Med måttlig husaga

1

Fororna med ektimmer började gå till Karlshamn på hösten, men Aron på Nybacken åtföljde själv sitt ök; han sade: han var så rädd om sin lille dräng, att han inte tordes släppa ut honom på så långa vägar.

En grind, som för Robert hade tett sig som öppen, slog igen mitt för hans näsa. Och det stod många stängande grindar på amerikavägen.

Hans husbonde litade ännu inte på honom. Men alltsedan han kom in i tjänsten hade han varit lydig och hörsam och gjort vad han blev befalld. Inte mer än en gång på hela sommaren hade husbonden behövt aga honom. En gång när han var tillsagd att vattna hästarna tyckte Aron att han drog hasorna efter sig och inte lydde kvickt nog, och han gav sin lille dräng en spark i själva grenet. Det kunde ha varit en hårdare spark, men den träffade pungen, som svullnade upp och blev mycket öm. Han gresade och gick illa i några dagar. Pigorna flinade åt honom och undrade vad lilldrängen hade fått för en sjuka på ett sådant ställe. Men det var enda gången Aron hade varit missbelåten.

En morgon kring Mickelsmäss skickades Robert att rensa upp ett dike i en åker nära gården. Han bröt loss sten med järnstaken och kastade upp jord på spaden; diket var djupt och när han under arbetet gick nedhukad, var hans huvud knappt synligt över kanten. När han hade rensat ett par timmar blev han sulten. Var det inte davramål snart? Intet matbud hördes av, hungern ökade, han var svettig och törstig, ryggen ömmade efter krökningen, jorden blev tyngre för varje spadtag han tog. Knoget var ledsamt och utan slut. Han blev dyster till mods: Ännu hade han inte strävat igenom halva tjänsteåret, hans tjänsteår hos Aron var utan slut. Han såg alla sina kommande levnadsår som tjänsteår hos bönder, och de var alla utan slut. Allting i världen syntes honom eländigt och utan slut. Och han undrade om det var lönt att fortsätta att leva, om han skulle fortsätta att gå som dräng.

Slutligen slängde han spaden och kastade sig raklång på rygg på dikesbottnen. Han låg med armarna under nacken och såg på himmelens farande skyar. Så här hade han legat ibland halva dagarna, när han var vallpojke. Han njöt fortfarande lika mycket av det, han ville ligga kvar.

Men om han skulle få ligga i fred för Aron, så måste det se ut från gården som om han fortfarande rensade i diket.

Robert tog av sig sin mössa och hängde den på handtaget på spaden, varefter han höll upp den så att mössan syntes över dikeskanten. Sedan låg han där och flyttade lite på spaden, rörde den upp och ned och fram och tillbaka, så som man kunde föreställa sig att huvudet rörde sig på en flitig dräng, som rensade i ett dike.

Påhittet fördrev de ledsna tankarna, han blev glad, nästan uppspelt: Han kunde ligga kvar här och vila sig och må gott, medan hans husbonde borta på gården då och då kastade ett öga på sin duktige lille dräng, som arbetade på åkern. Aron var belåten, själv var han belåten. Han kunde snika sig till en och annan vilostund om dagarna, om han bara var slug.

Robert unnade sig själv ärligt denna vila här på dikets botten. Ovanför sig såg han den höga himlen, som bredde ut sig som ett frihetens blåa hav över alla jordens diken och över alla drängar, som gick och rensade i dem. Han blev så väl till mods, att han började vissla och sjunga en visa.

Det tilltaget ångrade han sedan. En husbonde borde ju strax förstå, att det inte kunde stå rätt till, när en av hans drängar började vissla och sjunga under sitt arbete.

Plötsligt stod bonden på Nybacken på dikeskanten.

– Ä dä min lelle dräng som håller lekstuga?

Robert hade inte hört husbonden närma sig. Nu stod han där och tittade ned på sitt tjänstehjon, som låg på rygg på dikets botten.

I ett enda språng kom drängen uppför dikesvallen med spaden i hand. Han ämnade säga att han tänkte ta sig fem minuter, när davramålet dröjde. Men han hann ingenting säga. Arons käkar tuggade; han höll båda händerna knutna framför sig och hytte:

– Sniker du dej unnan arbetet? Din djävulens latrygg!

Och mot Robert lyftes två knotiga klabbar, de största händer som han hade sett på någon människa. Han kastade förfärad spaden och skulle springa undan. Men han kom inte mer än ett steg.

Den högra av husbondens händer träffade honom på vänstra sidan av huvudet, mittför örat. Han vek sig som en fällkniv inför slaget och föll framstupa i en hög dikesjord. I fallet grävde ansiktet ner sig i jorden. Och smärtan skar igenom hans huvud, röda stjärnor upptändes för hans ögon, hela världen omkring honom snurrade. Han hörde någon skrika till; han kände inte igen rösten; kunde det vara hans egen?

Han svimmade inte, hela tiden kände han det onda spränga i huvudet. Han tänkte att hans huvud hade gått sönder, att det hade spruckit i två delar som ett vedträ under yxan på huggkubben, att han inte kunde leva med ett huvud som var sönderkluvet. Han ville dö bort från det onda. Men han hade slutat att skrika, och nu hörde han någon annan som ropade: matmoran stod på farstubron och skrek åt Aron att maten var färdig.

Husbonden gick därifrån, den slagne drängen satte sig långsamt upp. Hans ansikte var nedsmort av dikessörja, och han försökte peta jordsmulorna ur ögonen. En vass sten hade skrapat honom på näsan. Han hade fått dikesjord i munnen, han spottade. Ännu befann han sig i yrsel, världen omkring honom snurrade fortfarande runt, men värken hade saktat av något.

Endast en gång förut hade han fått en örfil av husbonden, den dagen då han kom in i tjänsten. Det hade bara varit en liten en. I dag hade han fått en stor örfil.

När smärtan efter slaget avtagit, kom hungerkänslan tillbaka. Han reste sig och prövade sig fram med några steg: Marken låg nästan stilla under hans fötter. Han följde efter husbonden hem till davramålet.

Robert nämnde ingenting om örfilen för någon. Han hade fått aga, och det var skamset, det var ingenting att berätta. Han hade varit lat i arbetet, och därför hade han fått stryk; han hade fått vad han hade förtjänat. Det var ingenting mer att säga om det. Om en dräng var lat och olydig, så hade hans husbonde rätt att aga honom. Det visste han så väl, det visste alla, och om de icke hade vetat det, så skulle bönderna ha fått mindre arbete gjort. Men så förhöll det sig nu efter legostadgan, som prosten Brusander brukade läsa upp på husförhören: ”Felar tjänstehjon av lättja…” Då skulle husbonden rätta sådant med måttlig husaga. Det fanns ingen annan hjälp.

Aron på Nybacken var hans husbonde, som efter Guds förordning hade faderlig makt över honom. Det var Arons rätt och plikt att ge honom måttlig husaga: hans lille dräng hade ingenting att säga, ingenting att beklaga sig över. Han var inte förorättad av någon. Robert hade fått örfilen efter Guds förordning.

Och han var inte hatisk i sinnet mot husbonden som slagit honom. När han stod bakom lagårdsknuten en gång hade han sett hur Aron själv fick ta emot stryk av sin hustru: hon gav honom ett slag över nacken med lagårdskvasten. Det var en stor, tung kvast, och det satt dynglortar kvar i ruskan, men Aron tog emot slaget utan att värja sig: Han såg skrämd ut, han vågade inte annat. Robert mera ömkade än hatade sin husbonde.

När han hade lagt sig om kvällen, susade det ännu i hans öra efter den hårda örfilen som han fått på dikesvallen. I hans omgivning hördes inte ett ljud, men i örat susade det. Han låg och lyssnade till det sorlande lätet och undrade hur det hade kunnat uppstå. Både ute på backen och inne i drängkammarn rådde fullkomlig tystnad, men inifrån hans öra kom det ett underligt larm. Han låg alldeles stilla och bara lyssnade in i sig själv, han ställde inte till något buller. Vad kunde det vara som susade och brusade så?

Han lät Arvid sätta sitt öra intill hans och lyssna. Men Arvid kunde inte uppfatta någonting, inte ett ljud. Det var obegripligt: Robert hörde ett ljud som inte fanns.

Mitt i natten vaknade han. Det sprängde och värkte häftigt i vänstra örat, och ljudet därinne hade tilltagit och lät som dånet från en storm. Och hjärtats slag kändes som styng av en knivsudd i örat. Han låg på sin bädd och vred sig under smärtan. Det var väl något som hade gått sönder därinne, så som det sprängde i huvudet. Han räknade hjärtslagen: Knivens udd stack och stack och stack i hans öra; det kändes som sting i ett färskt, öppet och ömt sår. Stingen tog inte slut, det onda gick inte över. Han räknade och väntade och hoppades, men det tog inte slut. Han var ensam i hela världen med sin smärta och visste sig ingen hjälp.

Han började kvida; han grät icke, men han kved sakta och stilla. Och han knäppte händerna och bad till Gud: Han förstod att öronvärken var straffet för hans lättja i diket i dag och han bad om förlåtelse för den. Om han fick förlåtelse, skulle nog Gud ta bort öronvärken. Han hade varit en otrogen tjänare, och han kom också ihåg att han på sista tiden icke hade brytt sig om att läsa En tjänares bön. Nu bad han den igen i natt, i djup ånger: ”Lär mig att vara trogen, ödmjuk och tillgiven mina lekamliga herrar… Låt mig ock finna ett gott och kristligt husbondefolk, som icke förakta eller misshandla en svag tjänare, utan fördraga mig i kärlek och saktmod…”

Efter bönen låg han i mörkret och väntade. Men smärtan släppte honom inte, den sprängde och sprängde, och hundra gånger i minuten kom knivsuddens sting i det ömma örat. Gud ville inte ta bort värken från honom, han kämpade ensam mot sin värk, och han var hjälplös och kunde ingenting företaga emot den. Mitt inne i en dånande storm i örat bodde smärtan kvar.

Han steg upp och tände ljuset i stallyktan. Arvid vaknade och undrade sömnigt vad som stod på.

– Jag har så elakt öronsprång.

– Å knäveln?

– Vad ska jag ta mej te? jämrade Robert ynkligt.

Den äldre drängen satte sig upp i sängen, kliade sig i sitt spretande hår och funderade.

Den bästa boten mot öronsprång var modersmjölk, sade han. Men var skulle de så här mitt i natten få tag på en kvinna, som diade och hade något kvar i brösten? Matmoran i gården hade aldrig fått något barn ens, hon var en förtorkad kvinna. Och pigorna var ju ungmör med oöppnade bröst.

Men Arvid steg upp och tog fram sin brännvinskagge:

– Vi ska fresta mä brännvin på en ullasudd.

Sedan han letat en liten stund i sin drängakista hittade han en sudd fårull, som han blötte i brännvin och stoppade in i kamratens sjuka öra.

– Dä svier i begynnelsen. Men dä sluttar sen.

Och den brännvinsblötta ullsudden sved så att det var nära att Robert hade ryckt ut den igen. Han fick ligga och hålla sig, med krampaktigt knutna händer, för att icke skrika. Men efter en stund avtog den sprängande smärtan, som Arvid hade förutsagt. Ingen njutning var större än en upphörande smärta, och han förstod nu att Gud hade skickat Arvid till hans hjälp; det var tur att kamraten hade haft brännvin kvar i sin kagge. Så småningom gled han in i sömnen, men något av smärtan var kvar och kom med i hans drömmar: Hans vänstra öra var alldeles fullt av stingande bålgetingar, en hel svärm, som trängdes därinne och stack honom, bara stack. Och örat svullnade upp och blev en enda stor ömmande böld, där alla getingarnas taggar satt kvar och värkte.

När Robert vaknade på morgonen var öronvärken nästan borta, och under de följande dagarna försvann den helt och hållet. En tjockflytande gulaktig vätska som luktade illa började rinna ut ur örat. Det var det onda därinne som nu kom ut. Men någonting annat blev kvar: Det underliga ljudet, som ingen annan än han själv kunde höra.

Det susande och brusande lätet stannade kvar; stundom ljöd det högre, stundom lägre, men det fanns där alltid inne i örat. Det gjorde inte ont, men han blev trött och utled på att höra det, när det följde honom natt och dag. Han band en klut om örat, han satte handen för, han stoppade in ullsuddar, men ljudet var kvar, ingenting kunde tysta ner det.

Så en kväll när han låg och lyssnade till sitt eget öra förstod han vad detta sällsamma ljud betydde, som var till endast för honom: Det var bruset från ett stort vatten, som han lyddes till, det var bullret och larmet från havet självt. Det var havets läte och klang, som ljöd i hans öra – och bara för honom. Han var utvald: Oceanen kallade på honom, ropade honom ut. Och susningen för örat blev ett ord, ett ord som han alltid hörde, som genom natt och dag följde honom: Kom!

Ännu kunde han inte komma. Alla grindar på landbacken var fortfarande kvar.

2

En söndagsmorgon kom Robert oväntat till sina föräldrar i Korpamoen. Han hade inte varit hemma sedan han tillträdde tjänsten, och Nils och Märta blev glada. I våras, när han kastat sina kläder i bäcken och åkt till kvarnen när han skulle gå till Nybacken, hade pojken gjort sig till en visa i roten, men de ville inte tala om det nu, när de inte hade sett honom på hela sommaren. Märta tyckte att han var mager och vass i kindbenen, men när hon frågade honom om trivseln hos Aron svarade han ingenting.

Robert stannade hemma hela söndagen, och när han ännu efter kvällsmaten satt kvar på sin stol, undrade Nils om han inte skulle gå tillbaka till sitt tjänsteställe före läggdags. Pojken svarade: Han hade gått hem utan att fråga sin husbonde om lov; han skulle aldrig mer gå tillbaka till Nybacken.

Nils och Märta glodde förskräckta på varandra. Nils sade:

– När du har taet emot städselpenning så ä du tvongen å stanna hela året ut.

Robert svarade: Om de ville skicka honom tillbaka till Nybacken igen, så fick de först binda ihop hans händer och fötter och köra i väg honom fastsnörad på en vagn som ett fäkreatur till slakt.

Föräldrarna stod rådvilla: Sonen satt kvar, och han sade ingenting mer. Modern gick efter Karl Oskar: Hans bror nekade att gå tillbaka till tjänsten godvilligt.

– Har du gått från Aron olovandes? frågade Karl Oskar.

Robert tog av sig sin tröja och visade sin nakna rygg: Tvärs över ryggen gick det några breda, röda ränder. Skinnet hade spruckit sönder, så att blodet sipprat fram.

Märta ropade:

– Ä du slaen, arma barn?

– Vem har slaet dej? frågade brodern.

Robert omtalade: Han körde ett rovlass i går och skulle igenom en smal stätta; vägen krökte just framför stätthålet och märren var hårdhållen och lydde inte tömmen fort nog, utan han körde emot så att ena häckstången bräcktes. Han rådde inte för det, han höll på märren så hårt han orkade. Men Aron tog en gärdsgårdsstake och slog honom flera gånger över ryggen. På staken satt det knaggar som rev upp skinnet. Det hade värkt hela natten, och när det blev morgon igen gick han hit hem utan att säga ett ord till någon. Och häromsistens hade Aron gett honom en sådan örfil, att det ännu ringde och susade i örat efter den. Han gick aldrig tillbaka till Nybacken.

Karl Oskar betraktade de röda ränderna på broderns ryggtavla:

– Du ska int’ behöva gå tebaks heller. Ingen av vår släkt ska gå å ta emot prygel. Vi ä lika goa som Aron.

– Tror du Aron släpper honom govilligt? undrade modern.

– Han får göra hocket han vill. Pojken ska hit’ tebaks. Men Nils blev ängslig: Om Robert gick ifrån tjänsten utan lov hade Aron rätt att skicka länsman att hämta honom, och efter legostadgan miste han halva lönen och blev skyldig gälda husbonden för skadan. Vore det inte bättre att förlikas med Aron?

– Jag ska gå och tala mä honom! sade Karl Oskar meningsfullt. Det lät inte som om han tänkte på någon förlikning.

Märta tog svingalla och smorde sonens ryggsår. Robert ångrade att han inte långt förut gått hem och anförtrott sig åt sin äldre bror.

För Karl Oskar var broderns blodiga rygg en förnärmelse emot hela Nilsasläkten. Och fadern var lemmalytt och fördärvad och förmådde inte värja sin yngre son. Så blev det nu han, som fick träda istället.

Karl Oskar tog genast sin mössa och gick raka vägen till Nybacken. På långt håll fick han se Aron, som stod vid lagårdsbrunnen och vindade upp vatten. Karl Oskar gick långsamt fram till gården; när han kom till lagårdsbacken såg han sig omkring: Ingen människa befann sig inom synhåll. Det tedde sig som om han hade tur vid detta besök.

Aron varsnade inte Karl Oskar förrän denne var alldeles inpå honom, och han blev så överrumplad, att han höll på att tappa vattenämbaret, som han just skulle haka av brunnskroken. När han sedan såg den oförmodade gästen i ansiktet, började han dra sig baklänges runt brunnskaret, samtidigt som han såg sig sökande omkring.

– Kommer du i bror dins ställe? Då får jag en likare dräng? Han drog till ett snett leende, han lät spak.

Karl Oskar gick tätt intill bonden på Nybacken. Aron kom inte längre, han stod redan med ryggen mot brunnskaret. Det såg ut som om han tänkte ropa.

– Du har slaet bror min, din fegling! Vet du att han ä femtan år?

– Han fick lite aga. För han va lat å ovarsam.

– Blovite ä int’ husaga.

– Han tålde’at nock.

– Du får skaffa dej en annan dräng att prygla. Från min släkt får du allri nåen mer.

– Bror din ska vara tebaka i tjänsten i morron. Annars får länsman hämta hit honom.

– Kom å hämta honom själv, du! Du ä välkommen te Korpamoen!

Aron vitnade alltmer i ansiktet.

Karl Oskar tog ännu ett halvt steg fram, så att han trängde den andre hårdare mot brunnskaret. Han såg sig hastigt åt sidorna: Ingen syntes till. Aron blev förskräckt och släppte ämbaret, han skulle just ropa på vittnen när Karl Oskar grep honom om strupen, så hårt att orden stannade kvar i halsen.

Han pressade honom långsamt bakåt, så att han blev liggande tvärsöver brunnskaret; Aron låg som ett levande lock över brunnsöppningen.

Bonden på Nybacken hängde där dödsförskrämd över sin lagårdsbrunn, sparkande och sprattlande. Med Karl Oskars hårda, klämmande händer om sin hals fick han inte fram andra ljud än pip och flåsningar. Han visste inte om den andre ämnade strypa honom eller dränka honom eller båda delarna, men han visste att han nu skulle dö.

Och Karl Oskar tyckte att Aron förtjänade att behålla den vetskapen under några minuter.

När han klämt åt bondens strupe lagom lång tid, släppte han. Aron föll ihop som en tomsäck invid brunnskaret, gapande efter luft. Karl Oskar sade: Det fick räcka för den här gången. De skulle nog råkas mellan fyra ögon igen. Det hände att de råkades med lass ute i skogen om vintern. Det hade flera gånger hänt att de råkades på ensliga ställen. Det kunde fortfarande hända att de råkades på något ställe, där det var långt till folk. Då skulle de fortsätta det här samspråket.

För han ville mellan fyra ögon möta var och en, som kom med sin hand vid någon av hans släkt. Och den fegling som vågade sig på femtonåringar var lätt att hantera.

Därpå vände Karl Oskar om och gick tillbaka till Korpamoen. Robert stod vid grinden och väntade på honom.

– Du ska int’ behöva ha ont av Aron mer, dä lovar jag dej.

Robert hade aldrig varit förtrolig med brodern, som var hela tio år äldre än han. Han hade närmast känt rädsla för sin store bror. Först i dag hade de kommit varandra nära, Robert kunde av blyghet inte säga brodern vad han ville. Men han skulle någon gång visa Karl Oskar, att han satte mer värde på honom än på någon annan människa i världen.

3

Robert stannade i Korpamoen. Men när han var en förrymd dräng, visste ingen om han fick vara i fred här hemma. Karl Oskar rådde honom att hålla sig beredd att snika sig undan i skogen när det kom främmande till gården.

Ett par dagar gick, och ingenting hördes av. Aron var bjuden till Korpamoen, men han kom inte, och Karl Oskar väntade honom inte heller. När han tittade utåt vägen då och då, så fruktade han annat främmande.

En kväll i skymningen stod Karl Oskar vid gårdsgrinden, när hans hynda började skälla. Han spanade neråt byvägen: en skjuts kom körande hitåt. I vagnen satt två män; den ene av dem hade en mössa med breda guldgula ränder, som sken på långt håll.

Robert stod vid sågbocken på vedbacken, och Karl Oskar sprang dit för att varsko honom. Men när hunden började skälla hade hans bror genast kastat ifrån sig sågen; nu såg han honom försvinna i hagen bakom fähuset.

Skjutsen stannade vid grinden. Karl Oskar gick sitt främmande till mötes.

– God dag, Karl Oskar Nilsson!

Länsman Lönnegren rörde sig ovigt i sin långa, vida uniformskappa; han snubblade på fotsteget när han steg ur vagnen. Han sade åt sin dräng att binda hästen vid grindstolpen.

Lönnegren var en sällsport högvuxen karl, på marknaderna såg man hans huvud höja sig över allt folket. Han var lika stark som han var lång till: När han skilde slagskämpar åt, så tog han den ene och brukade honom som tillhygge mot den andre; det sparade både tid och krafter åt ordningsmakten. När han tillrättavisade någon felande sade han alltid: Din drummel! I tjänsten var det hans brukliga tilltalsord till ortsbefolkningen. När han talade till någon mera förhärdad person, sade han: Din store drummel! och när han hade att göra med tjuvar och andra grövre brottslingar, så blev det: Din förbannade drummel! Lönnegren var sträng i tjänsten, men folk var överens om att han inte var någon elak karl.

– Jag söker bror din, drängen Robert Nilsson, sade han.

– Han är int’ här på gårn, svarade Karl Oskar.

– Var är han?

– Jag vet int’ var han kan befinna sej just nu.

Länsman Lönnegren såg bonden i Korpamoen stint i ansiktet. Karl Oskar glodde lika stint tillbaka.

Länsman befallde sin dräng att gå runt husen och titta efter den förrymde.

Han fortsatte:

– Aron på Nybacken har begärt handräckning av kronabetjäningen för att återföra din bror till tjänsten. Du vet väl att han avvek i söndags morse?

– Han geck från gårn för att bonnen har slaet honom.

Lönnegren nickade: Aron hade själv sagt, att han hade tillrättavisat sin dräng med måttlig husaga, såsom det var medgivet husbönder i Lego-Stadgans femte paragraf. Men denna aga skulle endast lända till tjänstehjons förbättring, varför pojken hade varit skyldig att mottaga den i stilla undergivenhet. Den gav honom icke någon rätt att avvika ur tjänsten.

– Bror min har visat mej blodvite.

Länsmannen spände åter ögonen i Karl Oskar:

– Ni har alltså råkats? Han har varit i föräldrahemmet?

– Ja. Men nu är han int’ här längre.

– Är han här i närheten?

– Jag vet int’ hur nära han kan vara.

Karl Oskar försökte dölja sanningen utan att ljuga.

Länsmannen strök sig fundersamt över hakan. Ur rockfickan tog han fram ett stort, stämplat papper, som han vecklade upp: Såsom det i femtioandra paragrafen Lego-Stadgan sades och i sextonde kapitlet och sjunde paragrafen Jordabalken om lantbo föreskrevs, så hade husbonde våld att hämta avvikna tjänstehjon åter. Därför manade han nu i lagens namn Karl Oskar Nilsson att uppge sin brors vistelseort.

– Jag ä inte sköldi att hålla vakt över bror min.

– Pojken har försökt hålla sig undan förr. Han är ute på andra resan.

Länsmannens dräng kom tillbaka: Den efterspanade kunde icke anträffas i gårdens närhet.

Lönnegrens tålamod började tryta:

– Du gömmer rymlingen, din drummel! Fram med honom!

Karl Oskar svarade: Han trodde inte att han var lagligen skyldig att lämna någon handräckning åt kronobetjäningen, när denna skulle ta fast hans egen bror. Han ville först se papper på den skyldigheten.

Länsmannen svarade inte på det: Den här stornäste bonden var inte född i farstun. Och om han själv fått råda, så skulle hans bror gärna fått löpa: Att jaga stackars arma och usla drängar, som flydde undan husagan, var en motbjudande ämbetsplikt. Men lag var lag, och plikt var plikt: Han var skyldig att tillse att Lego-Stadgan efterlevdes.

Karl Oskar iakttog länsmannens ansikte och blev djärvare: Om kommissarien själv hade en bror som rymt från sin husbonde för blodvites skull, skulle kommissarien då ange denne sin bror så att han blev fasttagen och återförd?

Länsmannen röt till som svar:

– Kan du inte tala sanning, så kan du tiga, din drummel!

Men han tittade uppåt luften ett slag. Och Karl Oskar tänkte: Vad folk sade om honom var sant: Han skulle ha varit nästan en god människa, om han inte hade varit länsman.

Lönnegren vände ryggen åt Karl Oskar och befallde sin dräng att följa med: De gick in i huset. Länsmannen och hans dräng gick igenom boningsrummet och ut i köket, där Kristina stod med de förskrämda barnen kring sina kjolar. De tittade in i undantagskammarn, där Nils och Märta satt tigande och stilla i var sin stol och kände skammen över besöket: Någon länsman hade aldrig förr varit inne i detta hus. De gick uppför stegen till vinden, där de rev omkring i en stor lumphög. Det rök av den gamla lumpen, hostande och förargad kom länsmannen ner igen. Stugan var genomsökt och sökandet fortsattes i uthusen. Lönnegren själv stannade ute på backen, men hans dräng rev omkring i en hög otvättad ull inne i fähuset, gick upp på slindret och sparkade i höet här och där, tittade i källaren, i lidret, i vedskjulet, på avträdeshuset.

Kronobetjäningen måste vända om med oförrättat ärende. Karl Oskar följde länsmannen tillbaka till skjutsen.

När Lönnegren åter hade satt sig till rätta på framsätet sade han:

– Om den drummeln stannar kvar här i distriktet, så tar jag honom! Hör du det, Karl Oskar Nilsson – om din bror stannar i mitt distrikt så tar jag honom!

Den unge bonden i Korpamoen stod där eftertänksam och såg länsmansskjutsen lämna gården: Han hade uppfattat och förstått.

4

Karl Oskar stannade uppe på kvällen och väntade på sin bror. Framemot midnatt knackade Robert på fönstret och blev insläppt. Han hade varit inne på granngårdens ägor och legat i ett av Jonas Petters ängshus hela kvällen. Det hade börjat frysa på om nätterna, och han huttrade och kröp ihop i sina kläder. Karl Oskar hade eld kvar i spiseln, han satte på en gryta och värmde mjölk åt brodern.

Han sade: Vad länsmannen hade sagt måste tydas så, att Robert inte behövde vara rädd att bli återförd till Nybacken, om han höll sig utanför hans distrikt. Han kunde därför inte stanna här hemma längre. Nu hade Kristina sagt att han en tid kunde vistas hos hennes föräldrar i Duvemåla. Algutsboda socken låg utanför Lönnegrens distrikt. Där kunde han vara trygg tills det yppade sig någon annan utväg för honom. Kristinas föräldrar behövde en dräng, och de var båda beskedliga människor, som skulle bemöta honom väl, inte bara för släktskapens skull. Varken alla eller hälften av bönderna hanterade sina drängar så illa som Aron på Nybacken.

Robert ville lyda brodern och svägerskan; i morgon bittida skulle han bege sig till Duvemåla.

Ännu frysande efter timmarna i Jonas Petters kalla lada flyttade han sig närmare spiselhällen. Mittemot honom satt Karl Oskar och rörde med eldtången bland glöden. Bröderna hade sällan varit tillsammans i hemmet; medan Robert växte upp hade Karl Oskar varit borta och tjänat dräng. De hade varit märkligt främmande för varandra – tills Robert i söndags kom hem med sin såriga rygg.

Han hade varit en lat och försumlig dräng. Det var väl det medfödda syndafördärvet i hans natur, som alltid hade gjort honom benägen för lättja och olydnad, tänkte han. Han hade efter Guds och människors förordningar tilldelats aga, och han hade blivit en förrymd dräng, jagad av länsman. Men nu var han inte rädd för någonting i världen längre, för han hade en stor och stark bror. För denne bror behövde han inte hålla någonting i doldom. Nu när han satt här ensam med honom i natt i stugan var det rätta stunden: Nu skulle det fram, nu skulle det komma, nu skulle han säga det som han för länge sedan borde ha sagt honom, det som han ångrade att han inte sade redan i våras.

I sitt öra hörde han ekot av Arons hårda örfil, det ständiga susandet, det eviga sorlet, ljudet från vattnet, som täckte tre fjärdedelar av jordklotets yta, det stora havets bud till honom – Oceanens maning: Kom!

Det var mörkt i stugan, endast en rundel kring själva spiseln upplystes av den fladdrande elden. Nu skulle det sägas, nu när de satt här tillsammans som förtroliga bröder. Robert tittade inte åt brodern till, när han började:

– Du ä snäll ve mej, Kal Oska. Nu vill jag be dej om nåenting.

– Jaa? Kan jag ge dej’at så.

– Jag ville ha ut min arvslott ur gårn. För jag ämnar mej te Nordamerika.

Han hade fått fram det, det var sagt, det var gjort. Han drog djupt efter andan; så väntade han.

Ett par minuter förgick, och Karl Oskar hade ännu inte svarat. Han hade hört stora ord från sin bror, han hade hört femtonåringen tala som en fullvuxen karl, han hade hört honom säga, sturskt och djärvt och manfolksaktigt: Jag ämnar flytta över till Nordamerika. Men han svarade inte.

Det förflöt flera minuter, och ännu yttrades ingenting mellan de båda bröderna. Den äldre teg, den yngre väntade att han skulle tala. Moraklockan i hörnet knäppte och knäppte, det smällde i glöden på spiselhällen. Och för Roberts öra susade och sorlade det stora vatten, som manade honom att komma och segla däröver.

Karl Oskars ansikte var belyst av skenet från elden. Den yngre brodern satt tätt invid spiselmuren och glodde ner i glöden; han vågade inte se på sin äldre bror just nu.

Vad väntade han på? Han visste på förhand vad han skulle få höra. Med sitt andra, friska öra skulle han få höra sin äldre bror tala om barnsliga griller och påfund av en femtonåring: Vad har du nu fått för dig, Robert? Du vet väl, min lille bror, att du inte får hantera din egendom själv förrän du blivit myndig och fyllt tjugoett år? Och du tror att en pojke som du kan fara ensam till andra änden av världen? Det fattas mycket i ditt vett ännu. Du får nog stanna hemma och äta opp många brödkakor, innan du kan komma ut ur riket. Du behöver mogna i dina begrepp, min lille bror. Din store bror vet mera om världen än du – och hör nu vad han säger, denne din äldre, klokare bror!

Men det sällsamma var, att Robert inte kunde höra brodern säga någonting alls. Karl Oskar satt där med eldtången i handen och båda armbågarna stödda mot låren och petade i glöden, och han teg ännu. Robert vågade inte se åt hans ansikte. Hade hans tunga blivit alldeles förlamad av överraskning, när han hörde sin bror säga: Jag ämnar mej till Nordamerika?

Robert började på nytt igen:

– Du ble häpen nu, Kal Oska…?

– Jaa…

– Kan begripa’at…

– Allri förr i mina dar har jag blivit så häpen.

Nu lyfte Karl Oskar sitt huvud och såg på sin bror med ett brett leende:

– För allri i världen kunne jag gissa, att du geck mä samma tankar som jag själv!

– Du själv…? Kal Oska…!

– Di tankarna har varit mina egna på sista tiden. Men jag har inget yppat för nåen annan än Kristina.

Vad var detta som Roberts friska öra hörde i natt? Var inte Karl Oskars ord en hörselvilla, alldeles som havsstormen i det andra örat – det sjuka?

Hade två bröder någonsin förr så förundrat varandra som Karl Oskar och Robert gjorde denna natt, när de satt samman vid spiselns slocknande eld? När hade två bröder någonsin förr så med ens hittat varandra i ett stort, för livet avgörande beslut som de båda nu gjorde – innan eldglöden på hällen ännu hunnit svartna?

Karl Oskar sade: Inte skulle Robert behöva utflytta ensam. Han skulle nog få sällskap av sin bror och svägerska och deras barn, han skulle få följe med dem alla, som var unga i gården.

Det susade dovt och hårt för Roberts vänstra öra i kväll, starkare än det brukade. Nu kunde han svara jakande på det bud och den maning, som han hörde i det sjuka örats ljud: Jag kommer.

Han hade kommit igenom den första grinden på vägen till Amerika.