1
En dag i februari kom kyrkvärden Per Persson till prosten Brusander med allvarsamma underrättelser: Danjel Andreasson samlade husfolk och grannar nattetid inom lyckta dörrar i Kärragärde och utdelade Herrens heliga nattvard.
Prosten ville till en början icke sätta tro till sin kyrkvärd; nyheterna var alltför förfärande. Men Per Persson sade, att det fanns åsyna vittnen. Några kringlöpande ungdomar hade häromnatten stått utanför fönstren i Kärragärde och sett folket därinne samlat kring ett nattvardsbord. Sedan han fått bud om detta hade han själv förliden natt gått till gården och tittat in genom fönstret för att utforska sanningen. Han såg ett tiotal personer sittande kring ett bord, där Danjel förrättade skriftermål och kommunion av de församlade; ingen människa som njöt sina ögons syn kunde bli i tvivel om vad som försiggick. Genom trovärdiga personer i roten visste han också, att Danjel med en fora från Karlshamn hade efterskickat flera kannor nattvardsvin.
Efter kyrkvärdens berättelse satt prosten Brusander en lång stund med sitt huvud sänkt.
Med fredliga och fogliga medel hade han försökt återföra Danjel Andreasson till kyrkan. Med ömma förmaningar hade han varskott och upplyst honom. Med milda åtgärder hade han sökt rätta hans falska begrepp om Gud och den andliga friheten. Han hade undvikit buller i församlingen och gått sakta och stilla till väga med den arme mannen. Först när Andreasson hade inympat sitt ohyggliga gift på några menlösa och blödiga personer och fortsatt att församla dem i sitt hus, så hade han utestängt honom från Herrens altare. Men med all sin mildhet, med allt sitt tålamod och all sin fördragsamhet med den förvillade hade han endast lämnat Den Onde Anden ett större spelrum: Det olyckliga folket i Kärragärde var nu så långt förledda av Djävulen, att de skiftade och kommunicerade sig själva.
De dyra nådemedeln, Kristi lekamen och blod, kyrkans heligaste klenod och uteslutande egendom, dessa nådemedel missbrukades av en okunnig bonde, besudlades av en rå och brottslig mans händer. Andreasson var uppblåst av andligt högmod. Sedan han börjat med att förklara bibeln och därmed inkräktat på predikoämbetet, fortsatte han och gick så långt i förmätenhet, att han i sitt hus inrättade sin egen församling och sin egen kyrka.
Nu upphävde sig Danjel Andreasson i Kärragärde över både gudomlig och mänsklig ordning. Om Gud fortfarande dröjde och icke själv tog sin heliga och allmänneliga kyrka i försvar, så måste världsliga myndigheter träda till, rätta de villfarande och näpsa förledaren och orosmakaren.
Per Persson sade: Det som nu försiggick i Kärragärde skulle djupt uppröra och oroa folket i socknen.
Brusander såg djupt bedrövad på sin kyrkvärd:
– Detsamma befarar jag. Vi måste ofördröjligen avstyra dessa excesser.
Han ville nu be Per Persson om råd; denne var hans mest betrodde kyrkvärd. Brusander hade haft otur med sina kyrkvärdar: En smög sig in i sakristian i söcknan och drack ur nattvardsvinet, så att han en söndag måste inställa ett pålyst skriftermål; en annan visade sig drucken i kyrkan och i ruset vände han siffrorna i psalmnumren upp och ner på tavlorna; en tredje hade en helig juldagsmorgon gått bort i ett hörn på läktaren och kastat sitt vatten i flera närsittande kvinnors åsyn. Men för Per Persson kunde han alltid ha full tillit. Eftersom han själv icke nyttjade mer än ett halvstop brännvin dagligen, var han i nykterhet ett värdigt föredöme för andra församlingsbor. Om hans sedliga vandel hade det dock gått onda rykten, lyckligtvis obestyrkta. Då han beskylldes för att ha vållat havandeskapet hos en femtonårig flicka, utackorderad hos honom av socknen, hade prosten tagit honom i enskilt förhör, men han hade fritagit sig och sagt, att det lögnaktiga ryktet var utspritt av illasinnade och avundsamma personer. Det var också sant, att kyrkvärdens stora framgång i jordiska värv hade åsamkat honom många avundsmän i socknen.
– Säg din mening, Per Persson! Vilket medel ska vi nu tillgripa mot dessa åkianer?
Kyrkvärden svarade: Äldre sockenbor mindes, hur mycket ont Åke Svensson på sin tid kom åstad. Denna gång måste de vaka över att lugnet i församlingen icke stördes av upprorsmakarna. Nu fanns det hetsiga huvuden, som ville handgripligen tukta Danjel och hans skara: De ämnade gå en kväll, några handfasta karlar, och med lämpliga tillhyggen häva ut Djävulen ur Kärragärde. Så hade det sagts. Men han menade att det vore en oklok gärning: Det skulle uppstå skadligt buller i socknen.
Prosten var av samma tanke: Han kunde gott förstå den ädla harm, som krävde att åkianerna skulle handgripligen agas. Om några goda män ginge till Andreassons hus i det ärendet, så vore det i och för sig en rask handling, som bevisade en lovvärd nitälskan om den evangeliska lärans renhet. Dock ville han avråda: De kunde endast nyttja de medel mot sekteristerna, som lagen anvisade.
Emellertid ville kyrkvärden inte dölja, att det också fanns personer i orten, som talade gott om Danjel och berömde honom för frikostighet mot de arma och husvilla. De var inte många ännu, men de kunde bli flera, och det vore vådligt för lugnet och ordningen i socknen, om det uppstod två partier, ett för åkianerna, ett annat emot dem.
– Den olyckan kommer Gud att förbjuda! utbrast prosten med hetta.
Bonden i Kärragärde visade ett överdrivet och skadligt nit för sådant, som i sig själv var gott, och därmed förvände han synen på godtroget folk. Ingen frestare var farligare för människan än den, som kunde innästla sig hos henne med att berömma sig av gärningar, som i sig själva var goda, ja, till och med lovvärda, men som endast nyttjades som medel i förförelsens tjänst. Brusander började förstå, att han från början borde ha brukat hårdare medel mot Danjels framfart.
– Predikoämbetet måste påkalla kronobetjäningens hjälp, rådde kyrkvärden. Svärmarnas ofog kan inte avstyras på annat sätt.
Prosten nickade ivrigt: Han såg själv i denna stund ingen annan utväg. Och en visshet började stiga i hans inre – en överväldigande visshet om att Guds tålamod med sekteristerna i Kärragärde nu vore uttömt till den yttersta droppen.
Han bad kyrkvärden skicka honom bud, när åkianerna härnäst beredde sig att samlas kring sitt olovliga nattvardsbord i Kärragärde. Och Per Persson lovade det innan han gick: Ett par pojkar skulle hjälpa honom att hålla utkik utanför Andreassons, och de skulle underrätta honom i god tid.
Prosten Brusander hade suttit i arbete med söndagens predikan när kyrkvärden kom, och när han åter blev ensam återgick hans tankar till den. Det var första söndagen efter Septuagesima som förestod, och evangelietexten var berättelsen i Matteus åttonde kapitel om hur Jesus utdrev Djävulen ur två besatta män och tvingade honom att fara in i en svinahjord, som brådstörtat löpte till sjön, där den kastade sig i vattnet och drunknade. Efter budet som han nyss hade fått såg han hur djupt meningsfull denna text var: Den ropade på utläggning och tillämpning. Och för alla de åhörare, som kände till ohyggligheterna som nu försiggick nattetid i Kärragärde, behövde den knappast någon förklaring. På hinsidan havet, uti de Gergeseners landsändar, skedde ett möte mellan Jesus och Djävulen, och Djävulen kom gående i två manköns gestalt, utgången ur griften och så gräslig att skåda, att ingen kunde resa den vägen fram. På samma sätt kunde nu vem som helst inom denna församling på vilken väg som helst, i vilken stund som helst möta en man i en simpel bondes kläder, som bar Den Onde Anden i sitt bröst, som talade med Djävulens tunga och lockade med Själafiendens ord och löften. Aldrig förr under sin ämbetstid hade han haft en så angelägen varning att kungöra som den han skulle meddela vid högmässan nästa söndag.
Prosten Brusander såg ut genom sitt fönster: Det hade snöat hela denna dag, det snöade fortfarande, och landsvägen utanför prästgården hade börjat driva igen. Hans ögon följde flingornas dalande med ett uttryck av bekymmer: Kanske skulle det starka snöfallet avskräcka långväga församlingsbor från kyrkfärden om söndag? Då skulle de gå miste om en predikan, som för deras andliga välfärd vore av yttersta vikt.
Brusander var son av en bonde, som i en liten stuga med två fönster hade uppfött och uppfostrat 18 barn. Han var det adertonde barnet; vid hans födelse dog modern. Han var alltså själv utgången från den allmoge, som utgjorde hans församling. Utan penninghjälp av den fattige fadern, som knappt förmådde ge honom matsäck under skolgången i Växjö, hade han som yngling under stora försakelser utbildat sig för det prästerliga kall, som han redan i barnaåren kände sig bestämd för. Men allmogen i denna bygd var kött av hans kött och ben av hans ben; han kände för detta folk som för sina egna barn och omfattade det med faderlig kärlek och ömhet. Han sörjde över folkets laster och förvillelser, över dess okunnighet och begivenhet för superi, våldsdåd och hordom. Men den stora mängden församlingsbor var stilla, fromma och gudaktiga människor, som hitintills varit lydiga och undergivna sina andliga lärare och andra, som hade faderlig makt över dem. Hitintills – inför det ordet stannade han. Ty på sistone hade han varsnat skrämmande tecken till en förändring.
Det gick en stor oro över alla länder i denna tid. Folken uppreste sig och brukade våld mot sin lagliga överhet, alla slags irrläror spriddes och troddes, gammal och beprövad ordning förkastades och fädernas sedvänjor föraktades. Det onda hade sina rötter i olydnaden mot Guds fjärde bud, i upplösningen av banden mellan barn och föräldrar, husbönder och tjänare, undersåtar och överhet. Dessa heliga band, som enligt Guds ordning höll samhället samman och bevarade ordning och säkerhet åt de laglydiga, hade angripits av en gnagande och frätande mask.
Vanvördnad och förakt för överhet och husbönder hade börjat yppa sig även i Ljuders socken. Drängar och pigor lämnade sina husbondefolk mitt under tjänsteåret och måste av kronobetjäningen återföras till sina plikter. I några fall hade myndigheterna varit så slapphänta, att de förrymda hjonen icke blev återhämtade i tjänsten utan fick löpa sin väg. Sådana händelser satte skamfläckar på en kristlig församling. De var skadliga föredömen för folket. Om icke Lego-Stadgan för tjänare efterlevdes, så skulle samhället sjunka ned i laglöshet och den vildaste oordning inträda. Och på fjärde budet grundade sig respekten för gällande lagar och stadgor, på åtlydnaden av det budet berodde lugn och säkerhet. Guds världsordning vilade ytterst på efterlevnaden av hans tio bud, och Lego-Stadgan, som ingick som en del av Guds världsordning, kunde icke rubbas utan att helheten rubbades. Ty den hade knutit föreningsbandet mellan husbönder och tjänstehjon.
Det blev alltmer uppenbart, att den ökade läskunnigheten till största delen var fördärvlig för gemene man, som icke rätt kunde bruka den. Allteftersom läskonsten utbredde sig, utbredde sig också villfarelser, ohörsamhet och uppstudsighet. Illa nyttjades den nyförvärvade förmågan. Enfaldigt folk gjorde orätt bruk av sin läskunnighet. Här borde myndigheterna hålla strängare uppsikt och eftersyn; när man gav folket en ny kunskap – i sig själv nyttig – så måste man också tillse att den icke missbrukades. Överheten hade här en helig plikt. Folket behövde känna fadershanden, den vägledande. Och en andlig lärares främsta plikt var att hos gemene man bevara och befästa insikten om, att den bestående ordningen hade uppstått efter Guds vilja och att den icke utan Guds medgivande kunde förändras.
Men den allra yttersta grundvalen för samhällets bestånd och den allmänna ordningen var endräkt i religionen. En Gud, en kyrka, en församling, en menighet som var såsom en enda själ – först när mänskligheten en gång uppnådde denna fullkomning hade det Gudsrike upprättats på jorden, som för evigt skulle bestå.
Åkianerna störde enigheten i religionen och ville omstörta Guds församling. Och vad hette Fienden, som kom till människorna med fagra ord och löften – för att stifta oro och split bland dem? Hetsiga men rättsinniga män i socknen ville med våld häva ut Djävulen ur Kärragärde. Uttryckssättet var det enfaldiga folkets, men uppsåtet var kristligt. Gud hade varit långmodig och dröjt – men nu var stunden inne att värna predikoämbetets helgd och troslärans renhet.
Och prosten satt och fördjupade sig i nya tankegångar, förberedande sin predikan. Han hade mycket att säga sin församling nästa söndag, med utgång från Matteus 8:28.
Men han hade något att beställa i dag, som inte medgav uppskov. Han skickade efter sin dräng och sade åt honom att dra ut skrindan och spänna för prästgårdens springare – han skulle till kronolänsman Lönnegren i Ålebäck i ett brådskande ärende.
Prosten Brusander var, trots allt, vid gott mod. Han var viss om att han, med Guds hjälp och kronobetjäningens försorg, skulle komma till rätta med åkianernas villfarelser i religionen.
2
Mitt i det stora rummet i Danjel Andreassons hus stod slagbordet, som Inga-Lena i kväll hade ställt i ordning. Hon hade fällt upp alla lämmarna, hon hade skurat ett par mässingsstakar skinande blanka, hon hade tänt ljusen i stakarna och ställt en i vardera ändan av bordet. Hon hade satt i de längsta ljus som de hade stöpt till julen. Över det stora slagbordet hade hon brett en nyvävd duk av heldräll, som hon för första gången begagnade: den var nytvättad och nystruken och vit som vinterns driva utanför stugväggen. Ur sin linnekista tog hon fram det finaste och dyrbaraste hon hade, för i natt väntade de det största främmande, som någon människa kunde få emottaga i sitt hus. I natt var deras gamla slagbord ett Herrens bord, deras talgljus var Guds altarljus, och Inga-Lenas nya drällduk var Guds altarduk: De skulle få Herren Jesus som gäst.
Mellan ljusstakarna i bordets mitt hade hon ställt lerkruset med vinet, sött vin från Karlshamn, och kakfatet med nybakade rågkringlor, som var brödet. Inga-Lena hade bakat nattvardskringlorna i skapnaden av ett kors.
Samlingen kring Herrens altare i Kärragärde skulle ske en timme före midnatt. Folket från granngårdarna, två äkta par, var just komna. De stampade av sig snön ute i farstun, där de möttes av Danjel, som bjöd dem stiga in till bröderna och systrarna i Kristi kropp. De övriga som var samlade hörde till husfolket och de inhyses boende. Nu väntades det icke mera främmande, och Danjel låste sin dörr och satte lämmarna för; den enda gång han ville ha lyckta dörrar i huset det var när Herren själv gästade det.
Grannarna kom från snö och yrväder ute på vägarna in i den stilla och innelyckta frid, som rådde i Danjels hus. Han tillsade sina gäster att sätta sig till rätta vid bordet, själv tog han sitt psalmodikon och tog plats vid övre bordsändan.
Danjel Andreasson var betydligt under medellängd, smalaxlad, med en spenslig kropp. Ansiktet var täckt av ett ljusbrunt, vildvuxet skägg, och hans tjocka, rundklippta hår hängde ner på tröjans krage. Den lille bonden var saktmodig i sitt sätt, långsam i rörelserna och eftertänksam och stilla i talet. Hans bruna ögon, som lyste fram under en bred, framskjutande panna, hade en fridsam blick. Hans läppar skilde sig ofta åt, som i begynnelsen av ett leende.
Till höger om husbonden, vid bordets långsida, satt folket i huset: utstraffade soldaten Severius Pihl, en lång karl med vanställt ansikte, urgröpt och härjat både av smittkoppor och brännvin, vanföra pigan Sissa Svensdotter, lam i högra armen och halt på vänstra foten samt ogifta Ulrika i Västergöhl och hennes dotter Elin. Av de fyra barn med okända fäder, som Ulrika hade fött, var denna dotter det enda överlevande. Hon hade nyss fyllt femton år och skulle nu i natt för första gången begå Herrens nattvard. På grund av sin osedliga vandel hade Ulrika i Västergöhl själv i flera år varit av kyrkan avstängd från nådemedeln. Det syntes alla sällsamt, att hennes mångåriga skörlevnad icke hade avsatt mera märkbara spår av fördärv i hennes yttre. Ulrikas ansikte hade bevarat ungdomens rena oskuldsdrag och visade knappast en skrynkla, den välskapade kroppen med de yppiga brösten som var henne given syntes ännu smidig och väl bibehållen. Elin liknade modern från ungdomstiden och var ett spätt flickebarn med ett fagert ansikte.
Vid bordets långsida, till vänster om Danjel, satt folket från grannhusen, två män och två kvinnor. Vid nedre bordsändan hade Inga-Lena sin plats. Det var tio gäster vid den kärleksmåltid, som nu skulle börja.
Danjel sade åt hustrun att stänga dörren till köket, och sedan han blivit åtlydd lade han sig ner på knä invid sin stol och bad en tyst bön. Alla satt orörliga och stumma och väntade. Där ute hade snöstormen tilltagit och det smällde från några lossnade bräder i ena husknuten, när stormilarna högg sina tag och ruskade i dem.
Danjel reste sig åter. Han omtalade att Jesus var kommen.
– Vi möter vår Frälsare med psalmen från Getsemane: ”Offret stundar: blöd mitt sinne.”
Bonden i Kärragärde skruvade på sitt psalmodikon. Han stämde sitt instrument och började nynna på psalmen, medan han lyssnade till snöstormens vin där ute på backen, som om han för psalmens ton velat efterlikna ljudet av Herrens oväder. Så började han dra trästråken över sina strängar, han spelade och sjöng:
”Waka, kristen! kom att smaka
Kalken af hans blodsförbund!
Werldens lusta glad försaka:
Jesus är din sällhetsgrund.
O! förmåtte du ej waka,
Ropar han, med mig en stund?”
Alla sjöng med efter förmåga, och sången steg stark under stugans låga tak, under de gamla spräckta och röksvärtade bjälkarna. Åkianerna sjöng, medan blåsten famnade stugan och trängde in i väggarnas och fönstrens springor, så att talgljusens lågor fladdrade i draget. Ljusen upplyste endast en del av rummet, en rundel kring slagbordet, för övrigt rådde det halvdunkel.
De som här kommit samman i natt hade kommit för att vaka med Frälsarn, icke för att förneka honom som Petrus, icke för att förråda honom som Judas. Alla de som satt här kring Danjels slagbord, väntande på brödet och vinet, som han skulle giva dem, hade förnummit frälsningen genom sin tro, den tron att Jesus på korset hade lidit och dött för deras synder. I och med att de omfattade denna tro kände de att Kristi kropp hade inflyttat i deras egna kroppar och drivit ut deras gamla människa, deras syndakropp. Så hade de fötts till nya människor, obefläckade, rättfärdiga, renade från all syndaskuld. Herrens nye apostel, som satt här vid bordet med dem, hade sagt dem det: Era synder är inknutna i Jesu svetteduk, som han har lämnat i sin grav. Och de trodde alla så.
Nu bjöd Jesus dem i natt återigen att äta av hans kött och dricka av hans blod. Det var förbundet mellan Frälsaren och de frälsta, som åter skulle beseglas. Det var lätt att fatta för var och en: Kristi kropp var inuti deras kropp, och deras uti hans, såsom hans egna ord i Danjels bibel där på bordet bekräftade för dem: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig och jag förbliver i honom.
De var söndrade från kyrkan, som icke mer tog emot dem vid sin altarrund. Men Herren var allestädes närvarande, honom kunde de, närhelst de ville, finna överallt och på alla ställen under himlens tak. Jesus som själv låtit sig födas i ett stall kunde uppställa sitt nattvardsbord varhelst han fann för gott, om det så vore i en ladugård, i ett vedskjul eller en lada. Han var med dem överallt, där de sökte Honom, Herrens bord stod allestädes, där Han själv var med.
Och nu i natt var Han åter nära dem. Här satt de kring Hans altarbord. Taket av sotiga bjälkar, som höjde sig över deras huvuden, var valvet i Herrens ljusa tempel. Här var nu ett helgat rum.
”Stunden ilar. Bed, war trogen!
Följ din frälsare förnöjd…”
Psalmen klingade ut. Danjel Andreasson förde sin bibel intill talgljuset så att dess sken föll på bladen, och han började läsa nattvardens instiftelseord med hög och klar stämma:
”Wår Herre Jesus Christus, i den natt då han förrådd wardt, tog brödet, tackade, bröt det och gaf sina lärjungar och sade: Tager och äter! Detta är min lekamen, den för eder utgifwen warder…”
Mankön hade företrädesrätt vid åtnjutandet av nådemedeln. Med stilla rörelser tog Danjel en rågkringla från fatet, bröt sönder den och tog ett litet stycke, som han höll framför soldaten Pihls mun:
– Jesus Christus, vilkens lekamen du anammar, bevare dig till evinnerligt liv…
Den gamle soldaten satt med knäppta händer och helt slutna ögon. Han lutade sig fram över bordet, medan hans läppar tog emot det lilla stycket av rågkringlan ur bondens hand. Severius Pihl var tandlös, långsamt malde hans käkar sönder brödet. Ur kruset hällde Danjel vin i en liten bleckmugg, och när den gamle hade sväljt ned sin tugga, förde han muggen till hans mun. Soldaten drack ivrigt vinet, i en enda svälja; han uppgav efteråt i en djup suck ett tack till Frälsaren.
– Jesus Christus vilkens blod du anammar…
Även de övriga nattvardsgästerna hade knäppt sina händer, de satt djupt försjunkna i sin känsla av Jesu närvaro, de gjorde inte en rörelse. En stark blåstilning grep tag i stugknuten och skakade de lösslitna bräderna, så att det smällde och dånade. Ljuslågorna fladdrade till för ett häftigt vinddrag från fönstret, skuggorna löpte över bordets vitskinande duk. Ute rådde storm och oväder, men här befann sig de innelyckta människorna i ett fridens rum, helgat åt den Gud, som frälst dem, som samlat alla deras synder i sin blodiga svetteduk.
Danjel Andreasson hade delat ut bröd och vin åt manfolken. Han skulle övergå till kvinnorna och räcka Ulrika i Västergöhl brödet, när det mitt i stormen hördes ett nytt ljud utifrån. Det lät som om en grov mansröst hade yttrat något. Den lille bonden hejdade sin hand med Kristi lekamen och lyddes. Han var stilla ett par ögonblick, varpå han, utan att låta sig bekomma, fortsatte sin förrättning. Han gav Ulrika det stycke av kringlan, som han hade brutit, och skulle också fly henne muggen med vinet, när han stördes av ett nytt buller: Någon böstade och slog på ytterdörren.
Alla vände på huvudena och lyddes åt dörren. Danjel satte ner muggen med kalken på bordet: Slagen på dörren kom med jämna mellanrum. Men han sade ingenting och hans ansiktsmin förändrades icke.
Ängslan kom över de andra; man började viska med varandra.
Inga-Lena bad:
– Käre Danjel! Gack int’ å öppna!
Hans grannar såg med rädsla i ögonen på honom. Danjel sade, att ingen skulle bli förskräckt, utan de skulle alla förbliva frimodiga och sitta stilla på sina stolar. Herren Jesus var hos dem på detta rum i natt. Då borde ingen frukta, att något ont skulle ske honom eller henne. Vem som än stod där ute och ville tränga in till dem, så skulle de veta, att han emot den Allsmäktiges vilja ingen makt hade att göra dem illa.
Husbonden i Kärragärde gick med lugna steg ut i farstun. Innan han rörde vid dörrlåset frågade han stilla:
– Vem är du som stör husfriden nattetid?
– Det är kronolänsman Lönnegren! Öppna!
– Vem söker herr kommissarien i mitt hus vid denna sena timma?
– Dig själv, Danjel Andreasson! Jag befaller dig i lagens namn: Öppna din dörr!
Det hördes andra mansröster, det stod flera manfolk på farstubron.
– Jag lyder icke den människornas lag som du nämner.
– Öppnar du icke, så tvingar mig min ämbetsplikt att spränga din dörr!
– Då vill jag skona herr kommissarien. Han ska slippa begå ett grovt övervåld och öka sin syndaskuld inför Gud.
Danjel öppnade. Han såg hästar och slädar stående ute på gården, men hästarna hade inga bjällerkransar; de främmande hade kört utan bjällror, för att icke varsko om sin ankomst.
Länsman Lönnegren inträdde med prosten Brusander vid sin sida. Efter dem kom adjunkten Krusell och kyrkvärden Per Persson i Åkerby, och sist i raden visade sig fjärdingsmannen i roten och länsman Lönnegrens dräng. Danjel följde efter de nattliga gästerna in: sex främmande män inträdde i rummet, där Danjels lilla skara ängsligt väntade, tre från den andliga överheten och tre från den världsliga.
Prosten Brusander och adjunkten Krusell hade iklätt sig prästkappa och prästkrage. Båda prästmännen var bleka i ansiktet och allvarsamma i sitt uppträdande och verkade andakt i sina svarta ämbetsdräkter.
Länsman Lönnegren tog av sig uniformsmössan, men ändå kunde han inte stå rak under det låga taket i bondstugan; han stötte sin panna mot en bjälke och hade redan till hälften brutit ut i en ed, när han erinrade sig att han hade prästerskapet i sällskap. Han vände sig till gårdens ägare:
– Vad gör detta folk här mitt i natten?
– Vi är samlade till en kärleksmåltid, svarade Danjel fogligt.
Kronolänsmannen granskade gästerna från granngårdarna:
– Jag ser folk, som inte hör till ditt hus, Danjel Andreasson. Här tycks pågå en olovlig sammankomst.
De båda hustrurna från grannhusen började skrämda viska med sina män, när länsman frågade efter deras namn och hemvist. Danjel manade åter sina gäster att sitta stilla och förbli vid gott mod.
Ulrika i Västergöhl föreföll icke skrämd, endast vred: Hon glodde förnärmat på fridstörarna.
Prosten förhöll sig ännu tyst, medan han tog en överblick över de församlingsbor, som satt kring slagbordet: Pihl, den gamle soldaten och rumlaren och spelaren, som i kronans tjänst flera gånger hade satts på förbättring, men aldrig blivit förbättrad, utan slutligen straffades ut ur tjänsten, Sissa Svensdotter, den arma varelsen, som ehuru lytt och vanför hade begått stöld och två gånger straffats för sin tjuvnad, och Ulrika i Västergöhl, den vedervärdiga skökan, som Djävulen givit en fager kropp för att hon därmed skulle locka männen till hordom och som var huvudansvarig för tjogtals äktenskapsbrott i socknen. Det var i sanning folk av ortens drägg, som åkianernas nye mästare hade samlat omkring sig.
Brusander fick syn på vinkruset på bordet, han tittade på fatet med kringlorna bakade som kors, och hans ansikte blev ännu blekare. Han drog häftigt till sig andan, hans stämma darrade av en harm som steg till förtvivlan:
– Arma, förvillade människor! Ni besmutsar det heliga sakramentet!
– Vi njuter de dyra salighetsmedeln, svarade Danjel, ödmjukt men orubblig.
– Som herr prosten nekar oss! inföll soldaten Pihl.
– För vi kryper inte unner prästakappan längre! tillfogade Ulrika.
Utan att lyssna till inpassen vände sig prosten till länsman Lönnegren, visande på bordet:
– Här ser bror med egna ögon! Danjel Andreasson utdelar den heliga nattvarden till dessa varelser! Vi har gripit honom på bar gärning i hans hus! Bror har oss alla som vittnen till hans brottsliga förehavande!
Länsmannen såg på Danjels nattvardsbord med eftertänksam och närmast bekymrad min. Nästan med motvilja hade han i natt på Brusanders begäran givit sig ut i detta tjänsteärende. Han kunde inte känna samma harm som prosten över att folk samlades till andakt inom fyra väggar. När människor höll sig stilla inomhus, när de inte uppväckte förargelse på allmän plats, när de inte gjorde andra människor något ont, så ville han lämna dem i fred. Och de som satt här gjorde inte sin nästa något illa; de var fattiga och förfallna uslingar, men här väckte de ingen förargelse med sina trasor, sina lyten eller sin fräcka uppsyn, stackars satar. Och när andra människor fick samlas till dryckeslag och kortspel alldeles fredade, så borde dessa stackars svärmare i religionen lämnas oantastade med sina förehavanden, så länge de i sin tur inte ofredade någon. Han hade också rått prosten att söka försona de villfarande med kyrkan.
Men nu var deras sammankomst i lag förbjuden, lag var lag, plikt var plikt, och det ålåg en kronolänsman att här fylla sin ämbetsplikt.
Lönnegren tilltalade Danjel med strängare röst:
– Erkänner du, att du håller sammankomster och utdelar det heliga sakramentet?
– Ja, herr kommissarien.
– Har du utdelat sakramentet här i kväll till dessa personer?
– Inte till alla än. Jag blev störd av herr kommissarien.
– Men du bör väl veta, att ingen får ge folk nattvarden utan att vara prästvigd?
– Det vet jag icke.
– Men prosten här har sagt dig det.
– Jag lyder icke prosten, utan den heliga Skrift. Bibeln säger ingenstädes att Vår Herre Jesus var prästvigd.
– Inlåt dig inte i dispyt med den hårklyvaren, bror! rådde prosten. Dessa ting är för höga för de fåkunnige och enfaldige.
– Där hör du ju vad din själasörjare säjer! sade Lönnegren. Ska du som andra inte lyda honom, din dru… drum…
Länsmannens brukliga tilltalsord kom endast till hälften ur munnen denna gång. Han mötte den orädda, lugna blicken hos den lille bonden, och han svalde andra halvan av ordet. Det var något sällsamt med den mannens oföränderliga saktmod och orubbliga hövlighet. I all sin foglighet och stillsamhet blev han på något sätt oåtkomlig. Det föreföll länsmannen som om han inte nådde Danjel med sina tillrättavisningar.
Lönnegren återtog:
– Det är bevisat, att du har brutit mot sakramentslagen, Danjel Andreasson!
– Över den som lever i Kristus är ingen lag satt.
– Där hör bror! insköt Brusander. Han uppreser sig mot överheten och den allmänna ordningen.
Med sina frimodiga svar kunde Danjel bara förvärra sin sak, och Lönnegren ville inte ha hans sak förvärrad. Om den här sammankomsten kunde komma in under upprorsparagrafen, så skulle han få en besvärlig utredning att göra. Han ville avsluta denna undersökning så snart som möjligt.
– Jag ska kalla dig till polisförhör, Danjel, sade han. Sedan blir du stämd till tinget, liksom alla här församlade. Danjel lyssnade oberörd till länsmannen. På sistone hade det föresvävat honom att förföljelsens tid var nära.
Lönnegren befallde fjärdingsmannen att ange namnen på alla, som var församlade här i huset. När folket från granngårdarna hörde att deras namn skulle bli upptecknade, reste de sig från bordet och drog sig sakta mot nedre änden av rummet, närmare dörren.
Sedan prosten haft en viskande rådplägning med sin adjunkt steg han fram och bjöd tystnad:
– Jag har en gång förbjudit dig, Danjel Andreasson, att befatta dig med sådant som tillhör predikoämbetet. Du framhärdar i dina excesser, och därför skall det nu förfaras med dig efter lagens stränghet, liksom med alla de andra, som här i kväll har överträtt sakramentslagen.
Men jag vill be er alla en gång till besinna er eviga välfärd. Var och en av er, som ångrar sina villfarelser och återkallar dem, skall jag åter mottaga i kyrkans hägn! Jag står icke till svars inför min Gud med mindre, än att jag gjort allt vad göras kan för att rädda er från den eviga elden!
Han hade nu tårar i ögonen.
Ulrika i Västergöhl gav socknens själasörjare hätska blickar:
– Vi har vår Frälsare här hos oss. Varför ska vi hylla oss te en prästakappa! Nää – tvi vale!
Hon spottade.
– Hädar du, kvinna? utbrast adjunkten Krusell upprörd.
– Detta ä vårt körkorum! Maka åt er, präster! Ni förmörkar rummet här. Ni står här svarta och lea som Djävulen själv!
– Kvinnan smädar predikoämbetet! anmälde Krusell för prosten.
Prosten Brusander vände sig mot Ulrika i Västergöhl, iakttagande all sin värdighet:
– Jag hör att ditt sinne ingalunda är förbättrat.
Han såg på muggen med vinet som stod framför henne på bordet, och det kom vedervilja och avsmak i hans röst:
– Du, din synderska, vågar ta Kristi blod i din orena mun!
Ulrika fräste tillbaka:
– Dä törs jag för dej, din djävla bukpräst!
Brusander ryggade, tog ett steg baklänges, andades häftigt: Han måste bevara besinningen.
Kyrkvärden Per Persson steg fram för att bistå församlingsherden, och han röt åt Ulrika:
– Ska du chikanera prosten?
– Akta dej! Jag kan chikanera körkvärden också!
– Innan du talar te vårt prästerskap behöver du skölja dej i truten!
– Mä prästgårdsbrännvin eller prostapiss, va?
– Tig, din gamla hora!
– Hora? Sa du hora?
Ulrika reste sig med sådan häftighet att stolen föll omkull bakom henne med stort buller. Hela hennes kropp skakade, hennes ögon gnistrade i vredesmod, hon skrek gällt åt kyrkvärden:
– Hora? För dej, Per Persson? Ä jag en hora, så ä du en lika stor horbock!
– Va vräker du ur dej, kvenna?
– Hora för dej, kyrkvärd? Va sa du te mej förr i världen? När du kom hem te mej mä riksdalern i ena handen och kuken i den annra!
– Tig, vanvettia varelse! röt Per Persson av sina lungors hela kraft.
– Va sa du de gångerna? När du ville att jag skulle lägga mej på rygg en stunn åt dej? Då va du beskedli! Då tiggde du och ha och va vänslig! Då dög jag åt dej! Då dög horan!
Nu stockade sig orden i kyrkvärdens hals och han förmådde inte svara Ulrika mer. Och hon drog själv andan för att hämta nya krafter.
Efter detta ordskifte blev det alldeles tyst i rummet. Soldaten Pihl och Sissa Svensdotter tittade på prosten med skadeglada miner. Prosten och adjunkten stod handfallna och såg på varandra, och länsmannen stod gapande och stum och såg än på kyrkvärden i Åkerby, än på den rasande kvinnan. Daniel stod stilla och glodde i golvet, som om han endast väntade att ovädret skulle dra förbi.
Någon hördes gråta; det var Ulrikas dotter. Inga-Lena flyttade sin stol intill flickans, hon klappade och tröstade henne.
Ulrikas gälla stämma kom igen:
– Men den horbocken Per Persson ä int’ förbjuden nattvarn i körkan! För han ä go vän mä bukprästerna, di svarte djävlarna, som skymmer bort ljuset för oss! Di maklige isterkropparna, som lever i sitt feta kött!
Prosten och hans adjunkt stod ännu förstummade och förvirrade, överrumplade av Ulrikas utbrott. Per Persson knöt händerna och betedde sig som om han ämnade flyga henne i strupen.
Länsman Lönnegren lade sig icke i prästmännens och kyrkvärdens ordväxling med Ulrika i Västergöhl; erfarenheter från en mångårig och mödosam tjänsteutövning hade lärt honom att det icke tjänade något till att träta med horkonor. Och han kände ingen medömkan med Per Persson, som han hade svårt att fördraga för hans maktlystnads skull; han unnade kyrkvärden den här chikanen. Och han erfor en djup lättnad när han nu stod här och erinrade sig en händelse för många år sedan, en gång i ungdomen: Han hade en kväll, drucken och yr och överdådig, varit på väg till Ulrikas stuga – i samma ärende som Per Persson och andra män hade till henne. Djävulen hade väl styrt hans steg. Men Ulrika var inte hemma, hon hade följt någon gäst ett stycke på väg, han fick återvända med oförrättat ärende. En försynens skickelse hade avstyrt hans företag och skickat bort kvinnan i rätta stunden. Nu kunde han välsigna denna skickelse, han kunde tacka Gud för att han slapp lida smälek ur horans mun här i kväll.
Prosten kände att det var sant vad Ulrika hade sagt om hans kyrkvärd. Han visste ju redan, att hon hade förlett många oförvitliga, redliga män och med sin kropp lockat dem in i sitt syndanäste. Men här var icke rätta tiden och platsen att uppenbara sanningen och blotta Per Perssons förvillelser, hans djupt beklagliga ungdomsförvillelser. På denna plats blev sanningen icke brukad i rätt syfte: den blev endast till en grov och oförsynt skymf mot en betrodd och aktad man. Och ingenting kunde heller ursäkta eller förlåta de minst sagt ohöviska uttryck, som synderskan hade begagnat.
Brusander gick bort till länsmannen: De måste få ett slut på detta pinsamma och ovärdiga uppträde. Lönnegren borde i kraft av sitt ämbete upplösa sammankomsten och skingra de närvarande.
Kronolänsmannen begärde inte bättre än att få avsluta sin motbjudande förrättning här i natt. Danjel Andreasson hade erkänt sitt brott, de medskyldigas namn var uppskrivna, han hade inget mer att beställa i gården.
– I lagens namn befaller jag de församlade att åtskiljas! Gack stilla var och en till sitt hus!
Fjärdingsmannen anmälde att folket från granngårdarna hade avlägsnat sig, sedan de uppgivit namn och hemvist. De som ännu stannade kvar här inne bodde samtliga i gården. Således var sammankomsten redan efter lagens mening upplöst.
Men innan Brusander gick ifrån gården hade han ännu något att säga till husbonden:
– Jag förbjuder dig strängeligen att fortsätta kommunionen vid detta bord!
– Herr prosten kan icke visa ut Herren Jesus ur mitt hus, svarade Danjel.
– Vem har sagt dig, att Herren är här?
– Han har själv uppenbarat sig i mitt hjärta.
– Alla dina griller fattar du som uppenbarelser från Gud. Men dina ingivelser är av Djävulen.
Kyrkvärden Per Persson inföll, alltjämt röd av förbittring:
– Men vi ska häva ut Djävulen här ur Kärragärde! Vi ska nog bli kvitt honom, när du där, Danjel, kommer på häkte på vatten och brö!
Danjel hade talat förmanande till Ulrika, så att hon tystnat; hans ord hade makt över henne. Men nu kunde den hetsiga kvinnan inte hålla sig längre:
– Gack härifrån, djävla köttpräster!
– Lämna den rättfärdiges hus och gack till syndarnas kulor! tillfogade soldaten Pihl med skrovlig stämma.
Adjunkten Krusell var av ett häftigare sinnelag än prosten:
– Nu är det nog! Ska vi tåla sådana smädelser?
Det artade sig till nytt buller. Danjel manade de sina att stilla sina sinnen. För säkerhets skull tog han sitt psalmodikon och tog upp en psalm:
”Stilla må jag tadlet höra,
Och min väg ostraffligt gå;
Hellre än att orätt göra,
Sjelf jag orätt lida må,
Och förlåta och förglömma,
Viss att Gud skall rättvist döma!”
Och alla åkianerna stämde in:
”Stilla jag mitt kors må taga,
Och gå fram i Jesu spår.
Allt umbära, allt fördraga…”
Danjel och hans trogna fortsatte psalmen genom vers efter vers, som om inga främmande hade varit närvarande i rummet, och prosten Brusander sökte förgäves göra sig hörd över sångens ljud. Han sade till sin adjunkt: De förmådde ingenting uträtta med dessa förstockade människor. Och Lönnegren hade fullgjort sin ämbetsplikt och var färdig att avlägsna sig med sina män. Han tänkte att de lika gärna kunde ha stannat hemma; det föresvävade honom att Danjel i sin orubbliga tro var på något sätt oåtkomlig för kronobetjäningen.
Innan psalmen var slutsjungen hade alla de främmande lämnat gården.
Danjel gick ut på farstubron: både prostens och länsmannens skjutsar var borta. Han låste sin dörr för andra gången denna natt; sedan gick han tillbaka in till sin plats vid övre bordsändan.
Med bedrövade ögon såg han de fyra tomma stolar vid nattvardsbordet, där männen och hustrurna i granngårdarna nyss hade suttit. Fruktan för den världsliga överheten hade blivit dem övermäktig: De hade icke bestått i sin tro. De hade förlupit Sin Herre och Mästare. Såsom Petrus en gång förnekade Jesus inför översteprästernas tjänare, så hade Danjels grannar förnekat honom inför kronolänsman Lönnegren.
Men Danjel Andreasson tröstade sina trogna som satt kvar: Förföljelsens tid var kommen till dem. De skulle tacka Herren Jesus för att de blivit utvalda, för glädjen att få lida för Hans skull.
Så tog bonden i Kärragärde bleckmuggen med vinet, som fortfarande stod odrucken kvar framför Ulrika i Västergöhl, och räckte den till hennes mun:
– Jesus Christus, vilkens blod du anammar…
Jesus var kvar, de kände att Han var nära dem, och att här var ett heligt rum.
3
Vid 1849 års vårting med Konga häradsrätt dömdes hemmansägaren Danjel Andreasson i Kärragärde för brott mot sakramentslagen och förordningen om olovliga sammankomster att böta 200 daler silvermynt. Alla de personer, som anammat den heliga nattvarden i hans hus, dömdes att böta 100 daler silvermynt vardera. Då de flesta av de dömda var obemedlade och icke kunde gälda böterna, förvandlades dessa straff till fängelsestraff, och de fick vardera undergå 28 dagars fängelse på vatten och bröd.
Sex av de brottsliga, förre soldaten Pihl, pigan Sissa Svensdotter, samt fyra personer från granngårdarna i byn, återgick efter undergånget straff till kyrkans gemenskap. De betygade inför prosten Brusander sin djupa ånger över sina villfarelser. Sedan de åter bekänt den enda sanna och rätta tron, medgavs de nattvardsgång samman med den övriga församlingen.
Endast Ulrika i Västergöhl och hennes dotter stannade kvar i Kärragärde och höll fast vid husbonden och hans lära.
Men med häradsrättens dom var Danjels lilla skara sprängd. Inga nya anhängare anslöt sig till honom. Faran för åkianismens spridning i församlingen var avvänd, med Guds hjälp och genom kronobetjäningens försorg.