1
Ett år förgick för Karl Oskar och Kristina under förberedelserna till utflyttningen. De kände sig under hela denna tid som om de redan vore på flyttande fot. De fick så mycket att ombesörja, att de hindrades att gå och försjunka i sorgen över barnets död.
Karl Oskar kungjorde vid kyrkan att han ville sälja gården. Sedan blev det snart känt i socknen, att bonden i Korpamoen ämnade utflytta ur riket, till Nordamerika, medtagande hustru och barn och sin ende bror. Under lång tid framåt talades det i husen om hans tilltänkta, märkliga företag. Varifrån hade han fått denna sällsamma tanke? Äldre, allvarliga bönder ruskade på huvudet, och de kom fram till Karl Oskar på kyrkbacken om söndagarna: Till den som var yngre kunde de tala som fäder till söner, och de ville nu i all välmening avråda honom: Hur kunde han släppa sitt hemman, en föräldragård, som han hade fastepapper på, för att sträcka sig efter jord ända bort i Nordamerika, ett land som varken han eller någon annan hade sett eller skådat? Det var väl ändå som att springa efter irrsken, som att försöka fånga lyktgubbar en dimmig natt. Det syntes dem obetänkt. Han gav sig in i ett vådligt spel, där han väl något kunde vinna, men allt förlora. Det ville de som äldre, erfarna bönder säga honom. Han var inte heller tvungen att gå från sin gård; länsman hade varit och pantat hos många bondfolk det sista året, men hade ännu inte besökt Korpamoen i det ärendet. Många satt hårdare trängda än han på sina hemman, men stannade likväl kvar i hemorten.
Karl Oskar svarade tämligen kärvt, att han handlade efter sitt eget sunda förnuft och mogna betänkande. Han fattade nog att en bonde som brukat sin gård i femtio år menade sig vara tio gånger erfarnare och klokare än han, som haft sin endast i fem år. Men blev någon klokare av att bo på samma ställe och trampa i samma åkerfåror hela sitt liv? Om människors förstånd förökades av att de stannade i all sin tid på den jordfläck där de var födda, så borde de äldsta bönderna i socknen nu vara visare än själve kung Salomo. Men sanningen var, att det bland dem inte var lätt att räkna de många trindskallarna.
När Karl Oskar helt kort avspisade de gamlas välmenta råd, blev han hållen för övermodig och högfärdig. Och hans utflyttning kändes som en anklagelse och förnärmelse mot hemsocknen, som träffade var och en: Orten och folket här var inte goda nog åt honom. Historien om Nilsanäsan togs fram: Karl Oskars stora näsa pekade så långt ut, att det blev för trångt för honom att vända sig här i socknen. Han fick inte plats med näsan ens i Sverige – han var tvungen att fara till ett större land långt ut i världen för att få rum med den. Och ett kvickhuvud hittade på något som återberättades i hela trakten: När Karl Oskar kommer till Nordamerika, blir hans näsa ännu längre.
Han trodde visst att han var en storkaxe, som kunde rata hemorten? Somliga förmodade, att något i hans huvud hade kommit i olag, att han hade angripits av storhetssjukan. Men den passade inte en sexton-dedelsbonde.
Karl Oskar visste att folk fnyste åt honom och talade illa om honom på ryggen. Men han gitte inte bli förargad. Det var ju inte andra människor han ville göra till lags, utan sig själv. Den som förspillde tid på att undra, vad annat folk tyckte och tänkte om vad han gjorde, han fick inte något uträttat här i världen.
Utanför hemmet hade han alla emot sig i sitt tilltänkta företag, i hemmet hade han hädanefter hustrun med sig, och hon var den enda människa som han inte kunde umbära på sin sida. Föräldrarna var emot honom, men förhöll sig tysta.
Endast en gång sade Nils, stilla förebrående, till sonen:
– Du tar många stöcken mä dej.
– Vi blir sex.
– Du tar flere. Dina efterkommande ä flere än du vet.
Karl Oskar svarade inte. Han hörde grämelsen över att han drog släkten ur landet, till ett främmande rike.
– Du har int’ sport barn å barnbarn te råds heller, fortsatte fadern.
– Jag tänker nog på barnen mina.
Nils satt i sin stol och snodde de blanka handtagen på sina kryckor. Han svarade lågt:
– Och jag tänker på barnen mina.
Han hade bara två söner.
Karl Oskar begrep fadern, som nu frågade sig: Vad tjänade det till att han med sina händer bröt upp jorden här i Korpamoen, när denna jord nu inte var god nog åt hans egen son? Som en fåfänglig strävan måste nu de tjugofem årens brottning med stenen synas honom, när den icke kom någon av hans söner till godo.
Modern menade att han visade syndig oförnöjsamhet, när han inte hade vinning nog här hemma. Han hade ju inget illa gjort, han var inte piskad att fly ur riket. Varken hon eller Nils spillde tid på några övertalningar, de kände Karl Oskar. Men de vände sig till den Allsmäktige med böner om en förändring av sonens sinne, så att han avstod från amerikafärden.
Tiden gick, en sommar ilade fram och en höst och det blev vinter igen. Men hos Karl Oskar kunde någon verkan av deras böner icke förmärkas. Då tänkte Nils och Märta, att Gud hade någon fördold mening med sonens och sonhustruns utflyttning till Nordamerikas Förenta Stater.
2
Efter ett års tjänst hos Kristinas föräldrar i Duvemåla, där han bemötts väl och undsluppit all aga, kom Robert hem igen i friveckan. Ingen trodde att länsman skulle efterspana honom mer, och eftersom Karl Oskar behövde broderns hjälp denna sista vinter på gården, så stannade han nu kvar i föräldrahemmet.
Med Robert flyttade också Förenta Staterna in i bondestugan. Från sin beskrivningsbok visste han allt om Unionens beskaffenhet. Han hade för länge sedan stigit i land på andra sidan havet och gjort sig hemmastadd på stranden. På den karta han hade uppgjort i sitt huvud var alla sjöar, floder, slätter och berg i Nordamerika utprickade, alla vägar till lands och vatten utritade. Han skulle inte kunna gå vilse i Nya världen, när han kom dit, påstod han, och nu ville han lära brodern och svägerskan att hitta vägen. Karl Oskar hade också börjat läsa i broderns bok om Nordamerikas Förenta Stater, och varje dag fick han höra något ur Roberts mun:
I Amerika gick kreaturen och betade i ett gräs, som växte dem ända upp till buken.
I Amerika levde vilda hästar och oxar i tusental, så att det kryllade av dem på gärdena, och man kunde med lätthet fånga hundra av dem på en enda dag.
I Amerika skulle David inte ha kunnat slå ihjäl Goliat: hur han än hade letat, så hade han aldrig hittat någon sten till sin slunga.
I Amerika fick man säga du till själve presidenten, och man behövde inte ens ta av sig mössan för honom, om man inte ville.
I Amerika kunde vilken rask och ärlig karl som helst stiga upp från dyngkärran till platsen på presidentens tron.
I Amerika fanns det bara ett stånd, folkets stånd, och bara en adel, det ärliga arbetets adel.
I Amerika hölls det inga förskrivningar och inga husförhör.
I Amerika hade varje människa rätt att neka att betala ut prästlön, om hon var missbelåten med prästen.
Alltsammans lät över all trovärdighet. Och under de dryga vinterkvällarna läste Robert för brodern och svägerskan om de märkvärdiga vägarna av järn, som fanns nästan överallt i Unionen.
”I Amerika färdas man mycket med tillhjelp af ånga och ångwagnar, men dertill fordras wägar, som äro på enkom sätt byggda och kallas jernwägar eller jernbanor. En sådan wäg måste vara nästan alldeles slät och ligga temligen wågrätt. På wägen utläggas starka twärslåar af träd, och på dessa fästas starka jernstänger, som tjena liksom till att wägleda wagnarne. Hjulen på wagnarne äro nämligen utefter hela sin omkrets försedda med en fals, hwilken twingar dem att följa stängerna på wägen.
På dylika wägar färdas man med mycket stor hastighet, 2 till 3 hela mil på en timme, ja, till och med ännu fortare. Många stora wagnar äro bundna wid hwarandra, och de dragas alla framåt af ångwagnen eller den wagnen, på hwilken ångmaskinen är uppställd. Wid ändan af hwarje wagn är en liten bro, medelst hwilken man under farten kan komma ur den ena wagnen i den andra, om man vill träffa någon bekant. Hwarje vagn är försedd med en bekwämlighet, som gör allt utstigande öfwerflödigt, äfwen på längre resor.
Dessa jernbanor, der man således med ångans hjelp njuter af en bekwäm och muntrande resa, har nu i Amerika en längd af 8,000 engelska mil…”
Kristina sade:
– Dä ska bli lustigt att åka utan nået kräk som drar!
Hon var road av att fara i alla slags fordon, men fortfarande hade hon mest nöje av åkning i repgunga, så gammal hon var. Bara häromdagen hade Karl Oskar överraskat henne på logen, där hon återigen hade hängt upp oxtömmen i bjälkarna och satt sig att gunga i den. Hon åkte också gärna kälkbacke om vintrarna. Hon hade ännu flickans ystra sinne.
Det var nu något hon undrade över:
– Hur kan di styra vagnarna, när järnbanan ä översnöad på vintrarna?
– Jag vet int’, svarade Robert. Kanhända ställer di vagnarna på stall om vintern.
På söndagarna kördes det inga ångvagnar, stod det. Körkarlarna skulle gå i kyrkan, förstås, och ångan behövde väl också vila och hämta nya krafter.
– Jag funderar på di här järnstängerna, sade Karl Oskar. Di ligger ju utlagda utan tillsyn i marken både natt och dag. Blir int’ järnet bortstulet?
Robert svarade, överlägset småleende: Det fanns ett sådant överflöd på järn i Amerika, att ingen gitte stjäla så mycket som en filspån. Det var på samma sätt med guld och silver. Och varför skulle folk stjäla och komma på häkte för det, när de hade mer än de behövde av allting? I Amerika var det så lätt och bekvämt att föda sig på ärligt sätt, att ingen frestades att bli oärlig. Och en tjuv blev hängd genast, ofta innan han ens hunnit bekänna sitt brott, så att nästan alla tjuvar där i landet nu var utrotade. Herrskap här hemma ljög och påstod att Nordamerika var fullt av rövare och mördare och elakt folk, men sanningen var att det beboddes av det ärligaste och redligaste folket i världen, såväl i handel som i vandel.
– En å annan skitstövel har di väl där över också! trodde Karl Oskar.
Robert medgav att det kunde förhålla sig så, men menade att elakt folk där utrotades mycket raskare än här.
Karl Oskar ville bosätta sig i den ort i Amerika, där han kunde få den bördigaste jordmånen. Robert hade funnit, att de bästa trakterna för en lantman låg kring övre änden av den stora floden Mississippi med bifloder. Dessa ställen var fruktbara och sunda och rika på både skog och sköna berg och dalar och gott källvatten. Gräset i de trakterna var så fett, att en karl på två dagar kunde slå och inbärga vinterföda till en ko och på tre dagar till en häst. En bonde som odlat jorden vid stranden av Mississippi hade på fem år förtjänat ihop en tunna guld riksgälds.
Men Kristina ville inte komma till någon trakt, där det levde krokodiler. Nyss hade hon läst en rysansvärd berättelse i tidningen om en utvandrare i Amerika, som med sin familj hade råkat ta nattkvarter i en håla, där en krokodilfamilj redan hade sitt tillhåll. På morgonen gick mannen tidigt ut för att jaga, och när han kom tillbaka var hans hustru och alla hans tre barn uppätna av krokodilerna. Den gamla krokodilen i familjen hade just slukat hustrun; det var bara den arma kvinnas huvud som ännu satt kvar i svalget på odjuret, som hade blivit kvävt av det och låg dött på marken, som var genomblöt av människoblod.
Hon kunde nu inte glömma den olyckliga modern, som fick åse hur krokodilen först spisade hennes små barn, medan hon väntade på sin egen tur. Men så hämnades hon sina barn genom att förkväva vilddjuret med sitt eget huvud.
Robert hade aldrig läst något om människoätande krokodiler i Amerika. Stycket i tidningen var säkert bara lögn; någon hertig eller greve hade väl satt in det för att avskräcka simpelt folk från att utvandra.
Arvid, som nu Robert åter hade råkat, hade också varit rädd för de vilda djuren i Amerika. Han hade nu måst lämna tjänsten på Nybacken: Aron ville inte behålla en dräng som kallades för Tjuren. Gam-melmoran hade dött, och Arvid påstod att hon spökade för honom i drängkammarn och beskyllde honom för att ha velat mörda henne, vilket ju var sanning. Så han hade flyttat utan saknad. Men han fick gå i många gårdar innan han fick en ny tjänst: Överallt var han känd som Tjuren på Nybacken. Slutligen fick han städsel hos Danjel i Kärragärde, som inte kunnat få någon annan dräng denna vinter. Allt tjänstefolk hade blivit skrämda för stället, eftersom Djävulen numera bodde där. Många hade sett honom hänga bakpå Danjels åkdon när denne kom körande utefter vägarna; ibland satt han till och med bredvid skjutsbonden på framsätet, skrattande och förnöjd. Djävulen var nu den rätte husbonden i den gården.
Arvid skulle spara varje styver av sin dränglön för överfarten till Amerika. Under en hel månad tog han inte ut något av den i brännvin. Långt före sin konfirmation lärde han sig nyttja snus, fast barn inte borde bruka sådant innan de hade blivit delaktiga av Herrens nattvard, och han snusade för sex skilling i veckan. Han skulle spara tre riksdaler om året om han slutade upp, och för tre riksdaler kom han ett gott stycke på väg till Nordamerika. Han förstod att han var tvungen att undvara somliga ting i den Gamla världen för att kunna flytta över till den Nya: han kastade sin snusdosa i dyngstan.
Men saknaden efter dosan blev för Arvid obarmhärtigt svår. Den hade varit ett sällskap, som man bar med sig i lommen och kunde njuta av när man ville, en trogen vän och följeslagare i arbetet och ensamheten. Snusdosan hade varit hans enda trogna vän i världen, sedan Robert hade flyttat till en annan socken. Och han hade kastat den ifrån sig, ner i dyngans djup. Olidligast kändes pinan, när andra tog fram sina dosor och begagnade dem utan att bjuda: han var tvungen att gå bort från åsynen och lukten av snusets vederkvickelse.
Och han bekände för Robert: Efter tre veckors vånda hade han köpt sig en ny snusdosa. Och återigen tog han ut ett stop brännvin varje lördagskväll. För han hade till slut klart förstått, att människan inte ägde rätt att förfara som hon ville med den kropp, som Gud hade givit henne. Hon hade ingen rätt att pina och plåga den och missunna den allt, som den hade fröjd utav. Människan fick inte handskas med sin kropp som med en hund och inte ens unna den snusets tröst.
Skulle Arvid någonsin kunna komma efter honom på Amerikavägen? Robert trodde inte det: Nu hade han på halvtannat år inte sparat en enda riksdaler, under hela sitt liv skulle han inte kunna spara ihop 200.
Men i Korpamoen ställde de sig nu i ordning.
En dag blev Nilsasläktens gamla klädkista, svartmålad och snickrad av ek, framdragen från sin plats i spindelvävarnas dunkla vrå på vinden och nerburen i stugans kök, där den synades och avdammades. Ingen visste vilken ålder den kistan hade uppnått, de händer som tillverkat den hade för flera hundra år sedan blandat sig med kyrkogårdens mull. I många led i släkten hade den gått i arv från far till äldste son. Mer än en ung brudgum hade lagt ner sina kläder i den efter bröllopets fest, mer än en gång hade gårdens kvinnor tagit fram liklakan ur den, när de hade en död i huset att svepa. Under detta kistlock hade dyrbara ting legat gömda, detta kistlock hade lyfts av både darrande gumhänder och unga, starka flickhänder, mest vid livets största händelser: barndop, bröllop, begravning. Denna varaktiga möbel hade genom århundraden följt släkten och slutligen blivit undanställd i ett skumt vindshörn, där den länge stått i stillhet och ro. Nu drogs kistan än en gång fram i dagsljuset: det var den rymligaste och hållbaraste packkista, som de kunde få tag uti, 5 fot lång och 3 fot hög och beslagen med starka, tre finger breda järnband.
Nilsarnas klädkista skulle komma ut i världen och resa på gamla dagar.
Den prövades i fogarna, och det ännu oanfrätta ekvirket höll provet. Den skurades ren invändigt, och gammal rost skrapades bort från gångjärn och beslag. Efter sin långa tid i obemärkthet kom den tunga, klumpiga tingesten oväntat åter till heders. Från sin förnedring och förvisning i skymundan uppe på vinden upphöjdes den nu till den främsta platsen i huset. Kistan hade nästan blivit bortglömd, år förgick utan att någon lyfte på locket; nu blev den med ens familjens viktigaste bohag, det enda som skulle åtfölja dem på färden:
Denna kistas fyra ekväggar skulle under de tusen milens resa omsluta och bevara det oumbärliga, som de skulle medföra, åt dessa plankor skulle de anförtro nästan all sin egendom. Åter visade det sig att gammal var pålitligast och äldst. Och den gamla klädkistan, som nu skulle ingå i ett alldeles nytt och äventyrligt skede i sin historia, blev till och med omdöpt på sin ålderdom. Genom sitt nya namn skilde den sig från alla sina gelikar och allt annat bohag: Den blev amerikakistan, den första i orten.
3
En natt vaknade Karl Oskar av något buller utanför huset. När han satte sig upp i sängen, vaknade Kristina av hans rörelse.
– Va ä dä för nået?.
Han lyddes:
– Dä ä nåen på dörren.
Nu hörde de båda, att någon bultade på ytterdörren.
– Vem böstar så här dags?
– Jag ska gå och glo efter.
Karl Oskar drog på sig byxorna, tog lådan med tändspetorna och tände en feresticka för att lysa sig ut i farstun. Robert hade också vaknat och kom ut från köket, där han låg om nätterna. Han undrade ängsligt: Kanske var det länsman som hade kommit igen…? Det hade hörts att Aron på Nybacken fortfarande begärde handräckning av kronbetjäningen för att få tillbaka sin förrymde dräng.
– Ska varsko dej, innan jag öppnar, sade brodern.
Men det var ingen dräng och hotande länsmansstämma som svarade när Karl Oskar frågade vem som bultade, det var en stilla och beskedlig röst: Danjel Andreasson i Kärragärde stod på farstubron.
– Gud give frid i ditt hus, Kal Oska!
Roberts bröst lättades. Men han blev nyfiken på främmandet och stannade uppe.
Karl Oskar släppte in sin hustrus släkting i stugan, förundrad över detta besök nattetid. Han lyste med sin sticka på moraklockan i hörnet, som visade mitt emellan tolv och ett. Det måste vara något allvarsamt som stod på.
Kristina blev både häpen och orolig; hon skyndade sig upp och tog på sig kjortel och nattröja. Hon tog morbrodern i hand och neg. Karl Oskar ställde fram en stol, och han satte sig. De väntade att han genast skulle uträtta sitt ärende, som måste vara brådskande, men han betedde sig inte som om det var någon hast med det; han var stilla och saktfärdig i sina rörelser som han brukade.
Kristina kom ihåg, att Inga-Lena nyligen hade givit livet åt ett barn och varit svårt sjuk vid barnsbörden:
– Står dä illa te hemma? Mä moster kanhända?
– Nää. Allt ä gott ställt mä maka och barn.
Sedan makarnas äktenskap åter blivit ett sant äktenskap, hade Inga-Lena fött honom en dotter.
De blev alltmer förundrade. Varför kom Danjel och störde dem vid denna nattliga timme, om det inte gällde något allvarsamt?
– Ä dä nåenting…?
– Jag har ett bud till dej, Kal Oska.
– Från vem?
– Från Gud.
– Från Gud…?
Karl Oskar och Kristina bytte hastiga blickar.
– Herren väckte mig i natt och sade: Gack ofördröjligen till Karl Oskar i Korpamoen, maken till din kära systerdotter!
Karl Oskar såg närmare på Danjel, men märkte ingen hets eller oro i hans ansikte, ingenting av dårens flackande ögon.
– Så nu skall du höra, Kal Oska: Jag kommer till dig med en befallning från Gud!
Robert kom in i rummet och satte sig på en stol i spiselhörnet, lyssnande till Kärragärdesbondens märkvärdiga tal.
Danjel fortsatte, och det lät som om han tog orden i sin mun direkt från den heliga Skrift:
– Herren talade förra natten till mig, Danjel Andreas Son, liksom han en gång talade till Abraham: Gack ut ur ditt fädernesland, och ifrån din släkt, och ifrån din faders hus, uti ett land, som jag dig visa vill!
Anden manade mig att slå upp den första versen i första Mosebok, tolfte kapitlet, och åtlyda de ord, som där står skrivna. Jag steg upp ur min säng och tände ljus och läste dem. Sedan sporde jag: Hur skall detta ske? I natt fick jag Andens svar: Gack till Karl Oskar i Korpamoen! Han skall visa dig och vara dig en hjälp!
Hade Danjel nu alldeles fallit i galenskap? Karl Oskar och Kristina undrade. Men hans saktmodiga beteende och milda, fridsamma blick kunde inte tillhöra någon vanvettig, rasande människa. Hans tal var sällsamt, men inte oredigt, och så småningom klarnade det och fick mening för dem. De började gissa sig till hans ärende.
Prosten hade försonat flera av åkianerna med kyrkan, men icke lyckats återföra Danjel till de rätta religionsbegreppen. Vid hösttinget i fjol hade han instämts andra resan och ådömts nya böter för att han förkunnade sin villolära. Men trotsande rättens dom vid två ting fortsatte han oförskräckt att hålla bibelförklaringar och utdela det heliga sakramentet i sitt hus. I vår var han instämd till tinget tredje resan, och folk hade sagt, att Danjel den här gången skulle bli landsförvist. De levde i ett upplyst tidevarv; under en mindre fördragsam överhet skulle det ha gått Danjel illa, hade prosten sagt.
Kristina slog ihop händerna:
– Vill morbror följa mä oss te Amerrka?
Danjel gick fram till systerdottern och lade liksom välsignande sina båda händer på hennes skuldror:
– Jag lever i förföljelsens tid i mitt fädernesland. Jag är hindrad att bekänna min Gud. Men Herren skall för mig öppna ett nytt land!
– Morbror menar Amerrka?
– Gud har så befallt: Vi skall fara dit tillsammans. Och ingen av oss skall känna fruktan: Han följer oss. Jag tar min Gud med mig.
Kristina hade strax glömt att hon nyss undrat om den nattlige gästen var en sinnessjuk. Nu var han ingen annan än morbror Danjel, honom kände hon väl. När hon var liten tös, och han kom och hälsade på i hennes hem, hade han alltid sockerpinnar i lommarna åt henne. Och hur snäll var han inte mot henne fortfarande! Två gånger hade han hjälpt dem med hypoteksräntan. Om han inte varit, hade de kanske inte suttit vid gården nu. Ingen kunde få henne att tro, att morbror var en ond och farlig människa, som borde utvisas ur riket. Sina underliga religionsbegrepp kunde han väl få ha i fred, han skadade ingen annan än sig själv med dem.
Och det gav henne nu en känsla av trygghet att höra, att Danjel skulle åtfölja dem på den långa amerikafärden, som hon fortfarande i hemlighet ängslades för. Det kändes nästan som om hon skulle få sällskap med sin egen far.
Nu skulle hon koka kaffe åt morbrodern, hon hade ännu några lod kvar av det skålpund, som hon hade köpt hem till julhelgen. Hon tände i spiseln, sköljde ut den gamla sumpen ur kitteln och satte den på trefotaringen.
Karl Oskar var inte lika uppmuntrad som hustrun av att få Danjel och hans åkianer som ressällskap: Deras besynnerligheter i religionen skulle vålla olägenhet och omak, var han rädd. Och när Kristina sedan fick höra att han skulle på överfarten medföra också Ulrika i Västergöhl och hennes dotter, som nu var hans enda trogna utanför familjen, så blev inte hon heller så glad längre. Hon kunde inte föreställa sig att den gamla horan hade blivit någon ny människa, och fruntimmer av Ulrikas släkte borde ärbart folk få slippa som reskamrater. Hon skulle avråda morbrodern från att bekosta överfarten för den kvinnan.
Nu hade Danjel uträttat sitt ärende: Karl Oskar skulle, efter Guds befallning, hjälpa honom med skeppslägenhet till det land, som Han ville öppna för sin landsförviste apostel.
Antingen Gud befallde honom det eller inte, så ville Karl Oskar gärna visa hustruns släkting till rätta. Han var dessutom honom stor tack skyldig för lånehjälpen, han var beredd till återtjänster.
De hade väckt Harald, ettåringen, som börjat skrika. Kristina måste sätta sig och ta den lille i knäet för att han skulle tiga. Karl Oskar såg till att kaffet inte kokade över, medan han berättade för Danjel om skeppslägenheten till Nordamerika:
Våren var den tjänligaste tiden på året att fara. Dels hade vinterstormarna rasat ut, och det rådde inte längre sådan kyla på havet, dels kunde de komma fram till sin boplats så tidigt på sommarn, att de hann så och sätta någonting i jorden – till hösten behövde de någonting att skörda för vinterns behov. De skulle anträda sin resa i början av april. Robert och han hade skrivit till ett handelshus i Karlshamn och fått lägenhet med ett skepp vid namn Charlotta. För överfrakten av sex personer fordrades det 100 riksdaler i handpenning, som han hade skickat. Deras fartyg var ett handelsskepp, som seglade med last, men därjämte fraktade utvandrare. De skulle stiga på skeppet i Karlshamn kringsvid andra veckan i april. De seglade till staden New York i Nordamerika utan att sinka sig i någon hamn under vägen. Det var bäst att fara raka vägen. Charlotta skulle vara ett gott och starkt skepp, som fördes av en ärlig och rättskaffens kapten, som inte lurade någon passagerare.
Nu kunde Robert skriva åt Danjel så att han fick kontrakt om överfrakten, skeppet hade nog utrymme åt fler.
– Hur många blir ni från Kärragärde?
Danjel tänkte efter, innan han svarade:
– Nie stöcken, mä barnongar å husfolk.
Han talade som annat folk, när han inte läste ur minnet från bibeln.
– Ska din dräng också befraktas?
– Arvid, ja. Honom har jag lovt’at.
– Du kan ha nötta av drängen i Amerrka.
Robert satt och lyddes och log för sig själv. Han hade i förväg anat Danjels ärende. I dag hade han träffat Arvid, som mot tysthetslöfte anförtrott honom vad husbonden lovat: Han hade gråtit i sin glädje.
Liksom patriarken Abraham när han var sjuttiofem år gammal for ut med hela sitt hus av Haran till Kanaans land, så skulle nu hemmansägaren Danjel Andreasson vid fyrtiofem års ålder med allt sitt husfolk fara ut av Sverige till Nordamerika. Robert kunde sin bibliska historia: Patriarken Abraham hade inga barn, för hans hustru Sara var lika ofruktsam som matmoran på Nybacken, men han medtog många själar, som han födde i sitt hus, liksom Danjel gjorde. För sin granna hustrus skull var han rädd att bli ihjälslagen i det främmande landet. Därför utgav han henne som sin syster. Abraham var en feg och rädd stackare. Så skulle Danjel aldrig ha gjort. Nu var Inga-Lena ingen fager kvinna heller. Det var inte så troligt att någon amerikan lurade på att mörda Danjel för att få gifta sig med hans änka.
Men Guds befallning om utflyttningen förblev dunkel. Med landet i bibeln kunde Gud inte ha menat Förenta Staterna, eftersom Columbus på Abrahams tid ännu inte hade upptäckt dem. Där måste Danjel ha fattat fel. Men det tjänade inget till att rätta honom, tänkte Robert. Han hade hört att Karl Oskar skulle utvandra och så ville han följa med, när han visste, att han ändå skulle utvisas ur landet. Sedan trodde han att den idén var Guds befallning. Men han var säkert ärlig i sin falska tro.
– I morgon skriver jag om skeppslägenheten, lovade Robert.
När han talade med Danjel i fortsättningen blev han alldeles häpen: Bonden i Kärragärde kände bara till själva ordet Amerika, han visste bara att det var namnet på en annan världsdel! Han visste ingenting om Unionens beskaffenhet, inte ens i vilket väderstreck den låg, han visste ingenting om folket, styrelsesättet, klimatet eller åkerbruket, naturbeskaffenheten eller näringsutvägarna. Danjel behövde sannerligen upplysas, och när de sedan satt kring bordet och drack sitt kaffe, försökte Robert ge honom litet kunskap om landet, där han skulle bosätta sig.
Förenta Staterna låg i sydväst från Sverige. För att komma dit måste man segla över ett hav, som var omkring 900 mil brett. Med god vind och på ett skepp som seglade snällt kunde överfarten göras på fem veckor. Men oturligt nog var vinden på Oceanen för det mesta västlig, så att den blåste rakt emot skeppet, och därför kunde det ofta åtgå 8 eller 9 veckor för överseglingen. Ibland kunde motvinden till och med räcka så länge, att det åtgick ända till tre månader att komma över till Nordamerika.
Danjel lyssnade tålmodigt och leende till sjuttonåringen; pojken satt som en skolmästare och undervisade en lärjunge i mannaåldern. Bonden strök sig över munskägget, där några smulor av en kringla fastnat, och sade trosvisst:
De behövde inte vara rädda för någon motvind under överresan. Den Högste som befallt honom att fara skulle nog se till att de inte blev sinkade av vädret. Ingen annan vind än medvind skulle blåsa på deras segel. Säkert skulle deras skepp inte behöva mer än en månad för att segla till Nordamerika. Den Allsmäktige skulle förvisso förkorta resetiden åt dem så mycket han förmådde.
Karl Oskar kom ihåg att vårtinget med Konga hölls i slutet av april; Danjel skulle redan vara ur landet, när utvisningsdomen avkunnades.
Det var stora pengar i böter, som bonden i Kärragärde fått kosta ut för sina bibelförklaringar, och han kunde inte låta bli att säga:
– Dä här angår int’ mej, Danjel. Men varför slutar du int’ opp mä dina sammankomster, när di ä olagliga?
Danjel glodde förvånad upp:
– Sluta opp? Jag…?
– Ja. Nåen annan kan int’ göra’at.
– Men du vet väl, att jag själv int’ lever mer?
– Va vill dä säja?
– Jag trodde du visste’at?
– Nää. Nu begriper jag inte ett dugg längre.
– Jag lever int’ mera jag, utan Kristus lever i mej.
– Men dä ä du själv, som förklarar bibeln.
– Nää. Danjel log överseende och fortsatte på sitt ödmjuka sätt: Nää. Själv gör jag ingenting mer här i dödligheten. För jag finns int’ mer som förut. Kristus ä kommen i mitt ställe. Han gör alla gärningar åt mej å ansvarar för mej. Han håller bibelförklaringar genom min mun. Jag behöver int’ va rädd för nåenting längre. Va bryr jag mej om människors domstolar och ting? Di kan inget ont göra mej mer. Ingenting farligt kan hända mej här i dödligheten. För jag lever int’ längre själv.
Återigen satt Karl Oskar och Kristina förbryllade, frågande sig, hur det kunde vara fatt med Danjels förstånd.
Kristina hällde upp nytt kaffe i morbroderns kopp. En liten stund var det alldeles tyst kring bordet.
Så vände sig Danjel till Karl Oskar:
– Varstädes ämnar du tillbringa eviheten?
Det var en sällsam fråga att svara på; Karl Oskar iddes inte göra det heller. Han tyckte att Danjel yttrade sig redigt om det världsliga, men när han kom in på de andliga tingen blev han så underlig, att det inte tjänade något till att dispytera med honom.
Bonden i Kärragärde fortsatte: Alla de som satt här kring detta bord i natt, alla deras syndakroppar hade dött på korset, där Kristus dog. Själv gick han och bar på denna förruttnade dödens kropp i många år, ända till en natt för ett par år sedan, då den föll av honom som en gammal lortig klädnad, och Jesus flyttade in i honom istället. Nu borde också hans kära släktingar här begripa, att Frälsarn inte ville flytta in i dem, så länge de hade kvar sina syndakroppar, de gamla ruttna kvarlevorna. De skulle förstå, att Kristus inte ville stanna och bliva i dem, förrän de hade fötts på nytt, förrän de hade lagt av sig sin gamla sura människa. Vem ville bo i ett hus, där det luktade as och lik?
Ingen svarade Danjel på detta tal. Och han reste sig strax från bordet och sade att han skulle gå.
Robert hade velat undervisa honom om Nya världen; som blivande utvandrare behövde han kunskap om Unionens beskaffenhet. Men Danjel svarade innan han tog avsked:
Vad som var nyttigt för honom att veta om Amerika, det skulle Herren säkert upplysa honom om, innan han påbörjade resan.
När Karl Oskar gick till sängs igen tänkte han: Nu var han inte längre ensam om sitt klandrade företag, de var två bönder om det. Och Danjel Andreasson skulle lämna ett hemman, som var tre gånger så stort och minst fyra gånger bättre än Korpamoen. Det kändes som ett stöd.
Nu var det sant, nu var detta visserligen sant, det fick han inte glömma: Den följeslagare han hade fått var en man, som han själv hade betraktat som rubbad till sina sinnen.
4
Så drogs det i de dagarna fram en gammal kista till, från en annan vind, i en annan gård, och den synades och avdammades och skurades och gjordes redo: en ny amerikakista, den andra i ordningen.
Det återstod endast en månad till avfärden, när Jonas Petter i Hästebäck en kväll kom till Korpamoen för att varsko Robert: Grannen hade mött länsman Lönnegren, som frågat om hans dräng var återkommen till föräldrahemmet; Aron på Nybacken begärde enträget att han skulle hämta tillbaka den förrymde. Aron var rädd att pojken skulle avvika med sin bror till Amerika.
Budet överraskade inte Karl Oskar, som visste att Aron närde ett djupt hat till honom. Han hade en gång under några minuter låtit den mannen känna människans djupaste skräck. Nu gick Arons hat ur över hans bror; bonden på Nybacken sökte förhindra broderns amerikafärd.
Karl Oskar sade: Det var säkrast att Robert höll sig undan för länsman den tid han hade kvar här hemma.
Nu satte sig Robert ner och grät. Han hade ju inte vågat visa sig ute bland folk, sedan han kom hem. Tillsammans med några andra drängar i socknen, som också lämnat tjänsten innan året var ute, hade han nyligen blivit utpekad från predikstolen: Prosten hade predikat om otrogna tjänstehjon, som förlöpte sina husbondefolk och stod emot Guds världsordning. Han hade sagt att de olydiga drängarna var skamfläckar för en kristen församling. Robert kände sig utskämd, och han gick aldrig ut och råkade någon annan människa än Arvid, som också var utskämd, fast på annat sätt.
Han sade: Hellre än han återvände till bonden på Nybacken ville han gå i Kvarnabäcken, och den här gången skulle han inte bara kasta sina träskor och sin tröja i vattnet. Och det ödet var kanske till slut utsett åt honom: Han skulle bli drängen som drunknade i Kvarnabäcken.
Jonas Petter talade tröstande: Lönnegren ville ingen usling ont, och han skulle säkert inte efterspana honom på annat ställe än i föräldrahemmet. När det gällde avvikna drängar, gjorde sig länsman aldrig större besvär än han var alldeles tvungen till. Därför skulle Robert nu följa med honom hem till Hästebäck. Där kunde han stanna den här tiden och vara trygg.
– Kommer länsman, så ska jag gömma unnan dej! lovade grannen.
Karl Oskar tyckte att brodern skulle tacka för det tillbudet och ta det:
– Torka du dina tårar å gack mä Jonas Petter!
Robert skämdes litet över att han gråtit, stora karlen som han nu var, men hans hjärta värkte vid denna tanke: Tänk om jag ändå icke… om jag ändå icke…
Han lydde sin bror, han gick med den tjänstaktige grannen hem.
I köket i Hästebäck satte sig Jonas Petter till kvällsvarden och bjöd Robert att äta med. Han tog fram brännvinskruset och slog upp lika stora supar åt dem båda; pojken var ju karl nu? Och Robert tog gärna en sup, också två och tre supar, för brännvin tystade ned det susande ljudet i hans vänstra öra, som han ännu inte hade blivit kvitt. Han var nästan lomhörd på det örat nu, och ändock hörde han i det ett ljud, som ingen annan kunde höra. Kanske han aldrig skulle slippa ifrån det: Kanske detta eko av Arons örfil skulle ljuda för hans öra så länge han levde.
Brita-Stafva, hustrun i gården, kom in från lagårn, bärande sina mjölkstävor. Hon var knotigt vuxen med hårda, manfolksaktiga anletsdrag. Kring sina läppar hade hon mörka, tydliga hårskuggningar, och på hennes hakspets satt en liten skäggtofs. En kvinna med skäggväxt väckte fruktan på något sätt. Jonas Petter hade ett stort, svart helskägg, men honom var Robert inte rädd för. Men de där små stråna på hustruns haka skrämde honom. De var utanför det, som man var van vid. Alla barn var rädda för Brita-Stafva.
Hustrun satte ner mjölkstävorna, i det hon gav den främmande pojken en butter blick. Men den blick som hon därpå gav sin make var knappast butter: Den var mera, den var ond, hätsk. Jonas Petter försökte aldrig dölja, att han och hustrun levde illa med varandra.
Manfolken vid bordet tog supen. Britta-Stafva sade kort:
– Länsmans skjuss körde nyss här förbi.
– Jaha. Han körde te Korpamoen. Där sir du, pojk! Tur att vi inte mötte honom!
Robert kunde inte äta något av maten, men han drack av brännvinet. Det susade så otäckt för hans öra i kväll, att han nästan blev skrämd av ljudet.
– Ät du! Var inte rädd! sade Jonas Petter. Kommer länsman hit å frågar, så har jag ett säkert gömställe åt dej!
Brita-Stafva började sila upp kvällsmjölken. När hon hörde att länsmansskjutsen gällde Robert, tittade hon närmare på honom, nyfiken. Han kände sig illa till mods vid den blicken. Han kunde inte låta bli att titta på skäggrufsan på hennes haka.
Jonas Petter hällde upp nya supar åt sig. Han började bli blank i ögonen.
– Lönnegren ä en beskedli länsman, sade han. Han ä sträng i orden, men en hyggli varelse på jorden. Jag känner honom sen han var pojk i världen. Han ä son te Stumpen på Orranäs!
– Den bonnen har jag hört talas om, sade Robert, bara för att något säga. Varför kallades han Stumpen?
– Hur han feck sitt öknamn? Jo, dä kan jag berätta för dej, pojk! Han kastade en blick på hustrun, som stod vid mjölkbunkarna. Han var upplivad av brännvinet:
– Dä ä en sällspord händelse. Dä ä en historia om en kvenna som slipade en kniv!
Mjölksilen skramlade – just vid de sista orden. Hustrun hade gjort en häftig rörelse. Det var nästan skumt i spiselhörnet, där hon stod, men Robert märkte att hon ryckte till vid mannens ord.
Han hade också lagt märke till, att makarna ännu inte hade talat till varandra.
Jonas Petter kände till alla sällsporda händelser, som under hundra år inträffat i Konga härad; han skulle nu tala om för Robert hur det kunde komma sig, att länsman Lönnegrens far i livstiden kallades för Stumpen.
Historia om en hustru, som slipade en kniv.
Bonden på Orranäs var döpt till Isak, började Jonas Petter. Han var vida beryktad för att han var så illa betagen och förvillad av fruntimmer. Han kunde inte hålla händerna från någon kvinna, som var så pass skapad, att hon kunde nyttjas av manfolk. Det gjorde detsamma, hur hon var funtad i ansiktet, om hon var fläckig och urgröpt efter kopporna eller vindmunt eller harmunt eller hade något annat lyte: Isak försökte komma när henne. Han var gift, och i den egna äkta sängen hade han en grann och mullig hustru att rasta sig med, men det minskade inte hans lust att hälsa på uti andras äkta sängar. Så varken gifta eller ogifta fruntimmer var fredade för honom. Han hade en märkvärdig makt över kvinnor, om han nu hade den makten från Satan eller från något annat håll. Gästandet i andras äkta sängar skaffade honom flera gånger puckel av de förnärmade manfolken. En gång fick han ena armen avslagen, en annan gång nästippen krossad. Men han spaknade inte för det. Och han hade samma makt över kvinnfolken även sedan han blev plattnäsad.
Hans hustru var alldeles besatt av svartsjuka på andra kvinnor, och många gånger skulle hon låta skilja sig från mannen, men varje gång lovade han och svor att bättra sitt leverne och hålla sig inom sin egen äkta säng. Hon försökte skaffa honom bot för den syndiga lustan med flera sorters drycker, som hon blandade till och gav honom in. Hon gav honom safter av rötter, hon lagade till bittra örtkok, som skulle kyla av blodet. Men vad han än fick att äta och dricka, så satt horaktigheten i kroppen på honom lika frisk.
Det fanns dock en verksam bot för honom, ett grymt och gruvligt botemedel. Och hustrun brukade det.
Hon sade en dag till drängen, att hon ville ha en skärkniv slipad; hon behövde den att sprätta lump med. Han trodde henne förstås; han slipade kniven åt henne, och hon drog själv slipstenen.
På kvällen i sängen skulle Isak som vanligt komma när sin hustru; han vårdade sig om henne på det sättet så ofta hon kunde begära och försummade henne aldrig för andra kvinnors skull. Och det lät nu som alltid annars som om hon var med om det. Så han var alldeles i sin goda tro, den stackars karlen. Han visste inte att hans maka hade låtit slipa en kniv och gömt den under madrassen.
När mannen nu skulle till, så tog hon fram kniven och avskar hans redskap och lem.
Isak svimmade av, och han blödde och forsade. Hustrun hade i förväg skickat efter en blodstämmare, som strax efter händelsen kom till huset; han visste förstås inte vad han hade tillkallats för. Men nu gjorde han vad han kunde med den skurne, och hustrun hade också i förväg kokat vätskor på skvattram och blodrot, som var nyttiga vid blödande skador. Så tillsammans stämde de blodet på mannen, innan han var kommen till sans igen.
Och efteråt skötte hustrun sin skurne make mycket noggrant och kärleksfullt, så att han efter en tid kryade på sig igen.
Det spordes inte heller, att de båda makarna blev ovänner med varandra för den där händelsens skull. De levde ihop till döddagar.
Men Isak på Orranäs blev sig aldrig lik efter det som skett, hur det nu kunde komma sig. Han blev slapp och slö till sinnet och orkeslös i hågen, och han började vansköta sin gård. Efter några år sålde han Orranäs, som var ett halvt hemman, och slog sig till ro på undantag.
Och hädanefter höll han både händer och andra lemmar från fruntimren. Han hade blivit spak som en gällad stut, han hade inget att beställa hos dem mer. Hädanefter förde han ett samdräktigt och gudaktigt liv ihop med sin hustru, som han syntes mycket fäst vid på äldre dagar.
Lemmen som hustrun hade skurit bort från sin make torkade hon och gömde sedan. Hon ville bevara den som ett minne. Hon tog bara fram och visade den någon gång, när det kom främmande i hemmet eller det eljest var någon högtidlighet, så att släkt och vänner var församlade. Medan Isak själv satt där tyst och hörde på, brukade hon berätta hur det gick till när hon botade honom för hans otuktslusta. Då tog hon också fram bibeln och stödde sig på det ställe, där det står att en människa skall avhugga den lem som är henne till förargelse, för att rädda själen från evig pina. Hon hade gjort åt sin man vad som borde göras. För ingen kunde säga annat än att den kroppsdel, som hon hade befriat honom ifrån, hade varit till mycken förargelse.
Det påstods dock med bestämdhet, att Isak på Orranäs ännu hade en liten del i behåll, och det var därför, som han omsider fick sitt öknamn – det var just därför som han kallades Stumpen, slutade Jonas Petter.
5
Roberts öra susade återigen starkare i den tystnad, som uppstod i köket efter bondens berättelse. Nu hade hustrun silat upp all mjölken, och hon började ta bort matkärlen från bordet. Hennes mun var hårt ihop-knipen. Ett par gånger under historien hade hon sett på sin man, men hon förblev stum. Robert hade ännu inte hört dem tilltala varandra i kväll.
Jonas Petter hade många gånger förr berättat för honom om onda gärningar, som fruntimmer hade vållat eller gjort. Han gissade varför bonden gärna talade om sådant. Men detta var första gången, som hans egen hustru hade lyssnat.
Det var ett gruvligt öde, som drabbade Isak på Orranäs. Robert tänkte: Han skulle se sig för, innan han lade sig jämte en kvinna. Han skulle alltid först glo under madrassen, för säkerhets skull.
– Sonen som ble länsman föddes förstås flera år innan den händelsen, tillade Jonas Petter, som om det skulle behöva sägas.
Därmed kallade han rädslan tillbaka till Robert: Länsman var ute och körde. Medan han satt här stilla, spanade länsman efter honom. Var det inte klokare att han sprang till skogen? örat susade, brännvinet tystade inte ljudet i kväll.
Plötsligt reste han sig: Det hördes buller av vagnshjul ute på vägen.
Det måste vara länsmansskjutsen som kom tillbaka. Brita-Stafva hörde vagnen och gick ut på farstubron.
Jonas Petter sade:
– Sitt stilla, pojk! Va int’ rädd!
Robert satt stilla, men han var rädd. Vad var det om inte en förtvivlad rädsla, som nu fyllde hans bröstkorg, så att den blev alldeles för trång; den var en överfull korg, han kunde inte lätta den, det hjälpte inte att andas ut, det var lika fullt, det klämde och spände.
Och i hans sjuka öra rasade det en storm: Här har du, min lille dräng, en stor örfil! Den skall du minnas!
Om han ändå icke… Om han blev lämnad kvar. Om han icke nu fick åtfölja Karl Oskar, så skulle aldrig grindarna på amerikavägen öppnas för honom.
Vagnsbullret utifrån hördes högre, det kom från lätta hjul, som rullade hastigt. Det var en lättskjuts som kom körande. Det kunde inte vara någon annan än länsman, som kom tillbaka.
Men hustrun hade gått ut och hon kom inte tillbaka. Hon hade hårda ögon och skägg på hakan. Och hon hade sett så underligt på honom nyss. Varför gick hon ut, när länsmansskjutsen hördes? Vad gjorde hon där ute?
Roberts tunga stack ut ur munnen, med tungspetsen blötte han sina torra läppar:
– Jonas Petter… Hon geck ut… Men hon säjer väl inget…?
– Brita-Stafva?
– Jaa…
Robert blev säker på att hustrun i gården kunde förråda honom – bara hon därmed kunde göra sin man förtret.
– Hon ropar väl int’ på…? Ynglingen viskade, han hade ingen andedräkt mer.
– Dä skulle hon våga…!
Jonas Petter höjde rösten. Så lutade han sig fram över bordet mot pojken, som han lovat skydd mot länsman:
– Om hon vågar… Då slipar jag kniven i kväll!
Robert stirrade tillbaka, han hade nästan glömt sin rädsla vid bondens ord. Vad menade han? Slipa kniven? Vad för en kniv?
– Slipa kniven…?
– Jaa. Annars hade jag tänkt göra dä i morron.
Vad ämnade Jonas Petter ta sig till? Han levde i djup, mångårig osämja med hustrun – ämnade han göra henne något illa? Ämnade han skära ihjäl henne? Eller vad var det för en kniv, som han skulle slipa? Han började bli drucken, det både hördes och syntes på honom.
Bullret av lättskjutsen på vägen hade hunnit avlägsna sig. Och nu kom Brita-Stafva in igen. Hon sade:
Det var kyrkvärden Per Persson i Åkerby, som körde förbi. Han hade varit i Korpamoen och talat med Karl Oskar om auktionen, som han skulle hålla på lösöret i gården.
Då tömdes Roberts bröstkorg, han fick ut andan. Han hällde upp en ny sup åt sig.
Ännu hade han inte hört makarna i Hästebäck vända sig till varandra och säga något i kväll. Brita-Stafva öppnade nu sin hopknipna mun, men endast för att äta av potatismoset, som hon tillrett åt sig på en tallrik. Jonas Petter satt, brännvinsblank i ögonen och mumlade åter och åter samma ord: Ett manfolk kunde också slipa en kniv.
Det var ingen mening i det, om man tänkte efter: Det var nästan alltid manfolk som slipade verktyg, både knivar och annat.
Robert kunde inte förstå, vad bonden där menade med sina besynnerliga ord.
Han kunde inte veta, vad som skulle hända emellan mannen och hustrun i Hästebäck nästa dag. Till den händelsen fanns det inga åsyna vittnen.
Historia om en man, som slipade en kniv.
När han hade ätit frukost nästa morgon, reste sig bonden långsamt från bordet och såg på hustrun, som hade börjat diska borta vid spiseln: Han ville ha slipat. Hon skulle komma med honom ut och dra slipstenen. Han hade ingen annan till hands just nu.
Brita-Stafva svarade inte. Att svara hade varit att bruka onödiga ord dem emellan. Sedan de hade det senaste stora grälet, hade tre tigandets dygn förflutit mellan makarna. Nu på morgonen började det fjärde dygnet.
Hustrun torkade sina händer på förklädet och gick efter mannen ut ur köket.
Slipstenen stod vid lagårdsgaveln under den stora lönnen. Under heta sommardagar kändes det svalt här i trädets skugga. Nu på vårvintern var det ett blåshål där vid gaveln. Brita-Stafva torkade redan bort en snordroppe från nästippen, medan hon lutade sig mot slipbänken, väntande på mannen, som hade gått till brunnen efter slipvatten.
Jonas Petter kom tillbaka och hällde vattnet i sliphon, och hustrun tog i kryckan. De kunde börja.
Men var hade han yxan? Hon tittade sig omkring: Hon hade trott att han skulle slipa en yxa. Någon lie nyttjade han inte vid den här tiden på året, och hon visste inte något annat, som behövde slipas just nu. Hon höll på att fråga: Har du glömt yxan? Men så erinrade hon sig, att hon skulle vara på sin vakt mot onödiga ord, som kunde slippa ur munnen. Hon skulle visa honom, att hon kunde tiga lika länge som han, mycket längre tid än han.
Jonas Petter skulle inte slipa någon yxa i dag. Han tog fram en kniv.
Hans hustru drog i kryckan, slipstenen gick runt, och i sliphon plaskade det stilla som från det rinnande vattnet i en takränna. Slipkryckan hade blivit torr och gisten och började gnälla och jämra sig. Bonden stänkte över den en handfull vatten ur hon. Kryckan blev nöjd och teg.
Hustrun drog, slipstenen gick runt, och mannen började slipa en kniv.
Det klingade av stål mot den hårda stenen, och vattnet i sliphon sorlade och plaskade. Men de båda människorna teg.
Hustrun glodde på kniven i mannens hand. Det var en stickkniv, som begagnades vid kreatursslakt. Jonas Petter hade haft den i många år, och många svin, får och kalvar hade låtit sina liv för den. Det var en god kniv, hon hade själv lånat den någon gång, när hon varit i behov av ett skärande och vasst verktyg. Jonas Petter brukade säga, att den var skarpeggad som en rakekniv, när den var nyslipad.
Men nu förestod det ingen slakt i gården. De hade inget kreatur att slakta. Inte förrän i oktober månad skulle de ha slakt igen, och ännu var det bara mars. När han inte skall nyttja stickkniven förrän i oktober, så slipar man den inte redan i mars. Så mycket var sant och visst.
Brita-Stafva kunde undra. Hon kunde sannerligen undra. Och när hon mindes några besynnerliga ord, som mannen hade mumlat i går kväll efter historien om Stumpen på Orranäs, så undrade hon ännu mera: Varför slipade han den där slaktkniven i dag?
Jonas Petter stod lutad över slipstenen, mörk i synen, med ihopbitna läppar. Han glodde skarpt framför sig, ögonen var envist fästade på knivseggen. Han slipade, och det var som om ingenting annat i världen funnits för honom i denna stund mer än hans syssla: Att slipa en kniv.
Han vände på kniven, slipade på andra sidan, förde den fram och åter över stenen, från skaftet ut till udden. Men han släppte inte eggen med ögonen. Över hans uppsyn var beslutsamhet, över hans orörliga ställning, hans böjda rygg, hans hårt slutna läppar, över hans alla lemmar och ledamöter var beslutsamhet. Han tedde sig som en man, som hade fattat en föresats och som inte av någon eller något kunde förmås att avvika från den.
Och hustrun vid slipkryckan frågade sig: Vad skulle han begagna stickkniven till?
Hon drog, stenen var inte tung. Den hade varit stor och tung en gång, när den kom till gården, men efter alla liar, yxor och knivar, som nött sina eggar mot den, var den nu inte större än en julost. Ett barn orkade dra den. Och när hustrun nu gav ifrån sig en suck, så var det inte över slipstenens tyngd och arbetets möda utan över något helt annat: Mannens sinnelag.
Hon hade under deras äktenskap alltid varit angelägen om att rätta honom, när han begick något fel eller gjorde något galet. När han betedde sig orätt, om det nu var av rent oförstånd eller med vilja, så brukade hon säga honom det; sådant fick en hustru aldrig förgäta. Men nu tålde han inte längre att hon tillrättavisade honom. Hon förehöll honom fortfarande alla de galna och oförståndiga gärningar han företog sig, om de var stora eller små. Men han ville inte höra på henne längre. Han kallade det tadel och klander, och han ville inte mer lyssna till tadel och klander. Ändock fortsatte han att handla och bete sig på sådant sätt, att hon var tvungen att visa honom till rätta. Då blev han ond, vid minsta ord från henne blev han ond. Så blev hon i sin tur både ledsen och uppretad och svarade honom och sade honom som sanningen var: Att han var ett elakt manfolk, som inte brydde sig om vad hon tyckte och tänkte.
För hans besvärliga sinnes skull hade grälen dem emellan kommit allt tätare och blivit allt bittrare och ondare och varat allt längre. Och efter varje gräl tröt orden alldeles dem emellan, så att de gick och teg och inte fick en stavelse över läpparna i flera dygn. Så varade även tigandets tid allt längre, den kunde numer räcka i veckotal.
Och som hon fått ängslas på sista tiden för hans beteendes skull! För ingen visste vad Djävulen kunde intala en människa och fresta henne till.
Det var häromsistens, de hade haft ett svårt och långt gräl, och då hade han sagt det: Hellre än du ska pina ihjäl mej, hellre än jag ska bli ihjälgrälad, så gör jag det själv: Skär ihjäl mej! Hellre skär jag ihjäl mej!
Och som han därvid hade sett ut i ögonen, Jonas Petter… Sedan dess hade hon gått i ängsel: Vad kunde inte Djävulen locka en svag människa till! Sedan dess hade hon gömt undan alla skärande verktyg för honom. Men inte räckte det, så att hon kunde känna sig lugn. Han kunde ta en töm eller en rem och gå till närmaste träd eller bjälke. Han kunde kasta sig i brunnen. Det var alltid något till reds åt den som ville ta livet av sig, det stod alltid någon till hands och hjälpte honom, alltid och allestädes.
En tid hade hon försökt hålla inne med de ord, som kunde uppreta honom. Det kunde hända att hon ibland tillrättavisade och förmanade honom bara för smågöra och sådant, som inte var mycket värt att tala om, men han blev lika stucken och ond ändå. Vad kunde en göra åt ett manfolk, som hade ett så svårt sinnelag?
Vad skulle han nu ha den här kniven till? Så vasst han skulle ha, så länge han höll på att slipa! Aldrig hade han behövt så vass egg till en kreatursslakt en gång. Vad skulle hon tro om den här slipningen?
Jonas Petter rätade på ryggen ett slag, tog kniven i sin vänstra hand, medan han drog den högra handens tumme över eggen och prövade bettet. Brita-Stafva höll tillbaka slipkryckan, stenen stod stilla.
Men han var inte tillfreds med knivseggen, hon fick börja dra igen. Stenen gick åter runt, sliphons vatten plaskade och sorlade. Och han slipade, sammanbiten, dov och tigande.
Svetten bröt fram i hustruns nacke och började rinna i droppar nedåt hennes rygg. Den frampressades inte av slipstenens tyngd, utan av alla frågor hon gjorde sig: En kniv kunde man få lagom vass på fem minuter, men nu hade han slipat under mer än en kvart. Vad skulle det betyda? Det var inte vettigt. Eggen dög aldrig åt honom, han ville visst ha riktig rakeknivsegg i dag. Och vad skulle han ha för bruk av en sådan fin egg? Om han inte slipade kniven åt sin egen hals?
Bonden slipade; mellan varven prövade han bettet med tummen, noggrant, eftertänksamt, och så lade han kniven på stenen igen.
Och hustrun drog: Detta var inte vettigt gjort. Han måste ha gärning i sinnet. Vad var det han hade sagt i går kväll: Ett manfolk kan också slipa en kniv. Och så som han hade gått omkring och glott på vitan med ögonen flera dagar. Han hade inte längre en vettig människas ögon. Det syntes att han grubblade på någon galenskapens gärning.
Hon kunde fråga: Vad slipar du stickkniven för? Vi ska ju inte ha slakt. Men hon hade knappast talat till honom på tre dygn, därför att hon ville visa, att hon kunde gå och tiga. Och förresten skulle hon inte få något klart besked. Han skulle kanske säga: En vass kniv behövs alltid i huset.
Frid behövdes också i huset, men de båda skulle väl aldrig få någon annan frid än det dova tigandets mellan grälen.
Nu hade hon dragit slipstenen en halvtimme snart. Så betedde sig ingen vettig människa, stod och slipade på samma kniv i timtal. Hon uthärdade inte längre, hennes panna var blöt av svett, hon var slak i kroppen, hon darrade i benen, som inte ville hålla henne uppe mer.
Och när mannen för tionde eller elfte gången skulle pröva knivens bett mot tummen, bröt hon ut:
– Får du allri vasst? Ska du stå här å slipa hela dan? Ska du slipa i evihet? Då får nåen annan dra åt dej!
Och hon släppte kryckan och gick och satte sig på en sten vid lagårdsgaveln, där hon sjönk ihop som en undanslängd tomsäck.
Jonas Petter såg inte åt hennes håll, det var som om han inte hade hört henne. Han drog sin tumme över knivseggen, långsamt utan minsta brådska. Så torkade han av kniven mot byxlåret, mumlande för sig själv:
– Nu tror jag den duger!
Han tog den tömda vattenhinken i ena handen och den nyslipade kniven i den andra och gick mot stugan.
Hustrun följde hans gång med vaksamma ögon. När hon såg att han gick in i köket, reste hon sig och gick efter. Hon sprang inte, men hon påskyndade sina steg. Ämnade han göra gärningen inne i huset? Kanske han gick upp på vinden för att få vara i fred? Det fanns ingen i huset nu, allt folket var ute på arbete, pojken från Korpamoen hade också gått med dem. Mannen och hon var ensamma hemma. Och ensam förmådde hon inte ta kniven ifrån honom, hon hade inte krafter nog. Om hon skulle springa till någon granne efter hjälp?
Brita-Stafva gick efter mannen in i köket. Han syntes inte till därinne. Då hade han väl gått upp på vinden. Hon tyckte att hon hörde steg däruppe. Hon glodde sig omkring, hon kom att tänka på något. Hon ställde sig på tå och tittade på hyllan ovanför spiseln:
Där låg den nyslipade kniven och blänkte. Han hade varit inne och lagt den tillbaka på dess vanliga plats.
Hustrun drog den längsta och bästa suck, som människan kan dra, sucken av befrielse.
Hon tog stickkniven, gömde den under sitt förkläde och gick ut igen. Hon gick upp på slindret och letade sig fram till det allra mörkaste hörnet. Där stack hon in den nyslipade kniven mellan bjälklaget och taket, stack den så långt in, att ingen kunde se den minsta skymt av skaftet. Säkrare gömställe kunde hon inte hitta på hela gården, tänkte hon, när hon klev ner igen.
Under tiden hade Jonas Petter kommit ner från vinden, han hade gått däruppe fram och tillbaka för ro skull. När han kom tillbaka in i köket gick han också fram till hyllan över spiseln och tittade. Han nickade som till en bekräftelse, och tillfredsställelsen sken ur hans ögon:
Alldeles vad han hade hoppats: Kniven var borta. Hotet hade verkat. Han var skyddad för henne. Det hade gått så långt, att han måste stå en halvtimme och slipa en kniv för att få henne dit han ville.
Han var nöjd nu: Han visste att han skulle få den fred och det lugn, som han behövde i hemmet under den tid, som var kvar – under de tre veckor, som återstod innan han skulle bli fri från hustrun, innan han skulle lämna henne för alltid. Han behövde ro och frid under denna förberedelsens tid. För det förvärvet var det väl värt att stå en halvtimme och slipa en kniv.
6
Robert stannade kvar i Hästebäck i tre veckor, och ingen länsman kom och frågade efter honom i gården.
En kväll tog Jonas Petter honom mellan fyra ögon och sade:
– Vi får sällskap te Amerrka, du och jag! Jag seglar mä samma skepp som di annra!
I hemlighet iordningställdes en amerikakista till, den tredje i ordningen.