Arne Andersson täta kontakter med vad han kallat »vår amerikanska väntjänst«, när en amerikansk specialstyrka förgrep sig på de båda männen på Bromma flygplats. SÄPO underordnade sig de amerikanska agenterna och lät dem ta befälet. Agenter i rånarhuvor klippte sönder deras kläder, satte på dem overaller, blöjor, svarta huvor, hand- och fotfängsel och tvångsmedicinerade dem med stolpiller i analöppningen. I det amerikanska planet bands de fast i selar.
Det var metoder som nästan i detalj överensstämde med de övergrepp amerikanska soldater utsatte Mehdi och hans medfångar för, när de fraktades från Afghanistan till Kuba ett par veckor senare.
I det här fallet finns det mycket som talar för att samma flathet gällt själva kärnfrågan, innehållet i de påstådda misstankarna om terrorism. SÄPO och regeringen valde att okritiskt och utan egen granskning, acceptera de lösa påståenden om Ahmed Agizas och Muhammed al Zerys farlighet, som CIA målade upp. Men efter nästan två år av tortyr och förnedring i ett ökänt fängelse i Kairo, släpptes Muhammed al Zery den 27 oktober 2003, utan att ha dömts eller anklagats för något brott. Ahmed Agiza »dömdes« i en hemlig rättegång till 15 års fängelse för medlemskap i en förbjuden islamsk organisation. Trots att inga bevis lagts fram inför en opartisk domstol eller för advokaterna, har Göran Persson, Thomas Bodström och Barbro Holmberg fortsatt att utmåla båda som mycket farliga terrorister.
Utvisningen skedde i december år 2001, bara några månader efter terrordådet i New York. I slutet av september hade FNs säkerhetsråd tagit det beslut som styrde beslutet om utvisning. I det FN-beslutet står att medlemsstaterna ska försäkra sig om att deras länder inte blir en tillflyktsort för personer som deltagit i terrorhandlingar eller planerar sådana.
I Guantánamosystemet ingår också att misstänkliggöra de redan frigivna, utan att dessa får möjlighet att rentvå sig. De fyra sista britterna som frisläpptes i slutet av januari 2005, »utgör fortfarande ett betydande terrorhot« hävdade Pentagon i en kommentar.
Svenska rättsgrundsatser om personlig frihet och okränkbarhet har funnits sedan de medeltida landskapslagarna, i England sedan Magna Carta på 1200-talet. Det som nu sker är det största rättsliga paradigmskifte som genomförts i Europa sedan 1930-talet. Liksom då genomförs det nu utan någon större offentlig debatt.
Den franske sociologen Jean-Claude Paye har bl a i boken La fin de l’Etat droit, varnat för att USA i tysthet håller på att skapa en ny juridisk världsordning, en global suveränitet, som också EU med de antagna undantagslagarna mot terrorism, underkastat sig. De rättsliga avtal som slöts mellan EU och USA efter 11-septemberattentaten, ger USA tillgång till våra skyddade databaser med personuppgifter och gör det möjligt för till exempel FBI att operera i alla EU-länder, hävdar Jean-Claude Paye.(13 EU-länderna har också förbundit sig att utlämna utländska medborgare på USAs begäran, praktiskt taget utan förbehåll. Det var också det som skedde på Bromma den 18 december 2001. Därför var det inte ett enstaka misstag. FN-beslutet om att ingen stat får hysa (av USA) »misstänkta terrorister« gör att händelsen på Bromma kan upprepas, även om den nye SÄPO-chefen Klas Bergenstrand tagit avstånd från de former som användes då.
De undantagslagar som USA stiftat, gäller de facto även för oss. De rättsövergrepp som hårdast drabbat fångarna på Guantánamobasen, men också de utvisade och torterade egyptierna i december 2001, blir därmed en del av EUs rättssystem, utan att vi har fått insyn eller möjlighet till öppen debatt. Därmed hotas det rättssamhälle och de fri- och rättigheter som männniskor i Västeuropa kämpat för i århundraden. Med dessa undantagslagar finns det risk för att Guantánamosystemet utsträcks långt utanför lägret och till och med överlever Guantánamolägret.
Samtidigt som amerikansk rätt utvidgats till EU-länderna, har USA verkat för att amerikanska medborgare inte ska kunna dömas i andra länder. Det är således inte ett jämbördigt internationellt rättssystem som etableras. I stället blir den amerikanska lagstiftningen överordnad andra staters lagar. Tidigare har straffrätt och rättssäkerhet tillhört de enskilda staternas suveränitet. Men EUs lagstifning är överordnad den svenska. Därför kan det svenska rättsskyddet sättas ur spel när USAs säkerhetstjänst utpekar svenska medborgare som »misstänkta terrorister«.
Vad kommer då att hända med Guantánamolägret?
När detta skrivs har över 200 fångar släppts. Men nya fångar har förts dit från Afghanistan. Antalet fångar är därför mer eller mindre konstant mellan 500 och 600. Det exakta antalet har Pentagon alltid vägrat att uppge.
De frågor jag försökt ställa till USAs ambassad om planerna för Guantánamo har inte besvarats. Beskeden från utrikesdepartementet, Pentagon och CIA är motstridiga och förvirrande. Samtidigt som företrädare för lägerledningen för första gången började tala om en avveckling hösten 2004, fördes nya afghanska fångar till Guantánamo strax efter presidentvalet i november.
Den 17 oktober 2004 bekräftades Mehdis och andra fångars vittnesmål om tortyr av f d fångvaktare intervjuade i New York Times.
I januari 2005 lyckades den amerikanska medborgarrättsorganisationen ACLU komma över FBI-dokument som publicerades i flera stora amerikanska tidningar. De visade att FBIs ledning sommaren 2004 fick flera rapporter från egna medarbetare om övergrepp på fångar. I juni fick FBIs chef Robert Mueller en rapport från medarbetare i Guantánamo med beteckningen »Urgent Report«, som beskrev övergrepp på fångar, som i flera fall var grövre än de Mehdi berättat om. I denna FBI-rapport och i en senare från 30 juli beskrivs hur en fånge förhörts i 18–24 timmar tills han låg medvetslös på golvet. Vid sidan av honom låg stora hårtestar som han ryckt av sig i förtvivlan. En fånge hade virats in i den israeliska flaggan (!), samtidigt som han utsattes för musik på hög volym och starkt strålkastarljus.
Vilket budskap bär tortyren och rättsövergreppen med sig till världen om innehållet i den demokrati som USA säger sig vilja sprida i Afghanistan och Irak? Fortfarande har varken den svenska regeringen, EU eller FN fördömt den tortyr som USA sanktionerat och satt i system i Guantánamo och på andra håll.
Arbetet har inletts för att Mehdi Ghezali ska få skadestånd för det olagliga frihetsberövandet och de bestående skador han kan ha fått. Den 25 oktober 2004 beslöt Rättshjälpsmyndigheten att Mehdi ska få ett visst ekonomiskt stöd att få hjälp att utkräva skadestånd av de ansvariga för Guantánamo i USA. Beslutet är principiellt viktigt. Det kan tolkas som ett erkännade av att Mehdi blivit utsatt för en olaglig behandling och är därmed ett första steg på en lång väg mot rättvisa och upprättelse.
Idag lever han på hemlig adress, men känner sig ändå långt ifrån trygg och säker. Många torterade lider av vad som kallas post-traumatisk stress. Tortyr kan ge symptom som ångest, depressioner, sömnrubbningar, koncentrationssvårigheter och aggressivitet.
Mehdi må kallas en fri man, men han känner sig inte fri. Hur skulle han kunna göra det, när samhället med ena handen lovar rättshjälp för skadestånd och upprättelse, men med den andra handen tycks fortsätta att förfölja honom.
Efter den amerikanska högsta domstolens utslag den 28 juni 2004 har en rad ansedda advokatbyråer förberett och sänt in stämningar mot Bushadministrationen. Soros Foundation och många enskilda i USA har utlovat ekonomiskt stöd för att ge fångarna upprättelse. Den danske fången har sagt att han reste till Afghanistan för att ansluta sig till de tjetjenska rebellerna. Några fångar har under tortyr erkänt att de burit vapen och deltagit i militär träning i Afghanistan. Eftersom det inte finns några sådana bevis eller komprometterande uppgifter mot Mehdi, tillhör han dem som har bäst utsikter till framgång i en skadeståndsprocess.
Den 27 oktober 2004 skickade fyra av de först frigivna brittiska fångarnas advokat in en diger stämningsansökan mot försvarsminister Donald Rumsfeld, de högsta militära ansvariga samt mot lägercheferna till en domstol i Washington. Deras krav löd på ungefär 70 miljoner svenska kronor vardera i skadestånd.
När de första rättegångarna kan starta är ännu inte klart. En rättvis skadeståndsprocess kräver de kränktas närvaro i rätten. Men varken Mehdi eller andra frigivna fångar skulle troligen släppas in i USA för att vittna i en rättegång. De finns alla på de amerikanska myndigheternas bevakningslistor över personer som inte får inresetillstånd eller visum till USA. Därför kan det dröja länge innan rättegångarna kan starta.
Utslaget i det fall som kallas »Rasul vs Bush« den 28 juni 2004, där USAs högsta domstol förklarade att britten Shafiq Rasul och femton andra Guantánamofångar från Storbritannien, Kanada och Kuwait, har rätt att få sin sak prövad vid amerikansk domstol, ger alla fångar ett hopp om rättvisa. Den majoritet av domare som formulerade det viktiga beslutet, var uppenbarligen medvetna om sin historiska roll. De hänvisade i sina domskäl direkt till Magna Carta från 1215: »Frihetsberövande utan rättegång har ända sedan John vid Runnymede betraktats som förtryckande och laglöst.« (Platsen där kungen, Johan utan land 1215 skrev under Magna Carta.)
Högsta domstolens utslag är ett bakslag för Bushadministrationen, som valde Guantánamo för att det ansågs ligga utanför amerikanska domstolars jurisdiktion. Utslaget ger också de frihetsberövade rätt att träffa civila försvarsadvokater medan de ännu sitter internerade på Guantánamo, vilket Pentagon har förhalat. Samtidigt förklarade domstolens majoritet att interneringen av den amerikanske medborgaren Yaser Hamdi, som togs till fånga i Afghanistan som »enemy combatant« och som utan rättegång hållits i ett militärt fängelse i South Carolina, USA, inte strider mot konstitutionen.
Utslaget till förmån för Guantánamofångarna betyder inledningen på åratal av juridiska processer, men troligen också ett första steg mot att avveckla Guantánamolägret.
Ödesfrågan gäller USAs vägval och framtid, det politiska ansvaret för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i form av brott mot Genèvekonventionen och andra brott.
Det kräver en process av självrannsakan, som trots allt måste starta i USA.
Den amerikanska konstitutionen och dess Bill of Rights garanterar allas rätt till liv, frihet och likhet inför lagen. Den ledande amerikanska medborgarrättsorganisationen American Civil Liberties Union, ACLU, som riktat hård kritik mot Guantánamolägret, har just orden »Defend the Bill of Rights« som sitt motto.
Det finns en stark historisk frihetstradition i upplysningens anda manifesterad i USAs konstitution, men i praktiken också ett mörkt stråk av grova övergrepp på mänskliga rättigheter i krigens skugga, från indiankrigen till Vietnamkriget.
I indiankrigen på 1860-talet beskrev general Pope siouxerna som »terrorister«, »galningar« och »vilda bestar«, som måste utrotas. I fälttåget 1862 hängdes vid ett enda tillfälle över 300 tillfångatagna indianer, utan rättegång. Den gången hade högsta domstolen inga invändningar, trots de stolta orden över domstolsbyggnaden; »Allas lika rätt under lagarna«. I Indokina dog omkring tre miljoner människor, de flesta oskyldiga civila. Ingen ursäkt har givits deras anhöriga och inga krigsskadestånd har betalats ut.
Under andra världskriget internerades 10 000-tals amerikaner av japanskt ursprung och nästan lika många tyskar och tyskättlingar i läger. De var aldrig dömda för något brott. De internerades utan verklig rättslig process och på lösa grunder som »förrädare«, »spioner« eller »nazister«. Bland tyskarna fanns både nazister och antinazister. Först 1988, efter 43 år, kom den amerikanska regeringens officiella ursäkt för interneringarna av amerikanska medborgare med japanskt ursprung. Tyskättlingarna har aldrig ens fått en ursäkt. Inga av de många oskyldigt internerade gottgjordes av staten.
Att så många japaner drabbades, har tolkats som ett uttryck för rasism.
I David Gutersons bok »Snow falling on Cedars« och i spelfilmen med samma namn från 1998, berättas om ett rättsövergrepp i andra världskrigets skugga och om dess mångåriga följder för en drabbad japansk familj.
Där säger den japanske misstänktes försvarsadvokat Nels Gudmundsson; i filmen spelad av Max von Sydow:
– Någon gång, då och då i historien, ställs mänskligheten inför rätta.
Den amerikanska konstitutionen är en frukt av upplysningen och dess maktdelningstanke.
I Guantánamosystemet är maktdelningstanken uppgiven och presidenten har i praktiken tagit sig makten att upprätta ett olagligt läger och att ge sig själv den yttersta makten över fångarnas liv. De amerikanska grundlagsfäderna skrev på 1700-talet sin tids mest demokratiska konstitution och uttalade som sin föresats att USA aldrig skulle få bli som det imperium de frigjort sig från och aldrig självt föra kolonialkrig. Dagens amerikanska ledare har för länge sedan glömt den läxan – liksom den från Vietnam.
I sin senaste årsrapport skriver den USA-baserade Human Rights Watch, som ibland kritiserats för att överse med den egna sidans övergrepp, de hårdaste ord den någonsin riktat mot regimen i sitt eget land:
»När en så dominerande och inflytelserik regering som den amerikanska öppet trotsar lagen och försöker rättfärdiga sitt trots, underminerar den också själva lagen och bjuder in andra att göra samma sak … Om till och med en så grundläggande regel som förbudet mot tortyr kan åsidosättas, undergrävs oundvikligen också andra rättigheter.«9
Guantánamo är ett uttryck för en ännu otyglad totalitarism hos världens mäktigaste stat.
Så länge den har makten är Guantánamosystemet ett latent hot mot oss alla.
Så länge den har makten är vi alla fångar i Guantánamo Bay.
8 Les Tempes Modernes, april 2004.
9 Human Rights Watch. Årsrapport 2004.