1
Danjel Andreasson, den närmaste kvarlevande släktingen till åkianernas huvudman, var nu 44 år gammal. Han var känd som en beskedlig man och hade hitintills fört en stilla och oförarglig vandel. Han hade fromt anammat den enda rena och rätta läran och således visat sunda religionsbegrepp. Och hans gård Kärragärde, som en gång varit svårt nedsmittad av åkianismen, hade för många år sedan renförklarats.
Men en natt på hösten 1848 inträffade en sällsam händelse i Kärragärde.
Innan Danjel gick till sängs på kvällen hade han känt en märklig oro, och till sin hustru Inga-Lena hade han yppat farhågor för någon annalkande sjukdom: Han kände stundom en besynnerlig yrsel. På natten vaknade han av att någon bultade på dörren och högt ropade hans namn. I den tron att eldsvåda hade utbrutit och att hans hjälp påkallades skyndade han sig att stiga upp. Och när han öppnade dörren upplystes rummet av ett klart sken utifrån. Där ute stod två män. Den ene, en ännu ung man i ålderdomligt sydda vadmalskläder, var okänd för Danjel. Men den andre igenkände han genast från altartavlan i kyrkan: Det var Frälsarn, Jesus Kristus. Jesus bar en lykta i handen, och det var den lyktan som spred det besynnerligt klara skenet vitt omkring i natten.
Frälsarn var sig alldeles lik. Men från hans ansikte kom ett så starkt ljus, att Danjel icke kunde se på det; och han måste slå ned sin blick.
Mannen i vadmalsrocken, som stod vid Frälsarns sida, hade ropat på Danjel. Nu kallade han honom åter vid namn och sade:
– Jag är Åke Svensson, din morbror. Jag dog ung och kom till min Frälsare i himmelen.
Danjel såg nu att mannen liknade gamla människors beskrivning på morbrodern; det levde ännu personer, som mindes Åke sådan han var innan han av kronobetjäningen avfördes till Danvikens dårhus.
Frälsarn såg på Danjel med sin milda blick, men han förblev hela tiden stum. Åke Svensson talade igen och sade:
– Din Frälsare har uppväckt dig i natt för att du skall övertaga min gärning nere på jorden. Anden skall säga dig allt vad du skall göra! Danjel, gack åstad och fullborda mitt verk! Din Frälsare har kallat dig!
Två gånger upprepade Åke med hög och tydlig röst denna maning till systersonen. Därefter var de nattliga besökarna borta, skenet från Jesu lykta försvann, och allt omkring Danjel var mörker.
När han kom till sig själv igen låg han på knä vid sin dörrtröskel och bad. Han var helt lugn till sinnes. Vad han hade sett och hört vid sin dörr hade icke skrämt honom. Han förnam ingen ängslan där han låg. Men hans bröst var fullt av en frid, som han aldrig förr hade känt.
Han väckte Inga-Lena, hustrun, och omtalade att Frälsarn i natt hade gästat hans hus i sällskap med Åke, morbrodern som dött på Danviken. Hon menade att han hade haft en dröm. Men han visste, att han hela tiden hade varit vaken. Hans öron hade hört bultningarna på dörren, när Åke kallade honom vid namn, hans ögon hade sett Frälsarns ansikte. Och han kunde noga beskriva lyktan som Jesus hade burit i handen; den var till alla delar lik den lykta som han hade i sin hand på tavlan ovanför kyrkans altare.
Detta hade hänt Danjel Andreasson. Och från den stunden var hans liv på jorden förändrat.
Åke hade knappt talat tjugo ord till honom, men han visste vad han skulle göra: Anden talade i hans hjärta. Från den natten, då Åke kom tillbaka till Kärragärde, gjordes alla hans gärningar av Andens tillskyndelse. Aldrig mer kände han någon tvekan i sina företag eller någon räddhåga för deras följder. Varje gång förnam han hjärtats visshet om att han gjorde rätt. Jesus hade kallat honom; han var bliven Frälsarns efterföljare och han skulle hädanefter leva samma liv här på jorden som apostlarna och de första kristna hade levat. Han skulle förkunna Åkes lära, som redan var förgäten i orten. Anden ledde honom när han läste bibeln och förde hans hand till de ställen som hade befallningar åt honom: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på alla mina vägar.” Han hade sett skenet från Jesu lykta, han visste vägen.
Den höstnatt, då Danjel hörde sitt namn ropas, föddes han på nytt till världen. Tills han uppnådde 44 år hade han levat i köttet, nu började hans liv i anden.
Så återupptog han och fortsatte Åkes lära. Varje söndag höll han bibelförklaring för sitt husfolk, för hustru, barn och tjänstehjon, och kom någon granne tillstädes, så hälsades han välkommen. Vid varje nattvardsgång gick han till kyrkan för att njuta de dyra salighetsmedlen. Sina böner bad han även mitt under arbetet, på åkern vid årdret och harven, på logen vid slagan. Alltid lade han sig ner på sina knän när han bad. Stundom gav han till högljudda rop under sina böner, så att folk i närheten skyndade till, i den tron att någon fara var på färde.
Danjel kastade gårdens brännvinspanna på skrothögen; han upphörde icke bara att bränna och sälja brännvin, utan även att nyttja starka drycker, som icke mera bjöds i hans hus. Han brukade icke mer svordomar eller andra talesätt, som innefattade missbruk av Guds namn. Förr kunde han någon gång vara häftig och uppbrusande; nu var hans tal alltid lika milt och saktmodigt. Endast om prästerskapet, som hade förföljt hans morbror i livet, använde han hårda ord.
Alla sina ägodelar betraktade Danjel hädanefter som gåvor av Gud, som han var skyldig att nyttja gemensamt med fattiga bröder och systrar så långt de räckte: Så tog han in i huset några fattiga och försvarslösa och gav dem en stadigvarande hemvist i Kärragärde, där de fick både föda och kläder. Ett par av dem hörde till de sämst beryktade personerna i socknen: de var illa kända för horeri, dryckenskap, lättja och annat dåligt leverne.
Danjel brukade inte mer lämmar och lås i gården, utan lät alla dörrar stå olåsta om kvällen. Vartill skulle han behöva riglar och haspar, när Herren höll vakt om hans hus? Kunde ett bräckligt lås, gjort av människohand, bevara hans hydda bättre än den Allsmäktiges hand? De som låste sina dörrar litade icke på sin Gud. De begick tvivlets överträdelser, människans grövsta.
För Danjel liksom förut för Åke fanns det varken höga eller ringa stånd, varken förnäma eller simpla personer, utan alla var jämställda och jämlikar som syskon i Guds barnakull. Han skilde endast mellan dem, som levde kvar i den gamla människan, och dem som var födda på nytt i Kristus – mellan de människor som levde i köttet och de som levde i anden.
Efter sin pånyttfödelse delade han icke mera bädd med sin hustru. Då Inga-Lena fortfarande levde kvar i köttet, kunde de icke längre vara ett sant äkta par. De äktenskap där makarna levde kvar i sina gamla människor var ihopfogade av Djävulen, och detsamma gällde för de äktenskap där endast den ene av makarna var pånyttfödd. Om Danjel nu hade umgåtts köttsligt med sin hustru, så hade han gjort sig skyldig till hordom. Han sade henne därför att de hädanefter icke kunde pläga kropparnas umgänge med varandra.
De kunde det icke heller för avkommans skull. En ren och syndfri avkomma måste avlas utan lusta, därför kunde den endast avlas av de rena och pånyttfödda. Nu hade Danjel och Inga-Lena redan tre barn, födda medan de båda ännu levde i köttet, och han kände svår samvetsnöd för dessa barns skull. Då de icke hade avlats i ett sant äktenskap så förstod han, att de måste betraktas som frukter av hor. Men han bad enträget till Gud att hans avkomma genom nåden skulle renas och upptagas såsom äkta.
Inga-Lena, hustrun i Kärragärde, var i en svår belägenhet. Hon var sin man mycket tillgiven, näst Gud var ingen henne kärare. Hon levde för att tjäna sin make, och hon sökte alltid rätta sig efter hans vilja. Själv var hon tvehågsen och rådvill till sin läggning; hon förlitade sig på Danjel och lät honom råda. Han var herre och husbonde i gården. Även efter hans pånyttfödelse försökte hon nu göra honom till viljes, men hon förmådde inte förlika sig med alla de nya sedvänjor, som han införde i deras liv. Hon delade gärna sin brödkaka med den hungrige, som kom till gården och tiggde. Men när husfolket förökades med fyra personer, som maken lät flytta in och som huset skulle föda, så blev hon både bedrövad och bekymrad. Och när hon i sitt hem också fick ta emot Ulrika i Västergöhl, det mest skydda fruntimret i socknen, så sade hon till sin man, milt klagande: Hon ville inte på något sätt göra honom emot eller säga att han gjorde orätt, när han lät Ulrika och hennes oäkta dotter bo hos dem, men vad skulle folk tycka och tänka, när de tog själva Gladan, storhoran, i huset? Danjel svarade: Vi måste lyda Gud mer än människor. Den kvinna som är utan synd må komma hit och kasta första stenen på Ulrika.
Och Inga-Lena blev djupt ängslig, när hennes make gjorde efter allt vad åkianerna hade gjort. Åke Svensson hade velat upprätta ett rike, där icke kungen utan den helige Ande regerade och där ingen kallade något för sitt eget, utan alla jordiska ägodelar tillhörde alla människor gemensamt. Han hade också inspärrats på dårhuset, och det var ju inte att undra över. Där hade han fått en ömklig död efter några år, fast han hade varit en ung och rask man. Många trodde att han hade blivit ihjälplågad på Danviken, och en och annan tyckte nog att det inte skedde honom riktigt rätt.
Åkes öde hade förfärat alla i orten, men det förundrade ingen: För den som påstod att alla människor var lika och borde ha all egendom ihop kunde det aldrig gå väl.
Och Inga-Lena fruktade nu, att Danjels vandring i morbroderns fotspår skulle få en lika förskräcklig ändalykt. Den som satte sig upp mot överhetens förordning kom i ovänskap med prästerna, och sedan gick det honom illa.
Men Danjel sade: Den människa som icke uppväckte förargelse och åsamkade sig förföljelser av prästerskapet och kyrkan och andra av denna världens mäktige, hon vandrade icke i Jesu blodiga fotspår.
När maken inte längre låste dörrarna i husen, började hon oroa sig för deras ägodelar. En natt hade tjuvar varit inne i den olåsta visthusboden och stulit fläsk och mjöl. Danjel förklarade: De hade haft ett större matförråd i boden än Gud tillät dem, därför hade han låtit stölden ske. Men Inga-Lena fattade icke detta: Gud hade ju själv i sitt femte bud förbjudit all stöld. Och nu ålåg det henne att se till att födan i gården räckte till alla. Hädanefter låste hon dörren till visthusboden om kvällarna utan sin mans vetskap.
Men hon fick samvetsplågor varje gång hon inte åtlydde honom. Bibelns ord i Efesierbrevet var klara och tydliga: ”Ty mannen är hustruns hufwud; såsom ock Christus är församlingens hufwud; såsom nu församlingen är underdånig Christo, så skola ock hustrurna uti all ting wara sina män underdåniga.”
När mannen började hålla sig ifrån den äkta bädden, började Inga-Lena känna sig som en oren och besmittad kvinna. I sin ensamhet om nätterna fick hon oroliga och plågsamma drömmar. Hon vaknade och ropade på Gud efter råd och hjälp. Hon bekände i sina böner, att hon bara var en stackars fåkunnig kvinna: Hennes vett räckte icke till för att fatta Åkes lära. Hon bad att Gud skulle upplysa henne. Danjel hade bett samma bön.
Och när någon tid hade gått blev makarna bönhörda: Anden kom även till Inga-Lena, och hon undergick pånyttfödelsen. Hon kom till insikt om att hon måste lyda sin make, icke sitt eget otillräckliga förstånd. Det var Danjel som hade det rätt för sig i det andliga, hon hade haft orätt. Därmed blev makarnas äktenskap ett sant äktenskap. Danjel återtog sin plats i den äktenskapliga bädden och plägade åter kroppsligt umgänge med sin hustru.
Nu hade Åkes efterföljare redan en liten skara omkring sig i Kärragärde. Såväl de som bodde inhyses i gården som ett par av grannarna övergick till åkianska läran och betraktade Danjel Andreasson som Herrens nye apostel på jorden.
Men Inga-Lena, hans hustru, begick fortfarande varje kväll i hemlighet tvivlets grova synd, när hon låste gårdens visthusbod för natten.
2
Det dröjde inte länge förrän händelserna i Kärragärde inberättades till prosten Brusander: Under förevändning att de brukade sin andakt samlade sig folk hos Danjel Andreasson, som förkunnade de åkianska nyheterna i religionen – dessa villfarelser hade åter börjat insmyga sitt ohyggliga gift i församlingen.
Prosten Brusander var en kraftfull prästman, som väl vårdade sitt ämbetes värdighet och helgd. Han hade alltid i varm nitälskan värnat om den evangelisk-luterska lärans renhet. Utan att spara sig någon möda vakade han över den hjord, som Gud hade ombetrott honom, för att skydda den mot alla irrläror. Nu skickade han genast bud efter kyrkvärden Per Persson i Åkerby, som bekräftade att olovliga sammankomster försiggick i Kärragärde. Det talades överallt i socknen om att Åke Svensson hade kommit tillbaka i systersonen Danjel Andreassons gestalt. Och Per Persson kunde berätta, att Danjel brukade obeskedliga ord om prosten och kallade honom själaförsummare, därför att brännvin brändes och såldes i prästgården.
Brusander upprördes över att en församlingsbo ville neka honom en laglig rättighet, som tillkom alla rikets prästmän, när de innehade jord. Och brännvin brändes för avsalu såväl på hans majestät konungens gods och gårdar som på kronprinsens herresäte Bäckaskog. Bonden i Kärragärde hade således med sitt yttrande begått ett grovt majestätsbrott. I prästgården förekom brännvinsutskänkning numer endast om söckendagarna; drycken var tjänlig till att muntra dagsverkare och tjänstehjon efter dagens möda. Visserligen ville Wieselgren, den beryktade prosten i Västerstad, alldeles avskaffa brännvinet, och i okristligt hat förföljde han de ämbetsbröder, som endast nyttjade sin lagfästa rätt. I sin blindhet ville Wieselgren beröva bönderna deras lovliga näring: Om de icke fick förädla sin säd till brännvin, så skulle landets åkerbruk på kort tid fördärvas och dess utövare utarmas. Sädespriserna skulle falla så kraftigt, att bönderna komme på obestånd, vilket endast skulle få till följd, att fattigklassen bleve sturskare, så att man finge det besvärligt med att skaffa tjänstehjon och dagakarlar. Vem ville gå dagsverke när en tunna korn kunde köpas för tjugufyra skilling?
Prosten Brusander lät kalla Danjel Andreasson i Kärragärde till prästgården. I närvaro av sin adjunkt komminister Brusell och församlingens båda kyrkvärdar tog han bonden i ett långvarigt förhör. Från detta förhör gjorde adjunkten en uppteckning, som underskrevs av kyrkvärdarna såsom närvarande ojäviga vittnen och nerlades i socknens pastorsarkiv:
3
”Förekallade hemmansägaren Danjel Andreasson tillställdes först några frågor i religionen av herr prosten Enok Brusander, och han ådagalade nöjaktiga kunskaper i läran om salighetens grund och ordning. På särskild fråga erkände Danjel Andreasson, att det i hans hus numera innebodde en del lösa personer, utstraffade soldaten Severius Pihl, vanföra pigan Sissa Svensdotter samt ogifta fruntimret Ulrika i Västergöhl och hennes oäkta dotter Elin; Ulrika är sedan sin ungdom känd för otuktigt leverne, under vilket hon avlat fyra oäkta barn, av vilka tre avlidit i späd ålder. Danjel Andreasson medgav, att han i sitt hus födde och skylde bemälde personer.
Frågade prosten Brusander:
– Är det sant att du i ditt hem håller sammankomster med husfolk och grannar?
Svarade Danjel Andreasson:
– Det är sant, herr prosten.
Frågade prosten B.:
– Vad gör du vid dessa sammankomster?
Svarade Danjel A.:
– Jag förklarar bibelns ord för mina åhörare.
Frågade prosten B.:
– Du medger alltså, att du tagit dig före att utöva prästerskapets ämbete?
Svarade Danjel A.:
– Jag gör vad prästerna icke gör. Jag förkunnar Guds sanna ord.
Frågade prosten B.:
– Vem har givit dig makt till det?
Svarade Danjel A.:
– Guds ande har ingivit mig den makten i mitt hjärta.
Sade prosten B.:
– Du är besatt av en villoande. Ingen får utöva predikoämbetet utan att vara därtill kallad och invigd efter kyrkans lag. I dessa ärliga och betrodda mäns närvaro förbjuder jag härmed dig, Danjel Andreasson, att befatta dig med något, vad det än vara må, som tillhör predikoämbetet.
Svarade Danjel A.:
– Det har herr prosten icke makt att förbjuda mig.
Sade prosten B.:
– Din själ är mig av Gud ombetrodd. Jag är din andliga överhet. I alla andliga ärenden är du skyldig att lyda mig och ingen annan.
Svarade Danjel A.:
– Bibeln lär mig att jag skall lyda Gud mer än människor. Herr prosten är en människa.
Sade prosten B.:
– I Romarbrevets 13 kap. 2 vers säger dig bibeln: ”Den som sätter sig upp emot överheten han står emot Guds förordnande, men de som motstå detta skola få dom över sig.” Erkänner du att överheten är av Gud?
Svarade Danjel A.:
– Nej, herr prosten.
Frågade prosten B.:
– Nekar du att lyda lag och förordning?
Svarade Danjel A.:
– Över den rättfärdige är ingen lag satt.
Frågade prosten B.:
– Är du intagen av ett sådant andligt högmod, att du nämner dig rättfärdig?
Svarade Danjel A.:
– Jag är intagen av Guds ande. Rättesnöret för mitt leverne är bibeln och mitt samvetes påbud.
Frågade prosten B.:
– Kan du säga mig: Vad är samvete?
Svarade Danjel A.:
– Den som blir uppväckt får veta vad samvete är. Jag hör att herr prosten icke är uppväckt.
Sade prosten B.:
– Djävulen, Själafienden, viskar dig dina svar i örat. Har du förkunnat att ingen människa äger rätt att hava någon egendom särskilt för sig själv?
Svarade Danjel A.:
– Ja. Det skulle herr prosten också ha förkunnat, om han hade predikat Guds sanna ord.
Frågade prosten B.:
– Skyller du mig för falsk förkunnelse?
Svarade Danjel A.:
– I Apostlagärningarnas 4 kap. 32 vers står det skrivet om Kristi församling: ”Och uti hela hopen som trodde var ett hjärta och en själ; och ingen av dem sade något vara sitt av det han ägde, utan alla ting vore dem gemenlig.” Herr prosten har aldrig predikat och sagt, att vi så kristligt skall hava det här i denna församling.
Sade prosten B.:
– Du stöder dig på somliga bibelställen och vill störta omkull andra. Du har också påstått att jag är en själaförsummare, som leder folket huvudstupa ner i helvetet, när de är druckna. Är det sant att du sagt detta på ditt olovliga läroställe?
Svarade Danjel A.:
– Det är sant, herr prosten.
Frågade prosten B.:
– Varmed försvarar du detta falska vittnesbörd om din själasörjare?
Svarade Danjel A.:
– Är det icke sant att herr prosten försäljer brännvin från prästgårdens panna?
Svarade prosten B.:
– Jag nyttjar min egendom efter gottfinnande. Med vad rätt vill du neka mig den lön, som lagligen tillkommer mig såsom prästgårdens brukare?
Svarade Danjel A.:
– Folk dricker sig druckna av herr prostens brännvin och begår i ruset våld och hor och andra brott emot tio Guds bud. Har icke den som bryter emot Guds bud åsamkat sig helvetet, herr prosten?
Sade prosten B.:
– Det är du som här är kallad till förhör, icke jag. Sade Danjel A.:
– Så länge jag tjänade Djävulen fick jag beröm av herr prosten. När jag nu tjänar Gud blir jag kallad till förhör och får tadel och klander.
Sade prosten B.:
– Din sak är utredd, Danjel Andreasson. Du har här i ojäviga vittnens närvaro erkänt, att du förbrutit dig emot lagen om olovligt bruk av predikoämbetet. Du kunde nu ådömas straff vid världslig domstol. Men jag vill icke ditt fördärv, utan din förbättring. Om du återtager dina villfarande tänkesätt och lovar att icke vidare predika eller utsprida dina falska och ogudliga lärosatser i religionen, så förkunnar jag dig nåd och tillgift för vad du har förbrutit.
Svarade Danjel A.:
– Nåden tillhör Gud allena. Sålunda har herr prosten ingen nåd att giva mig. Sålunda kan jag icke heller från herr prosten någon nåd mottaga.
Sade prosten B.:
– I dessa vittnens närvaro har jag förbjudit dig att göra intrång i det heliga predikoämbetet. Fortsätter du ändock ditt brottsliga företag kan du ställas inför världslig domstol och dömas till böter eller fängelse på vatten och bröd. Vid tredje resan kan du på tvenne år ur riket förvisas.
Svarade Danjel A.:
– Herr prosten kan likväl icke för något ögonblick förvisa mig ur Guds rike.
Oaktat allvarsamma föreställningar från herr prosten Brusander fasthöll förekallade Andreasson vid alla sina villomeningar och nekade enständigt att återtaga någon av sina falska lärosatser. Då meddelade honom herr prosten första varningsgraden för spridning av sådana villfarelser i religionen, som syftar till söndring av den kyrkliga enheten och utgör ett hot mot den allmänna ordningen och rikets välfärd och säkerhet. Herr prosten manade den villfarande att förbliva vid sitt kall och sina lovliga arbeten. Därefter tilläts bemälde Andreasson att avträda.”
4
Ur den förhördes egen mun hade nu prosten Brusander utforskat sanningen:
Danjel Andreasson, en enfaldig man ur den råa allmogens led, var uppblåst av egenrättfärdighet och högmod och i sitt hjärta arg och illvillig mot kyrkan och prästerskapet. I sitt tal visade han en viss slughet och klipskhet, icke sällsynt bland bönder. Om människans andliga och timliga välfärd hyste han de dåraktigaste begrepp. Men hans irrlära medförde stor fara, därför att den riktade sig emot föreningsbandet mellan överhet och undersåtar: Han uppeggade till olydnad mot den heliga kyrkolagen. Och även narraktiga tankar anammades lätt av en olärd allmoge, som det hade hänt på Åke Svenssons tid. Ännu hade Danjel icke fått andra proselyter än några lösa och illa kända personer, men även ansedda och betrodda församlingsbor kunde lockas in under hans falska religionsmantel.
Brusander kände sin höga, heliga plikt: Ingen fläck fick vidlåda den enda sanna och rätta läran, ingen skrynkla fick henne besudla. Den evangelisk-luterska kyrkan, fädernas tro, skulle inom hans församling bevaras obemängd hädanefter som hitintills. Under den gudfruktige konung Karl XI hade avvikelser från den rätta tron bestraffats med gatlopp och spöslitning och kanske någon enstaka gång med livets förlust, vilket för en senare tid kunde synas vara ett något strängt förfarande; man måste dock betänka att det gällde Augsburgska bekännelsen och den evangelisk-luterska lärans renhet. Nu hade Sverige en mildare konung, de levde i ett fördragsamt och upplyst tidevarv, och fogliga medel brukades mot förvillade undersåtar. I en annan tid skulle det ha gått Danjel Andreasson illa. Prosten hade sökt komma till rätta med honom enbart med varningar och ömma förmaningar. Han ville icke den arme mannens undergång: han skulle bedja Gud upplysa hans förmörkade förstånd. Han ville driva honom till bättring och rena sin församling från åkianismens vederstyggliga smitta utan att anlita den världsliga ordningsmakten.
Prosten Brusander varskodde sin ombetrodda hjord: Tre söndagar i rad uppläste han från predikstolen den hälsosamma förordning, som stadgade böter, fängelse och landsförvisning för man- och kvinnokön, gamla och unga, få eller flera, som församlade sig och kom tillhopa i enskilda hus under den förevändningen att de brukade sin andakt. Och alla sockenbor blev varnade för gården Kärragärde i Åkerby rote, som åter hade blivit ett förbjudet samlingsställe.
Men efter en liten tid inberättades det till prosten, att Danjel Andreasson framhärdade och fortsatte sina olovliga bibelförklaringar. Då tillgrep Brusander kyrkotukten mot honom: Hemmansägaren Danjel Andreasson i Kärragärde och allt hans husfolk utestängdes från Herrens heliga nattvard och uteslöts från kyrkans förrättningar och gemenskap.
Det var kyrkans bann mot mannen, som hade kommit åter från dårhuset.