1
Mjödahult är ett av Ljuders äldsta bondehemman. Det är omnämnt i ett tingsprotokoll två hundra år före Amerikas upptäckt.
Nilsasläkten har brukat och bebott denna gård så långt tillbaka i tiden som papper är bevarade och släktledens minne räcker. Den förste kände ägaren var Nils i Mjödahult, och efter honom fick släkten sitt namn. Om Nils i Mjödahult är det för övrigt känt, att han i livet hade en av de största och grövsta näsor som folk hade sett i ett människoansikte. Den skall ha liknat en präktig frukt från rovlandet. Näsan gick i arv till hans efterkommande och uppenbarade sig i varje släktled hos någon av dem. Den blev ett igenkänningstecken på släkten. Nilsanäsan, som den kallades, skulle ha samma egenskap som en segerhuva: den bringade tur åt sin ägare. De barn som föddes med Nilsanäsor blev släktens dugligaste och lyckosammaste människor, och fast den för kvinnorna var en vanprydnad, skall den icke ha varit till hinders för deras giftermål.
Jordeboken omtalar, att Nilsarnas Mjödahult på 1700-talet var ett helt mantal. Gården styckades därefter vid arvskiften flera gånger, sista gången 1819, då den skiftades mellan två bröder, Olov och Nils; vid detta arvskifte omnämndes ytterligare fyra bröder och tre systrar. De nya gårdlotterna blev sålunda endast sextondedelar. Nils, den yngre brodern, fick flytta ut till ytterägorna, där han tilldelades tre tunnland åker inne i tallmon. Det nya stället omtalas i jordeboken som ett sextondedels mantal kronoskatte Korpamoen under moderhemmanet Mjödahult.
Nils Jakobs Son var kort till växten, endast fem fot. Han hade inte begåvats med Nilsanäsan, men var inte dess mindre en duglig och ihärdig man. Han vilade icke gärna sina händer, om de hittade något att uträtta. Märta, hans hustru, var en stark och storvuxen kvinna, hela huvudet längre än maken.
Korpamoen var från början inte större än ett torp, men Nils förvandlade sin arvslott till en gård. Marken bestod mest av mojord och var överströdd av sten; det såg ut här som om det hade regnat sten från himlen under skapelsens alla sex dagar. Men Nils letade rätt på all jord som rimligtvis kunde odlas och angrep stenskärven med sin järnstake och sin våg – vågen var en lång stång med hästsko fastspikad i storändan. Sitt bästa redskap hade han dock fått av Gud Fader: Han gick lös på stenen med blotta händerna, han vältrade dem, brottades med dem och tog livtag med dem djupt nere i deras hålor. Och när Nils träffade på en sten, som han inte rådde på med armkraft och inte heller med järnstake och våg, så gick han efter sin hustru. Märta var nästan lika stark som maken. Hon klängde sig fast i lilländan på vågen och tog i, medan Nils stack under stenen med järnstaken.
Det var en tyst kamp, denna, mellan Nils och stenen, en kamp mellan en tung, död massa och en tålig och uthållig mans levande muskler och senor.
Och det var en kamp som fortsatte under hela Nils bondetid: Varje år bröt han upp ett skäppland åker. I Korpamoen fanns det till slut flera stenrösen än på något annat ställe i socknen. När Nils körde i åker, gick årdret mest i ring runt rösena; han brukade säga, att han blev yr i huvudet av ringleken på sina åkrar.
Nils Jakobs Son var också träkunnig och gick dessemellan som timmerkarl i bygden. Han hade själv byggt sitt hus. Redan som pojke hade han gått med timmermän, och innan han var vuxen kunde han timra husknut, som var det svåraste i timmermansyrket. Han var också ställmakare och hovslagare. Vintrarna igenom stod han vid hyvelbänken och gjorde alla slags bonderedskap.
När han tillträdde Korpamoen hade han tagit ut hypotek på gården för att lösa ut syskonens arvslotter med kontanta medel. För att kunna betala årsräntan på hypoteket arbetade han som timmerkarl och snickare.
I Nils och Märtas äktenskap föddes tre barn, sönerna Karl Oskar och Robert och dottern Lydia. Två gånger hade Märtas havandeskap slutat med snedresor. Ena gången hände det samma dag hon hade varit ute och hjälpt sin make att ta upp en stor sten ur dess håla.
Sveriges och Norges nye konung, Karl Johan, hade uppstigit på tronen några år innan Nils och Märta gifte sig, och de hade döpt sin förstfödde efter honom. Samtidigt passade de på att ge honom ett andra namn efter den nye kronprinsen, Oskar. Det skulle vara lyckosamt för barn att bli uppkallade efter de höga i världen, kungar och prinsar, drottningar och prinsessor. Och den allra fattigaste kunde bestå sina ungar med kunganamn, då de inte kostade mer än andra namn som stod i almanackan.
Därtill kom att Karl Oskar, den förstfödde sonen, redan före dopet, vid födelsen, hade fått som arvedel den turbringande näsan, Nilsasläktens stora näsa.
Karl Oskar växte upp och fick goda krafter. Han följde snart sin far på byggen och hjälpte honom vid stenbrytningen. Men pojken blottade tidigt ett eget sinne. Det hände, att han i arbetet inte gjorde som fadern befallde, utan såsom han själv tyckte, och han kunde företa sig ting på eget bevåg, fastän han ännu var i föräldrarnas bröd. Och ingen aga bet på det envetna barnet. Nils blev många gånger uppretad på sin självrådige son.
En dag när Karl Oskar var fjorton år gammal hade fadern befallt honom att såga av pinnar till en ny höhäck, fem fot långa. Karl Oskar tyckte att häcken blev för låg med så korta pinnar: Han sågade dem istället sex fot.
Nils mätte pinnarna till höhäcken och sade:
– Vill du int göra som du är tillsagd pojk, så får du gå vart du vill!
Karl Oskar var tyst en liten stund. Sedan svarade han sturskt:
– Då går jag väl vart jag vill!
Och samma dag gick han och tog tjänst som dräng hos en bonde i Idemo, där han stannade i sju år.
När Nils blev tagen på sina ord, ångrade han dem; sonen hade varit honom till god hjälp. Men han kunde inte ta orden tillbaka. En pojke, som ännu inte hade begått Herrens nattvard, kunde inte i arbetet få råda över sin far.
Under tjugofem års tid artade det sig lyckligt för Nils och Märta i Korpamoen.
En dag på vårvintern 1844 var Nils Jakobs Son ensam ute och bröt åker på en avlägsen glänta i hagen. Då träffade han på en sten, som var mycket besvärlig. Den var mindre än många stenar, som han hade tagit upp ensam, men den låg djupt i jorden och var rund som ett klot, så att varken järnstake eller våg fick fäste i den. Nils nyttjade alla sina knep, och till sist hade han vältrat stenen mer än halvvägs ur hålan. Han låste den med järnstaken för att göra återstoden av arbetet med blotta händerna. Men just som han skulle ta det slutliga livtaget med stenen och vältra upp den, gled jorden undan hans ena fot och han föll framstupa. I fallet rubbade han järnstaken, så att låset för stenen lossnade. Stenen rullade tillbaka ner i sin håla – och över ena låret på Nils.
Han blev liggande. När han inte kom hem till meraftondags, gick Märta ut för att leta efter maken. Han låg kvar i hålan bredvid stenen och hon tog honom på ryggen och bar honom hem. Berta i Idemo, som anlitades för alla skador och krämpor, efterskickades till Nils, och hon sade att lårbenet var bräckt på honom och att höftleden var skadad.
Nils låg till sängs i flera månader, medan Berta skötte om honom med sina örtkok och sina salvor. Lårbrottet läktes ihop, och han kunde åter stå på sina ben. Men i höftleden kvarstod det en skada, som förblev obotlig. Han kunde inte mer flytta fötter utan kryckor under båda armarna. Hädanefter var han oförmögen till annat arbete än det som förrättas enbart med händerna, i sittande ställning.
Nils Jakobs Son var krympling. Hans bondetid var slut. I tjugofem år hade han brottats med stenen. I deras sista livtag hade stenen vunnit.
Den höga fädyngan i Korpamoen berättade nu, att här inte längre var något torpställe: det var ingen torpdynga som låg utanför fähuset. Gården hade nu sju tunnland åker och vinter- och sommarfödde sju nöt. Nils och Märta hade mer än fördubblat den jordlott, som de tog emot för tjugofem år sedan. Nu skulle de lämna den ifrån sig.
En sextondedel kunde inte klyvas, den var ingenting att dela på. Någon av barnen borde nu få nytta av det arbete som de hade lagt ned här. Karl Oskar hade nätt och jämnt hunnit bli myndig. Dottern Lydia var fjorton år och Robert, andre sonen, bara elva år gammal. Även den äldste sonen var väl ung för att bli sin egen bonde, men hellre än att gården skulle gå till oskylda bjöd Nils ut den till honom. Han hade också hunnit få respekt för Karl Oskar, den envise och tilltagsne pojken, som vid fjorton år lämnat föräldrahemmet för några häckpinnars skull, för att han inte fick sin egen vilja fram.
Efter sju års bondetjänst var Karl Oskar utled på att arbeta åt andra, och han ville gärna ha sitt eget på föräldragården: Han var beredd till köp.
– Men ska du bli bonne, så behöver du en kvenna också, sade Nils.
– Jag tror jag kan få en bra en, om jag vill, svarade Karl Oskar självsäkert.
– Stå int’ å skrävla! förmanade fadern.
Men ett par dagar därefter kom Karl Oskar och omtalade, att det skulle lysas till äktenskap för honom nästa söndag. Föräldrarna blev så häpna, att de inte kom sig för att säga någonting. Så hade sonen också ombestyrt sitt giftermål utan att fråga dem till råds med ett enda ord! Den pojken hade sannerligen sin egen vilja. Men de blev ängsliga: Med denna självrådighet kunde det aldrig gå sonen väl i längden.
2
En höstdag för ett par år sedan hade Karl Oskar för husbondens räkning kört ett lass ved till Berta i Idemo, den läkekunniga gumman. Berta gav honom en sup inne i köket. Därinne satt en ung, främmande flicka och spiltade tutor. Hon hade ett tjockt, ljust hår och ett par milda ögon, som var gröna eller blå eller bådadera. Ansiktet var grant och mjällhyat, fast näsan var litet fräknig. Flickan satt stilla vid spiltrocken hela tiden, medan Karl Oskar stannade därinne, och de var båda tysta. Men när han skulle gå vände han sig till henne och sade:
– Jag heter Karl Oskar.
– Jag heter Kristina, svarade hon.
Flickan satt stilla och spiltade som förut. Men hon hade sagt sitt namn själv, hon som skulle bli hans hustru.
Kristina var bonddotter från Duvemåla i Algutsboda och sjutton år gammal, när de första gången råkades. Men hennes kropp var redan väl utvuxen och hade kvinnans kännetecken, höfterna hade fått sin rundnings båge och flickbrösten strävade och spände mot tyget i en klänning, som länge varit henne för trång. I sitt sinne var hon ännu ett barn. Hon tyckte mycket om att åka repgunga. Några veckor innan hon råkade Karl Oskar hade hon tagit en oxtöm och satt upp en gunga på logen hemma i Duvemåla. Under leken råkade hon ramla ur: hon föll på loggolvet och slog sönder sin ena knäskål. Såret blev vanskött, och hon fick benröta i knäet. Föräldrarna skickade henne till Berta i Idemo, som var berömd i flera socknar för sin läkekunnighet och hon vistades nu i Idemo medan gumman höll på att bota hennes benröta.
Kristina haltade när hon gick; därför steg hon inte upp från spiltrocken, medan Karl Oskar ännu var kvar i köket.
Han gjorde sig ärenden till Berta för att få råka henne igen, och nästa gång han kom stod hon ute på farstubron. Då såg han, att hon var en reslig flicka, nästan lika lång till växten som han själv. Hon hade kraftiga höfter, men var smal om livet. Ögonen var blyga och mycket lockande.
De råkades några gånger, medan Kristina stannade i Idemo. Efter en tid var hennes knä läkt och benrötan botad. Hennes hälta var borta, och hon var inte längre rädd för att stiga upp och gå, när Karl Oskar såg det.
Kvällen innan hon skulle flytta hem igen råkades de och satt tillsammans på en upp- och nedvänd potatistina utanför Bertas källare. Han sade, att han tyckte om henne och frågade, om hon tyckte om honom tillbaka. Hon svarade att hon gjorde det. Då frågade han om hon ville gifta sig med honom. Hon svarade att de båda var för unga och att han åtminstone borde bli myndig först. Han svarade, att han kunde skriva till kungen och be om giftaslov. Då sade hon att de ingenstans hade att bo och att hon inte heller visste hur de skulle föda och kläda sig. Till detta hade han ingenting att svara, för det var sant: Han hade ingenting att lova henne, och därför teg han. Ett uttalat ord och löfte gällde; man skulle svara för det, och aldrig kunde man få det tillbaka in i munnen igen.
Sedan dess hade de träffats på Klintakrogens marknad tre gånger, två vårar och en höst, och varje gång hade Karl Oskar sagt, att han fortfarande tyckte om henne och att han inte hade någon annan i tankarna.
Karl Oskar visste vad han ville. När fadern nu tillbjudit honom att köpa Korpamoen gick han raka vägen till Kristinas föräldrahem i Duvemåla. Hennes far och mor blev något förundrade, när de fick besök av en helt okänd yngling, som bad att få tala vid deras dotter mellan fyra ögon.
Karl Oskar och Kristina stod utanför stuggaveln till hennes hem och talades vid i tjugo minuter.
Karl Oskar tyckte:
Att stunden nu var kommen för dem att gifta sig när han var myndig och gammal nog och han fick överta föräldragården; de hade hus och hem, och de kunde skaffa sig kläder och föda.
Kristina tyckte:
Att de hade råkats bara ett halvtjog gånger ännu, så att de knappast hade hunnit lära känna varandras sätt och sinnelag. Att hon vid sina nitton år ännu var för ung att bli bondmora. Att han måste fråga hennes föräldrar, om de ville ha honom till måg.
Det blev som Karl Oskar tyckte att det skulle bli. När Kristinas föräldrar hörde att det var ett allvarsamt frieri och att friaren hade en gård på hand, godtogs han som måg. Han stannade kvar i huset över natten och låg hos sin tilltänkta hustru i hennes kammare, påklädd, i all ärbarhet. Och sex veckor senare stod det bröllop i Duvemåla mellan honom och Kristina Johansdotter.
Och Karl Oskar sade till sin unga hustru: Det fanns ingen människa i världen som han tålde så väl som henne, för hon tadlade honom aldrig eller höll fram hans fel för honom, som andra människor gjorde. Han skulle säkert trivas med henne genom hela sin levnad.
3
Samma år som Oscar I uppsteg på Sveriges och Norges kungatron tillträdde Karl Oskar Nilsson ett sextondedels mantal Korpamoen. (Den nye bonden hade lärt sig skriva och skrev ihop sonnamnet till ett ord.) Men även efter tronskiftet bar han namn efter både kungen och kronprinsen av Sverige-Norge; namnen var endast omflyttade: nu var det kungen som hette Oscar och kronprinsen som hette Karl.
Köpeskillingen för Korpamoen med fäkreatur och redskap var 1 700 riksdaler. Från köpesumman avgick hypoteket, som var på 800 riksdaler. Därjämte förbehöll sig Nils och Märta undantag till döddagar hos sonen: husrum i kammaren, vinter- och sommarfoder till en ko och ett får, tre skäppland åker för eget bruk med ägarens dragare och tre tunnor säd årligen, hälften råg och hälften korn. I det bevarade köpekontraktet som är försett med Nils och Märtas bomärken heter det: ”Undantaget tager sin början den 1 juli 1844, överenskommet med sunt förnuft och moget betänkande, som skedde i Korpamoen i vettnes närvaro den 19 juni detta år.”
Arvskifte förrättades och behållningen fördelades mellan de tre barnen med 210 riksdaler och 24 skilling på vart och ett av dem. Robert och Lydia, båda omyndiga, lät sina andelar stå kvar i gården som fordran hos brodern.
Karl Oskar hade fått det som han ville. Och hur hade han det nu som nybegynnare? Av sju års dränglön hade han sparat ihop 150 riksdaler, med sin hustru fick han 200 riksdaler i hemgift, hans arvsandel var 210 riksdaler. Men dessa pengar räckte inte till stort mer än fjärdedelen av köpesumman för gården. För de andra tre fjärdedelarna hade han skuld som skulle förräntas. Han skulle betala ränta till syskonen för deras innestående arvslotter, han skulle betala 50 riksdaler om året i ränta på hypoteket. Och den största skulden var undantaget till föräldrarna, ett stort undantag, som tyngde en liten sextondedel. Men det måste vara så tilltaget, att fadern och modern kunde livnära sig på det. Nils var bara 51 år, Märta var 48; undantaget till dem var en skuld på gården, som han fick avbetala på under hela den tid, som ännu återstod dem att leva.
Det var knappast ett hemman, som Karl Oskar hade tillträtt – det var skulder som skulle betalas och förräntas. Men skulder kunde utplånas med arbete, och därför kände han ingen ängslan, för arbeta det kunde han.
Så fortsatte livet i Korpamoen. Nils och Märta flyttade in i den lilla kammare på gaveln, där de skulle tillbringa återstoden av livet. Kristina kom till gården med hemgiftens kista och tog Märtas plats. Det var en ung bondhustru som flyttade in. Men hon hade med egna händer stickat brudtäcket, som hon första kvällen bredde över sin äktenskapliga bädd. Det var blåklintsblått till färgen, Märta sade att det var vackert, och Kristina var stolt.
Karl Oskar var glad över att hans mor och hans hustru levde i sämja. Eljest kunde de ha gjort varandra stor förtret, så ihopträngda som de bodde i stugan. I undantagskontraktet stod det, att hans mor skulle ha rätt att koka i köket och att baka i bakugnen. Om Märta och Kristina hade varit ovänner, så kunde de ha gått i vägen för varandra i varenda vrå.
Men svärmodern överraskade Kristina en dag på logen, när hon höll på att åka i en repgunga, som hon i smyg hade satt upp åt sig i bjälkarna. Märta översåg med det och sade ingenting. Kristina var ännu lite barnslig i sinnet och hade leklusten kvar i kroppen. Det var dock underligt att hon ännu ville hållas med att gunga i rep, när hon en gång hade fallit från en sådan gunga och skadat sig svårt i knäet. Denna yra lek passade inte en gift kvinna, hon borde veta bättre. Men ingen utomstående hade nu sett henne gunga på logen, och det kom inte ut några rykten i bygden om det, som lyckligt var.
Det var dock något med Kristina, som Nils och Märta inte tyckte om, men som hon inte kunde rå för: Hon var på mödernet släkt med ättlingar till åkianismens anstiftare och huvudman, Åke Svensson. Hennes mor var dotter till Åkes syster, och det var brodern till Kristinas mor, Danjel Andreasson, som nu innehade gården Kärragärde, åkianernas hemvist i socknen. Danjel, Åke Svenssons systerson, var således Kristinas morbror. Nu hade mer än femtio år förflutit sedan upprorsmannen och sektmakaren från Östergöhl avled på Danvikens dårhus, och det hade inte hörts annat än att Kärragärde var renat från åkianismens ohyggliga smitta. Men oviljan mot villolärans upphovsman hos den stora mängden sockenbor var så djupt rotad, att den ärvdes av nya släktled och ännu levde kvar hos många. Den som var släkt med Åke Svensson, som dog som dårhushjon på Danviken, gick inte omkring och skröt med det.
Nils och Märta hade ingenting nämnt till sonhustrun, men en gång hade de frågat Karl Oskar:
– Vet du, att din hustru ä släkt mä Åke i Östergöhl?
– Dä vet jag, sade Karl Oskar. Men jag vill se den i ansiktet, som förebrår henne för dä!
Det var inget mer att säga. Nils och Märta hoppades bara, att sonkvinnans släktskap med åkianernas ledare inte var känd i socknen. I Korpamoen nämndes den aldrig mer.
4
Tidigt varje söckendags morgon kom Nils ut ur undantagskammaren på sina kryckor. Sakta hasade han sig ut till sin gamla hyvelbänk, som stod i vedskjulet. Där satt han och skar ut ekrar till vagnshjul, kretade till räfsor, yxskaft och lieörv. Ännu kunde han hantera hyvel och huggjärn, hans händer var friska och hade sina kunskaper i behåll. Och han lärde ut vad han kunde åt sin son Karl Oskar.
Under den varma årstiden satt Nils med sitt snickeri under en stor lönn utanför stugan. Där han satt kunde han se ut över åkrarna med alla stenrösena, som hans händer hade lagt upp. Hans tjugofem bondeår hade dock lämnat märken efter sig. Alla murar och rösen som han lagt låg kvar på sina platser, och där skulle de nog ligga ganska länge.
Krymplingen var icke bitter till sinnes. Hans tro var att allting skedde i världen som det en gång var av Gud ombestyrt och bestämt. Han trodde, att det av begynnelsen var av Gud utsett, att en sten i hans åker en viss dag och en viss stund skulle välta tillbaka i sin grop och spräcka hans höftled. Han miste fästet för sin fot, och så fick han hasa sig fram på kryckor och hoppa omkring som en vingbruten skata förresten av sitt liv. Varför slant hans fot? Gud måste ha någon mening med det. Men det var förmätet av honom att spörja om det som endast Skaparen själv kunde veta, och Nils Jakobs Son brydde därför icke sitt huvud med den frågan.
Där gick nu hans son och plöjde och sådde på åkrarna, som han hade brutit upp. Han hade brottats med stenen så gott han förmådde, och nu hade sonen nytta av det.
Men Karl Oskar ängslades för skulder och räntor. Om han hade haft en häst, så kunde han ha fått körförtjänster. Men en sextondedel var för liten att föda en häst, som tuggade i sig flera tunnor havre under vintern. Han behövde tre tunnland åker till, om han skulle kunna hålla häst. Här skulle nu både de gamla och de unga, både föräldrarna och hans hustru och han själv föda sig på sju tunnland.
Han kom underfund med, att han måste bryta upp mera jord.
Karl Oskar gick ut och synade den ouppodlade marken i Korpamoen. Det var granskog och bergknallar, det var ödsliga moar och ljungris och tallrötter, det var sura sänkor med vitmossa och tranbär, det var tuvig och kullrig slåtteräng. Och återstoden var stenskärv. Han tog en järnstång och stötte ned den här och var, och överallt hördes samma klang: sten. Han gick genom hage och äng, i skog och mo, och det klingade mot järnstaken: sten, sten, sten. Det var en enformig sång, en sorgesam sång, för den som ville bryta mer åker: sten!
Karl Oskar hittade inte ett kappland till på sina ägor, som kunde odlas upp. Hans far hade gjort sitt: All jord som kunde bli åker var redan åker. Vad han hade att plöja och beså, det hade han en gång för alla. Så länge marken inte kunde tänjas ut och bli vidare än vad Gud hade gjort den fanns det inget mer att bryta upp i Korpamoen.
Eftersom den unge bonden inte kunde fortsätta skapandet, där Gud hade slutat, så fick han åtnöja sig med sina sju tunnland åker. Och med all den sten, som han såg omkring sig vart han än blickade på sina ägor: sten i skärv, sten i rösen, sten i murar, sten över jorden, sten under jorden, sten, sten, sten.
Kung Oscar hade just tillträtt rikena Sverige och Norge. Karl Oskar Nilsson hade blivit kung i ett stenrike.
5
Hans första bondeår, 1845, blev ett godår. Grödan blev grann, det blev flera tunnor korn till brännvinspannan, han kom ut med hypoteksräntan i tid, och allt var gott. Och i vårningen födde Kristina deras första barn, en dotter. Barnet döptes till Anna efter Kristinas mor.
Även andra året fick de god gröda i Korpamoen, men den blev illa bärgad. Rågen grodde i skylarna, och brödet som bakades av mjölet blev skorpfallet. En del av kornet dög inte att mälta till brännvin. De sålde en kalv och en gris till hypoteksräntan, och de 20 riksdaler som fattades fick Karl Oskar låna av sin lemmalytte far; det var pengar som han förtjänat på sitt snickeri. Mitt i bärgseln i augusti fick Kristina en pojke. Den nyfödde döptes till Johan efter sin morfar i Duvemåla.
Tredje året blev bekymmersamt. När ängshöet var slaget i juli, kom det ett så stort regn, att höet låg och flöt i bredorna. Sedan vattnet sjunkit undan låg en del av höet kvar, rött som räven, ruttnat och fördärvat. Det luktade så unket, att inget djur ville äta det, och ingen näring fanns i det mer. Karl Oskar och Kristina måste sälja en av sina kor. Så blev det andra oturligheter för dem: En annan ko fick en död kalv, och ett av fåren sprang vill i skogen och blev till föda åt rovdjuren. Och på hösten hade potatisrötan kommit till bygden: när potäterna skulle plockas upp, befanns nästan varannan knöl vara skämd. När en korg stod full med friska potäter, fick de bära bort en annan lika stor med ruttna, som knappt dög till foder åt kreaturen. Under vintern som kom fick de inte sätta potatisgrytan på elden varje dag. Det sades att potatisrötans smitta hade kommit från andra länder, där den vållat hungersnöd och uppror.
Detta år, 1847, satte sig Karl Oskar i ännu djupare skuld: Han var tvungen att låna pengar till hela hypoteksräntan. Nils hade numer inga medel att låna honom, och sin svärfar i Duvemåla ville han inte fråga. Kristina föreslog att han skulle vända sig till hennes morbror, Danjel Andreasson i Kärragärde, som var tämligen förmögen. Han var känd som en stilla och oförarglig man, fast han var systerson till de avskydda åkianernas ledare. Nu var det dumt att fästa sig vid händelser som inträffade för femtio år sedan. Så fort Karl Oskar fick sin fråga ur munnen, fick han låna 50 riksdaler av Danjel till hypoteket.
Dagen före julafton det året födde Kristina tvillingar, en pojke och en flicka. Pojken var klen vid födelsen, han fick nöddop av prosten Brusander och dog efter fjorton dagar. Flickan som överlevde döptes till Märta efter Karl Oskars mor, och hon kallades Lill-Märta.
Efter tre år i Korpamoen hade Karl Oskar en ko mindre i fähuset och 70 riksdaler mera i skuld än den dag han tillträdde. Men alla dagar under de tre åren hade både han och Kristina gnott och arbetat och mödat sig allt vad de orkade och tyade. De hade strävat framåt, och det gick bakåt. De rådde inte över Herrens väderlek, de rådde inte över lyckan med kreaturen. Karl Oskar hade tänkt, att de skulle reda sig, om de fick behålla hälsa och krafter, så att de kunde arbeta. Nu fick han erfara, att människan inte kunde hjälpa sig med arbete här på jorden.
– Dä ä sagt, att du ska äta ditt bröd i ditt anletes svett, sade Nils.
– Jaa, svarade Karl Oskar. Men dä ä int’ säkert, att en får nået brö, därför att en arbetar i sitt anletes svett.
Han kunde också från bibliska historien berättelsen om människans syndafall. Han hade gett rappa svar på husförhören och fått beröm av prosten Brusander.
Karl Oskar hade fått det som han ville, men det blev inte alltid gott för en människa, när hon fick det som hon ville. Alla trodde att han borde ha tur och lycka med sig: Han bar två kunganamn, som var honom i dopet givna och i livets bok inskrivna. Och han hade fått den stora Nilsanäsan. Din näsa är ditt bästa släktarv! sade hans far. Men vad hjälpte honom nu kungars eller kejsares namn? Vad hjälpte det honom att han hade en näsa, som pekade längre ut i världen än någon annans? Den dag tycktes ändock nalkas, när länsman Lönnegren skulle komma till gården och panta.
I pojkåren hade han av jämnåriga fått höra många spydiga ord för den stora näsans skull, som vanprydde hans ansikte. Han hade alltid svarat: Detta är den bästa näsa, som jag hitintills har haft. Och han hade trott på föräldrarnas berättelser om förfäderna, som han hade ärvt den ifrån, och tröstat sig med att den skulle ge honom tur och medgång i livet. Kristina tyckte inte att näsan missklädde honom; den skulle ha sett annorlunda ut på ett fruntimmer, sade hon, men på ett manfolk passade den. Hon trodde däremot inte, att hennes make hade något gagn av sin näsa för sin framkomst i världen; det skulle ha varit en hednisk tanke. Kristina kom från ett gudaktigt föräldrahem, och hon visste att Gud styrde med människorna som han ville, efter sitt outgrundliga och allvisa råd: När de nu hade börjat få motgång i Korpamoen, så skedde det dem endast efter Guds vilja.
6
Året 1848 gick in. I Almanackan, som Karl Oskar hade köpt av skolmästare Rinaldo för fyra skilling, läste han, att det var det 5,850:de året räknat ifrån världens skapelse.
Och 1848 var det 48:de året från konung Oscar I:s Höga Födelse och det fjärde från Dess uppstigande på tronen. Det skulle också bli det fjärde året av Karl Oskar Nilssons bondetid i Korpamoen.
Han läste om de stora planeternas gång och lysande under nya året. Han var väl förtrogen med tecknen för stjärnbilderna, som var uppritade till höger om månadens dagar i Almanackan: Wäduren med sina stora, krokiga horn, Skorpionen med sina otäcka griparmar, Lejonet med sitt breda vilddjursgap och Jungfrun, som var så smal om livet och hade en blomsterkrans i handen. Av dessa stjärnbilders möten med de kringvandrande planeterna berodde väder och vind och kanhända även människornas öden.
Redan i slutet av det gamla året hade folk varseblivit oroande tecken, som kunde betyda krig och örlig, sjukdomar och pestilentia, uppror och dyr tid. På flera ställen i vinterbrötan5, där stjärnorna brukade skina ljusa och klara, hade uppstått mörka och tomma och öde fält: Himlaljusen var försvunna. Och det blev sträng köld och kråkevinter redan före jul; de som for till kyrkan på julottan kom hem med förfrusna öron. Och nyårsdagen ingick med hårt blåsande väder. Klockstapeln i Elmeboda blåste ned, den stora oxeln vid Åkerby vägskäl, som var det tjockaste trädet längs hela kyrkvägen, vräktes omkull, och ute i tallmoarna, där träden på den stenbundna marken stod grunt rotade, gick stormen fram som en nyslipad lie i morgondaggigt gräs. Och Noaks Ark, som hade varit borta sedan torråret 1817, blev åter synlig på fästet och uppreste sig över jorden i all sin väldighet. Arken var uppbyggd av ljusa moln och sträckte sig från öster mot väster. Därmed stod den tvärs över jordens alla rinnande vatten och strömmar, så att den hindrade nederbörden att falla under det ingångna året.
Det syntes sällsamma tecken i vädret hela vintern och våren. Det rådde varmt vårväder redan i Göjemånaden, medan vårmånaden mars blev blåsig, torr och kall. Höstsäden for illa; när marken blev bar, gapade det stora hål i rågåkrarnas gröna fäll.
Men under sista veckan av gräsmånaden april tycktes våren äntligen ha inträtt. Valborgsmässoafton på morgonen skulle Karl Oskar börja reda sin åkerjord för vårsådden. Han hade dragit ut träpinnaharven ur skjulet. Då började det snöa. Det snöade hela dagen. På kvällen låg snön över en fot djup på marken. Boskapen som han nyss hade släppt ut på bete fick han sätta in i bås igen. Aprilsnön höljde blomster och gräs som börjat spira. Åter hade våren frusit bort detta år.
Karl Oskar drog harven tillbaka in i skjulet. Han satt tyst vid matbordet om kvällen. Så långt tillbaka någons minne räckte hade det aldrig sett så illa och bekymmersamt ut för årsväxten som denna märkvärdiga vår. Betryckt till sinnes gick Karl Oskar till sängs denna valborgsmässoafton.
De unga makarna i Korpamoen låg samman under täcket, som Kristina hade stickat. Det hade nu höljt dem under deras vila i fyra år, i mer än tusen nätter. Under många av dessa nätter hade Karl Oskar legat vaken och tänkt på hypoteksräntan, under många av dessa nätter hade Kristina stigit upp för att stilla barnen, när de vaknade och skrek. Fyra vårar hade stått gröna och fyra höstars stubbåkrar hade vänts ner, sedan de första gången njöt mannens och kvinnans omfamning under det blåklintsblå brudtäcket.
Den där kvällen om hösten, när de satt tillsammans på potatistinan i Idemo, hade blivit dem så fjärran som om de hade upplevt den i någon annan värld, det var uti deras ungdom. De var unga, men de talade om sin ungdom som om något förgånget: Innan de gifte sig hade de varit unga, och det var en gång för länge sedan.
Karl Oskar hade nyss fyllt tjugofem år, Kristina skulle snart fylla tjugotre. Nyss var hon ett barn, nu hade hon själv fött fyra barn till världen. Tre av dem levde och sov nu i sina bäddar här inne i stugan; hon låg och lyssnade efter deras andetag, ängslig för dem som hon alltid var.
Kristina tänkte ibland över händelsernas gång och sammanhang i hennes unga liv. Om hon inte hade fallit ur repgungan på logen därhemma i Duvemåla och slagit sig i knäet, så hade hon aldrig kommit till Berta i Idemo för att söka bot för benröta. Då hade hon heller inte råkat Karl Oskar, och då hade de inte blivit ett äkta par. Då hade de heller inte brukat Korpamoen tillsammans, och hon hade inte fått fyra barn med honom. Då hade de inte legat tillsammans här i sängen i kväll under brudtäcket som hon stickat. Då hade hon inte haft Anna, Johan och Lill-Märta, de tre små varelser som sov här i deras närhet.
Allt som var viktigt i hennes liv hade hänt henne därför, att hon en gång hade satt upp en gunga av en oxtöm hemma hos föräldrarna och sedan ramlat ut ur den. Gud hade väl velat att hon skulle sätta upp gungan; det var han som ombestyrt allt detta för henne.
Och hon hade ännu lust till att gunga rep; alldeles nyss hade hon gjort det igen ute på logen, när ingen såg henne. Hon visste vad svärmodern skulle tycka: Sådant var illa gjort av en bondmora, som hade fött fyra barn. Hon hade annat att tänka på.
Kristina hade släckt talgljuset i staken, när hon lade sig. Genom fönstret sken det vitt från snön där ute, som hade fallit under den sista aprildagen och som såg ut att bli liggande kvar.
Karl Oskar låg tyst vid hennes sida, men hon hörde att han ännu var vaken:
– Ligger du å grunnar på nået?
– Ja. På vårn. Den bådar int’ gott för årsväxten.
– Dä ä sant. Dä sir elakt ut.
Kristina kastade en blick genom fönstret: Det var snöljust ute. När de steg upp i morgon bittida skulle maj månad vara ingången.
Hon sade:
– Vi ska väl tro att Gud låter’at växa. I år som alla di andre åren.
– Tro, ja! Om dä hjälpte att tro, så skulle vi bärga hunnra tunnor råg till hösten.
Han hade aldrig förr visat någon misströstan. Nu lät han förstämd, om inte modfälld, och hans lynne smittade henne, så att hon också började känna ängslan för kommande dagar.
Han fortsatte: Med hans föräldrar var de nu sju stycken, som skulle föda sig på det här lilla hemmanet, en sextondedel. Om det blev svagår och äringen slog fel, så visste han inte vad de skulle ta sig till.
Kristina tänkte på barnen, de tre små varelserna som nu sov sin söta sömn här inne i rummet. De hade satt barnen till världen, de hade ansvaret för dem och var skyldiga att se till att de små fick sina magar mättade och sina kroppar skylda. Barnens välfärd var för henne angelägnare än hennes egen, hon visste att Karl Oskar kände detsamma.
Den unga hustrun knäppte händerna och bad som vanligt sin aftonbön: ”Vänd Din barmhärtighet till mig och låt mig roligt insomna i denna natt… ” Innan hon denna kväll sade amen, lade hon till ett par meningar som hon mindes ur ”Bön för frukten på jorden”: ”Förläna oss en tjänlig väderlek och bevara jordens gröda för allehanda fördärv! Välsigna oss nådeligen med korn och kärna. Genom Jesum, Christum, Vår Herre, amen.”
Karl Oskar bad sällan någon aftonbön numera, han kände sig för det mesta för trött, när han hade lagt sig. Men när Kristina läste och han hörde på, så kunde det gälla för dem båda. Gud fick väl överse med den som var bonde i stenriket.
Hon vände sig på sidan för att sova, och hon trevade efter hans hand, för hon brukade somna fortare, om hon höll den i sin.
De låg båda tysta; Karl Oskar höll kvar hustruns hand i sin egen. Vid beröringen uppväcktes nu hos honom kroppens lust. Han lade armen kring hennes nacke för att dra henne till sig.
– Nää… Kal Oska… Jag vet int’… Hon strävade emot litet.
– Va ä dä, Kristina?
– Jag tänkte på barnen våra…
– Di sover, alla tre.
– Jag mente nået annat: Jag tänkte på föan åt barnen.
– På föan…?
Hon viskade tätt invid hans öra:
– Om vi lät bli, menar jag. Då blev dä int’ fler.
Hon lät skamsen. Men nu var det sagt.
– Låta bli? Hela livet framöver? Menar du dä?
Hon teg.
– Skulle vi hålla oss från varann alla tider?
Kristina undrade själv, vad hon hade menat. Gud skapade så många människor som han ville: det föddes så många barn till världen som han bestämde. Det visste hon. Men lika säkert visste hon detta: Om ingen man kom henne nära mer, så skulle hon inte föda flera barn. På det ena sättet tycktes det som om Gud ensam rådde, på det andra som om hon själv rådde. Tankarna ville inte stämma för henne, det ena gick inte ihop med det andra.
Karl Oskar sade: Inte mäktade han låta bli henne, när han hade henne här bredvid sig i bädden om nätterna. Det var väl ingen karl kroppad till, som låg jämte sin hustru. Åtminstone inte förrän han blev så ålderstigen, att det växte gråmossa i öronen.
Kristina hade ingenting att genmäla. Nej, tänkte hon, inte kunde de hålla sig ifrån varandra hela livet igenom. Hon hade också sin lust, som hon inte kunde stå emot hur länge som helst. Dock ville hon aldrig bli så oblyg, att hon yppade något om den för Karl Oskar.
Han fortsatte att söka henne, han rörde vid hennes bröstvårtor, som svällde upp och hårdnade i hans hand. Hennes eget begär vaknade, hon började öppna sig, som en snäcka skiljer sina skal. Hon gav efter.
De teg under sin omfamning, som de brukade. I fullbordans stund hade hon alldeles förgätit vad hon nyss sagt.
Omkring en månad senare visste Kristina, att hon var havande med sitt femte barn.