1
De bröt upp en torsdag, och dagen var utvald. Hednaguden med hammaren hade varit en stark gud, som förfäderna litat på, och ännu långt in i kristna tider bevarade hans veckodag sitt rykte som en god och turlig dag för påbörjandet av ett nytt företag. Vidare var det nymåne, vilket var ett gott tecken för utvandrarna.
Närmare tusen år hade nu förflutit sedan folket i denna bygd i samlad skara begav sig över havet väster ut. Då hade kvinnor och barn stannat hemma. Men även förra gången hade de bortdragande männen medfört eggjärn på färden. Det var vapen, som förfäderna hade rustat och försett sig med. Den här gången låg järnet på kistbotten, som verktyg, som yxor och borr, hammare och hyvlar. Den här gången färdades folket i ett annat ärende.
Karl Oskar hade lejt parhästar och en stor flakvagn av kyrkvärden i Åkerby, och dennes dräng kom med skjutsen en stund före soluppgången. De båda bröderna och skjutskarlen hjälptes åt att lasta: amerikakistan var så tung, att alla tre manfolken fick släppa till sina krafter för att få upp den på vagnen.
Avskedet från de kvarvarande blev inte långvarigt. Lydia hade fått lov från tjänsten för att gå hem och säga farväl till sina bröder. Karl Oskar tog systern avsides och bad henne ägna sin omtanke åt deras föräldrar fram i tiden, när de blev äldre och inte kunde hjälpa sig själva; han skulle vedergälla henne för det. Märta tog vart och ett av sina barnbarn i famn och sade: Gu skydde å bevare er, små hjälplösa stackare! Sönerna tog sina föräldrar i hand, litet förläget, närmast skamset, nästan som småpojkar som varit olydiga, men skämdes för att be om förlåtelse för det. Ingendera av dem hade nämnt något om att han tänkte komma tillbaka. Nu sade Karl Oskar, med ett försök till leende: När han hade tjänat pengar nog i Amerika, så skulle han komma hem igen och köpa Kråkesjö herregård, och åt sin syster Lydia skulle han köpa igen Korpamoen. Alla tog orden som ett skämt, fastän ingen log. Nils och Märta visste, att de denna skumma aprilmorgon såg sina söner för sista gången i detta livet.
Kristina hade redan för några dagar sedan varit i sitt föräldrahem och tagit avsked. Hon hade dock inte gråtit därhemma – hon hade börjat när hon kom på återvägen igen och mindes sin mors avskedsord: Glöm inte, min kära dotter, att jag vill råka dej hos Gud!
Allt vad de ägde i världen låg nu på flakvagnen. Lasset blev både högt och vidlyftigt med de båda stora säckarna som en topp överst. Ändå tyckte Karl Oskar, att de kunde ha lassat på mera, det var högt till taket ännu.
Nils och Märta hade gått ut på farstubron.
– Kör sakta genom grinn! sade Nils till skjutsdrängen.
Det var de sista ord, som hans söner hörde honom säga, när de drog bort. Och maningen var inte onödig: Grindhålet var smalt för den breda vagnen, styrstången körde mot ena stolpen, och det var nätt och knappt att parhästarna kom igenom med lasset.
– Allting ä trångt här hemma, sade Robert.
Karl Oskar hade tagit plats på framsätet bredvid skjutskarlen med Johan i knäet. Kristina satt på baksätet med de båda minsta barnen, som trots den tidiga timmen var fullvakna och klarögda, och på hästarnas hösäck längst där bak hade Robert satt sig.
Ute på vägen vände sig Karl Oskar om en sista gång och tittade åt stugan: På farstubron stod hans far och mor kvar och såg efter de bortfarande, fadern framåtlutad och krokryggig, stödd på sina kryckor, modern tätt invid hans sida, högväxt och rak i ryggen. Här satt de unga som drog bort, där stod de gamla som lämnades kvar.
Sonen kunde inte se att någon av föräldrarna gjorde den minsta rörelse. Där de nu stod på farstubron, seende efter skjutsen, tedde de sig lika stilla och orörliga som döda, jordfasta ting, som ett par höga stenar på åkern eller som ett par av skogens trädstammar, som stod djupt rotade i marken. Det var som om de en gång för alla hade intagit den ställningen, som om de för alltid ämnade stanna kvar i den. Och så som Karl Oskar såg dem i halvdunklet denna tidiga morgon skulle de sedan alltid träda för hans minne: Far och mor, stående stilla bredvid varandra på farstubron, betraktande en skjuts som kör genom grinden ut på vägen och efter en minut försvinner bakom enbuskarna i kröken. På den platsen och i den ställningen skulle han i minnet alltid föreställa sig sina föräldrar. Efter årens mängd skulle det föresväva honom att de ännu stod kvar där invid varandra, seende utåt vägen, uppställda som döda, orörliga ting, som ett par människobilder av sten.
Kristina nämnde inte för Karl Oskar, att hon hade råkat höra några ord, som Nils hade fällt när skjutsen var i ordning: Jag ska väl gå ut på bron och beskåda mina söners likfärd.
2
Våren var sen i år, marken låg ännu tjälad. Det hade frusit på under natten, och aprilmorgonen var kall. Det var mulet och ännu inte full dager. Lasset var tungt, men hjulen rullade lätt i vägens hårda, frusna spår.
Därbak på hösäcken satt Robert högt uppkliven, och under honom där framme vajade hästarnas manar fram och åter som unga björkar i blåst. Muskelstyva nackar steg och sjönk i jämn lunk, blanka, ludna hästlår gick i mjuka böljor, och de skarpa hästskojärnen slog upp gnistor ur vägens stenar. En förväntan utan mått spände ut ynglingens bröstkorg: Detta var ingen maklig kvarnskjuts. Detta var inget trögt timmerlass. Detta var ingen söndagens ledsamma kyrkkärra. Äntligen åkte han på äventyrets skjuts.
Redan i morgon skulle han vara vid havet.
De åkte förbi Nybacken, och när vagnen fick fart utför liden på andra sidan gården började Robert vissla. Han kunde inte hålla sig längre, och brodern och svägerskan sade ingenting om det.
När de passerade förbi prästgården började Robert åter vissla en stump. Han undrade om det kunde anses vara ogudaktigt. Han hade inte tagit ut sin prästattest, och han hörde prosten ropa hans namn vid alla husförhören under kommande år: Drängen Axel Robert Nilsson. Icke avhörd sedan 1850. Och prosten skriver: Vistas på okänd ort. Efter tio år, efter tjugo år skrivs det om honom: Vistas på okänd ort.
Varje gång de kom till en grind hoppade Robert av och öppnade. Innan de kom fram till Åkerby vägskäl hade han redan öppnat fem stycken grindar. Han räknade dem noga, han skulle vara grindpojke hela vägen, han skulle räkna alla grindarna på vägen till Amerika.
I hagarna var grindarna ännu inte upphängda för året, eftersom kreaturen inte hade släppts på bete. Men han räknade de avhakade som grindhål på amerikavägen. Om han hade utvandrat en månad senare, så skulle också de ha varit stängda.
Både Lill-Märta och Harald hade somnat i moderns knä, vaggade av vagnens rörelser. Johan lekte skjutsbonde med en tömstjälk och hojtade på hästarna. Karl Oskar och Kristina satt tysta och allvarsamma; de gav dröjande blickar åt sidorna, när de åkte förbi något välkänt ställe: Den här bäcken med badstället far vi över för sista gången, den här ängsbacken där det växer liljekonvaljer om vårarna ser vi inte mer. Vi vill komma ihåg hur de här ställena ser ut. Vi vill gärna minnas dem, för de hörde till vår ungdom en gång.
Utvandrarna hade stämt möte vid Åkerby vägskäl, och de andra skjutsarna väntade redan på mötesplatsen. Danjel i Kärragärde hade lejt ett tvebetesök från Kråkesjö. Han hade också tungt lass: hustrun, de fyra barnen och Ulrika i Västergöhl. Jonas Petter i Hästebäck körde sin egen enbetesskjuts och åtföljdes av sin dräng, som skulle köra häst och vagn tillbaka hem från Karlshamn. Två av folket från Kärragärde, som inte fått plats hos Danjel, åkte hos Jonas Petter, drängen Arvid och Elin, Ulrikas flicka.
Skjutsen från Korpamoen tyngdes också av fyra fullvuxna personer, och Jonas Petter tyckte att den borde lättas. Robert fick flytta över till hans vagn och sätta sig på framsätet mellan skjutsbonden och Elin. Där satt nu Arvid bakom honom, bredvid Jonas Petters dräng, och han välkomnade Robert med ett stort och belåtet grin: Så skulle det i sinom tid hända sig så, att de båda drängarna på Nybacken fick göra varandra sällskap till Nya världen. Men annars skedde det inte som de hade utmålat det för sig, när de om nätterna låg och slogs med vägglössen i Arons stallkammare: De smög sig inte i väg i hemlighet på ett timmerlass, och de var inte heller ensamma på färden.
Det var en skara på 19 personer, som hade församlat sig vid Åkerby vägskäl denna morgon. Tre skjutskarlar skulle vända om i Karlshamn. Utvandrarna blev till antalet 16, 9 vuxna och 7 barn. Tillsammans var de som en lagom stor familj, sade Jonas Petter, när han räknat dem. Men vem skulle nu betraktas som familjefadern?
Alla tittade på Karl Oskar. Han sade: Skulle han vara överhuvud för dem alla, han som var yngst av de tre bönderna?
– Du ä äldst, Jonas Petter!
– Men du kom först opp mä den här resan, Kal Oska. Jag kom sist.
Så satte sig skjutsarna i rörelse åt Blekingegränsen till. Jonas Petter var förkörare, för han kände vägarna bäst, och Robert fortsatte att hoppa av och öppna grindarna. De körde en skjutslängd mellan öken och mest i lunk och gående, för hästarnas krafter skulle sparas så att de räckte för de 8 långa milen till Karlshamn. I branta nerförsbackar skilde man sig åt, så att hästarna fick rum att löpa undan.
När Kristina såg de tre skjutsarna i rad på vägen, tänkte hon på svärfaderns ord i morse om de bortfarande sönerna: Det var sant, deras följe liknade en likfärd, en liten. Men det hade inte varit mer än tre skjutsar när Anna begravdes.
Nu ville hon helst glömma vad Nils hade råkat säga inför det bittra avskedet, han hade inte heller menat att någon skulle få höra det. På något ställe väntade en grav på varje människa, någonstädes fanns det en fläck på jorden, som en dag skulle öppnas för hennes kropp. Så kunde det sägas, att de levande varje stund var på väg till den platsen – att alla människors färd var en enda lång likfärd.
Kanske någon eller några i sällskapet skulle komma tillbaka till hemorten igen, ingen visste? Kristina förmodade att de flesta – bland dem dock icke Karl Oskar – i hemlighet närde hoppet om att kunna återvända en gång. De ville förstås återkomma som välbärgade och obehövande, inte som stackars utblottade uslingar. Troligast var dock, att ingen i denna skara skulle färdas denna väg igen.
Robert öppnade grindar, som han aldrig förr hade sett. Skjutsarna hade lämnat de vägar, där han kände igen sig, och kommit in i främmande trakter. De körde förbi gård efter gård, och han frågade Jonas Petter: Vad hette det stället, och vad hette det? De körde förbi en kyrka, som hade mycket högre tornspira än kyrkan därhemma. De mötte alldeles okända människor, som hälsade tvärt och buttert och som efteråt vände sig om och stod en lång stund för att titta efter deras tre skjutsar. Främlingarna gapade och glodde och betedde sig inte som beskedligt folk. Här kom ju också något att titta på: Tre flakvagnar fullpackade med folk och lastade högt upp i vädret med kistor, skrin, korgar, säckar, påsar och pynglor. De mötande kunde undra vad för slags vägfarande, som hade kommit ut i dag.
– Di tror att vi ä ett tattarfölje, sade Jonas Petter. Di här lassen liknar riktiga tattarelass.
Men inte liknade de själva tattare till utseendet, tyckte Robert. Nästan alla de vuxna i sällskapet, både manfolk och kvinnor, var storväxta och ljusa i håret och hyn, men tattare var småvuxna och svarta. Och alla hade de hela kläder och var tvättade och rena, men tattare var trasiga och lortiga. Och de for tysta och stilla och nyktra sin väg fram, men tattare levde illa, skrek och väsnades och var druckna och vildsinta. Så det förtretade Robert, om de nu skulle bli tagna för ett sådant patrask. Han ville ropa till alla gloende människor, som de mötte: Ni ska inte tro att vi är några tattare! Vi är ett snyggt och hederligt följe! Vi är utvandrare, vi är ett utvandrarfölje! Vi skall fara till ett land, där det inte finns några dåliga människor, där vi aldrig behöver möta något patrask! Stå nu inte där och glo! Gack hellre och sela på hästarna och följ med oss till havet, till skeppet som ligger och väntar på oss!
Men så tänkte han efter: Skulle han berätta för de mötande människorna om dem alla här i skaran, så ville de kanske inte göra sällskap. Alla de som satt här på skjutsarna var ju inte väl hållna därhemma. Hur var det med Arvid där bakom honom? Han var så skydd, att ingen i socknen mer än Danjel ville städsla honom till dräng. Och hur var det med Danjel själv? Nästan alla människor var glada och tacksamma, att socknen blev kvitt honom. Prosten var den gladaste, men länsmannen var heller inte ledsen. Och hur var det med Ulrika i Västergöhl? Alla ärbara kvinnor tackade Gud för att hon lämnade orten. Och hur var det med honom själv. Kronolänsman Lönnegren gladde sig säkert över att han gav sig i väg för alltid, så mycket besvär som han hade vållat kronobetjäningen – dessa drängdrumlar, som han ständigt skulle ut och leta efter! Utom föräldrarna och syster Lydia var det förvisso ingen som skulle sakna honom därhemma.
Ingen saknade väl de andra i sällskapet heller. Kanske en gång fram i tiden, kanske om femtio år, det till och med skulle hållas en högtid till åminnelse av den dag, då hemorten blev kvitt detta följe, som på amerikavägen blev tagna för tattarepack.
3
Robert sneglade på flickan, som han hade fått bredvid sig på sätet. Han hade inte sett Ulrikas dotter på så nära håll förr. Elin var liten och smalvuxen, men hennes flicklemmar hade börjat runda sig, hon skulle snart bli kvinna. Hon hade långt hår som föll ner över ryggen, och det blänkte gult som moget korn. De stora ögonen var svartblå och glimmade som slånbär. Däkan var grann. Stor synd att hennes mor var Gladan, socknens största hora.
Jonas Petter var bred över baken, och det blev trångt för de tre på framsätet. Tur att Elin var så spenslig, sade Robert, annars hade han varit tvungen att gå bredvid. Hur det nu var, sedan han hade sagt detta försökte flickan på allt sätt maka åt sig på sin kant. Men varje gång vagnen vaggade till för någon sten på vägen, fördes hennes kropp tätare intill hans och han kände hennes höft mot sin, len och späd, som det mjuka låret på en kalv eller ett lamm. Aldrig förr hade Robert haft en flicka så nära inpå sig.
Elin sade ingenting, hon var blyg och skygg; kanske var hon rädd för Jonas Petter, kanske för Arvid som satt där bak: kanske hade hon hört talas om Tjuren på Nybacken. Hon var bara sexton år, hon hade inte fått allt sitt vett ännu, men så mycket förstånd hade hon väl, att hon inte var rädd för honom själv?
Robert försökte igen:
– Ingen tar väl dej för en tattarejänta!
Flickan svarade inte heller nu, och Jonas Petter stötte Robert i sidan med armbågen, som ville han tysta honom. Efter en stund tog skjutsbonden pissrast på vägen, och när de stod tillsammans vid vägkanten fick Robert förklaringen till denna armbåge: Ingen visste säkert vem som var Elins far, kanske inte modern själv. Men det hade gått bestämda rykten om att fadern just skulle vara en tattare.
Robert blev snopen, nu hade han inget mer att säga på en lång stund.
Ulrikas dotter hade på sig en svart klänning, som varit Inga-Lenas och som var för vid åt henne. I knäet höll hon en korg. Med sina smala, blåådriga händer höll hon hårt i korgens grepe som om hon varit rädd att någon ville rycka den ifrån henne. Det var en liten korg för en så lång resa, för den flyttning till Nya världen som hon skulle göra. Den var bara som en bärkorg, lagom att plocka smultron och blåbär uti. Det var inte mycket att komma med ut i världen. Men den stackars flickan behövde väl inget större förvaringsrum, allt vad hon hade att föra med sig rymdes i den lilla korgen.
Elin hörde till åkianerna, och Ulrika hade låtit Danjel konfirmera henne. Modern hade suttit i häkte på vatten och bröd för att hon tagit olovlig nattvard i Kärragärde, men som Elin var minderårig hade hon sluppit det straffet.
Om nu hennes far var en tattare? Men flickan rådde inte för vem han var, hon hade inte visat honom vägen till sin mors säng, och hon rådde inte för vem modern var heller. Robert ömkade henne och ville vara snäll mot henne. De skulle nu fara så här i sällskap länge, de skulle vara i sällskap under flera månader kanske. Och de kunde inte sitta tillsammans och tiga på det här sättet hela vägen till Amerika. De måste tala till varandra, hon måste också tala. Han var inte förfaren med flickor, han hade knappast tagit någon flicka i handen. Vad skulle man säga till dem för att de skulle svara?
De körde förbi en stor, grå manbyggnad högt uppe på en kulle, och Jonas Petter pekade med piskan: Däroppe låg Galtakullen. Där bodde Lotta Andersdotter, som i livstiden begick en sådan grym gärning mot sin förste make.
Nu kom nog bonden in på sina gamla spår igen, och Robert gissade rätt:
Jo, fortsatte Jonas Petter: Det sades att bonden på Galtakullen inte kunde göra sin hustru tillfreds i äkta sängen; hustrun var av den sortens kvinnor, som ingen karl kunde helt förnöja, hur han än omakade sig och hur han än bar sig åt. Nu ville hon byta ut maken mot knekten i roten, en kraftig, sängduglig karl. Och knekten frestades av det löftet, att han skulle få bli bonde på Galtakullen. En natt när hennes make låg och sov som djupast, letade Lotta Andersdotter rätt på en grov femtumsspik och en hammare, och med hammaren drev hon in spiken rakt i hjässan på den sovande mannen. Han vaknade aldrig mer, om han nu inte vaknade upp i himlen eller helvetet. Det sprutade väl litet vätska, blod och annat, ur hålet i hjässan, men det torkade mörderskan bort, och spikhuvudet var väl undangömt inne i mannens huvudhår.
Så sade hustrun att hennes man hade dött hastigt av slag, och folk visste, att han hade varit något klen på senare år. Det hölls en storståtlig begravning, änkan visade att hon sörjde djupt och hon grät mycket och förtvivlat i folks åsyn vid graven. Ingen människa misstänkte något brott.
Efter änkeårets utgång gifte sig Lotta med knekten i roten. Han dog i sin tur, efter tio års äktenskap, men en något mera naturlig död än den första mannen: av överansträngning i sängen, försäkrades det. Hustrun på Galtakullen förblev samma krävande kvinna. Hon var på väg att få en tredje karl, men han blev skrämd för henne och ångrade sig innan det var för sent. Han lär ha sagt, att änkan på Galtakullen var nästan lika mycket karl som fruntimmer – att hon skulle ha både mannens och kvinnans könsredskap. Men därom kunde ingen säker kunskap vinnas.
Efter sina två äktenskap satt hon nu som änka på gården under återstoden av sitt liv.
Trettio år efter den första mannens plötsliga frånfälle höll dödgrävaren en vacker dag på att öppna en ny grav på kyrkogården. Medan han grävde fick han upp en dödskalle på spaden. Nu fäste han sig inte vid en dödskalle, liten eller stor, mer än en potatisplockare om hösten fäster sig vid en potatis, för människoskallar och människoben växer på kyrkogården lika tätt som potäter i en åker. Men den här skallen var det något besynnerligt med. En lång grov, rödrostig spik satt inne i den och skramlade. Dödgrävaren gick med sitt fynd till prosten, han pekade ut stället, där han hade hittat skallen, och prosten tittade i sina böcker och tog reda på, vem som en gång i tiden hade blivit begravd på den platsen. Sedan svepte han in dödskallen i ett svart kläde, tog den under armen och red rakaste vägen till Galtakullen. Han träffade änkan hemma, han gav henne paketet i handen och sade: Här kommer din förste man tillbaka hem till dig. Han vill tala med dig om spiken i sitt huvud. Sedan kan du komma till mig och tala om din arma själ!
Därmed red prosten hem igen. Nästa dag kom änkan Lotta Andersdotter till prästgården och biktade sitt brott, och på kvällen samma dag hängde hon sig i mjölkkammaren i gården.
– Just i dä gråa huset däroppe, slutade Jonas Petter.
Alla tittade åt gården. Jonas Petter kände till alla brott och grymma gärningar, som hustrur i Konga härad hade begått mot sina män sedan hundra år tillbaka, men Robert tyckte inte att han skulle berätta om dem i en flickas närvaro. Elin hade tittat rakt fram och hela tiden betett sig som om hon ingenting hade hört. Jonas Petter menade kanske att Gladans dotter måste vara härdad.
Under schaletten som flickan hade framdragen över pannan vek hennes ögon undan åt alla håll, så att Robert inte kunde få fatt i dem. Hon visade sig inte sällskaplig. Och han vände halvt ryggen åt henne och började tala till Arvid på baksätet: I Karlshamn ämnade han köpa en bok, där han kunde lära sig tala det amerikanska språket; det skulle han säkert hinna med under överseglingen.
Det var sagt för att Elin skulle få höra det. För första gången visade sig hennes ögon under schaletten, och hon tittade närmare på ynglingen bredvid sig.
Han tittade genast tillbaka:
– Du kan få låna boken av mej, om du vill.
– Jag behöver den int’, svarade hon.
– Du kan väl int’ tala engelskan heller?
– Int’ än. Int’ förrän jag kommer i lann i Amerrka.
– Tror du, att du kan prata den rent så fort du bara stier i lann?
– Javisst.
– Nää?
– Jag behöver int’ lära mej språket Jag ska kunna’t ändå, när vi kommer fram, sade flickan tvärsäkert.
– Vem har sagt dä?
– Farbror Danjel, förstås.
Och hennes ögon såg nu in i hans, klara och trosvissa: Så hade Danjel sagt dem: Alla som var födda på nytt i Kristus skulle kunna tala engelska språket alldeles rent så snart de steg i land i Amerika.
Robert satt förbluffad: Det både hördes och syntes på henne, att hon trodde på detta löfte.
Elin fortsatte: Danjel hade låtit dem veta, att de inte skulle vara bekymrade för det främmande språket. Vid landstigningen skulle den helige Ande utgjutas över alla hans trogna, liksom det en gång skedde över apostlarna på den första pingstdagen. Sedan kunde de obehindrat tala och förstå det tungomål som brukades i landet.
– Du måste lära dej språket själv, förstås, tillade hon. För du lever int’ i anden än. Men vi annra behöver’at int’.
– Men kan dä vara sanning…?
– Tror du att farbror Danjel ljuer? Hon lät stucken. Eller tror du kanske att jag ljuer?
– Nää då! Nä, visst int’. Men…
Han ville inte gärna säga emot Elin, nu när de hade börjat samtala med varandra. Han ville helst hålla med om allt vad hon sade. Men inför Danjels löfte förmådde han inte helt gömma undan sina tvivel.
– Jag har allri hört talas om den där utgjutelsen förr, urskuldade han sig. Därföre blev jag lite häpen.
– Har du allri läst Apostlagärningarna? undrade hon, närmast medlidsamt.
– Jovisst, jovisst, dä har jag…
– Du kan läsa om pingestdan i annra kapitlet. Om du int’ tror på Danjel. Men han har allri ljugit för oss.
– … Å du menar då, att du hit’ behöver nåen lärobok i engelska språket?
– Nää.
– Si jag visste int’ dä. Därför blev jag lite undrande nyssens.
Arvid hade också lyssnat med förundran till Ulrikas dotter. Han hade inte blivit upptagen i Danjels tro, men husbonden menade att han hade gott hopp om sin dräng, som nog skulle bli uppväckt en vacker dag. Och vad han nu hade hört om det stora försteg i amerikanska språket, som åkianerna skulle få framför de andra, hade gjort honom fundersam.
De körde uppför en lång, brant backe, och manfolken steg av för att spara hästen. Arvid frågade Robert: Vad skulle man tänka om flickans påstående? Skulle det nya språket komma flytande ur åkianernas mun, så fort de kom fram till Amerika?
– Int’ tror jag på’at förrän jag själv får hör’at! svarade Robert bestämt.
– Däkan låter tvärsäker.
Det var sant som hon sade, medgav Robert: Det stod i bibeln att Anden en gång uppfyllde apostlarna, så att de kunde tala nya tungomål. Men det stod ingenting nämnt om att de också talade engelska språket på första pingstdagen. Förresten var engelskan inte uppfunnen på apostlarnas tid, det var nästan säkert. Så ännu visste ingen, om den helige Ande kunde lära någon att tala engelska.
Det kylnade till i luften och nordan började blåsa. Den sträva vinden stack som en rotborste i kindskinnet. De gamla frostsåren på Arvids näsa, som han ådragit sig vid timmerkörning under kalla vintrar, började färgas i rött och bli upprivna och slemmiga. På hästarna löddrade sig svetten och blev sittande som en tjock vit skorpa på bringorna. Glesa, hårda snökorn föll och blev liggande på vägen som utspillda risgryn. Utvandrarna satt stilla på skjutsarna timme efter timme, mil efter mil, och kylan började krypa in i kroppen på dem.
De hade hunnit över gränsen till ett annat landskap, som förr i världen hade varit ett annat rike: Danmark. Ännu rådde det hat mellan folken, som bodde på var sin sida om gränsen, sade Jonas Petter. När smålänningarna kom körande med sina foror, blev de ofredade av blekingarna, som var snarsinnade och stack med kniv, för de var av ett annat folkslag. Och deras kvinnor var hetare under lintyget än kvinnorna längre norr ut.
Utvandrarna åkte genom folklösa, obebyggda trakter. De körde igenom en skog med höga furor, där allting tedde sig öde och dött. Den kallades Ormaskogen, sade Jonas Petter, för stenskärven därinne kryllade av huggormar. Och huggormarna var giftigare i gadden här söder ut. Här brukade blekingarna ligga och lura, när smålänningarna kom vägen fram med sina lass, och här hade de båda olika folkslagen många gånger drabbat ihop. Om man glodde noga efter, så skulle man nog ännu på vägkanternas stenar se en och annan blodfläck efter de gamla slagsmålen. Här var liksom en helgad plats.
Jonas Petter hade själv varit med i Ormaskogen en gång och tumlat om med en hel svärm blekingar, som fräste och surrade omkring honom som bålgetingar en het sommardag och högg och stack honom lite varstans på kroppen. När han kom igen efter den resan, så var han söndrig och otät som ett såll över hela sin lekamen. Under flera månader framåt kunde han inte behålla några flytande vätskor i sig, för de rann ut genom hålen, som blekingarna hade stuckit på honom med sina knivar. Och det dröjde ett halvt år innan han kunde börja supa brännvin igen.
Robert spanade inåt den skumma och risiga Ormaskogen efter knivbeväpnade män, som vaktade på dem bakom stenarna. Men Jonas Petter förklarade, att det hade blivit fridsammare på blekingevägen de sista åren, och när man kom körande i ett så här stort sällskap, så kunde man känna sig nästan trygg för illasinnade män.
Jonas Petter pratade för att förkorta de åtta långa milens väg under hjulen. Robert öppnade grindarna och hade nu hunnit räkna till trettio stycken på resan. Grindarna hade kommit tätare sista stycket, de nalkades bebyggda orter igen.
Och skogen tog slut, och de körde in i en stor by. De var i Eringsboda, närapå halvvägs till Karlshamn. Det var deras första rasteställe. Skjutsarna stannade framför en stor byggnad, där det satt järnringar i väggarna för hästarnas grimskaft: Det var gästgivaregården. Folket steg av och hästarna spändes ifrån.
Både stora och små kände sig frusna och hade fått blåröda ansikten i blåsten. På barnen rann snoret ur näsorna; de stöpte talgljus, som det hette.
– Vi måste in å tina upp våra ungar! sade Kristina ängsligt.
Hon hade redan satt på sina barn de tjocka ullvantar, som hon hade stickat åt dem för resan, men barnen från Kärragärde var barhänta. Inga-Lenas sistfödda flicka, som bara var några månader gammal, började skrika. Hon låg någonstans djupt inne i ett stort bylte av ullschalar. Genom en liten öppning i schalarna talade modern lugnande till barnet. Danjel kom till och nickade och log åt den lilla genom öppningen: Den flickan var avlad uti hans sanna, gudaktiga äktenskap, sedan makarna började sitt liv i anden. Men inte heller fadern kunde tysta barnet. Så började den yngste pojken från Korpamoen också att ge hals, och uppmuntrad av detta instämmande skrek Danjels dotter ännu högre.
Sällskapet kom in i gästgivaregårdens skänkrum med två högljutt skrikande barn.
Gästgivarepigorna såg nästan varje dag forbönder uppifrån Småland, men i dag glodde de stort: För första gången hade bönderna medtagit sina hustrur och barn. Och deras ögon frågade: Vad skulle det nu tjäna till att dra med sig dibarn ut på landsvägarna denna kalla vår? Här inne var nu varmt, i skänkrummets stora spis brann en väldig brasa. Pigorna började värma opp mjölk åt barnen och koka kaffe åt de vuxna.
Utvandrarna slog sig ner i skänkrummet och öppnade på sina matsäcksskrin, skar långa skivor av limporna och täljde och karvade på de torkade fårbogarna. Jonas Petter och bröderna från Korpamoen tog ut ett halvstop brännvin som de delade på. Kristina hade bakat en potatispannkaka, som hon skar sönder och fördelade mellan make, barn och svåger. Men brödet fick de äta bart, ännu öppnade hon inte på smörasken.
Elden i spiseln brann friskt, och alla njöt av förflyttningen från vägen in i gästgivaregårdens värme. Både sinnen och lemmar tinade upp. Det luktade mat och brännvin, snus och tuggtobak, det osade smorläder och upphettat vadmalstyg, det doftade sött av modersmjölk, när kvinnorna gav di.
Folket från Korpamoen och Kärragärde satt och åt kring var sitt matsäcksskrin, men Jonas Petter satt ensam vid sitt. Han hade lämnat hustru och barn kvar. Det påstods att han hade givit sig i väg helt obetänkt: En kväll hade han haft ett långt gräl med sin hustru, och nästa morgon hade han börjat packa sin amerikakista. Men ingen kunde säga hur länge han haft den i tankarna. Han berättade gärna vad han visste om andra människor, men om sig själv och sitt yppade han aldrig något.
Kristina satt och tänkte att somliga i sällskapet ännu var främmande för varandra. En av resenärerna hade hon ännu inte bytt ett ord med, inte ens tagit i hand: Ulrika i Västergöhl. Hon hade före avresan sagt till morbror Danjel som sanningen var: Hon kunde inte lida den kvinnan. Var hon tvungen att ha henne till reskamrat? Danjel hade tagit fram bibeln och läst för henne om Jesu möte med skökan. Vad Frälsarn sade till henne, det hade han sagt till Ulrika: Synda icke härefter! Och Ulrika hade åtlytt honom: Hon hade lagt av sin gamla syndakropp. Nu var det Kristi kropp som levde i henne, och den som sade onda ord till Ulrika smädade också Kristus. Men Kristina kunde inte hjälpa det: Hon hade fortfarande lika svårt att fördraga henne.
Inte heller kunde hon märka någon skillnad på Ulrika mot förr. Hon var god mot sin dotter, och när hon talade till henne, var hon mild och len i orden. Men annars var hon lika grov och led i mun, som hon alltid hade varit. Och hennes sätt att glo på manfolk kunde man inte misstaga sig på: Då var det alltid någonting av Kom-ska-vi-gå-och-lägga-oss i ögonen. Hade hon inte i dag tittat på Karl Oskar på det sättet? Hon drog stor nytta av morbror Danjel, som länge hade fött och klätt både henne och dottern och nu betalade överfarten för dem båda till Amerika. Morbror var godtrogen och lätt att lura. Kanske Ulrika fortfarande bedrev sin hordom, när hon i smyg kom åt det. Åtminstone betedde hon sig som en brunstig grisaso.
Grann var hon ännu, det aset; det kunde ingen förneka. Nu satt hon där framför spiseln och redde ut sin dotters hår och knöt ett nytt, rött band i det, och den horan var så förnäm i uppsynen som om hon hade varit en drottning och hennes oäkta unge en prinsessa, som hon prydde till bröllop med en prins. Man kunde undra vilka dygder den kvinnan hade inplantat i sitt barn, den arma flickan, som måste gå i äldre kvinnors gamla avlagda kläder.
Sven, äldste pojken från Kärragärde, hade redan rivit sönder sin nya tröja mot en spik, och modern hade tagit fram lingarnsnystan och stoppnål för att laga hålet. Med Inga-Lena kom Kristina väl överens. Men Danjels hustru var lättrådd och låpig. Hon lät sin make styra, hon hade ingen egen vilja. Kristina skämdes litet över henne, kvinnor emellan.
Inga-Lena hade gett sitt spädbarn di, och befriad från schalarnas väldiga omhölje hade den lilla tegat en stund. Nu började flickan skrika igen. Modern knäppte åter upp sin tröja och försökte trösta henne med bröstet. Men den lilla gav ifrån sig vad hon redan hade ätit.
När Kristina såg lindebarnet kräkas gick hennes tankar till den förestående sjöfärden.
– Unnrar om vi blir sjösjuka på skeppet, sade hon.
– Sjösjukan ä ingen krämpa i själva livet, sade Karl Oskar.
– Man får spy, i alla fall.
– Jaa, Ulrika kastade en menande blick på Kristina. Dä känns väl som när en ä på tjocken.
Kristina blev eldröd i kinderna. Ulrika hade redan uppdagat hur det stod till med henne. De hade båda gått på avträdet så fort de kom hit, men de hade inte haft samma ärende, och Ulrika hade kommit efter henne. Och Kristina blev förargad över hettan i sitt ansikte: Varför skulle hon nu bli röd också? Hon var gift, och ingen annan man än Karl Oskar hade rört vid hennes kropp; hon hade rätt att bli med barn tusen gånger om hon ville. Skulle hon behöva skämmas för den där kvinnan, som fött fyra oäktingar och släppt till sig åt hundratals manfolk?
Barnet ville inte ha mer di. När Inga-Lena åter knäppte igen tröjan om sina bröst sade hon:
– Men di säjer, att sjösjukan ä plågsam.
– Ä du rädd, Inga-Lena? frågade Danjel.
– Nää, visst int’. Den ängsliga stämman motsade henne. Men när en allri har seglat förr…
Danjel gick fram till hustrun och lade handen på hennes axel:
– Kommer du int’ ihåg mina ord? Har du glömt va jag har sagt dej?
– Nä, visst inte, käre Danjel!
– Den människa som har Kristus i sig behöver inte frukta den sjukan. Hon tål sjöen, fast hon ä ovan.
– Ja, jag vill tro’at, käre make…
Och Danjel inpräntade det noga i hustrun: Den som hade blivit född på nytt kunde fara över alla hav i världen utan att bli sjösjuk. Den som levde i tron på Kristus tålde sjön överallt; om han färdades över smala floder eller vida oceaner, så förblev han lika sund och mådde lika väl.
– Ja, käre Danjel, jag tror’at. Jag ä int’ rädd mer.
Och Inga-Lena klappade tillgivet sin makes hand.
– Tror du int’ att du kan bli sjösjuk, du som annra? frågade Karl Oskar, som förvånad hade lyssnat.
Bonden från Kärragärde log stillsamt:
– Nää! Därför att jag tror att Kristus har dött på korset för mina synder.
– Du är en tvivlare, Kal Oska! sade Ulrika i Västergöhl. Men det var ingen förebråelse i rösten.
– Gud ska överbevisa honom, när vi kommer på skeppet, sade Danjel.
Ulrika ville hjälpa Danjel att förklara:
– Du vet väl, Kal Oska: Dä står i bibeln att Jesus hade stigit på ett skepp mä sina lärjungar. Dä blev en hiskelig storm, men ingen ble sjösjuk. Om Jesus eller nåen av lärjungarna hade behövt kräkas, så hade dä säkert stått. Men dä står int’ ett ord om’at hos evangelisten. Och dä kan du väl begripa, Kal Oska: När en människa har Kristi kropp uti sin, så kan hon allri mer bli illamåendes.
Karl Oskar gav till en fnysning, men teg. Vad tjänade det till att ge sig i dispyt med åkianerna?
För Kristina lät det som en hädelse, när hon hörde Frälsarns namn nämnas av Ulrika på detta sätt, alldeles som man kunde tänka sig honom liggande på en båt, sjösjuk och spyende. Han var Guds son, han kunde väl inte få några krämpor, men även om han fick tandvärk eller blev ömfotad eller fick andra mänskliga åkommor, så kunde han lätt ha botat sig själv, liksom han botade så många andra. Ulrika nyttjade sådana talesätt i andliga ting, att ingen förnuftig varelse kunde tro på hennes förbättring och omvändelse. Vem kunde föreställa sig att Kristus bodde i denna gamla fördärvade skökokropp?
Kristina vände sig till Danjel:
– Berta i Idemo sa, att de gifta fruntimren blir sjukare än annra på sjöen.
– Int’ om di lever i anden.
– Men di meste fruntimren lever i köttet, inföll Ulrika. Di kan göra horungar i äkta sängar också.
Hon var förnärmad över den missaktning, som Kristina visade henne, och nu sökte hon betala igen så snart hon kom åt. Men Kristina hade föresatt sig att inte svara på de skitord, som den kvinnan gav henne; de skulle få gå tillbaka till sin hemort.
Robert satt förargad över att ingen hade frågat honom hur det förhöll sig med sjösjukan, han som hade kunskaper om den från böcker. Nu lyckades han få in ett ord:
– Skeppsfebern å koleran ä möcke farligare än sjösjukan, ska jag säja er!
Han skulle börja med en beskrivning på dessa sjukdomar, men av sin bror fick han en blick, som inte kunde misstydas, och så kom han av sig redan i begynnelsen.
De skulle rasta några timmar. När nu alla hade ätit sig väl mätta, lade sig Danjel Andreasson ned på knä på golvet och tackade med hög röst Gud för maten. Hans matbön var så högljudd, att den hördes ända ut i köket, och gästgivarepigorna tittade undrande in genom dörren: En av forbönderna från Småland ropade knäliggande till Gud – ett märkvärdigt följe, som hade kommit vägen förbi i dag!
Kristina lade locket på matsäcksskrinet: Det var nog klokt att hon inte hade öppnat på smörasken. Det skulle vara tusen mil till Nordamerika, och ännu hade de inte färdats stort mer än tre – smöret skulle nog gå åt.
4
Frampå kvällen fortsatte utvandrarna sin färd. Det var ett skjutshåll till Möljeryd, som skulle bli deras nästa rastställe, och därifrån gick vägen över Bredåkra till Karlshamn.
Det artade sig till mildare väder. Snön hade smält, det tjocknade i luften, och ett lätt duggregn föll. De kunde snart se, att våren var längre framskriden här nere i Blekinge än därhemma. I vägkanterna var gräset redan långt, i dikena blänkte hästhovarna fram, och knopparna på träden var tjocka och uppsvällda. I de trakterna kunde de snart börja röra i jorden.
Hästarna började tröttna av sina tunga lass och ville gå fot för fot till och med i nedförsbackarna. Vid varje längre uppförsbacke steg karlarna av och gick, på Jonas Petters skjuts satt flickan ensam kvar.
Jaså, Elin trodde att hon inte behövde lära sig engelskan ur Roberts bok: den skulle komma färdig på en gång ur hennes mun, liksom de parthiska, elamitiska och phrygiska språken en gång kom från apostlarnas tungor, så att folk trodde att de var fulla av sött vin. Hur kunde de tro det förresten: Ju mer full och drucken en människa blev, ju sämre talade hon, sluddrade och stammade och dreglade sig. Men flickan behövde i alla fall veta mer om landet, som hon skulle flytta till. Vad visste hon om Nordamerikanska Republikens beskaffenhet? Vad visste hon om Unionen, dess styrelsesätt, lagskipning, religionsväsende och järnbanor? Han undrade. Säkert tarvade hon mer upplysning och kunskap.
Det kunde aldrig skada, att han visade Elin vad han visste om Förenta Staterna, det skadade varken honom eller henne.
Men innan han visste i vilken ända han skulle börja med upplysningen, sade hon, nästan förtroligt:
– Vet du: Jag är rädd för Amerrka!
– Rädd? Varför dä?
– För allt ä främmat, förstås. Kanske folk ä elaka mot nykomlingar.
– Ånää! Nää! Dä kan jag tala om för dej: Du behöver int’ va rädd. Di har så lite fruntimmer i Amerrka, att di ä rädda om dom som gull å ädla stenar! Du blir omskött som ett spädbarn! Du får nästan allt vad du vill! Du behöver inte ängslas för nåenting!
Elin visste alltså inte, hur fint det var ställt för kvinnorna i Förenta Staterna? Nu skulle han uppmuntra henne genom att beskriva det:
Amerikanerna bemötte alla kvinnor, gamla som unga, fula som vackra, som om de hade varit dronningar och prinsessor och omhuldade dem och vårdade dem som om de hade varit pärlor och diamanter. Aldrig behövde de förrätta tunga och lortiga sysslor. Det var inte som i Sverige. De fick gå rena och vita och tvättade om händerna hela dagarna. En piga i Amerika gick lika snygg och städad som sin matmor. För det var tillåtet för alla kvinnor att vara fint klädda. Det var inte som här. Alla fruntimmer hade rättighet att bära hatt på huvudet, den rättigheten var inskriven i Republikens lagar. Det var strängt förbjudet att håna eller chikanera någon simpel kvinna för att liksom herrskapsfruntimmer hade tagit på sig hatt. Det var inte som här. Förresten så fanns det inga simpla kvinnor och inga herrskapsfruar, utan bara likställda fruntimmer.
I Nordamerikanska Republiken var det manfolken som betjänade kvinnorna, inte omvänt som här. Om en karl blev anfallen och slagen av en kvinna, så hade han ingen rätt att försvara sig. För lagen var inte som här. Utomhus fick ingen karl gå närmare en kvinna än tre steg, om hon inte själv tillät det eller rentut befallde honom att göra det. Inomhus gällde två stegs avstånd mellan könen, enligt lagen. Den karl som ville gå en amerikanska närmare än två steg, måste först gifta sig med henne. Lagen var inte som här.
Så hon behövde inte gå och vara rädd i Amerika. Om en karl tilltalade en kvinna utomhus, så hade hon rätt att skicka efter polis och begära skydd. Om han bara beskedligt frågade henne om vägen, så kunde hon låta häkta honom genast eller kräva en summa på en gång av honom för brutet äktenskapslöfte, om hon behövde penningar genast. Vilket hon nu tyckte var bäst, vilket hon nu ville: Kvinnorna hade alltid sin fria vilja i Förenta Staterna. Så inte behövde hon gå omkring och vara ängslig där borta.
När en karl i Unionen svek och lurade en kvinna, blev han först halshuggen och sedan hängd; det hände nästan aldrig att han gjorde om sin gärning. Och nuförtiden fanns det nästan inga trolösa och lögnaktiga och bedrägliga manfolk kvar där borta, de var utrotade och fördärvade. Inte behövde hon gå och vara rädd i Amerika.
Medan skjutsen kom en fjärdingsväg närmare Förenta Staterna fick en av dess blivande invånare veta sanningen om kvinnornas lott i landet. Och Elin kände sig lugnad och blev styrkt och glad och förtröstansfull. Hon litade på hans ord. Hon sade: Hon kände redan på sig att hon skulle trivas gott i sitt nya hemland.
Robert och Elin satt så ihopträngda på vagnssätet, att de inte kunde komma närmare varandra. Skjutsen skakade och vaggade, flickan kröp ihop i sina kläder, huttrade och gäspade. Och bäst som Robert satt mitt inne i en beskrivning av anläggningen av järnbanor i Unionen, föll hennes huvud plötsligt ned mot hans axel. Han avbröt sig, närmast förskräckt. Flickans huvud gled längre ned och lade sig mot hans bröst. Vad betydde detta? Vad ville hon? Vad menade hon att han nu skulle göra med henne? Han satt stel som en styrstång, men hennes huvud låg kvar. Och så såg han: Hon hade somnat. Hon sov med sin lilla späda flickkropp vilande mot hans.
Hon somnade bäst som han, till hennes egen nytta, satt och upplyste henne om Förenta Staternas beskaffenhet. Han var litet besviken på tösen. Men nu hade han fått henne här så gott som i sin famn, för första gången låg en flickas huvud mot hans bröst. Sådant hände på äventyrets skjuts – bara efter fem mils väg. Hur många mil var kvar – långt, långt skulle detta äventyr bli…!
Så småningom vaggades han själv av vagnens rörelser in i sömnen. Och Jonas Petter nändes inte väcka honom vid nästa grind, utan hans dräng fick stiga av och öppna.
Robert hade slutligen somnat ifrån grindarna på amerikavägen, han räknade dem inte mer.
5
Tidigt nästa morgon körde de tre skjutsarna in på Karlshamns gator och stannade vid hamnen. Från ett torn i stadens kyrka hälsades de av en klocka, som slog sju långsamma, högtidliga slag. Livet i sjöstaden började komma i gång för dagen. Sillfiskarna hade nyss kommit in från havet med nattens fångst, och medan de gjorde fast sina båtar i hamnen stod stadens pigor redan på kajen med sina korgar och väntade på den färska småsillen. Framför ett hus med skylten Sunessons Skeppshandel höll en boddräng på att sopa trappan med en lång björkriskvast. I morgonens luft låg lukterna av fisk, tjära, hampa, sill, salt och hav.
Utvakade och frusna, stela och styva i kropparna efter ett långt stillasittande steg utvandrarna av sina skjutsar. Manfolken gick undan litet så att de fick svängrum med sina armar när de skulle liva upp sig med åkarbrasa. Kvinnorna sysslade med barnen, som blivit väckta innan de var fullsövda och nu gnällde och kinkade. De kände sig alla mer eller mindre olustiga till sinnes efter natten, ingen var morgonnyter.
Och en vass, genomträngande kall blåst svepte utifrån in över hamnen och välkomnade utvandrarna till havet.
För första gången såg de ut över ett vatten utan att skönja någon strand på den andra sidan.
De var framme vid det hav, som de skulle befara, detta hav öppnade sig nu för dem och mötte dem med sin vind – det skickade i förväg emot dem sin stränga, avkylande vind, som ville det skrämma och utmana dem: Kom hit ut! Ni ska få känna på! Männen slog upp tröjkragarna kring halsen och kvinnorna drog sina ullschalar tätare omkring sina barn och sig själva: Det var då en obarmhärtig blåst, som de hade i sjöstäderna. Den skar genom både skinn och ben, det kändes som om den trängde ända in i ryggmärgen. Aldrig blåste det så grymt därhemma på landbacken, varken höst eller vår, sommar eller vinter. Huh! Huh! Det hjälpte inte ens med tjockt bondevadmal på kroppen.
Jordens folk mötte havet, och de hade knappast hunnit se ut över det, förrän deras ögon tårades i vinden.
Karlarna i fiskebåtarna tittade nyfiket på det främmande följet, som hade stannat vid hamnen med sina höga lass och sina skrikande barn. Ett par manfolk, klädda som herremän, spatserade långsamt förbi och tittade ett slag på den lilla skaran, halvt roade: Några stycken gråa, tvättäkta vadmalsbönder med sina ärbara schaletthustrur och sina bleknosiga, snoriga ungar, ett par bondpojkar i nysydda kläder, som var för vida och sköt ut sina stora påsar både fram och bak – tröjor och byxor, slarvigt ihoptråcklade av någon byskräddare. Och hela foror av gamla kistor, blommiga nattsäckar, flätkorgar och skrin och knyten – folk uppifrån landbacken som skulle ut på långresa över sjön. Vad hade de fått för en oroas klåda i sina själar, dessa arma satar?
Det tycktes som om Karl Oskar, som hade ombestyrt överfarten för dem alla, också skulle bli överhuvudet för dem under resan. Ingen i sällskapet företog sig något av vikt utan att fråga honom till.
Han gick fram till en sillfiskare och sporde efter inkomna skepp i hamnen: Han hade tingat skeppslägenhet till Amerika – – – var kunde skeppet ligga?
Fiskaren granskade bonden och gav hans nya, präktiga stövlar en värderande blick: Jo, det hade kommit in en amerikafarare i går natt, en brigg, Charlotta, som hörde hemma här i stan. Den låg för ankar därborta i yttre hamnen – kanske det var den gamla skorven?
Namnet stämde. Och Karl Oskar såg utåt hamnen i den riktning som fiskarens pekfinger utvisade.
– Är dä Charlotta? Vårat skepp?
– Ackurat, ja!
Alla tittade ivrigt utåt, på den båt, som fiskaren hade pekat ut för dem. De stod tysta och såg. Det var en tystnad av snopenhet, undran, ängslan och besvikelse bland utvandrarna: Kunde det verkligen vara deras fartyg?
Det blev Kristina som med fem ord skulle säga ut vad alla stod och tänkte:
– Ä vårat skepp så litet?
Knappast någon av dem hade sett segelfartyg annat än på avbildningar. De hade föreställt sig dem större än denna båt. Och det fartyg som skulle segla med dem över den väldiga Oceanen hade de tänkt sig mycket större. Nu utbredde sig havet så vitt framför dem och bredvid detta hav syntes dem deras skepp så försvinnande litet, inför vattnet som det skulle överfara förminskades det och blev så ömkligt och oansenligt.
– Båten ä större än ni tror. Den ser liten ut på det här avståndet, sade Robert.
Han försökte kväva sin känsla av besvikelse inför anblicken av Charlotta och ville uppmuntra de andra i sällskapet. Han pekade:
– Titta på masterna! Har nåen sett så höga master?
Nu hade ingen av dem åsynen av några andra master på skepp att jämföra med i sitt minne. På det lilla fartyget, som hade ankrat strax innanför klippön som låg där mitt i hamninloppet, vajade två master, och de reste sig högre mot himlen än de allra längsta träden i skogen. Mastspirorna syntes vara lika höga som skeppet var långt. Robert tänkte: Kanske han själv hade varit med om att fälla de träd, som han nu såg där ute som nakna, smäckra stammar – kanske han hade huggit de furor, som tagits från sin orörlighets platser i skogen för att förflyttas till havet, för att liksom omplanteras – de mastträd som under återstoden av sin livstid skulle gunga omkring på havet och bäras av vatten istället för jord.
Karl Oskar undrade när de kunde få stiga på skeppet. Sillfiskaren sade att Charlotta skulle ligga här och lasta styckegods också, och eftersom skutan nyss hade kommit i hamn hade den inte tagit in någon last ännu. Det skulle nog dröja flera dagar, innan passagerare togs ombord på amerikaseglaren.
Här kunde de nu inte stå i blåsten längre med frysande och kinkande barn. De var tvungna att skaffa sig något kvarter under sin väntan på inskeppningen. Den tjänstaktige fiskaren visade dem till Majas Värdshus, beläget strax i en till hamnen angränsande gränd: Det var huset bakom krogen Hoppet där borta — där skulle de säkert få logi.
Utvandrarnas skjutsar fortsatte till det anvisade kvarteret. Endast Robert blev stående kvar vid hamnen.
Han stod där ensam och såg ut över havet.
De andra ropade på honom flera gånger. Men han svarade inte.