1
Nybacken hade husbonde och matmor, en gammalmora på undantag, tre pigor i pigkammarn och två drängar i stallkammarn. Arons drängar bodde vägg i vägg med hästarnas spiltor, där de hade ett slagbord, var sin sittpall, var sin säng, var sin halmkärve i sängen, och var sitt hästtäcke att hölja över sig. I väggar och sängar bodde vägglössen i stor mängd och förökade sig i ostörd ro och uppfyllde alla hål och springor.
Arvid, den andre drängen, var fullvuxen och stor och kraftig i kroppen, fastän det ännu på hans kinder växte ljust, ulligt ynglingaskägg. Hans ansiktshy var rödfnasig, och på näsan hade han gamla frostsår, som öppnades och varade sig vid kyla. Aron kallade honom sin store dräng: Robert var hans ”lille dräng”.
Arvid verkade taltrög och folkskygg, men redan första kvällen Robert lade sig på sin halmkärve i drängkammarn utfrågade han sin kamrat om husbondefolket: Hurudant tjänsteställe var Nybacken?
Innan Robert somnade hade den äldre drängen hunnit ge honom besked: Aron var iversint och när han blev häftig kunde han ge sina drängar en och annan örfil eller spark, men eljest var han en snäll och beskedlig karl, som inte gjorde någon något för när. Matmoran var värre: hon slog både sina pigor och sin make, och Aron var rädd för henne och tordes inte slå igen. Men både husbonden och matmoran var rädda för mormor, undantagskäringen, som bodde i en kammare oppe på vinden. Hon var så gammal, att hon skulle ha legat i graven för längesen, om Djävulen hade skött sin tjänst. Men han var väl också rädd för henne.
Tjänsten var sträng därför att husbonden själv var lat, så att drängarna fick uträtta nästan alla sysslor. Under godår var maten inte tilldelad, och bröd fick tjänstefolket äta så mycket de ville. Under svagår fick drängar och pigor, här som på andra ställen, titta sitt husbondfolk i ansiktet efter bröd.
Det var salt sill på bordet vid vartannat mål, men på många ställen fick de äta sill till vartenda mål runt hela året, utom på julaftonen, och på många ställen skar matmoran själv brödkakan och delade ut skivorna. Så det var orätt att klaga på kosthållet på Nybacken. Någon gång kunde det förstås hända, att brödet var mögligt, att sillen var härsken, att mjölken var blåsur, och att osten var råttäten, så att de såg märkena efter de små tänderna. Men bara en gång hade det hitintills hänt, att de hade hittat råttlort i mjöldoppat, och då plockade Aron själv bort de små svarta pärlorna. Arvid hade tjänat på andra ställen, och det fanns gårdar i socknen, där brödet för det mesta var mögligt, där sillen alltid var härsken, där mjölken alltid var sur, och där varken husbonden eller matmoran brydde sig om att plocka bort råttlorten ur mjöldoppat. Så det var orätt att förklena kosten på Nybacka, sade Arvid.
Det var vad den lille drängen fick veta av den store första kvällen i tjänsten. Och varje kväll stupade Robert i säng, trött och förbi, och sov som en mullsork i jorden; inte ens vägglössens bett väckte honom. Tills Aron kom och väckte och ruskade honom i axeln på morgonen: Min lille dräng, kvicka dig opp, för klockan är fyra! Min lille dräng, du vet att lättjan är ett fördärv! Ligg nu inte och lata dig längre, utan laga att du kommer opp och börjar knoga!
Arvid, den store drängen, var gammal och van på stället, och när han nämnde att tjänsten var sträng, så var det som om han sagt, att han hade fått en speta i fingret.
Robert blev den yngste på gården, och alla gav de honom tillsägelser: Aron, matmoran, gammelmoran, pigorna. Alla befallde över honom, skickade honom, rättade honom, snäste honom. Alla på gården var hans husbönder. Även djuren: Gårdens fyra hästar skulle ständigt betjänas. Om morgonen måste han stiga upp för att de skulle få foder i krubborna, om kvällen fick han inte gå och lägga sig förrän de fått foder i krubborna. Och hästarna skulle ryktas, under hästarna skulle det mockas, åt hästarna skulle hävas ner hö från slindret, hällas upp havre från sädesboden, skäras hackelse på logen och bäras vatten från brunnen. I hästars närhet, vägg i vägg med hästar, under körslor med hästar, i lukten från hästar, hästgödsel, hästsvett, läder och remtyg, framlevde Robert sitt drängliv, detsamma söckendag och helgdag: Hästarna skulle ha sin skötsel.
Djuren stod bundna i sina spiltor, och drängarna var bundna vid djuren. Och en drängs tjänsteår var, när hans frivecka frånräknats, trehundrafemtioåtta dagar.
Redan första veckan på Nybacken fattade Robert sitt beslut: Han skulle rymma från alla sina husbönder, människor som djur.
2
Den lille drängen, som alla befallde över, hade goda öron och kvicka ögon. Han lyssnade och såg och följde med vad som försiggick på gården och snappade upp hemligheter. Han hörde alla antydningar och såg alla blinkningar. Så antyddes det och blinkades, när folket talade om den vita kvigan, som hade slaktats på Nybacken förra hösten. En vacker kviga i kalvställning hade fått gå till slaktbänken, därför att Aron inte tordes låta henne leva. Varför tordes han inte det?
Robert lade ett ord här till ett annat där: Den vita kvigan hade blivit i kalv utan att hon hade tagit någon tjur. Och nu hade det hänt att kor hade fått kalvar med människohuvuden och människoansikten, förskräckliga vidunder, som var till hälften kreatur, till hälften människor. Det var därför som de hade slaktat den vita kvigan, innan hennes kalvningstid var inne.
Robert undrade hur det kunde komma sig att kvigan blivit i kalvställning utan att hon hade varit hos någon tjur. Då svarades det: Det fick han fråga Arvid om. Det var ingen annan än Arvid som visste det. Han kunde säkert ge besked.
På det sättet kom han underfund med att gårdsfolket riktade en förfärande beskyllning mot hans kamrat i tjänsten.
Det sades aldrig någonting rent ut, allting var halvkvädet. Alla meningar slutade på mitten, de bröts av när de snuddade vid själva anklagelsen. Pigorna viskade och tasslade: Ingen kunde tala högt om sådant. Robert frågade, och han fick inte heller sin mening full: Ville de skylla Arvid för…? Nej, ingen skyllade Arvid för någonting. Men den som ville ha närmare besked måste gå till honom: Han var den enda människa, som visste sanningen om den vita kvigan. De visste bara vad gammelmoran hade sagt.
Till att börja med hade det kommit från undantagskäringen oppe på vinden. En gång förra sommarn hade hon råkat bli vittne när Arvid motade in den vita kvigan i fähuset. Det var mitt på dagen, ingen annan människa var i fähuset, ingen hade befallt drängen att mota in kvigan, och hon kunde inte begripa varför kreaturet skulle in och bindas i sitt bås mitt på dagen. Något annat hade gammelmoran inte sett, inte annat än detta: att Arvid körde in djuret i lagårn. Hon hade inte skyllat honom för någon olovlig och otäck gärning med djuret. Hon hade bara sagt så här till pigorna: Vad han gjorde med den vita kvigan inne i båset, det visste ingen annan än Gud och han själv.
Gammelmoran hade inte sagt mer än hon kunde stå för.
Robert hade redan som liten pojke följt med fadern till tjuren med kor, och när han gick som vallare hade han många gånger sett på när en tjur gjorde en ko i kalv. Det var inget märkvärdigt i det, han visste hur djur bar sig åt, och han kunde också föreställa sig hur människor bar sig åt. Men han kunde inte föreställa sig människor och djur ihop, inte ett manfolk och en ko tillsammans. Han kunde inte tro sin kamrat om den otäcka gärningen.
Endast Gud och Arvid visste hur den vita kvigan hade blivit i kalv… Det var gammelmoran, som hade ställt ut det elaka ryktet, och pigorna trodde på det. De betraktade Arvid som om han varit spetälsk, de drog sig undan om han råkade vidröra dem, och de ville aldrig bli lämnade ensamma med honom. Och ryktet om drängen på Nybacken och den vita kvigan hade börjat spridas kring bygden och vållat att alla flickor skydde Arvid. En tid hade han gått och hälsat på en piga i granngårn, men nu fick han inte råka henne mer. Ingen ville ha något ihop med en pojke, som skylldes för ett djur.
Robert kunde inte förmå sig att tala med kamraten om beskyllningen, men begrep att han kände till den. Arvid som förr var gladlynt och umgängessam, hade på sista tiden blivit skygg och folkrädd och tystlåten. Man kunde gissa varför.
När Robert hade varit i tjänsten en månad bad han Aron om lov att gå hem till sina föräldrar i Korpamoen en söndag, men denne nekade honom: Ännu litade han inte så mycket på den lille drängen som brukade springa bort att han släppte i väg honom utanför gården. Aron trodde nog, att han skulle gå hem och klaga på tjänsten och förklena husbondefolket, förklarade Arvid. Och då fick Robert veta, att hans äldre kamrat inte hade varit utanför tjänstestället på ett halvt år, fast han hade bara en halv mil till sitt föräldrahem. Han begrep varför han höll sig borta från folk: Den som var skyllad för en kviga ville inte visa sig mer än han var tvingad till. Det var en vämjelig beskyllning om den var sann, och ännu vämjeligare om den var lögn.
Aron sade att Robert inte fick några fridagar under tjänsteåret, därför att han inte inställt sig i rätt tid, utan måste hämtas till tjänsten. Och så undrade han varför hans lille dräng var tvungen att springa hem till mor sin: Han diade väl inte längre?
En dräng fick inte vara någon dissgris, för han fick inte lämna tjänstestället utan lov av husbonden.
Men under söndagarna på sommaren, när hästarna var släppta på betet och varken skulle fodras, ryktas eller vattnas, hade drängarna på Nybacken en fredad stund inne i stallkammarn. Då tog Robert fram Naturläran och läste högt för sin kamrat.
Arvid hade bara gått ett par veckor i skola och hade aldrig lärt sig läsa. Men han låtsade att han kunde. Det hände att han tog Naturläran och satt och stirrade ned i boken med tankfull, outgrundlig min, som om han läste. När en lagom tid hade förgått vände han bladet, sakta och eftertänksamt, som om han djupt hade begrundat den sida som han nyss så noggrant hade betraktat. Sedan satt han och glodde lika länge på nästa sida. Men Robert hade genomskådat honom en gång, när han höll boken upp och nervänd.
Arvid ”läste” aldrig långa stunder. Han klagade över att han fick ont i ögonen: Det var så små och krokiga ord i boken, de var ansträngande för ögonen, och han hade aldrig haft några goda ögon. Så snart han hade läst en liten stund började det svida i dem, alldeles som om han hade glott för nära elden. Han var tvungen att sluta i skolan, sade han, för att ögonen var så klena.
Och han räckte boken till Robert:
– Läs du! Du som tål’at för ögenas skull!
Den store drängen låtsade att han kunde läsa, och den lille låtsade att han trodde honom.
Och Robert läste högt ur Naturläran om luften och vattnet, om djur och växter, om krokodiler och skallerormar, om silkesfjärilar och silkesmaskar, om sjölejon och flygfiskar, om kryddväxter och kaffebuskar, om heta sandöknar och kalla ishav, om bladlöss och himlakroppar, om underjordiska källor och eldsprutande berg. Arvid fick höra om alla de förunderliga ting och företeelser som fanns på jordklotet men som han aldrig hade sett. När Robert slog igen boken sade han: Synd att han själv inte kunde läsa så mycket han ville, för sina klena ögons skull. Han hade en god syn annars, men den dög inte när det gällde bokstäver i böcker.
Av all mat i världen satte Arvid mest värde på risgrynsgröt, som han fick äta endast en gång om året, vid julen. En söndag läste Robert ett stycke om riset i Naturläran. När han hade slutat bad Arvid:
– Läs’at omigen!
Robert läste:
”Om riset. Ris är ett sädesslag, som i otrolig myckenhet odlas i warmare länder. Men de skalade kornen föras äfwen till oss, och då kallas de risgryn. Av dem kokas med mjölk den hwita och wälsmakande sötgröten. De bästa risgrynen komma från Carolina i Norra Amerika… ”
Arvid lyddes med öppen mun, försjunken i sin vitgrötsdröm. Det var nära ett halvt år till jul; mellan honom och fatet med risgrynsgröt låg ännu flera hundra salta sillar, som han skulle äta upp. Aron hade nyss kommit hem med en silltunna från Karlshamn, och de skulle äta ända ned till bottnen på den, innan den söta vita gröten kokades.
Robert fortsatte med ett annat stycke: ”Om sockerröret. Nästan allt socker som i wårt land förtäres göres av sockerröret; detta är ett stort gräs som blir 8 till 10 fot högt och odlas i alla warma länder, såsom i Ostindien och Amerika… ”
Den äldre drängen spanade ut genom fönstret medan han kliade sig fundersamt i nacken, där han hade ett par färska vägglusbett från förra natten.
Det fanns ett land, där det växte både ris och socker, men det låg långt borta i världen och var skilt från detta landet av ett stort vatten. Varken han eller Robert hade sett något större vatten än gölarna i socknen, som inte var vidlyftigare än att man kunde ro runt stränderna på en timme. Och Arvid började tänka på havet som låg mellan detta landet och Amerika.
Han sade plötsligt som om han talat för sig själv:
– Hur bre ä Ossianen?
Robert tittade på kamraten, överraskad. Han kunde ha svarat på frågan. Han kunde ha sagt Arvid mycket, som hörde ihop med den. Men han gick och bar på en hemlighet, som han väl vårdade och gömde. Han skulle bete sig förståndigt och försiktigt hädanefter; han vågade inte anförtro sig åt någon, inte ens åt sin kamrat i tjänsten.
Så brukade Arvid och Robert sitta om söndagarna, spanande ut genom stallkammarens enda fönster. De små glasrutorna var fläckiga och otvättade, i hörnen satt det spindelväv och fullt av döda flugor, den vita färgen på bågarna hade flagnat av. Ett lortigt, smalt och fattigt fönster med svartnade bågar släppte in dagsljuset till drängarna på Nybacken. Men de kunde se ut i världen genom det, ut över gården och stallbacken, ända ned till byvägen som ledde förbi. Och när ögonen inte nådde längre, fortsatte deras tankar ensamma; tankarna strävade vidare över vägar, som de aldrig hade vandrat, bort till havet, som de aldrig hade sett, bort över Oceanens vatten.
Den ene av dem hade fattat sitt beslut. Han var den förste i den orten.
3
Arvid tog ut en del av sin lön i brännvin från gårdens panna. En lördagskväll, när drängarna satt samman i sin kammare efter dagsmödans slut, hade han åter fått sin kagge påfylld av Aron och bjöd kamraten att dricka med. Robert hade ännu inte vänjt sig att dricka brännvin enbart, utan han doppade alltid bröd i det. För att göra Arvid till viljes hällde han i sig en mugg, och det kändes efteråt som han hade fått en enrisruska nerstucken i halsen.
Aron hade sagt i dag att årets husförhör i roten skulle hållas på Nybacken. Arvid, som fått stränga förmaningar av prosten förra hösten för att han inte kunde fjärde budet, såg med fruktan fram emot den dagen:
– Prosten frågte i fjor vilka som kallas våra herrar, men jag kunde int’ svara.
– Våra herrar kallas alla de människor, som jämte våra föräldrar enligt Guds ordning hava faderlig makt över oss, såsom överhet, lärare, husbönder, rann det hastigt ur Robert.
– Å kors i jessu! Arvid glodde beundrande på sin yngre kamrat, som njöt av att visa vad han kunde.
– Gud har givit våra föräldrar och herrar makt över oss på det de, såsom Guds tjänare, skola faderligen vårda sig om oss och var på sitt sätt befrämja vår sanna välfärd.
Var och en vare underdånig den maktägande överheten. Ty ingen överhet finnes utan av Gud, och den överhet som finnes är förordnad av Gud. Och vill du slippa att frukta för överheten? Gör då det som är gott, så får du pris av henne…
– Å kors i hondana! utbrast Arvid gapande, och i häpenheten drack han ur sin brännvinsmugg så häftigt, att han storknade.
Robert kunde hålla på att rabbla upp de gamla läxorna hur länge som helst. Han kunde lära ut litet till kamraten:
– Vet du hur mönna herrar och husbönder vi har, Arvid? Uti hela världen, menar jag?
– Nää.
Robert höll upp högra handen och räknade på fingrarna; för varje herre och husbonde böjde han ett finger: Den förste var kungen, den andre var landshövdingen, som var näst kungen, den tredje var kronofogden, som var näst landshövdingen, den fjärde länsmannen Lönnegren, som var näst under kronofogden, och den femte var länsmannens dräng. Den sjätte var prosten, deras andliga överhet, och den sjunde var deras husbonde, Aron på Nybacken. Länsmannen vakade över dem, så att de stannade kvar i tjänsten, prosten vakade över dem genom husförhören, och Aron vakade över dem så att de arbetade och gjorde skäl för lönen. Det blev sju herrar och husbönder tillsammans.
– Kors i jessu! En sån hög herrar!
– Nu kan du räkna opp dem för prosten ve husförhöret.
– Jag ska försöka komma ihåg dom.
Och Arvid började själv räkna på fingrarna:
– Kungen, den förste herren… Va heter han?
Robert förklarade: Kungen, som var uppsatt på Sveriges och Norges tron av Gud, hette Oscar den förste, och genom honom var sedan all annan överhet tillsatt och förordnad av Gud.
Han gick igenom husbondelängden med sin kamrat gång efter annan, och slutligen kunde också Arvid räkna upp namnen på alla de sju, som enligt Guds ordning hade faderlig makt över dem.
Därefter tröttnade Robert på att hålla skola; han hade tagit ett par supar och kände sig dåsig. Han klädde av sig och sträckte ut sig under hästtäcket. Arvid satt kvar med brännvinskaggen framför sig på bordet, han fortsatte att dricka. Han hade druckit oftare på sistone. Stalllyktan som hängde på en spik på väggen upplyste kammarn med sitt bleka sken. Från andra sidan väggen hördes hästarnas flåsningar och stampningar i spiltgolvet. I sprickor och springor gjorde sig vägglössen, nattens jägare, redo att gå ut och suga blod.
Med brännvinsoset i sin näsa somnade Robert.
Han vaknade plötsligt av något buller. Han hade endast sovit en kort stund; lyktan på väggen var ännu tänd. Dörren stod öppen och hängde och smällde för vindstötarna utifrån; det var ljudet som hade väckt honom. Men Arvid låg inte i sin säng, han var borta.
Robert riste på brännvinskaggen på bordet: Den var tom. Han greps av ängslan.
I bara skjortan skyndade han ut på stallbacken. Ute var det klart månsken. I månljuset såg han någon röra sig borta vid dörren till vedboden. Han gick närmare: Det var Arvid, som just kom ut från vedboden, vacklande i stegen. Han hade en yxa i handen.
– Va gör du oppe?
Arvid stod och vaggade fram och tillbaka. Han andades hastigt, han var barhuvad och håret spretade åt alla håll och han höll munnen vidöppen. Överläppen var tjock och uppsvullen, kinden var blodig, han hade fallit omkull och slagit sig. I månskenet syntes hans ögon rödflammiga och stelnade. Inne i vedboden hade han hämtat den stora spräckyxan.
– Ska du hugga ve? Mitt i natten?
– Nää. Int’ ve… Nåenting annat…
– Går du oppe i örsel?
– Dä ä nåen som ska dö… Nu i natt…
– Arvid!
– Gammelmoran ska dö i natt…!
– Arvid…! Lägg tebaka öxen!
Arvid var drucken, han visste inte vad han gjorde, hans ögon brann av illvett. Robert ropade till:
– Lägg från dej öxen!
– Jag ska hugga ihäl käringen…!
– Du ä vettlös…!
– Jag ska hugga’na mitt i käften, aset…!
– Arvid… Söte… käre…!
– Hon har fördärvat för mej… Hon ska lida döen…
Han gav sig i väg åt gårdsbyggnaden till.
Robert störtade sig efter och hann fatt honom innan han hunnit många steg från vedbacken. Han fattade kamraten i armarna och fick tag i yxhammaren.
– Arvid… käre… snälle…!
– Låt bli öxen!
– Lyss te mej… Du gör dej olöcklig för hela livet…!
– Olöckli ä jag redan…
– Hör på mej! Du vet int’ va du gör…!
– Släpp öxhammarn, säjer jag! Släpp!
Drängarna brottades om yxan. Robert var rädd att skära sig på eggen, och Arvid som var starkare än han hade snart vridit yxhammaren ur händerna på honom. Men han var vinglig i benen av brännvinet, han halkade på en spåna, ramlade baklänges och i fallet släppte han greppet om sitt tillhygge. Kvickt nappade Robert till sig yxan och slungade den så långt bort han orkade, den föll ner bland stickelbärsbuskarna vid lagårdsgaveln.
Arvid satt kvar på vedbacken och rörde bland spånorna med händerna, svärande och letande efter yxan. Robert stod bredvid och försökte tala honom till rätta:
– Vi ä ju goa vänner… Jag vill dej väl, Arvid… Söte… snälle Arvid…
Och efter en stund lugnade han sig. Han frågade inte mer efter yxan; han bara sade gång efter gång:
– Jag ä så olöckli… Dä ä så eländitt…
Robert var skrämd av illvettet, som plötsligt hade bubblat upp ur hans beskedlige kamrat. Han stod där i bara skjortan och han darrade, både av nattsvalkan ute på backen och av den utståndna förskräckelsen.
– Jag fryser. Gack mä in nu…!
Så småningom lyckades han övertala Arvid att följa med tillbaka in i drängkammarn. Den druckne kastade sig raklång på sin säng. All kraft tycktes nu ha gått ifrån honom, han låg där slak och utmattad. Han mumlade:
– Iblann vill jag hugga ihäl’na, den djävulens käringkonan oppe på vinn…
Robert tyckte det var bäst att kamraten fick stilla sitt sinne. Och snart verkade det på honom som om hans huvud hade börjat klarna efter ruset. Han satte sig upp, och han var åter sansad i rösten:
– Vet du vad hon sköller mej för?
– Jaa…
– Kunne tro’at. Men dä ä käringens elaka påfund alltihop. Dä begriper du väl?
– Jag begriper’at, Arvid…
Den äldre drängen mumlade något, därefter teg han igen under en så lång stund, att Robert trodde att han hade somnat. Men plötsligt fortsatte han, och nu tycktes han alldeles redig:
Han hade aldrig gjort något otäckt eller olovligt med den vita kvigan. Om han nu låg här för döden på denna säng, och detta var det sista han tyade säga, så skulle han säga det, inför både präst, länsman och hela överheten och alla människor på jorden skulle han säga detta: Han hade aldrig beblandat sig med något kreatur. Vad han gjort med kvigan i lagårn, det skulle Gud och han veta, hade käringen sagt. Och Gud däroppe i himlen visste att han var oskyldig. Men vad hade han för glädje av det, när människor inte visste det, när människorna trodde honom om gärningen?
Robert visste inte vad han skulle säga mer än detta: Att han aldrig trott på beskyllningen.
Förresten hade kvigan aldrig varit i kalv, sade Arvid; det var en lögn, som käringen på vinden hittat på långt efter slakten. Kvigan hade aldrig kalvat något vidunder med människohuvud, om hon fått leva.
– Om du stämde käringkonan för tinget?
Arvid hade nog tänkt att försöka två sig ren på det sättet. Men han var rädd för tinget. Han ville inte stå där och bli begapad av folk. Han var rädd att ryktet bara skulle bli ännu mera spritt, om det kom inför häradet. Och kanske käringen skulle gå fri, för hon hade inte skyllat honom rentut, bara sagt att Gud och han visste vad han hade gjort.
Robert såg henne sällan utomhus, den lilla gumman i den grå schalen och den svarta schaletten, den ihopskrumpna varelsen, som inte tycktes ha krafter att göra en fluga för när, men som hade fördärvat livet för Arvid. En gruvlig orättvisa hade begåtts emot hans kamrat. Varför kunde inte Gud, som var allsmäktig, uppenbara sanningen så att Arvid kunde ta sig fri?
– Vet du vad di kallar mej? frågade Arvid.
– Nää…
– Här ska du få höra…
Häromdagen när han kom gående på vägen hade han hört ett par pojkar viska och tassla bakom ryggen på honom. Han hade hört ett par ord. Det var om honom de talade. De hade nämnt honom vid hans öknamn: Tjuren på Nybacken…
Det var tyst i drängkammarn några minuter. Det började spränga och sticka i ögonen på Robert. Inte underligt att kamraten fyllt på sin brännvinskagge så ofta på sista tiden.
Arvid fortsatte med darrande röst: Han kallades Tjuren. Det var inte underligt att alla fruntimmer skydde honom. Det var inte underligt, att ingen flicka ville vid honom mer. Vem ville gå i sällskap med den, som nämndes Tjuren? Och det öknamnet skulle en få bära, fast en varken hade gjort människor eller djur något ont. Han hade försökt att tåla sig. Men det öknamnet skulle alltid låda vid honom. Han skulle gå här till spe och gäck och avsky för alla människor. Han kunde inte visa sig för folk här hemma.
Så Robert kunde begripa att han sprang ut efter yxen…
Arvid lade sig åter ned. Hans kropp skakade. Han grät. Han grät tyst, men med hela sin skälvande kropp. Så låg han länge.
Robert hade fått veta tillräckligt om sin tjänstekamrat: Arvid kunde inte tåla sig med att gå och kallas Tjuren på Nybacken. Ingen i hans kläder skulle uthärda att stanna kvar här i orten. Den som fick utstå och lida vad Arvid gjorde, han måste flytta härifrån.
Och därmed visste också Robert vad han hade att göra: Han skulle anförtro sig åt kamraten.
Redan nästa kväll yppade han sin hemlighet. De båda drängarna satt som vanligt i sina sängar, färdiga att lägga sig, de var ensamma i stallkammarn, alla i gården sov. Men Robert betedde sig så försiktigt som om länsman Lönnegren hade stått utanför fönstret och lyssnat: Han flyttade sig till Arvids säng och satte sig tätt intill honom, varpå han började tala viskande, fastän det icke fanns några andra levande varelser i närheten än vägglössen i sina springor och gömslen som hörde honom när han nu blottade sina brottsliga uppsåt:
– Jag håller nåenting i doldom, Arvid. Du ä den ende, som jag anförtror mej åt. Kan jag lita på dej?
– Om jag så blir halshuggen för’at, så tier jag!
De tog varandras händer, och den yngre avbördade sig: Han ämnade rymma ur sin tjänst. Men den här gången skulle han inte bära sig så illa dumt åt som vid tillträdet i våras. Han ämnade vänta till i höst, när de skulle köra eketimmer till Karlshamn. Han var körvan nu, och han skulle nog få följa med i körarlaget med den gamla märren. Men när Aron en gång hade släppt i väg honom med öket, så skulle han aldrig få se honom igen: Märren skulle komma tillbaka ensam till Nybacken. Och då var körkarlen redan långt borta: Han skulle i Karlshamn stiga på ett skepp, som seglade över till Nordamerika – till Nya världen.
– Följer du mä mej, Arvid? Så blir du kvitt öknamnet – Tjuren?
Arvid kunde ingenting svara, han kunde bara glo, så häpen satt han: han kunde bara glo på kamraten, den femtonårige pojken, som var så tilltagsen, att han ville rymma med husbondens timmerfora, som redan var så obegripligt våghalsig och djärv, att han ville ge sig ut på Oceanen.
För Arvid visste ingenting om det, som hade försiggått hos Robert sedan den dagen i våras, när han skulle bege sig till sin tjänst och hade beträtt orätt väg vid bron över Kvarnabäcken.
Han hade kommit över någonting som hjälpt honom att fortsätta sin vandring. Nu tog han fram sin hemlighet ur gömstället – under halmkärven i sin säng tog han fram en liten bok i smala, brunspräckliga pärmar och med guldförgylld rygg: Beskrifning öfwer Nord-Amerikas Förenta Stater.
Där hade han den hemliga hjälpen. Nu visste han allt vad han behövde veta.
När Robert stod med sin dynggrep i gödselstan, när han bar sin lie i slåttern, när han trampade hölasset eller hackelsekistan, när han satt här i kammarn och tittade ut genom fönstret – alltid gick hans tankar bort med honom över havet. Och så småningom steg det fram ett land för honom på andra stranden: Som en blomma spirar ur den svarta marken och öppnar sin krona, så växte det upp för honom i hans inbillning. Redan hade han kommit över Oceanen och blivit förtrogen med landet som låg bortom den: Amerika.
Det fanns två världar, Naturlärans värld och Bibelns, denna världen och den tillkommande. Men denna världen var i sin tur delad i två delar, en gammal och en ny. Hans hemort låg i Gamla världen, i den värld som var bräcklig och skröplig, förbrukad och ålderdomssvag. Där var folket utslitet, utlevat, gammalt och klent och förbi. I deras uråldriga boningsorter stod allting stilla. I de mossiga stugor där de bodde hände ingenting, som inte hade hänt där förut. Barnen lydde sina föräldrar och härmade efter dem och gjorde om och om igen detsamma, som föräldrarna hade gjort. Gamla världen kunde inte stå många år till. Det skulle inte dröja länge förrän den ramlade omkull och störtade ihop över alla de utlevade människor, som där hade sina hem.
Men långt borta, på andra sidan jordens klot, låg Nya världen, som var nyss upptäckt och befolkad. Nya världen var ung och färsk och full av rikedomar och härligheter av alla upptänkeliga slag. Och de som där var bosatta, det var unga och raska och kvicka människor, som hade hela livet framför sig. Nya världen var befolkad av de djärvaste och klokaste människorna från den Gamla: De som hade rest ifrån sina herrar och husbönder i hemorten. Den var befolkad av alla dem som ville vara fria, av dem som inte ville lyda under några husbönder. Till Nya världen utflyttade alla de, som i hemlandet var arma och betryckta, alla de som i sina hemorter var pinade och plågade, fattiga och bedrövade, jagade och förtvivlade och olyckliga.
Den som inte kunde förlika sig med sin lott i Gamla världen flyttade över till den Nya. Amerika var rätta landet för honom – och för Arvid.
4
När Rinaldo höll skola i gården i våras, hade Robert frågat honom, om han visste någon sanningsenlig beskrivningsbok över Nordamerika. Skolmästarn hade nyligen sett en sådan bok utbjuden i Tidningen Barometern för 48 skilling med frakten. Rinaldo skrev efter boken åt Robert och lade ut de 48 skillingarna för honom tills han skulle få ut sin dränglön. Skolmästarn hjälpte honom gärna: Robert var det enda av hans skolbarn, som läste böcker alldeles frivilligt.
Nu hade han legat här i kammarn om nätterna i sommar och läst igenom Beskrifning öfwer Nord-Amerikas Förenta Stater, tre gånger från pärm till pärm. Den var skriven för olärt, simpelt folk, som ämnade utflytta till Nya världen. Och det försäkrades redan på första sidan, att detta var en sanningsenlig beskrivningsbok: Mycket av det som stod där kunde synas den enfaldige och okunnige otroligt och fabelaktigt, men alltsammans var klar och ren och god sanning. Ingenting var förändrat, tillagt eller uppdiktat, allt var dagens härliga sanning.
Robert kunde alla de viktigaste ställena utantill eller nästan utantill, och nu kunde Arvid få veta allt vad han ville om Nya världen. Den lille drängen berättade, den store lyssnade:
Det var herrar och herrskap, som beljög och illa beryktade Nordamerikas Förenta Stater. De sade att landet passade bara för dem, som hade gjort någonting illa här hemma. Löjtnanten på Kråkesjö skulle skicka dit Fredrik på Kvarntorpet, som var så illa tåld i socknen, fast han vände om i Göteborg. Löjtnanten påstod, att det bodde mest banditer, skälmar, tjuvar och annat elakt och fördärvat folk i Amerika. Men det var lögn. Amerikanerna var redliga och ärliga i handel och vandel, de var renliga och snygga både i sina hus och i sin klädsel, de var modiga och frikostiga och hjälpsamma och sedesamma. Dock fanns det en och annan dålig varelse där också. Det var också lögn, att Amerika skulle vara så förgrymmat hett, att bara indianer och negrer och hedningafolk kunde hålla sig vid liv där. Folk härifrån Gamla världen kunde både andas luften och äta födan och dricka vattnet, ingen blev förkvävd eller förgiftad. I de hälsosammaste orterna blev indianerna så gamla, att de inte dog på samma sätt som människorna här hemma, utan bara torkade ihop och torkade ihop på ålderdomen tills de blev så lätta, att de blåste bort och försvann i luften.
Men vad herrarna höll fördolt, det var att folket i Nya världen inte som i kungariket Sverige var uppdelat i herrskap och simpelt folk. I Amerika tog ingen försteg framför en annan, för alla var de lika goda. Kejserliga och kungliga personer var förbjudna. Amerikanerna led inga herrar: Man behövde varken buga eller niga, eftersom det inte fanns någon att buga och niga för. Hos amerikanerna fanns det ingen högfärd heller. Ingen blev missaktad och avsnäst för att han hade en lortig och simpel syssla. Allt arbete var lika högt värderat. En bonde som rådde om tusen tunnland åker gick med sina drängar hela dagen och arbetade själv som en dräng. När hade någon sett löjtnanten på Kråkesjö gå ut med sina dagsverkare och köra dynga? Och han ägde bara hundratretti tunnland. Inte heller fanns det någon legostadga eller tjänstepenning, utan drängar och pigor kunde gå från tjänsten när de ville utan att någon kunde straffa dem för det. Inte heller behövde de träla som här från bittida till sent: I Nordamerika arbetade ingen mer än tolv timmar om dygnet.
Pengarna kallades för dollars, och en dollar gällde för två och en halv riksdaler banko. En rask bonddräng kunde få ända till 125 dollars om året i lön, och det blev över 300 riksdaler. Här gick för exempel Arvid på Nybacken för 40 riksdaler om året och en vadmalsklänning. Om man räknade klänningen i 10 riksdaler, så tjänade han ändå mer på ett år i Amerika än på sex hela år här hos Aron. Och så var födan sju gånger bättre: Amerikanerna höll en stark och god kost; alla människor åt fläsk och vitt bröd varenda dag och om söndagarna dubbelsovlade de till brödet, somliga. Salt sill var förbjuden till föda. Kreaturen i Amerika blev bättre födda än tjänstehjonen i Sverige. Den kost som Aron på Nybacken höll åt sitt tjänstefolk skulle ratas av de amerikanska svinen, för de var mycket grättna. Ett svin i Nya världen mådde lika gott som en greve i Sverige.
Robert talade som han mindes det ur boken, orden flödade ur hans mun; kanske han i ivern lade till litet på ett ställe och tog bort litet på ett annat ställe, men det jämnade ut sig i längden, så att sanningen om Nordamerikas Förenta Stater led inte någon skada därav.
Han hade ryckt kamraten med sig, så att denne alldeles satt och skälvde inför de sällsamma nyheterna. Då och då stack han in sitt: Nää! Nähä? Kors i Jessu! Kors för hondana! Djävulen tro’at! Anamma min arma själ! och annat som han dagligen bar på läpparna och inte menade någonting med. Arvid hade aldrig läst någon beskrivning över himmelriket, för han kunde inte läsa, och aldrig hade han hört prosten på predikstolen beskriva himmelen heller, för han talade bara om hur det gick till i helvetet, men om bara hälften av det som stod i Roberts bok var sanning, medan den andra var lögn, så måste den boken handla just om en himmel i denna världen.
Men Arvid ville nu spörja om varjehanda, som om de vilda hedningarna och indianerna, som flådde folk på hjässan med sina knivar och bar sig illa åt mot kristna människor. Det stod ingenting i boken om att indianerna flådde människor, sade Robert. Då undrade Arvid om de vilda djuren i Nordamerika var farliga. Fanns det arga ormar? Han hade alltid varit rädd för djur som krälade, han tordes aldrig slå ihjäl en orm, och han gick undan när han såg en liten fyrfoting. Robert medgav att det levde stora vilddjur i Amerika som kunde döda människor och således var litet förtretliga. Det grymmaste djuret var den grå björnen, som angrep alla som försökte ta livet av honom. Men om man lade sig på marken och låg stilla och låtsades att man var död, så lät björnen en vara i fred. Det fanns också lejon och tigrar och vargar, men de hade alla en naturlig fruktan och avsky för människor och anföll bara om de var sårade eller skrämda. Så fanns det skallerormar som var giftiga, men de skallrade och bullrade när de kröp fram i skogen, så att de hördes långa vägar, och det var lätt att springa undan för dem. Amerika hade också en del retfulla småkräk, gräshoppor, spyflugor och kräftmaskar och andra, men de kunde inte ta livet av någon människa. Gräshopporna åt inte opp någonting annat än grödan, de var alldeles nöjda med det. Så ingen behövde vara rädd att bosätta sig i Amerika för vilddjurens skull.
Det var inte Arvid rädd för heller, sade han, han hade bara frågat för ro skull. Och nu visste han ju det: När björnarna kom så låg man bara stilla och låtsades vara död. Och han hade god hörsel; han skulle nog höra i god tid när ormarna kom skallrande, så att han kunde springa undan.
Om dem som kallades negrer och som hade svart, ullaktigt hår på huvudet stod det i beskrivningsboken att de hölls som slavar och köptes och såldes som om de hade varit kreatur. Robert hade tänkt att det inte kunde vara riktigt rättvist emot dem. Men de hade det eljest drägligt och bekvämt, och han läste för Arvid om det: ”Många slafwar hafwa bättre boningsplats, föda, kläder, omwårdnad och arbetswillkor samt för sin ålderdom tillräckligare och säkrare försorg än de fleste av Englands fabriksarbetare och de fleste bönder i Europa. De hafwa egna höns och swin, egen jordlott, där de odla hwad de finna för gott och sälja afkastningen för egen räkning. Halfår kunna gå förbi utan bannor från ägaren. Derföre hafwa frigifna slafwar, obelåtna med sin nya belägenhet och under försakande af den erhållna men med oundvikliga omtankar förenade friheten återigen sålt sig till slafwar.”
Arvid lyddes häpet: Slavarna hade egna höns och egna svin? Och egen jordlott? Och bättre föda och kläder än de flesta bönder här hemma? Då borde man genast försälja sig till slav, så fort man kom till Amerika; det vore ju det klokaste en bonddräng kunde göra. För här i Sverige kunde han aldrig få någon egen jord eller egna höns och svin.
Robert sade: Det var förbjudet för vitskinnade människor i Amerika att sälja sig som slavar.
– Förbjudet? Arvid glodde. Men du sa att Amerrka ä ett fritt lann? Där får alla mänskor lov å göra va di vill, sa du nyssens?
– Javisst. Men den där handeln ä förbjuden i alla fall. För di vite.
– Men varföre ska dä vara nåen förmenat att sälja sej? När alla har rätt att göra vad di vill?
Robert blev förlägen, han kunde inte svara på det. Och Arvid menade, att det nog var skillnad på folk i Amerika också, när de vita inte hade samma rätt som de svarta att bli slavar och få egen jordlott med höns och svin.
Han hade gärna velat läsa några kapitel i beskrivningsboken, om det inte hade varit för hans klena ögons skull; han fick en sådan ögonsveda när han läste. Han bad därför att Robert skulle fortsätta och han började på ett stycke, som beskrev dårhushjonens liv i Nya världen – på ett hospital i Pennsylvanien: ”I detta hus arbetas af de swagsinte vid redigare stunder med wäfning, wedhuggning, sömnad, spånad, stickning m.m. att förkorta tiden och förströ sinnet, hwarjämte för samma ändamål finns tillgång på böcker, tidningar, schackspel, musikaliska instrumenter, såsom flöjter och fortepianos…”
– För di svagsinte? utbrast Arvid.
– Dä står: Di svagsinte.
– Att di får tidningar å flöjtar å spel?
För första gången lät han misstrogen.
– Jaa. Du kan glo själv!
– Kors i jesses!
Men det var sanning: Robert hade så goda ögon, att han inte kunde läsa fel i boken. Och när det var så präktigt och påkostat redan för sinnesrubbade människor i Amerika, då kunde man lätt tänka sig hur de kloka hade det.
Arvid var redo att åtfölja kamraten till Nya världen.
I Nordamerikas Förenta Stater hade ingen hört det elaka rykte, som undantagskäringen på Nybacken hade ställt ut om honom, där hade ingen hört talas om den nesliga gärningen mot den vita kvigan, som han här hemma var skyllad för. I Amerika skulle ingen gå och kalla honom Tjuren bakom hans rygg. Där skulle inte flickorna sky honom. Där kunde han fritt se alla människor i ögonen och vara lika väl aktad och hållen som andra manfolk.
Och den store drängen tog den lille i hand på det: De skulle följas åt över Oceanen.
5
Lyktan i stallkammaren brann den kvällen till långt in på natten, medan Arvid och Robert överlade om sin stundande utflyttning. Och inga andra utomstående än vägglössen i kammarns murkna trä fick lyssna till deras hemliga rådslag.
Robert var slug, när han hade räknat ut att de kunde åka med Arons timmerlass till Karlshamn. Så fick husbonden bekosta resan det första stycket på amerikavägen. I sjöstaden skulle de sedan ackordera med en skeppare, som seglade dem över havet.
Arvid undrade:
– Va kostar frakten över Ossianen?
Robert gav besked: Frakten från utskeppningsorten i Sverige till New York i Amerika med tillagad proviant för resan jämte ved och färskt vatten kostade för en fullvuxen person 150 riksdaler banko. Nu tillkom det 10 riksdaler i inträdesavgift i Amerika jämte andra kostnader, så att varje utvandrare behövde omkring 200 riksdaler. Själv hade han ungefär den summan innestående som sin arvsandel hos sin bror i Korpamoen.
– Djäveln anamma min arma själ! Två hunnra riksdaler! Arvid hade rest sig upp; han satte sig igen – så hårt att det dånade i pallen.
Tvåhundra riksdaler var för honom hela fem års lön. Och han hade inte en skilling sparad. Även om han sparade varenda styver och inte ens unnade sig en pris snus på hela tiden, så skulle han få gå kvar här på Nybacken och tjäna i fem år, innan han fick ihop de pengarna.
Han satt snopen och undvek att titta på kamraten. Han hade aldrig kunnat föreställa sig, att överfarten till Nordamerika skulle kosta en sådan hiskligt stor summa pengar. Han måste stanna här i minst fem tjänsteår till – i fem långa år ännu skulle han bli tvungen att gå här som Tjuren på Nybacken.
En lång stund rådde det nu tystnad i drängkammarn. Vägglössen trodde att nattens jaktbyten äntligen hade somnat och började sakta krypa fram ur sina hål och skrymslen.
Två hundra riksdaler – pojken där var lycklig som hade arvslott att ta ut. Men han fick fara ensam. Fastän de nyss hade gjort upp om sällskap, och det var bekräftat med handslag.
– Du har int’ te frakten, menar du?
– Nää. Jag kan int’ få ihop’at…
– Int’ på nået vis? Robert var nästan lika nedslagen som kamraten.
– Nää… Dä finns nock ingen råd!
– Vi kan kanske hitta på nået? Om vi hjälps åt…? Och de satt åter tysta och hjälptes åt att fundera och grubbla.
Plötsligt lyste det till i Arvids ögon. Han rusade åter upp:
– Kanske vi kan komma över på nået annat vis?
– Va menar du?
Arvid grep Robert i axeln, ivrig, andfådd:
– Lannvägen, vetja! Vi har glömt lannvägen!
Ja, det måste väl finnas någon väg på fasta land också. De kunde väl gå omkring Oceanen och på det sättet komma torrskodda fram till Amerika. Det bleve förstås en omväg, som tog längre tid, men det gjorde ingenting för hans del, för han vandrade hellre den långa landvägen till Amerika än gick härhemma och var skydd som en niding. Om han bara kunde komma fram torrskodd till fots, så gick han gärna en omväg. Han hade goda och flinka ben och var uthållig till att gå. Och så slapp han att våga livet på havet. Han var säker på att han orkade gå till fots till Amerika; det kanske gick åt några år för vandringen, men det kunde inte hjälpas. Han skulle inte ta stor börda med sig förstås, så att han fick för tungt att bära. Han kunde inte ta sin drängakista, han fick väl reda sig med en nattsäck. Och kanske han tog brännvinskaggen, också, för något behövde man väl att muntra sig med på den långa vägen, där hans ben ensamma skulle bekosta resan.
Han kunde väl nu inte tro annat än att de på något sätt kunde gå omkring Oceanen…?
– Dä ä omöjlitt. Ingen kan vannra te Amerika.
– Int’ på nået sätt eller vis? Arvids ögon tiggde, om något litet hopp, om den minsta lilla möjlighet, även om den betydde den längsta och besvärligaste omväg.
Robert svarade bestämt: Ingen kunde gå torrskodd över till ett land, som var kringflutet av vatten på alla sidor. Arvid kunde själv se det på kartan hos skolmästare Rinaldo: Amerika låg som en stor ö i världshavet. De kunde inte gå omkring det vattnet.
– Int’ på nåra villkor?
– Int’ på nåra villkor!
Arvids haka sjönk långsamt ned mot bröstet. Robert fortsatte: Förresten var vägen för lång; om Arvid skulle gå den med sina fötter, så skulle han nog inte komma fram förrän han var åttio år, i lagom tid för att gå och lägga sig i graven. Och så behövde han ta med sig byskomakaren, som gjorde nya stövlar åt honom några gånger om året istället för de utslitna.
Arvid blev sittande länge, mumlande något mellan sina sammanbitna tänder – tre ord:
– Den djävla Ossianen!
Till sist kröp han ner i säng, ännu svärande över Oceanen, som skilde Gamla och Nya världen – han låg den kvällen och svor sig till sömns.