Karl Oskar och Kristina

1

Detta året, det 5,850:de sedan världens skapelse, blev försommaren den torraste på 31 år.

Under juni månad föll inte en regndroppe. Det blåste alltid östan eller nordan, torra och kärva vindar, men aldrig västan, som var regnets vind. Solen glödde dag efter dag på molnlös himmel. Gräset i hagar och ängar blev hårt och strävt och prasslade under fötterna. Höstrågen stannade i växten, när den stod knähög. Betet tröt, och korna sinade.

Ängslåttern började innan juni månad ännu gått ut. Gräset var redan moget, och om det fick stå längre i denna torkan så skulle all musten gå ur. På kullar och backar lyste det brunrött, som djurblod, varslande om att djur måste dö för kniven, när fodret började tryta till vintern.

Karl Oskar och Kristina bärgade det ynkliga lilla hö, som vuxit i deras äng. Stråna var så korta och spinkiga, att de knappt följde med på räfsan. Karl Oskar sade: De skulle ha kunnat räkna dem.

Han gick och räfsade, missbelåten och bitter: I fjol var det våtår, och höet ruttnade i bredorna eller flöt bort med vattenfloden. I år var det torrväder, och höet brändes ner. Vilket var bäst för en bonde, vilket skulle han föredraga?

I år kom det ingen annan blöta i Karl Oskars åkrar än hans egen svett. Herrens väderlek var antingen för våt eller för torr. Vad hjälpte det då att kröka rygg och släpa och sträva? Herrens väderlek gjorde allting om intet för honom, lät all hans möda förspillas.

– Allt ä Herrans väderleks skull!

Kristina stannade sin räfsa och såg allvarsamt på honom:

– Missbruka int’, Kal Oska!

– Men ä detta hö eller katthår? Ä dä värt vårt arbete?

Och harmen rann häftigt till i Karl Oskar. Han tog en liten hösudd på sin räfsa och slungade den högt i vädret, i det han ropade uppåt:

– Har du taet dä annra höet, så kan du ta detta också! Kristina skrek till, förfärad: Han hade ropat till himmelens och jordens herre.

Hustruns ögon följde hösudden som om hon trott att den skulle sväva ända upp till skyarna. Men stråna kom inte högt över jorden, de skildes från varandra av vinden och spridda över ängen föll de sakta ned på marken igen. Ingen däruppe i himlen ville ta emot höet.

– Kal Oska! Du smädade Gud!

Kristina stod vit i kinderna och med händerna hårt knutna om räfsans skaft. Hennes make kastade deras hö tillbaka till Honom i höjden, därför att han inte var nöjd. Vad tog han sig till? Hur tordes han? Fruktade han inte längre sin Skapare? Han visste väl att Gud aldrig lät gäcka sig? Och hon såg förskrämd uppåt himlen som om hon väntat att den djärve och förmätne genast skulle få sitt straff.

– Gu tröste dej! Gu tröste dej för dä du gjorde!

Karl Oskar svarade inte. Tyst började han räfsa ihop en ny höbreda. Han hade nog fått lära sig Guds bud och visste att Herren inte lät gäcka sig, och han kände ett litet styng i bröstet. Han hade överilat sig, det där med hösudden kunde ha varit ogjort, de där orden kunde ha varit osagda.

Bibelns klara ord löd, att människorna på jorden skulle äta sitt bröd i sitt anletes svett, och han begärde inte bättre än att få göra det. Men när han släppte till svetten, så ville han också i gengäld ha brödet; han kunde inte tycka att det var för mycket begärt att det skulle ske honom efter Guds egna ord.

Under tystnad fortsatte de att bärga sitt hö. Men ängsladan, som under goda höår var för liten, blev i år inte till hälften fylld.

Torkan fortfor. Brunnen sinade, och folket i Korpamoen bar vatten från en gammal källa i skogen. Kreaturen stod hela dagarna vid stättan och råmade, svultna och törstiga. Markerna låg svedda som om elden hade gått fram däröver. I början av augusti började björkarna gulna och fälla. Sommaren hade aldrig hunnit mogna och blomma förrän hösten kom. Denna sommar dog i sin ungdom.

Karl Oskar blev öm i nacken av att gå och gana efter regnmoln på himlen. Det mulnade stundom, men det var bara torkmoln, tomma rökar som for över skyn, bedräglighetens syner, ett grymt gäckeri. Någon gång föll det några små spridda, ynkliga droppar: de var som ett hån.

Rågen stod hårdmogen, i fara att rinna ur axen. De måste bära sig varsamt åt vid skärningen, så att ingen ovärderlig brödsäd skulle förfaras. Karl Oskar och Kristina tog sticktäcket från sängen med sig ut på åkern och bredde ut det på stubben framför lieskåran. De flyttade täcket undan för undan, så att de avhuggna stråna föll på det och blev liggande kvar medan de bands till kärvar. Så samlade sig alla rågkorn som föll ur axen på sängtäcket och blev tagna tillvara. Och Kristina plockade upp varje avbrutet ax från marken och lade det i sitt förkläde.

Till kvällen hade de samlat ihop en kanna spillråg på täcket. Det blev säkert ett par brödkakor. Och rågen gav inte mer än tredjedels gröda detta missväxtår. Vad skulle inte en brödkaka bli värd när vintern kom?

Kristina knöt ihop sängtäcket i hörnen till en påse och bar hem det under armen. För fyra år sedan hade det varit hennes brudtäcke, höljet för första natten samman med maken, då hon förvandlades från ungmö till hustru. Nu var brudtäcket med och samlade ihop makarnas bröd på åkern. Det hörde nära samman med deras liv.

Kristina tänkte: Karl Oskar hade mycket mer att säga till mig för fyra år sedan, när detta täcke var nytt. Varför är han så tystlåten nu för tiden? Hon undrade. Nu talade han mest om arbetet som skulle förrättas, på morgonen om det som skulle göras i dag, på kvällen om det som skulle göras i morgon. Och minst en gång varje dag sade antingen hon eller han: Att vi inte får något regn!

Nu hade visst alla människor blivit allvarsamma och buttra och bitska denna torrsommar. Väderleken gick dem till sinnes. Det talades om nödvintern som skulle komma. Det var som om ingen mera hade rätt att vara glad, för missväxtens skull. Inte ens barnen fick visa glädje: När ett barn råkade skratta fanns det alltid någon äldre i närheten som snäste och tystade det. Och så fortsatte man att tala om detta: Hur skulle det bli till vintern?

Karl Oskar skyllde allting på torrsommaren. När han gick med bössa och hund i skogen och kom hem tomhänt, så var det den upptorkade markens fel: Hunden fick ingen vittring av det vilda. När han i gölen vittjade tomma nät och mjärdar, så gav han torkan skulden: Värmen drev ned fisken på djupen. Och tre gånger hade han gått till tjuren med en ko, som inte blev i kalv, och det var också torkans fel. Detta påstående kunde inte vara rimligt, för någonting berodde väl också på tjuren. Men Karl Oskar sade att inte heller grannen Jonas Petter i Hästebäck, fick sina kor i kalv denna sommar, för värmens skull.

En natt i slutet av augusti vaknade Kristina av ett stort dån: det var åskan som körde. Hon var rädd under åskväder, hon väckte mannen.

Karl Oskar satte sig upp i sängen och lyddes. Det mullrade och skrällde, och genom fönstret lyste ljungelden. I bara skjortan gick han ut och ställde sig på farstubron, medan han höll ut händerna. En och annan fet regndroppe föll. När det bara ville komma i gång, så skulle det bli strida åskskurar. Han kunde gå och lägga sig igen och han skulle somna om i den hugneliga vetskapen om att de skulle få regn.

Han gick tillbaka in. Kristina höll på att lugna barnen; alla tre hade vaknat och var skrämda av åskans dån.

Anna, äldsta barnet, var nu på fjärde året, och alla tyckte att hon hade ett förstånd långt före sina år. Hon följde Karl Oskar åt i hans arbete utomhus och var med överallt; om han gick eller åkte så skulle flickan vara med. Han kallade henne sin stora piga. Han menade att hon var lika klok som en åttaåring.

Mullret kom tillbaka, och Anna frågade:

– Ska åskan slå ihjäl oss i natt, mor?

– Nää! Du pratar så dumt! Vem har sagt dä?

– Far har sagt att vi allihop ska dö.

– Javisst… Men inte nu i natt…

– När ska vi dö, mor?

– Dä vet ingen. Ingen mer än Gud. Lägg dej ner å sov nu bara! Och Kristinas ögon gav Karl Oskar en fråga: Vad hade han sagt för någonting för barnet? Han log och förklarade: När han gick med Anna genom hagen nyligen hade de träffat på en död harunge i en glänta, och då hade hon frågat, om de alla skulle bli som harungen, om de alla skulle dö. Han hade svarat jakande, för han kunde väl inte ljuga om sådant för barnet. Men sedan dess frågade flickan alla människor hon råkade, när de skulle åstad och dö. Häromdagen hade hon gjort sin farmor alldeles förskräckt med den frågan. Han var tvungen att försäkra sin mor, att det var ungens eget påhitt. Hon var ett märkvärdigt barn, Anna.

Karl Oskar var mycket stolt över flickan, hans stora piga.

Nu kom det en skräll, som var hårdare än någon tidigare, och ljungeldens ljus skar dem i ögonen, vasst och bländande.

Kristina skrek till:

– Slo hon ner?

– I så fall va dä nära.

Men det strida regnet dröjde ännu, endast några glesa droppar knackade på fönsterrutorna. Karl Oskar kunde inte hjälpa regnet att falla, och han gick och lade sig igen.

Innan han ännu hunnit somna upplystes fönstret av ett nytt ljussken. Men denna gång var det ingen blixt som med en gång skar igenom mörkret och sedan var borta. Den här gången stannade skenet kvar, rörligt och fladdrande.

Den unge bonden rusade upp:

– Hon har tänt ell!

– Milde käre Gud!

– Dä brinner nåenstans!

När Karl Oskar stod vid fönstret såg han att ljusskenet kom nerifrån slåtterängen.

– Ängahuset! Hon har tänt på i ängahuset!

Han sprang ut, halvklädd, hustrun följde honom. Nu hade även Nils och Märta vaknat i sin kammare, och Kristina ropade åt dem att ta hand om barnen.

Karl Oskar sprang till brunnen, där det stod ett par hinkar, med vatten, som han hade burit hem från skogskällan; han räckte hustrun den ena. Så fortsatte de att springa neråt ängen med var sitt ämbar i händerna. Vattnet skvalpade ut, och när de kom fram till den brinnande höladan, var det inte mer än hälften kvar i kärlen. Det gjorde också detsamma: Branden hade redan hunnit så långt, att ett par hinkar vatten varken gjorde till eller ifrån. Ängahuset var övertänt, lågorna stod högt över det torra spåntaket som brann som fnöske. Där brann en frisk och glupsk åskeld, som hade fått läcker spis att förtära: en gammal torr lada med det inbärgade höet.

Höladans ägare, det unga bondfolket, gick så nära elden de kunde för hettans skull. De stod där med sina vattenämbar i händerna och såg på eldsvådan. De bara stod och såg. De liknade ett par häpna och förundrade barn, som lyssnade till en grym och gruvlig saga, som gudskelov inte var sann.

Folk från granngårdarna hade redan varsnat elden och kom springande. De såg också snart att det skulle vara förspillt arbete att försöka släcka. Ladan låg redan långt inne i eldens glödande gap, och ingen kunde hindra den från att svälja sitt byte.

Som tur var rådde det ett stilla väder. Men grannarna stannade kvar för att vakta och se till att elden inte spred sig. Vad kunde inte hända, om den kom lös i skogen i denna torka?

Regnet var redan över; det hade fallit några strida droppar, men de hade knappast vätt ner stenarna på marken.

På en kort stund brann ängahuset ner och blev glöd och aska med hö och allt. Och sedan gick Karl Oskar och Kristina hem till gården igen. Ingenting hade varit att göra, ingenting hade de gjort. Nu på hemvägen gick de helt sakta, de sprang inte, det var ingenting som brådskade längre. I händerna bar de fortfarande sina ämbar, som var till hälften fulla med vatten; utan att tänka på det bar de hem vattnet igen.

Vid ängsstättan mötte de Nils, som begivit sig på väg till branden, hasande sig fram på sina kryckor. Redan hade han hunnit halva vägen, när sonen och svärdottern sade åt honom att vända igen. Men han satte sig på stättan för att vila. På flera års tid hade han inte gått så långt från boningshuset.

Medan Karl Oskar och Kristina stod och såg på eldsvådan hade de inte bytt ett enda ord. De hade endast sett på varandra ett par gånger. Kanske de hade tänkt samma tanke.

Nu på hemvägen sade Kristina:

– Du minns i bärgseln i somras? När du kastade opp höet?

– Jaa…

– Du feck’at som du ville!

Karl Oskar teg. För han kunde inte hitta någonting att svara.

Hon fortfor:

– Dä va straffdomen. För Gud låter int’ gäcka sej.

Karl Oskar i Korpamoen gick tillbaka hem med sin vattenhink, han gick med nedböjt huvud och såg i marken. Det var alldeles sant vad Kristina hade sagt: Den här gången hade Herren bönhört honom: Han hade tagit det andra höet också.

2

Östanvinden blåste, och intet regn kom. De som kunde läsa i framtidens bok förutspådde, att det aldrig skulle komma något regn mer. Förra gången hade Herren velat utrota människosläktet genom väta, nu ämnade han göra det genom torka, och den här gången skulle ingen Noak med hustru och barn sparas för att fortplanta ett nytt släkte.

Karl Oskar sådde sin höstråg på trädan, som låg överströdd med hårda jordkokor, grå, knölig och ofruktbar som ett stenskärv. Jorden var uttorkad ända ner till alven. Kanske tjänade det ingenting till att lägga ner utsäde här; han kunde lika gärna ha sått i askan hemma i spiselhällen. I våras sådde han fyra skäppor korn på en åker, i höst fick han fyra skäppor tillbaka. Vad fick han för allt sitt arbete? Varför skulle han lägga ner sädeskorn i jorden, när hon inte mångfaldigade dem? Här skulle nu ingenting gro, förrän regnet kom och löste upp den förhårdnade åkerns skorpa.

Han anförtrodde utsädesrågen åt sin åker utan att kunna lita på den. Han hade förlorat förtroendet för sin jord. Vem visste om den skulle ge honom ett enda korn tillbaka? Kanske hade det varit klokare att låta förmala utsädet och baka bröd av det.

När Gud fördrev den första människan han skapat ut ur paradiset så sade han: Förbannad vare marken för din skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina livsdagar. För Karl Oskar var inga ord i bibeln sannare än dessa. Herren hade också sagt till Adam att jorden skulle bära honom törne och tistlar. Hade han inte gått här i sina åkrar i detta sitt stenrike och ryckt upp vasstistlar tills ryggen värkte av det. Bibelorden gällde ännu, åtminstone gällde de åkerjorden här i bygden.

Det spordes att de fick regn på andra håll, i andra socknar och härader. Men här var marken förbannad.

Varje kväll läste Kristina Bönen i långvarig torka, och ibland läste han själv med. Hon var förskrämd över åskelden, som hade bränt ner deras ängahus och trodde att torkan också var Herrens tuktan. Och nu ville hon att Karl Oskar skulle gå till prosten och be om avlösning för att han smädade Gud den gången under höbärgningen. Han var tvungen att göra det, innan de gick till nattvarden tillsammans härnäst.

Men han brydde sig inte om uppmaningen.

– Har du int’ ett bekymrat samvete? undrade hon.

– Nää. Inte för den synnens skull.

Nej, Karl Oskar ville inte gå till prosten: Det var inte något mord, som han hade begått, och inte heller låg han på sin sotsäng. Vad han gjort i ängen var en överilning, som han hade ångrat, men den lilla överilningen kunde väl Gud ha hunnit förlåta honom nu, så att han inte därför behövde fortsätta att plåga både människor och kreatur med torkan. Och han ville inte tro, att Gud kunde vara så småsinnad att han brände upp ladan bara för den där hösuddens skull. Man fick väl inte gå och tro, att den Högste var mordbrännare.

Men han visste väl att ingen annan än den Allsmäktige bestämde var åskan skulle slå ned? genmälde Kristina. Och hon fortsatte enträget sina övertalningar: Han borde gå till själasörjaren och få förlåtelse, innan han beredde sig till nästa nattvardsgång. Om hans synd var stor eller liten, det kunde ingen annan än prosten Brusander bestämma. Och han stod ju på god fot med prosten, som berömde dem båda två för att de var kyrksamma.

Men hon kunde inte förmå Karl Oskar att gå till själasörjaren. Han var så stursk, han ville inte böja sig för Gud. Och när Kristina tänkte tillbaka på de år, som deras äktenskap hade varat, så undrade hon om hon någonsin kommit någon vart med honom. Var det något han ville göra, så blev det alltid gjort, var det något som han inte ville göra, så blev det aldrig gjort. Hans syster Lydia hade sagt, att brodern var svår att komma överens med för hans envishets skull, men innan de gifte sig hade hon inte varsnat att han var en sådan illbatting. Envishet var beröm värd i nyttiga företag och goda föresatser. Men Karl Oskar var lika envis i onyttiga och dåliga föresatser. Stornäsade människor skulle vara envetna:

– Din envishet sitter i näsan. Därför ä den så stor.

Innan Gud gav honom en annan näsa, var han tvungen att bruka sin gamla, svarade Karl Oskar. Men han hade märkt, att den räckte så långt ut, att somliga hade svårt att komma förbi den.

Kristina hade annars inga skäl att klaga på mannen. Sällan drack han mera brännvin än han tålde, och han tålde mycket: hon behövde inte, som många andra hustrur fick göra, asa hem sin make som ett nersölat, vettlöst kreatur efter julkalasen. Och det fanns gifta manfolk som gick till Ulrika i Västergöhl, kallad Gladan, beryktad som den största och mest nyttjade horan i Ljuder. Åt fattiga karlar släppte hon till sig för tolv skilling eller ett halvstop brännvin, men av hemmansägare brukade hon ta en hel riksdaler. Ulrika hade i ungdomen varit en grann kvinna och var ännu inte ful; det sades att själve kyrkvärden Per Persson i Åkerby hade hållit sig till horan i hennes bästa dagar. Karl Oskar skulle aldrig gå och lorta ner sig på sådana vägar och sota skorstenspiporna åt andra.

Men Kristina oroade sig över att han på sistone gick så sluten och till slut frågade hon rentut: Vad grunnade han på?

– Levernes bekömren, sade han. Varifrån ska en ta föan? Vi blir flere å flere i gårn.

Kristina gick i femte månaden, snart skulle de vara åtta personer i Korpamoen. Människorna förökades, men inte jorden, åkerns tunnland skulle aldrig bli mera än sju.

Kristina tyckte inte om hänsyftningen på hennes havandeskap:

– Lämna bekömren för di ofödde liven åt Gud!

– Om jag kunne lita på, att dä hjälpte!

– Tror du att du ä slugare än Gud?

– Nää. Men jag ä inte säker på att han födde barnen åt oss, om vi satt med armarna i kors.

Det hettade till i henne, hon utbrast retligt:

– Ä Gud sköldi att föa alla barn, som du ställer te?

– Kristina? Va menar du?

– Jag menar att du int’ ska skjuta skulden på Vår Herre, när du gör din hustru mä barn.

Han stod stirrande:

– Men kära söta – jag har väl aldrig förnekat, att jag har min andel i’at?

Hon brast i gråt:

– Du klagar över att vi blir flere å flere. Alldeles som om dä vore mitt fel – därför att liven kommer från mej!

– Men jag har väl allri skyllat på dej…

– Ja, jag vill’at inte. Dä har jag sagt dej. Så dä ska du hit’ tro.

– Dä har jag inte trott heller.

– Men när du nu går där och tiger som om du förebrådde mej nåenting… Va ska en tänka?

Och hon grät i sitt förkläde.

En kvinna som gick med barn var ömtålig och lättstucken; han glömde det ibland och tänkte sig inte för i sitt tal.

Han lät henne lugna sig litet; sedan sade han: Hur kunde hon gå och inbilla sig, att han var missbelåten med henne? Han gick tyst och grunnade, därför att han var betryckt av bekymren; det var alltsammans. Och hur kunde hon tro, att han förebrådde henne för att hon skulle föda barn igen? Då hade han ju varit en niding. Och hon såg väl hur glad han var åt barnen, som hon hade fött honom förut? Barnen och hustrun var det han höll kärast i hela världen. Ja, det hade han väl visat henne. Hon såg huru fäst han var vid Anna, för exempel. Och han skulle säkert bli lika glad åt den som nu skulle komma som åt de tre andra. Men inte var det underligt att han ängslades för födan åt barnen, när det kom motgångar och missväxtår.

Kristina hade börjat torka sina tårar:

– Menar du, att du bryr dej om mej likasom förr?

– Dä kan du väl begripa, att jag gör.

– Ä dä sant som du nu säjer, Kal Oska?

– Nämn den gång, då jag ljög för dej förut!

Hon kunde inte nämna den gången. Och han sade: De måste förbli sams sinsemellan och hålla ihop i motgången. För det fanns ingen annan människa i världen som hjälpte dem, de måste hjälpa sig själva.

Och snart tyckte Kristina, att hon hade burit sig dumt åt nyss. Hon kunde inte begripa, att hon kunde bete sig på det sättet: hänga upp sig på ett ord så att det ledde till gräl. Men hon anade, att hon hade gjort det av fruktan: Hon var rädd för att han inte brydde sig om henne lika mycket som förr.

Och efter vad han nu hade sagt, så var hon nästan glad över att hon hade börjat kivas med honom.

3

Karl Oskar satte sig allt djupare i skuld. Även denna höst gick han till Danjel Andreasson i Kärragärde och bad att få låna 50 riksdaler till hypoteksräntan.

Han kom tillbaka med besynnerlig uppsyn. Kristina frågade oroligt:

– Nekade morbror pengarna?

– Nää. Jag bekom vart öre jag begärde.

– Men varför ser du så underli ut?

– Dä sker nået besynnerligt i Kärragärde.

– Mä morbror Danjel?

– Ja. Dä har hänt nåenting mä honom.

Karl Oskar blev förundrad i dag så fort han steg över dörrtröskeln hos Danjel Andreasson. Det var fullt av löst folk i gården, fattighjon och rotehjon. Främmandet satt och åt med gårdsfolket; där satt den utstraffade knekten Severius Pihl, slagskämpen och fyllhunden och där satt vanföra pigan Sissa Svensdotter, tjuvkonan, som gick som rotehjon. Men allra mest häpen blev han när han också fick se Ulrika i Västergöhl, den gamla horan, och hennes oäkta dotter där mittibland folket. Nu tänkte han först, att det hade hänt sig så, att de alla hade råkat komma på tiggargång till gården vid samma tid. Men han fick som ett slag för pannan, när Danjel sade, att detta folk hädanefter bodde hos honom i Kärragärde. Och Inga-Lena, hustrun, bekräftade det: De bodde där alla.

Kristina brast ut i ett ljudligt skratt:

– Ska du narra mej april i oktober, Kal Oska?

– Tror du jag ljuer? sade han, lätt kränkt.

– Du har diktat ihop en historia för att pröva, hur lättrogen jag ä!

– Men dä ä sanning alltihop! Gack själv te din morbrors hus och se efter!

Nu gick Kristina för säkerhets skull fram och luktade på hans mun: Hade han druckit i dag så att han inte visste vad han sade? Osade han inte brännvin?

– Jag har taet två supar på hela dan.

– Men du säjer att Ulrika i Västergöhl, horan, har flöttat te min morbror?

– Han sa’et själv.

– Och moster Inga-Lena? Vad gjorde hon, sa du?

– De hade slaktat, och hon höll på att koka blodpalt åt sina inhysingar.

– Åt Gladan, horkonan? Kokte moster palt åt henne?

– Ja. Gack å fråga, om du int’ tror mej!

Nu tröt rösten för Kristina. Vad i all världen kunde detta bebåda? Vad hade hänt i Kärragärde?

Karl Oskar fortsatte: Det allra märkvärdigaste var Danjels beteende, när han lämnade honom lånet på 50 riksdaler. Tillfrågad om de skulle räkna räntan som förut svarade han, att han inte ville ha någon ränta på pengarna. Och när Karl Oskar bad om uppskov med räntan på den gamla skulden sade Danjel, att han aldrig tog emot någon ränta mer på utlånade pengar.

Nu måste ju Kristina förstå, att det hade hänt något allvarsamt med hennes morbror. Karl Oskar gissade, att han hade råkat ut för någon sinnesrubbning.

Och det dröjde inte många dagar, förrän det började löpa underrättelser från Danjel Andreassons gård – från hus till hus, från by till by, från rote till rote berättades nyheten: Åke Svenssons villolära, som troddes vara död med honom själv sedan mer än femtio år, hade återuppstått hos hans systerson i Kärragärde.