1
Så randades den nya storhetstiden för bondebygdernas gamla klädkistor. Efter århundraden av obemärkt tillvaro i undangömda vrår skurades de rena och gjordes redo för sin förflyttning över världshavet. De fick komma med i historiens största folkvandring, i de främsta skarorna, anförtrodda människors utvalda, oumbärliga ägodelar.
Vad skulle medföras och vad skulle lämnas kvar? Vad kunde skaffas i det nya landet och vad kunde icke? Ingen var till hands att fråga, ingen hade rest före och gjort sig underrättad om det. Detta var ingen flyttning, där det fylldes lass efter lass; allt det medförda skulle rymmas på en liten hästskjuts. Så utvaldes de ting, som var minst skrymmande och mest oumbärliga.
I bottnen på amerikakistan i Korpamoen lades de tyngsta tingen, järn och stål, alla timmermannens och snickarens verktyg: skrädyxa, handyxa, huggjärn, stämjärn, eggjärn, hyvel, hammare, hovtång, navare, huggkniv, täljkniv, tumstock och alnmått. Likaså jägarens hjälpmedel: bössa, kruthorn och hagelpung. Karl Oskar tog av stocken på sin mynningsladdare för att den skulle gå ned i kistan. I Amerika skulle det finnas lika gott om villebråd som det var ont om bössor; en bössa skulle kosta 50 riksdaler. Robert tänkte på de fiskrika vattnen och strömmarna och lade ner gäddrag och krokar, tvinngarn till revar och ståltråd till fisknärjor. Nils kom med ett gammalt åderjärn, som hans söner kunde ha gagn av: Han rådde amerikafararna att koppa sig flitigt, för det tryggaste medlet mot alla sjukdomar var att låta sitt blod.
Kristina lade ner sina kardor, sina strumpstickor, sin ullsax och sitt skäkteträ, en fästmöskänk av Karl Oskar, som hade målat röda blommor på det. Men mycket av det som måste lämnas kvar därför att det var för skrymmande på skeppet visste hon att hon skulle komma att behöva: Hon fick varken ta vävstolen eller skäktestolen, varken spinnrocken eller nystvindan, varken spiltrocken eller linrepan. Alla dessa redskap var hon van att hantera, de var välkända och förtroliga för hennes händer: hon visste att hon snart skulle sakna dem i det främmande landet.
Märta hade hjälpt henne att väva ner en väv av vadmalstyg, som byskräddarn fått sy åt dem, så att de alla hade varma och goda gångkläder under resan. Och hon packade ner yllene och varma plagg åt både stora och små, både för över- och underbruk, både för söckendag och helg; det sades att det var ont om yllene tyger i Amerika, där de ännu inte haft tid att göra så många vävstolar som de behövde. Och ullgarn och linnegarn och nålar och tråd av alla slag skulle med, så att de kunde lappa och laga sina kläder och strumpor, för det skulle dröja innan de fick något nytt på kroppen; de fick nöta på det gamla. Mellan kläderna lade Kristina kamfer och lavendel för att driva bort mögel och elak lukt; ingen visste hur länge de måste förvaras i kistan.
Deras brudtäcke skulle följa dem, och alla sängkläder, lakan, madrass och dynor stoppades in i två stora tunnsäckar, som syddes ihop i bägge ändar med grov tvinnatråd. Allt småplock som skulle nyttjas under överfarten lades ner i nattsäcken: drickskärl, ätverktyg, muggar, trätallrikar, skedar, knivar och gafflar. Så skulle Kristina laga till färdkost åt sex personer. Under själva seglingen skulle fartyget bestå dem med födan, men ingen visste om de kunde äta sig mätta av skeppskosten, och så hade de lång väg att färdas både innan de steg på skeppet och när de hade stigit av det. Matsäcken måste bestå av torkad, rökt och saltad föda, som höll sig länge, som inte skämdes eller tog skada på Oceanen. En stor videkorg med trälock fick tjäna som matsäcksskrin, och i den lade hon ner åtta råglimpor, tjugo kornkringlor, en träask fylld med hårdsaltat smör, en kanna honung, en ost, ett halvt dussin spickekorvar, en rökt fårbog, ett stycke spickefläsk och ett tjog salta sillar. Därmed var det fullt i korgen. Men ett skålpund kaffe, ett skålpund socker, en påse äppelbitar, några påsar med salt, peppar, kanel, kummin och malört skulle också ha plats.
Så skulle de hålla sig snygga och rena under resan; de fick inte glömma såpburken mot lort och svavelsalvan mot löss. För att hålla barnen fria från ohyra i huvudhåret hade Kristina köpt två goda finkammar av mässing.
Men angelägnare än allt annat var det som skulle tjäna utvandrarna till läkedom: kamfern, de små droppflaskorna, Prinsens droppar, Hoffmans hjärtstyrkande och De fyra slagen. Som botemedel mot sjösjukan ställde sig Karl Oskar en kanna malörtsbrännvin; ute på havet skulle en sup av detta brännvin, tagen på fastande mage varje morgon, hålla kroppen uti sin rätta ordning. Malörtsbrännvin var också nyttigt mot skeppsfeber och friade kroppen från kolera och all annan smitta, som de kunde råka ut för på skeppet.
Berta i Idemo kom och skrämde Kristina för sjösjukan: Gifta fruntimmer blev illa angripna av den, värre än manfolk och ogifta fruntimmer, vad det nu kunde komma an på. Det var kanske kroppsvätskorna som ändrade sig hos en kvinna, när hon inträdde i det äkta ståndet, så att hon sedan inte kunde tåla sjön. Bertas far hade varit båtsman, och han hade lärt henne hur de sjöfarande skötte om sin hälsa och botade sina krämpor. Hon hade sytt in kamfert i en liten skinnpåse, som hon gav Kristina: Om hon fäste den kring sin mage och bar den hela tiden på skeppet, så skulle den lindra sjösjukan åt henne. Det var ingen dödlig åkomma, men det var den plågsammaste som Gud hade straffat människan med. Så skulle hon äta några skedar havrevälling dagligen, och vidare borde hon ha ett halvstop ättika att blanda i dricksvattnet och friska upp det med, innan hon nyttjade det, för de hade ofta unket och giftigt vatten på fartyg som gick på långa resor.
Kristina hade förtroende för Berta i Idemo, som hade botat henne för benrötan i knäet, när hon var flicka, och hon lyddes till hennes goda råd: Hon skulle bruka pepparbrännvin mot utsot och förresten akta sig för både utsot och förstoppning. Hon borde ha ett vaksamt öga på underlivet och hålla det lagom fast, ingenting var så viktigt för sjöfarande som att hålla underlivet fast. Det visste de gamla båtsmännen. Och hon hade hört att folk efter landstigningen i Nordamerika ofta fick en förfärlig utsot. Själva inälvorna började rinna ut till slut, om de inte fick snar bot; människorna blev nästan alldeles utplånade, så att de varken hade kraft att gå eller stå eller röra sig. Då hjälpte inget annat än en sup brännvin, tillsatt med en stor nypa malen kryddpeppar.
Det skulle krylla och kräla av giftiga ormar och fyrfotingar på den amerikanska marken, och det kunde inte vara så nyttigt för barnen, när de gick barfota. På såren efter ormbett skulle Kristina lägga på torr kamfert. På alla andra färska sår var varm urin den bästa smörjan, förstås; det både renade och läkte, det hade i många tusen år varit fädernas tvättvatten för sår. Och när någon gick med sårnader som inte läktes utan artade sig till benröta, så skulle hon skrapa sårstället två gånger om dygnet med en ren och vass täljkniv – det mindes hon kanske? Armbrott och benbrott skulle spjälkas så fort som möjligt, och ju hårdare hon spjälkade, desto fortare läktes brottet ihop.
Och långt innan Berta hade givit henne alla sina råd för de skador, olycksfall, krämpor och sjukdomar av alla slag, som utvandrarna kunde råka ut för på land och hav, så smög sig den gamla ängsliga frågan över Kristinas själ: Är det alldeles tvunget att vi skall ge oss ut i allt detta vådliga och främmande, ut i alla dessa stora faror?
2
Karl Oskar sålde Korpamoen till en bonde från Linneryd. Det begärda priset pressades; den som skulle utflytta ur riket var tvungen att sälja, medan spekulanten ingalunda var tvungen att köpa. Karl Oskar fick nöja sig med 150 riksdaler mindre än han själv hade givit. För kreaturen som såldes på auktion fick han däremot gott betalt, eftersom det rådde brist på djur efter nödårets stora slakt. Men auktionshållaren kyrkvärden Per Persson, behöll själv en fjärdedel av auktionsmedlen, därför att han skulle förskottera dem. Det var dryga villkor, men Karl Oskar kunde inte stanna hemma ett halvt år i väntan på att få betalt för alla inropen.
Efter auktionen på lösöret blev det nästan tomma väggar hos Karl Oskar och Kristina. Allt försålt bohag avhämtades, utom sängarna, som de skulle få ha kvar i huset och nyttja ända till resdagen, så att de slapp ligga på golvet.
Så kunde den utflyttande bonden räkna över sin ställning: När hypotek och andra skulder dragits ifrån, hade han 1 200 riksdaler kvar av gårds- och auktionsmedeln. Befraktningen över till Amerika av dem alla, familjen och brodern, tre vuxna och tre barn, belöpte sig till 675 riksdaler. Han skulle komma till Nya världen med gott och väl 500 riksdaler i behåll. Så skulle de betala inträde till Amerika och bekosta resan till sin bosättningsort inne i landet, en okänd väg av okänd längd. Han räknade med att få jorden så gott som gratis, men det blev inte mycket över att köpa bohag, redskap och kreatur för. Nils och Märta blev alldeles bestörta, när de fick veta, hur mycket överfarten kostade: Det var ju nästan halva köpesumman för ett hemman – deras son kastade en halv gård i havet!
Karl Oskar bad Kristina göra i ordning ett säkert förvaringsrum för de 500 riksdalerna, deras enda återstående trygghet, så att de inte blev stulna eller borttappade under den långa färden. Och hon sydde in dem i en liten påse av fårskinn, som han kunde binda fast kring livet och bära närmast kroppen.
Numer fick vilken välfrejdad människa som helst flytta ur riket utan att gå till kungen och begära lov. Den som ville kunde också fara sin väg utan prästbetyg; så hade Fredrik på Kvarntorpet gjort och andra som stod på Socknens slut. Robert som var rymmare ur sin tjänst vågade inte gå till prosten och be om något papper. Men Karl Oskar ville inte avvika från orten som om han hade gjort något illa, han skulle öppet skiljas från sin församling. Han gick till prosten Brusander och begärde flyttningsbetyg till Nordamerika för sig och sitt hushåll.
Prosten betraktade forskande den förste sockenbo, som hade kommit till honom i det ärendet:
– Jag har hört talas om dina planer. Men varför vill du utflytta, Karl Oskar?
– Jag kom i skulder å betröcktheter. Jag kan int’ förkovra mej hemmave.
– Det har behagat Gud att ge oss nödår. Men en sann och trogen kristen knotar inte inför prövningen. Du kan din katekes, Karl Oskar Nilsson, det minns jag. Du bör således veta att prövningen är sänd till din förbättring?
Karl Oskar stod där tre steg från den högryggade, skinnklädda skrivstolen, där hans själasörjare satt, och han höll sin gamla mössa i handen. Han svarade inte: Inte kunde han i trosläran genmäla något emot prosten, som var skolad till att begripa och förklara.
– Du är känd som en rask och flitig lantman. Kan du inte nära dig i hemorten?
– Dä liknar sej int’, så, herr prosten.
– Du har väl dock en nödtorftig spis åt ditt hushåll? Med en nödtorftig spis bör människan vara nöjd.
Karl Oskar snodde sin runda skinnmössa i handen. Han kunde nämna Anna, barnet som han hade mist för hungerns skull. Men han visste vad prosten skulle svara: Det var en prövning, sänd till din förbättring. Han kunde inte dispytera i andliga ting med sin själasörjare.
– Du blir ett dåligt föredöme för mina andra sockenbor, Karl Oskar Nilsson.
Och prosten reste sig ur sin skrivstol och gick tvärsöver golvet.
Om folket i Korpamoen hade han aldrig sport annat än gott. De räknade släktskap med Danjel i Kärragärde, men hade hållit sig alldeles obesmittade av hans villolära. Karl Oskar Nilsson och hans hustru hörde till de duktigaste och kyrksammaste människorna i församlingen. Illvilliga personer kunde säga, att det måste vara illa ställt i socknen, när detta idoga och skötsamma folk inte kunde få sin framkomst härhemma, utan nödgades utvandra till en annan världsdel.
– Den vanvettige bonden i Kärragärde har förverkat sin rätt att vistas i riket, fortsatte Brusander. I vårt upplysta tidevarv går han dock ännu på fri fot. Men en redlig man som du vill jag gärna behålla i min församling.
Prosten lade sin hand på Karl Oskars breda bondeskuldra:
– Har du tänkt över det äventyr, som du med hustru och barn kastar dig uti? Vet du sanningen om landet, som frestar dig?
Brusander gav inte den tillfrågade någon tid att svara. Han började själv redogöra för tillståndet i Nya världen:
Alltifrån början var Nordamerika befolkat av upprorsmakare och uppviglare, som försökt omstörta den lagliga ordningen i sina egna fosterland. Alltifrån sin upptäckt var det till största delen bebott av folk, som hade varit ohörsamma och uppstudsiga och upprest sig mot sina myndigheter i hemorten, som hade förbrutit sig mot lagarna och rymt från sina rättmätiga straff. Det översvämmades från början av svärmare och sekterister och söndrare i religionen, som förvisats från sina hemorter, när de försökte sprida sina förvillelser. Så hade det fortgått i flera hundra år, och så fortgick det ännu i dag: Nu rymde de till Förenta Staterna, alla de i Europa som under sista åren hade uppviglat emot den andliga och världsliga överheten i sina hemländer. Till Förenta Staterna rymde mördare från stupstocken, tjuvar från häktet, bedragare från sina offer, oärliga skuldsatta personer från sin gäld, horkarlar från förförda, havande kvinnor, alla de som hade något att frukta för i sitt fosterland, alla de människor som vantrivdes med ordningen i ett sunt och gudaktigt samhälle. Ty i Nordamerika hade de ingenting att befara. Där gick de alldeles trygga, alla upprorsstiftarna och ogärningsmännen från Gamla världen.
Dock fanns det bland utvandrarna också ärliga personer, som inte hade brutit mot lagarna i sina fosterland. Men vad var det som drev dem ut i äventyret? Ingenting annat än begäret efter denna världens goda, efter de fåfängliga och förgängliga tingen, ingenting annat än trånaden efter kroppens njutning. Det var sinnenas grova lystnad som drev dem. De var för lata att försörja sig redligen, med ärligt arbete. De ville vinna rikedom utan arbete. Utvandrarna ville bli rika på kort tid, så att de sedermera kunde leva ett liv i frosseri, dryckenskap, lättja och otukt. Den stora mängden av dem var grättna och högmodiga och överdådiga människor, som talade illa om sitt dyra fosterland, som spottade på den goda moder som hade fött dem.
Det var sant att Nordamerikas jord var fruktbar, så att invånarna lätt kunde föda sig. Men en kristen måste också betrakta det amerikanska folkets andliga tillstånd. Ännu fanns det i landet vilda stammar med rött skinn, som levde nästan som djur, och även bland de vitskinnade folken fanns det många, som saknade begrepp om den sanne Guden och om den rena evangeliska läran. De sanna kristna borde nu inte förhäva sig utan beklaga dem; alla som bodde i svenska orter borde tacka Gud för att han låtit dem födas i ett land där den rätta kristendomen överallt lärdes. Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbröd gav människan själslig styrka. Fäderna fick kraften också ur sin förnöjsamhet och ur sin lydnad för Gud och överheten.
I Förenta Staterna rådde den stora förbistringen och söndringen. Alla svärmare och villoandar och falska förkunnare gick där lösa och fick husera som de ville. Den förblindade överheten lät dem hållas. Det fanns inte mindre än 87 olika falska religionssekter. Amerikanerna ville bygga det nya Babels torn, som skulle räcka upp i himmelens höjd. Men Herren skulle snart störta omkull och förgöra det förbistringens rike, som kallades Nordamerikas Förenta Stater. Ty ett sunt och bestående regemente kunde endast byggas på enhet i religionen, på den enda sanna och rätta trosläran – på augsburgska bekännelsens dyra och heliga lärosatser.
Och Herren Gud var en stark hämnare. Innan femtio år var förgångna skulle dessa Förenta Stater icke finnas mer. Inom femtio år skulle de vara utplånade från denna jord, liksom Roms och Babylons riken.
– Inom femtio år! Sanna mina ord! Sanna mina ord!
Prosten gjorde ett uppehåll. Han hade endast ämnat säga några ord, och det hade blivit en hel liten predikan, inför en menighet av en enda församlingsbo. Men han ville låta Karl Oskar Nilsson veta: Nordamerika var ett land för falska profeter, sådana som Danjel Andreasson, och äventyrare och skälmar, sådana som avvikne Fredrik Thron, men icke någon bosättningsort för en redbar och ärlig lantman som han själv.
Och han vädjade:
– Karl Oskar Nilsson! Bliv i din hemort och föd dig redligen, som hittilldags!
Under prostens tal hade Karl Oskar stått stilla och snurrat sin mössa runt i handen, åt höger. Nu började han snurra den åt andra hållet, åt vänster, medan hans ögon sökte sig utefter väggarna i prästgårdens stora rum, där många porträtt av Brusanders företrädare i ämbetet hängde. Väl ett dussin prostar och kyrkoherdar och komministrar blickade ned på honom från de fyra väggarna, somliga milt förmanande, andra strängt förehållande, men alla bestämt avrådande – alla instämmande i sin efterträdares uppmaning: Bliv i din hemort och föd dig redligen!
– Är du inte missledd? Har inte gyckelbilder och bländverk förevisats dig?
Karl Oskar stannade sin mössa, började åter snurra den åt höger: Det här liknade nästan ett husförhör. Och när han gick hemifrån var han inte beredd på att genomgå något förhör, innan han fick ut flyttningsbetyg. Han kunde nog ha svarat på de här frågorna. Men något av respekten för hans konfirmationslärare satt kvar i honom; han visste att prosten inte tålde att bli motsagd, och vad han än sade, så skulle prosten vända till det så att han fick rätt.
Brusanders panna rynkades: En bonde lämnade sin gård för att utvandra till Nordamerika – ett nytt varsel om den själens röta, som angripit bygdens allmoge och som frätte sönder heliga band. Sjukdomens yttersta grund och orsak var olydnaden mot fjärde budet. Till följd av den olydnaden kunde även det sista bandet upplösas: det som knöt folket till det dyra fäderneslandet.
– Ditt företag kan lätt bli ditt och de dinas fördärv. Därför avråder jag dig. Och du tror väl, att jag vill ditt bästa?
– Nock tror jag att herr prosten menar väl.
Karl Oskar hade alltid känt, att hans själasörjare var ärlig i sin faderliga omsorg om sina församlingsbors välfärd, den andliga såväl som den lekamliga, även om han stundom tog sig för stor makt.
Prosten fortsatte: Eftersom amerikafararna drevs av själviskheten och den sinnliga njutningslustan, av människans låga, kroppsliga begär, så stred utvandringen till Förenta Staterna mot Guds bud och den rena evangelisk-luterska läran. Det hade de utflyttande ifrån Sverige redan i rikt mått fått erfara och förnimma. En mängd människor från de nordliga landskapen, Hälsingland och Dalarna, hade blivit förledda av ett Djävulens och lögnens redskap, en bonde vid namn Erik Janson, och i blint vanvett utvandrat till Nordamerika. De hade under sin resa drabbats av koleran, detta Guds gissel: Hundratals av de arma människorna hade dött innan de ännu kommit fram till sin bestämmelseort. Herren Gud var en mäktig hämnare och koleradöden var hans straffdom över utvandrare. Denna grymma död hade stillat oron och utflyttningshågen i landet det senaste året.
Efter vad som hänt dessa sekterister kände man Guds mening om utvandringen.
– Svara mig ärligt, Karl Oskar: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?
Karl Oskar vred sin mössa med båda händer, som förut. Inte gjorde han överfarten till Nordamerika för att få hänge sig åt de laster, som det stod om i katekesen, frosseri, dryckenskap och otukt och annat som förkortade människans liv. Inte hade han gått och föreställt sig någon vällevnad. Det kunde han ärligt säga:
– Nää, dä ä int’ därföre. Dä ska int’ herr prosten tro. Dä ä int’ därföre.
– Jag tror dej på ditt ord, svarade prosten. Men du är anfäktad av oförnöjsamhetens ande. Annars skulle du stanna stilla i dina fäders bygd. Och har du tänkt på dina föräldrar som du överger? Din far är dock krympling?
– Di gamle har sitt unnantag. Di reder sej.
– Om nu alla de unga och arbetsföra utflyttade och lämnade de gamla och bräckta och halta kvar i socknen – vem skulle sörja för de försvarslösa?
Karl Oskar teg, mössan gick runt i hans fumlande, osmidiga händer: Han var inte kvicktänkt nog. Vad han än sade, så skulle prosten vända till det så att han fick orätt. Och han var väl tvungen att låta församlingsherden förstå att han kunde sluta med sina övertalningar. Om biskopen också kom och hjälpte till, så ändrade han sig inte, om själve kungen försökte rubba honom, så stod han fast. Och det stod ingenting till att ändra nu, förresten.
Han sade litet kärvt:
– Jag har redan sålt ifrån. Jag ä lös och ledi. Så jag kunne kanhända få mitt ärende uträttat…
Prosten Brusander satte sig i sin stol igen och lutade sig bakåt mot den höga ryggen; han knep ihop läpparna och fick ett strängare drag kring munnen.
Bonden från Korpamoen var till synes stilla och beskedlig. Men mannen hade uppenbarligen ett tjurigt sinnelag. Med all sin välmening och alla sina enträgna råd hade han inte lyckats komma någon vart med honom: Han hade svarat ett ord då och då, men förresten tigit och framhärdat, krupit in i en tystnad, där han var oåtkomlig för både Guds ord och sin själasörjares förmaningar. Ingen mänsklig makt kunde ta utflyttningsgrillerna ur den mannen. Nu lät han nästan pockande, när han återkom till sitt ärende. Det var inte alldeles otänkbart att han skulle kunna brista i respekt för predikoämbetet. Han var kanske en farligare hund än vad håren utvisade.
Men prosten hade gjort sin plikt som lärare och själasörjare. Och han var säker på, att denne bonde var en särling, som skulle förbli ensam om sina amerikaidéer. Han var alldeles förvissad om att denna utvandringslust bland den gamla allmogen, som yppat sig här och var i riket, skulle slockna lika hastigt som den blivit upptänd. Om tjugo år skulle ingen mer i detta land vara hågad att utvandra till Nordamerika.
– Du ska få ditt utflyttningsbetyg!
Det blev tyst några minuter. Endast gåspennans raspande mot papperet hördes från skrivbordet. Karl Oskar tog ett steg tillbaka, som om han ville lämna prosten mera ostörd under hans förrättning.
Så vände sig församlingsherden i stolen och räckte bonden prästattesten:
– En gång gav jag dig det kristna dopet. En gång förberedde jag dig till Herrens heliga nattvard. Dina barn har jag givit det kristna dopet. Nu ber jag Gud välsigna dig och de dina under färden till det fjärran landet! Må du aldrig behöva ångra ditt vågsamma beslut!
Karl Oskar bockade sig:
– Tack, herr prosten!
Brusander räckte fram sin hand:
– Vare du Gudi befalld! Så lydde våra fäders välsignelse i avskedsstunden!
– Tackar mjukast, herr prosten!
Och Karl Oskar bockade sig en gång till, och den här gången kanske djupare än han någonsin förr hade gjort för prosten: det var ju den allra sista gången som han bockade sig för församlingens herde.
Så skrev prosten Brusander in i församlingsboken några ord, som han aldrig förr hade skrivit om någon av sina församlingsbor: Han antecknade att hemmansägaren Karl Oskar Nilsson i Korpamoen den 28 mars 1850 hade för sig och sitt hushåll begärt att utfå flyttningsbetyg till N. Amerika.
Och de återstående tomma bladen i denna församlingsbok skulle i sinom tid fyllas av anteckningen: Utflyttat till N. Amerika – genom år och årtionden skulle de, sida upp och sida ner, fullskrivas med namnen på Karl Oskar Nilssons efterföljare.