På Nordsjön mötte utvandrarna det första ovädret.
Det blåste upp på kvällen; vid midnatt beräknade skepparen vindstyrkan till nionde graden, amiral Beauforts skala. Charlotta seglade med bottenrevade märssegel. Och i skeppsjournalen skrev förste styrman: Storm.
1
Robert:
Han vaknade: Något tungt hade rullat över honom. Det var hans brors kropp.
Som vanligt hade han somnat bredvid Karl Oskar i deras koj. Han hade redan hunnit drömma. Drömmen hade rört sig kring ett ord: dösjö.
Han stod på akterdäck i skymningen, och någon av besättningskarlarna sade: Det börjar gå dösjö. Det lät otäckt – alldeles som om de hade börjat segla över en sjö, där de skulle dö. Av segelmakarn fick han veta vad det betydde: det var kvarlevor av gamla stormar, som inte hade kommit till ro. Det var gengångare och gastar på havet, vågor som spökade, som kom rullande från de hav, där något skepp nyss hade seglat i sank, som kom med bud från de drunknade, från de döda, som berättade om sin undergång.
Någon sade: Dösjön varslar om storm. Han har gått över på nordvästen.
Runt omkring skeppet uppreste sig branta, höga kullar, vita i topparna, som svällde och jäste upp som brödbullar i bakugnen. Bäst han stod där slog en våg upp och sköljde däcket över halva bredden. Han stod i vägen och han fick sina byxor blötta ända upp på låren. Han blev skrämd och skulle springa därifrån, men så fick han se en av jungmännen, en pojke som var jämnårig med honom, stå och skratta åt hans våta byxor. Då låtsade han om ingenting, han stod kvar.
Havet hade han hittills mest känt som ett stilla vattenplask mot skrovet om nätterna. Men det fromma, fredliga havet började förvandlas: ett odjur med tusen höga, skumfräsande pucklar ringlade sig kring fartyget. Han hörde förste styrmans befallning: Täck över storluckan!
Just som han skulle vrida vattnet ur sina blöta byxor, som slafsade kring benen, blev hela däcket plötsligt en brant, hal nedförsbacke. Briggen Charlotta vältrade sig på sidan. Med båda händerna grep han tag i relingen för att inte ramla omkull. Charlotta låg på sidan – medan han med händerna höll sig fast. Han väntade i ångest tills skeppet reste sig igen – men bara för att lägga sig på andra sidan: nedförsbacke blev uppförsbacke.
Han ville stanna här uppe, han var rädd att visa sig feg. Men med ens hisnade han och kände det som om magsäcken hade börjat rulla runt inne i honom. Vad var detta? Vad kom det åt honom? Hade han inte läst i naturläran om det som kom över honom: ”Genom den gungande rörelse, som skeppen sålunda erhålla på hafwen, få owana människor som resa till sjöss…” Och nu såg han att det fanns bara ett par, tre passagerare kvar på däck. Då var han inte den fegaste. Han gick ner och lade sig i sin koj.
Från andra sidan segelduksväggen, där fruntimren låg, hörde han ett stort jämmer: En av kvinnorna hade skållat sig svårt uppe i kabyssen, när hon skulle laga sitt kvällsmål: En gryta med kokande vatten hade i sjögången vält över hennes ena fot. Kvinnan därinne skrek: Jag ska klaga för kaptenen… klaga för kaptenen… Men på denna sidan segelduksväggen hördes en skrovlig karlröst: Jävla fåror tell fruntimmer! Ska skepparn stå och hålla i deras grytor så att de inte välter? De får väl för djävulen passa opp på sjön!
En flicka som låg svårt sjuk i en halsböld brukade jämra sig. Men hon hördes inte i kväll.
Så hade han somnat, men ordet borrade sig in i hans huvud, det gnagde som en navare därinne: Dösjö. Dösjö. DÖSJÖ.
Det var natt och ogenomträngligt mörker. Han låg på kojens innerplats, broderns tunga kropp hade vältrat sig över honom och trängde honom mot väggen. Karl Oskar sov. I mörkret hördes manfolk vända sig på bäddarna, snarka, stånka, kasta upp, släppa sig, tala i sömnen, bedja böner, svära och förbanna.
Karl Oskar rullade tillbaka till sin plats. Han följde med, deras madrass sjönk ned. Han grep tag i broderns axlar: deras bädd sjönk. Ingenting tog emot. Han låg ovanpå sin bror och de sjönk tillsammans – mot havets botten.
Han klängde sig fast vid broderns skuldror och fick fram ett kvävt pip:
– Kal Oska…!
Då slutade deras koj att sjunka. Den höjde sig igen. Åter vältrade sig broderns kropp över hans. Åter blev det hans tur att sjunka med brodern över sig. Ingen botten tog emot, han sjönk och sjönk. Nu måste de vara djupt under vattnet: De hade seglat i sank!
Han hörde sig själv skrika:
– Vi sänker oss!
Karl Oskar vaknade till. Han mumlade i sin halvsömn:
– Dä stormar bara! va töst.
Det stormade. Ett oavbrutet dån hördes från havet på andra sidan skrovets vägg, likt åskmullret efter ljungeldens slungade spjut. Vattenmassan där ute, som hittills stilla och tåligt hade burit deras skepp på sin rygg som ett fromt lastdjur, hade nu blivit ett vilddjur med skummande och fradgande käftar, och det reste sig med alla sina rörliga pucklar, som ville det kasta sin börda ifrån sig. Det hade nafsat efter honom. Där hängde hans genomblöta byxor ovanför kojen: Havet hade slickat på honom med sin blöta tunga.
Och nu låg han och sjönk: Nu hade det sväljt honom. Det slickade honom på benen i dag, i natt sväljde det honom.
Han ville spy. Luften började tryta honom när han skulle dra andan.
– Kal Oska! Ä vi i sank! Har vi sjunket?
Ännu hade inte vattnet runnit in. Men när skrovet bräcktes sönder, när plankorna bröts av, när det slogs hål i väggen här – då skulle havet på en gång rusa in till dem och dränka dem.
– Kal Oska… Känner du int’ att vi sjunker…?
– Dä ä bara sjösjukan.
De båda bröderna låg och rullade om varandra. Deras koj gick upp och ned. Och den äldre förklarade: de sjönk ned på båda sidorna. Skeppet gick som en vagga när det stormade.
– Men här ä kvalmigt i natt, pustade Karl Oskar och vände sig på andra sidan.
Det hördes att även han plågades. Men han hade inte varit sjösjuk en enda gång ännu. Han tog en stadig sup malörtsbrännvin på fastande mage varje morgon; han menade, att det höll hans kropp i ordning.
De hade täckt över storluckan däruppe, för sjöarnas skull, som spolade över däck. Men därmed hade de också täppt till alla hål som släppte in luft till dem här nere. Därför blev det så påträngande kvavt här i natt. Andedräkten han drog in i sitt bröst var begagnad andedräkt. Hans medresande hade nyttjat den, män och kvinnor hade dragit den genom sina halsar, gubbar och käringar hade haft den i sina sura munnar. Nu var den inte andedräkt längre, här fanns ingen luft mer att bruka. Han drog ett andetag: Det är det sista. Luften räcker inte till för flera. Den tryter, det finns inte luft till ett andetag till. Det här är kanske mitt sista i livet. Kanske det går att dra in en gång till, kanske om jag tar ett litet kort…
Men det blir det allra sista andetaget. Nästa gång kan jag inte…
Luften stals från hans strupe och han hisnade av förfäran: han skulle dö.
Han snappade efter andan i korta, stötiga tag:
– Kal Oska… Jag blir ihälkvavd…!
– Du har lika möcke loft som jag. Töst bara!
Ett eldsken fladdrade till ovanför dem. Jonas Petter hade tänt ett talgljus.
– Ställ int’ te ellsvåda, din djävel! hördes en grov röst genom mörkret.
– Jag sir int’ å spy i skummet, stånkade Jonas Petter. Dä rinner breve kärlet.
Och han släckte inte ljuset förrän han var färdig med sina uppkastningar för den gången.
Robert andades, luften tröt honom vid varje andetag, men räckte alltid till för ett nytt. Människor omkring honom stönade, pustade, svor, spydde, bad till Gud, jämrade sig och grät.
Briggen Charlotta seglade med dem alla genom natten över ett hav med fräsande, blöta tungor, som slickade fartygets kropp på alla sidor. Natten var mörk och stjärnlös med en lågt svepande molnfäll. Uppe på däck lyste två ljus, det gröna på styrbord och det röda på babord, men de lyste svagt med sina fotogenbrännare i mörkrets och ovädrets omkramning: Två små klena lanternor på ett svart, rasande hav, två små ljus i en liten värld som rörde sig över djupet på ett stort och upprört vatten.
Men i den lilla världen levde nära hundra människor ihopträngda.
Robert lyssnade till ljuden från de överbrytande sjöarna: det dånade, plaskade och rann när de sköljde över däcket däruppe. En mäktig vattenmängd kom rusande, det smällde till och den studsade tillbaka. När vågen brast sönder mot däcket, steg ljudet till ett dån, som täppte till i örat som en stor örfil. Det började plaska och porla – vattnet fördelade sig i små rännilar över däcksplankorna, rann som en översvämmande källa och gick tillbaka ned i sitt hem igen. Vågen kom, slog sönder sig mot fartyget och gick tillbaka ner i sjön. Den nästa kom, den hårda dunsen, vattnet kastade sig över däcket, och så kom brusandet, sorlandet och bortrinnandet. Så låg han och lyssnade till våg efter våg och hörde hur skeppet varje gång befriade sig från havets utsträckta tunga och undgick vilddjurets gap: Briggen Charlotta höll sig ännu kvar på vattnet.
Ett spädbarn skrek ihållande på andra sidan segelduksväggen. Det lät som ett jamande från en pinad katt. En katt – det var inget barn han hörde skrika, det var en katt. Det var den gamla katten som han en gång hade dränkt i Kvarnbäcken, katten i säcken som inte ville sjunka. Därinne låg han och kvävdes långsamt. Han jamade ynkligt. Säcken sjönk inte förrän han hade kastat flera stenar på den. Och katten jamade, han jamade hela tiden, han hade jamat i många år, ända sedan han dränktes. Och nu jamade han. där innanför förhänget. Och själv låg han här och kvävdes, inknuten i en säck, som höll på att sjunka.
Hans straff väntade honom: Han skulle dö på samma sätt som katten.
Över hela hans kropp klibbade svetten som en kall, blöt duk mot skinnet. Och han knäppte sina händer: Han hade inte bett någon aftonbön i kväll innan han somnade. När han nu hade bett den, grep han åter tag i broderns axel.
– Kal Oska… Söte, lille… Jag ä rädd…
– Va stilla bara! Dä stormar väl över.
– Men jag ä rädd jag dör…
– Ingen kan göra nået, begriper du väl.
Nej, ingen kunde göra någonting. Alla de hundra människor som låg här inom skeppsskrovet var tvungna att ligga stilla och vänta, de kunde inte göra något annat. Skeppet kunde sjunka med dem alla och inga spår av det som hände skulle synas på vattnet, ingen i världen skulle få veta, hur de dog, ingen skulle känna deras gravar. På några minuter skulle de alla försvinna ur världen och vara borta för evig tid, och snart skulle det vara som om de aldrig hade levat. Och ingen kunde göra någonting. Här nere låg de i säckens djup när havet kom in till dem, fyllde deras munnar med vatten, fyllde deras ögon och öron och strupar med vatten, när det kvävde dem – som katten kvävdes i säcken i Kvarnabäcken.
Det fanns ingen annan än Gud att be till.
– Kal Oska…?
– Va vill du?
– Jag dränkte en katt i bäcken en gång. Han plågades innan han dog. Tror du jag kan få förlåtelse för’at?
– Va ä dä där för prat?
– Jag hör hur katten jamar här inne…
– Du yrar ju!
Men Robert bad till Gud om förlåtelse för vad han hade gjort med katten i Kvarnabäcken. Därefter kändes det som om hans förfäran släppte något.
Han låg och andades i korta tag. Men plötsligt täppte det till både i näsborrarna och i munnen: Han kände en seg, rinnande vätska i ansiktet. Det var någonting som rann och droppade ned på honom från kojen ovanför. I mörkret såg han inte vad det var, men han behövde inte se det, lukten sade honom det.
Stanken från spyorna överföll honom. Han reste sig, tumlade över broderns kropp och kom ut ur kojen. Ut… Ut…! Han skulle dö, strax skulle han det, om han inte kom ut härifrån. Han famlade sig fram i mörkret emellan de tätt sammanpackade reskamraterna. Golvet sjönk undan och hans fötter hasade ner i en håla, golvet steg upp och blev en brant backe framför hans fot. Han kom ut i den smala gången längs långskeppet, han gick som på gänglor. Han halkade i golvets spyor, de stänkte i hans ansikte, han spottade, han torkade sig med händerna, han stönade. Ut – ut i luften! Här skulle han dö. Det vämjeliga och stinkande tvingade sig in i honom och stoppades allt djupare ned i hans strupe och fyllde och täppte. Upp… upp på däck!
Han nådde trappan vid storluckan, han försökte kravla sig uppför den på händer och fötter. Men luckan satt fast, han ryckte och slet, han kunde inte skjuta undan den, han kom inte längre. Säcken var igensydd, han kom inte ut ur den, han skulle kvävas ihjäl här nere. Från däck hörde han besättningskarlar ropa och skrika: En djävla körare!… Surra…! Surra…! Den djävulen! Surra…!
Det går dösjö. Dösjö. DÖSJÖ.
Robert blev liggande på trappan, spyende: Han befriade sig. Han låg där tills han kände ett par starka armar kring sin kropp – ett par armar, som drog honom tillbaka till kojen.
– Dä ä bara sjösjukan, sade Karl Oskar.
Men under denna fasans första stormnatt var Robert, för första gången i sitt liv, med om att dö.
2
Kristina:
Repgungan här på logen var färdig: Oxtömmens båda ändar var fästade uppe i takbjälkarna. Gungan var så hög att hon hisnade när hon tittade uppåt. De brukade sitta två flickor bredvid varandra i den och hålla varandra i händerna. Man satt tryggare på det sättet. Men de skrek till när gungan gick i stora svängar. Och den som blev rädd hoppade ur. Nu skulle hon åka ensam och det var vådligt.
Hon klättrade upp och satte sig i repgungan, fattade tag med en hand i vardera tömstjälken och höll sig fast. Så sparkade hon med fötterna mot loggolvet och satte fart.
Du har ju alltid tyckt så mycket om att gunga, sade Karl Oskar.
Men en gång ramlade hon ur gungan och slog sönder sig i knäet så att det blev benröta och hon skickades till Berta i Idemo. Där kom Karl Oskar in i köket, han var en lång karl med en stor näsa. Hon satt stilla på stolen hela tiden han var inne. För hon haltade när hon gick, och hur det var så ville hon inte visa honom att hon haltade. Men vi skall gifta oss nu, sade han, och så satt hon där och sydde på sitt blåa brudtäcke.
Om hon inte hade ramlat ur gungan, så hade hon inte kommit till Berta i Idemo och träffat Karl Oskar, och då hade hon inte heller följt med honom på skeppet till Nordamerika. Hela hennes liv bestämdes den dagen då hon satte upp en gunga på logen av oxtömmen.
Men det får inte komma någonting på sängtäcket här. Jag måste hålla vårt brudtäcke rent. Vi skall nyttja det i Amerika, när vi skall sätta bo igen.
Hon gungade, äntligen fick hon åka gunga så mycket hon ville, ingen sade något om det. Men hon måste hålla sig fast med båda händerna, för hon åkte högre och högre, hon åkte baklänges upp mot taket, hon åkte framlänges tillbaka, hon sjönk ned mot golvet, och det var så djupt under henne, att hon hisnade när hon tittade nedåt. Om hon föll ut skulle hon ramla och slå ihjäl sig. Hon grep hårdare i repen, som skar in i händerna, så att det gjorde ont.
Det var farligt att gunga så här fort, det susade för hennes öron, hon ville sakta av. Men det gick inte. Hur skulle hon bära sig åt? Hon kunde inte få något fäste med fötterna. Hur lätt kunde hon inte ramla ur. De borde alltid sitta två i gungan, så att de kunde hålla sig i varandra. Det kändes mycket tryggare. Varför kom inte Karl Oskar? Hon hade velat hålla i Karl Oskar.
Här satt hon som uppe i skyarna och djupt där nere under henne låg logens golv.
Hon skrek till: Hon måste stanna gungan.
Hon väckte sig själv med sitt skrik. Lill-Märta låg på hennes arm och gnällde svagt i sömnen, som en hundvalp. Hennes händer och kinder var så goda och varma. Små barn kändes alltid varma, de värmde sin mors händer. Ungarna var krya, Gud vare lov. Och alla var de på överfart till Nordamerika, där de åter skulle sätta bo.
Hon måste vara försiktig så att det inte kommer någonting på täcket. Men hon har ingenting mer att ge ifrån sig. Sista gången var det grönaktigt, som kornas idisslade gräsfoder, rena gallan. Nu är det slut, någon gång måste det ta slut. Men så länge det fanns något att bli fri från, så blev hon befriad. Nu kan hon inte bli befriad mer.
Barnungar skriker, det är inte hennes barn. Det är väl Eva, Inga-Lenas lilla. Stackars Inga-Lena, den lilla är sjuk. Hon är inte halvårsgammal – det är vådligt med en så liten här ute på sjön! Stackars Inga-Lena – hon har mycket att beställa, och ingen hjälp har hon av Danjel. Hon alldeles fördärvar sig för hans skull.
Nu gungade hon igen. Hon flög upp genom luften, hon föll ned igen, fram och tillbaka åkte hon. Hon slungades genom rymderna, fram och tillbaka. Krampaktigt höll hon sig fast med båda händerna. Hon ville hoppa ur, hon ville komma ner till golvet igen.
Hur långt var det ner? Hon tittade: Golvet var borta.
Förskräckelsen skar till i henne, hennes händer grep förtvivlade tag i sängkättens grova bräder, medan skeppet rullade och hon sjönk och sjönk. Det fanns inte något golv mer, som tog emot hennes fötter. Hon föll och föll – och ingenting tog emot henne.
För det fanns ingen botten.
Å, hon ville komma ner, hon ville vila, hon ville lägga sig ned och vila mot något som tog emot henne, något mjukt och gott, i en famn som slöt henne till sig. Hon ville ned till en botten.
Å, hon törstade! Det brände i halsen, i munnen tuggade hon glöd och aska. Men hon orkade inte räcka ut handen efter stopamåttet med vatten, som stod bredvid britsen. Hon tyade inte röra sina händer, inte flytta sina fötter, inte flytta sitt huvud. Hon orkade aldrig röra sig mer.
Sjösjukan angriper mest gifta fruntimmer… Och när ett havande fruntimmer är sjöfarande, men icke van vid hav och segling… Men det gjorde detsamma. Allting gjorde detsamma nu. Ingenting kunde hända henne mer. Och vad som än hände, så skulle hon inte sträcka ut handen eller resa på huvudet. Hon hade bara en önskan: att få ligga så här stilla, stilla, stilla. Slippa röra sig mer. Slippa röra sig mer här i livet. Ligga så här stilla tills det tog slut.
Men hustrur som var med barn, de skulle plågas dubbelt, därför att de var med barn. Han skall färdas fritt, den här göken, sade Karl Oskar. Vi lurar skepparn med honom. Men hon betalade överfarten med sin plåga. Tre barn omkring henne, ett inne i henne – det ofödda därinne, vad det nu kunde vara.
Men det gjorde detsamma. Nu ville hon bara komma till en botten. Hon ville stanna i gungan. Hon ville bli stilla. Hon ville ligga stilla och vila mot något mjukt. Men det fanns ingen botten.
Ingen annan än sjöbottnen.
Havet var djupt, vattnet var lent, havets botten var mjuk.
Å, så stilla hon skulle vila där!
Den som blev rädd, när gungan gick för högt, kunde hoppa ur. Andra flickor hoppade ur. Men hon tyckte om att åka högt. Hon brukade inte bli rädd.
Kristina från Korpamoen åkte repgunga. Hon slungades upp i skyarna, hon for genom rymder utan ände och slut, hon sjönk ner i djup utan botten.
Och den här gungan kunde hon inte hoppa ur.
3
Inga-Lena:
Det hände när hon stod uppe i kabyssen och stekte fläsk. Hon hade skurit upp ett sidstycke i skivor och lagt dem i stekpannan; då kom djävulen till henne och viskade: Du skall inte lita på det. Du skall inte tro att det är sant. Du skall inte tro att du mer än någon annan… Och plötsligt blev hon yrslig i huvudet och förslappad och utmattad i alla lemmar. Hon störtade bort till en pyts och kastade upp.
Kanske berodde det på lukten från fläsket, som fräste i pannan: Det var gult i fettet och osade härsket när det kom över elden.
Hon var tvungen att gå ned och luta huvudet i sin koj ett slag. Runtomkring henne låg de i den obarmhärtiga sjukan, manfolk och fruntimmer, och spydde som kattor. Men de var världens barn. De troende var förskonade från sjösjukan. Var hon nu gripen av samma krämpa som de oomvända? Hon bad en bön till Gud om hjälp i sin kropps svaghet, så lade hon in lite mera kamfer i påsen mot sjösjukan, som var knuten om magen, och tog in en matsked droppar av De fyra slagen.
När de skulle äta kvällsmålet, fick hon knappt ner en enda tugga. Det stekta, härskna fläsket bara växte och förmerades i hennes mun. Skeppsfläsket hade aldrig smakat gott, men i dag var det oätligt. Men hon tordes inte tala om för sin make hur det var fatt med henne, han fick inte märka någonting av hennes kropps elände, hon ville hålla sin sjuka i doldom.
Danjel frågade varför hon satte maten åsido. Hon svarade: Hon hade ätit litet på eftermiddagen, när hon lagade mellanmålet åt barnen.
Hon tänkte: Det skall gå över. Jag måste bli rask igen, för makens och barnens skull. Och vår lilla är sjuk, ingen vet hur det går med henne.
Men när hon skulle stiga upp för att gå tillbaka till kabyssen med matkärlen, nekade benen att bära henne. Hon smög sig till kojen och lade sig.
Ulrika i Västergöhl kom fram och tittade på henne med forskande blickar:
– Du ä grönblek i synen. Ä du klen, Inga-Lena?
Hustrun från Kärragärde teg. Hur skulle hon kunna yppa sanningen?
Ulrika i Västergöhl var rask, hon mådde lika väl på sjön som på landbacken. Nu var hon nästan det enda fruntimret, som kunde gå uppe vid sin fulla hälsa här i skeppsrummet. Där såg hon för exempel hur Kristina i Korpamoen plågades illa, där hon låg och grymtade på sin bädd som en grisande sugga. Alla som levde i köttet blev sjuka, med syndarna hade Herren ingen förskoning. Men hon, Ulrika, gick fri. För den som levde i den sanna tron tålde sjön överallt. Den människa, som hade Kristi kropp uti sin, hon kunde inte bli illamående.
Men hur var det nu ställt med Inga-Lena? Hon var ju också en av Herrens trogna.
– Har du fallit i sjösjukan?
– Jag ä rädd för’at, kved Inga-Lena.
– Kan dä va sanning?
– Ja… Men va ska Danjel säja om jag int’ kan stia opp? Va ska jag ta mej te?
Ulrika var frisk och full av fröjd. Hon kunde trösta en bedrövad, och nu ville hon säga Inga-Lena: Hon skulle hålla modet uppe. Det fanns väl ännu några kvarlevor i henne av den gamla människan, som hon var tvungen att ge ifrån sig. Kanske hade hon ännu några rester i sig av sin syndakropp, som hon måste lämna. Så kanhända var det bara nyttigt för henne att kräkas. Ja, hon hade säkert något i sig som hon var tvungen att bli kvitt; hon skulle känna sig både renare och lättare och gladare och kryare efteråt. När det inte fanns det minsta lilla smul kvar i hennes kropp av den gamla människan, så skulle Jesus trivas mycket bättre hos henne.
Men medan Ulrika gick vidare, beskådande sjösjukans härjningar bland världens barn på deras skepp, låg Inga-Lena i sin koj och grät – grät av sorg över att hon inte kunde vara sin make till lags.
Han fick snart med egna ögon se vad som hade hänt med henne: Just som han kom till hennes koj, blev sjukan henne övermäktig, och han fick skynda till med pytsen.
– Min kära maka…! Han ropade till förskräckt.
– Ja, käre Danjel…
– Dä va därför som du satte maten åsido?
– Jaa. Dä ä sant, käre Danjel!
– Du lägger dej sjuk! Ä din tro för klen?
– Min käre, söte make, förlåt mej!
– Har du lyssnat till Fienden? Har du betvivlat…?
Men förebråelsen i Danjel Andreassons stämma var hitintills endast en blid, stilla förebråelse.
Inga-Lena låg där på sin säng och famlade efter sin mans hand, medan hon övergivet grät och snyftade: Det var sant: Hon hade tvivlat.
Danjel sänkte huvudet som efter ett slag: Varje obevakad stund var Djävulen nära och försökte lura och bedra och narra den stackars människan, så att hon tvivlade på att Gud skulle hjälpa henne i hennes elände.
Hans hustru erkände nu hela sanningen: I sitt stilla sinne hade hon någon gång undrat, om det kunde vara sant att de som bekände sig till Åke Svenssons lära skulle slippa sjösjukan på amerikafärden. Hon tyckte att det lät lite märkvärdigt, och hon hade inte trott att det kunde vara synd att undra bara. Och i dag när hon stod uppe i kokhuset på skeppet och såg de rysliga böljorna och hörde hur stormen började gorma och leva, så att deras båt hoppade som en kork på vattnet, så blev hon förskrämd: Hon började må illa inne i själva livet. Hon stod just och stekte fläsk och vände skivorna i pannan, när tvivlet kom över henne som värst: Hon undrade igen om det där om befrielsen från sjösjukan kunde vara sanning. Hon visste inte längre vad hon skulle tro. Hon tordes inte längre lita på att hon själv skulle gå fri. För hon kände i kroppen att hon strax skulle bli sjuk. Det var därför som hon började tvivla.
Hon begrep nu efteråt, att det var Djävulen som kom till henne, när hon stod däruppe och stekte fläsk. Men hon kände inte igen honom först.
– Han gör sej allti oigenkännlig, sade Danjel. Men litar du int’ på vår Gud, Inga-Lena? Tror du int’ att han har makt att frälsa dej från sjösjukan, om han vill?
Jo, det trodde hon visst. Hon hade bara undrat litet i sitt stilla sinne, det var så litet. Hon hade inte tänkt att det kunde göra något, om hon undrade och sporde så där litet…
– Men du vet att människan int’ får spörja å unnra! Varför täppte du int’ te örat för Fienden?
Danjel blev litet strängare i rösten, men djupast var hans bedrövelse, och han gav sin hustru kärleksfulla förmaningar: Hon fick aldrig, aldrig släppa sitt tag i tron, hon måste alltid klänga sig fast vid den. Det behövdes bara en liten släpphänthet för att en människa skulle falla och gå förlorad, och nu hade hon varit släpphänt medan hon stod och lagade middagsmålet däruppe i kokhuset.
Inga-Lena behövde ge ifrån sig igen. Mannen höll fram pytsen åt henne.
När hon var färdig sade hon, som ville hon ändock ursäkta sig:
– Si, sjukan beror nock också på att jag går och ä så hård i livet. Jag har int’ haft nået utlopp på flere dygn.
– Ä dä int’ syndarns försvar, Inga-Lena?
– Nää. Jag vet’at, käre Danjel. Jag skulle va kryare, om jag fick rensa magen.
– Om dä hade varit Guds vilja, så skulle du ha fått öppning, svarade mannen.
– Jo, dä tror jag förstås…
– Men du litar int’ på Herren din Gud!
Det ville hon visst göra. Men hon önskade så innerligt nu att hon hade haft en kanna kärnmjölk att dricka här på skeppet. Kärnmjölken hade alltid hjälpt henne uppe på land, när hon var hårdlivad: När hon drack ett halvstop av den varenda dag, så höll sig hennes mage alltid i sin ordning.
– Grunna int’ på dä timliga nu, kära maka, förmanade Danjel och klappade milt sin sjösjuka hustrus hand. Nu ska du försona dej mä Jesus igen. Gör som Ulrika! Hon ä kry å rask! Hon tror att Herren hjälper sina trogna på sjön! Hon släpper int’ sin tro!
Och Inga-Lena kände en innerlig ånger och bad sin make förlåta henne för att hon hade gått och undrat och sport och tvivlat: hon hade inte haft bättre vett. Men när hon blev rask igen och fri från sjösjukan, så skulle hon aldrig tvivla mer. Hon visste ju så väl att Jesus både hade stillat stormen och gått på vattnet och förvandlat vattnet till vin, när han levde här på jorden. Hon visste så väl att han kunde frälsa henne från vilken krämpa han ville.
Danjel Andreasson böjde knä vid sin sjösjuka makas bädd och bad till Gud – han bad om mera kraft åt henne, så att hon säkrare kunde omfatta tron på världens Frälsare.
Under tiden låg Inga-Lena själv med sitt huvud fyllt av ängslans alla bekymmer: Hon måste åter bli rask, hon måste stå på sina ben snart igen. Vem skulle annars reda till födan åt hennes make, som varken kunde koka eller steka med någon ordning? Vem skulle annars se till att hans kläder var hela och rena både över och under? Han hade så lätt att slabba ner och lorta ner sig, han skulle inte bry sig om ifall han gick höljd i trasor och lump till sist. Om hon blev liggande här – vem skulle ge barnen mat? Och den lilla minsta som var sjuk, som hade något kvav i bröstet, vem skulle sköta henne? Mjölken i hennes bröst hade sinat här ute på sjön, så att hon hade varit tvungen att vänja av den späda Eva, och nu måste någon mata henne med tuggor. Om hon låg så här – vem skulle tugga maten åt barnet, som ännu inte hade fått egna tänder i mun? Och vem skulle se till att de andra ungarna blev ordentligt tvättade och påklädda om morgnarna och avklädda om kvällarna? Hennes make kunde inte hantera barnungar, han var så tafatt med allt sådant. Och vem skulle vaka över barnen när de lekte däruppe på däck, så att de inte sprang för nära kanten på båten och ramlade ner i havets djup? Ingen fanns det som kunde ta hand om de stackarna. Hennes kära behövde hennes hälsa och krafter – om hon blev liggande sjuk dygn efter dygn, så skulle hennes arme make och deras arma barn bli alldeles hjälplösa och övergivna här på skeppet.
Och medan Danjel bad om en starkare tro åt sin hustru låg hon själv och bad om styrka och kraft att stå på sina ben igen, så att hon kunde uträtta sina dagliga bestyr och vara de sina till hjälp – hon bad om kraft att stiga upp igen nästa morgon.
4
Danjel Andreasson:
Hans fötter sökte sig ett fäste på ett litet bräckligt skepp, några sköra plankor, som i stormen kastades omkring som hyvelspån på dessa fasans höga böljor. Men varje planka han trampade på svek hans fot och sjönk undan. Över det stora vattnet rådde mörkret, och mörkret ruvade nere på djupet. Och han hörde medmänniskorna utstöta sin klagan och sina jämmerrop, när smärtan rev med sina klor i deras bukar och inälvor och de ur innanmätena tömde ut allt det som de till sin timliga näring hade förtärt. Och de var alla rädda att fördränka sig på detta skepp i denna havsens storm. In i hans öron trängde syndarens skrämsel för döden och de oomvändas ångest för uppståndelsens och domens dag, då Konungen skall sitta på sin härlighets stol och skilja dem åt, den ena från den andra, såsom en herde skiljer fåren utifrån getterna, och säga till dem han icke känner: Gack bort ifrå mig, I förbannade, uti evinnerlig eld, som djävlenom och hans änglom tillredd är. Och han spanade efter Herrens änglar vid skeppsmasten, men såg intet av dem, ingen vingfjäder sken vit genom mörkret, och inte heller såg han någon ängel vid rodret som hjälpte skeppets styresman att styra.
Och han kände förskräckelsen nalkas, och den svaghet som han nyss sett gripa sin maka var honom själv nära. Han visste att tvivlets fara låg lurande även på honom. Var är du, min Gud? Är du inte här? Är inte du nära mig…? Och förskräckelsen kom honom närmare: Varför frågade han? Varför sporde han? Inte behövde han fråga därom, han borde väl veta, han som trodde. Det var icke människan tillåtet att fråga och spörja. Han skulle icke låta sig övermannas, tvivel och undran skulle motas bort: Gud måste vara här på skeppet. Han kunde söka Honom, han kunde gå till Honom när han ville och kasta sig i Hans famn.
Och Danjel flydde i den yttersta stunden till sin Gud – han slog upp sin medhavda bibel: den Allsmäktige ledde hans hand till Davids nittiotredje psalm:
”Herre… Wattuströmmarna upphäfwa sina böljor. De wågor i hafwet äro store och fräsa grufweliga; men Herren är ännu större i höjdene.”
Och ur orden på bibelns blad kom modet åter till hans hjärta: ”… men Herren är ännu större i höjdene…”
Vad vill du göra mig för illa, du höga, hemska bölja där ute? Herren är större än du! Och du gormande och dånande vind som blåser omkring oss i natt – jag rädes inte för dig: Herren är starkare än du! Och vad kan du göra för ont, du stora, vida, mörka hav som upphäver dig häromkring vårt skepp – Herren är mäktigare än du!
I psalmistens ord hade Gud givit sig tillkänna för Danjel Andreasson: Han var inte lämnad allena på briggen Charlotta i denna rysliga storm. Gud var honom lika nära här mittpå havet som på fasta landet hemma i Kärragärde. Han kunde gå lika tryggt på detta lilla ostadiga skepp som inne i de bastanta, timrade husen, som på fasta land byggts på hälleberg och jordfasta stenar.
Och medan fröjden häröver fyllde hans bröst skyndade han sig att omtala för plågade och förskräckta människor i närbelägna kojer, att Gud befann sig här bland dem på skeppet: De hade sin Gud med sig. Han seglade med dem över till Nordamerika. Och stormen som Han hade släppt lös var en prövningens storm: Han ville pröva deras tro och se om de litade på Honom.
Och till tröst och hugsvalelse för sina medresande läste han för dem ur Matteusevangeliet:
”Och Jesus steg i skeppet, och hans lärjungar följde honom. Och si, en stor storm växte upp i hafwet, så att vågen slog utöfwer skeppet; och han sof. Då gingo lärjungarna till och wäckte honom, sägande: Herre, fräls oss; wi förgås. Då sade han till dem: I klentrogne, hwi rädens I? Och han stod upp och näpste wädret och hafwet; och det wardt stilla lugnet. Men menniskorna förundrade sig och sade: Hwad är denne för en, att wädret och hafwet äro honom lydige.”
Bibelläsaren höjde sin stämma för att överrösta dånet från sjöarna som bröt mot skrovet. Men evangeliets ord förmådde inte tränga igenom de sjösjukas liknöjdhet: De var alltför djupt inkrupna i sin plåga. De hörde berättas om ett oväder på sjön för längesedan i tiden, om en storm på Jesu tid som hade blåst över och dött bort för tusentals år sedan. Vad angick dem denna händelse? De var sjöfarande på ett annat hav, i en annan tid, på ett annat skepp, och en annan storm hade växt upp, men Jesus steg inte in i deras skepp och stillade denna storm, han lät dem ligga där med sitt onda. I klentrogne, hwi rädens I? förebrådde han dem. Men han levde inte längre på jorden, han kom inte och hjälpte – hur kunde han så kalla dem klentrogna? Och själva deras sjukdom skyddade dem emot fruktan: De svårt sjösjuka var varken troende eller klentrogna, varken rädda eller modiga, där de låg i sina spyor orkade de varken tvivla eller tro. De var utanför – inkrupna i sin liknöjdhet, de var ingenting annat än: Lika nöjda.
Men Danjel Andreasson, som för sin tros skull ådragit sig landsförvisningens dom i hemorten, kunde nu hålla sina bibelförklaringar var han ville, inomhus och utomhus, på land och hav: Ingen länsman kom för att tillsluta hans mun, ingen präst beskyllde honom för att hava Djävulen. Så utlade han och förklarade berättelsen för sina medutvandrare:
Tig och var stilla! sade Jesus till havet. Och så snart han hade sagt till, lade sig vågen ner och var alldeles stilla, som en lydig hund lägger sig ner på golvet när hans husbonde befaller honom. Alla de förskräckliga havsens böljor, allt fräsande vatten och all högröstad vind – allt var bara att förlikna vid Guds arma kreatur och hundar, som kunde tjuta och ryta och väsnas och bullra, men som ögonblickligen stillade sig och höll ihop sina käftar, när deras husbonde sade ifrån till dem. Hur kunde då den människa som trodde på Frälsarn bli skrämd av en storm? Även på det här lilla klena, gungande skeppet vilade hon tryggt och roligt i den hand, som hade skapat henne. Hela världen vilade i den handen, som fågeln i sitt näste.
I ett sängbås bredvid Danjel låg Måns Jakob och hans maka FinaKajsa, och det gamla bondfolket från Öland var illa ansatt av sjösjukan. De låg där på en söndrig och sprucken halmmadrass, där stråna stack ut som spjut genom hålen och stack dem lite här och var på kroppen. Mannen var svårast däran, han skakade som i frossa, svarade inte på tilltal, bara jämrade sig. I sin yrsel talade han om sin slipsten, som han hade tagit med till Amerika åt sin son – han yrade om att den hade spruckit, att den hade gått sönder och blivit obrukelig. Slipstenen tryckte på honom ännu i sjösjukans inbillningar och förespeglingar; gamlingens ansikte blänkte av svett och var svartrandigt av det rinnande snusets rännilar, som hustrun stundom torkade av med en klut: Fina-Kajsa var ännu redig i tankarna och skötte om sin man, fast hon själv var klen och svårt fallen i sjösjukan.
Hon lyddes till Danjels förklaringar om Jesus på skeppet under stormen, hon talade med honom efteråt: De skulle aldrig ha begivit sig ut på havet, gubben hennes och hon, så gamla och usla som de var. När människor hade gått stadigt på land i mer än sextio år, så skulle de stanna kvar där under sina återstående dagar. Hon hade velat stanna hemma på gårn, men någonting hade farit i gubben så att han ville fara, och sonen i Nordamerika hade varit enträgen. Nu visste ingen om livet räckte för dem båda tills de kom fram. Det var skit med Måns Jakob, och detsamma var det med henne: Hon var också ett gammalt uselt skrälle, hon kände på sig att hon snart skulle ligga där och gapa och lukta as. Ja, vad skulle hon, gamla käringen, ute på havet att göra bara för att ligga här och pinas? Det kunde inte vara Guds vilja.
Men om hon ställdes inför Guds ansikte i nästa stund, så var hon inte rädd, hon trodde att hon kunde se Gud i ögonen. För hon hade för längesedan gjort upp med honom om sina synder.
Så lyssnade hustrun ett slag till mannens ojämna andetag och några ord som han släppte fram:
– Unnrar om slipet… Om stenen håller änna fram…
Även i gummans otvättade ansikte grodde lorten som utsädeskorn i alla rynkor, från hennes sura ögon rann en gul vätska. Hon reste upp huvudet i bädden och vände sig till Danjel, som satt bredvid sängen med bibeln på sina knän:
Hon undrade om det där havet i Palestina, som han nyss hade läst om – den där galileiska sjön som Frälsarn seglade på var väl inte på långt när så stor som det här havet? På sjön Genesaret kunde det väl inte stiga opp så höga böljor? Så det var kanske lätt för Jesus att göra underverk på den sjön, det var väl en skitsak för honom att stilla en storm på ett så litet vatten. Nu ville hon bara veta vad Danjel trodde: kanske vågorna på den här Nordsjön var för stora och kraftiga för honom, så att han inte mäktade med dem? Eller varför stillade han inte den här stormen, för det var väl många som hade bett honom om det, kunde hon tänka. Den hade rasat i så många timmar redan…
– Hjälpe’na Gud! utbrast Danjel i sin förfäran. Ä hon beredd att dö? Hon som int’ tror att Gud ä allsmäkti?
– Men jag unnrar bara varför vi int’ får nåen hjälp, när vi ligger här å pinas?
– Han har släppt lös ovädret för de otrognas skull. För di som tvivlar…
Måns Jakob där vid hustruns sida började åter kvida i sina kval:
– Fina-Kajsa…
– Ja, min gubbe lelle…?
– Fly mej vatten…!
Fina-Kajsa tog stopamåttet och höll det till makens mun. Sedan rättade hon till dynan under hans lurviga huvud, tog av sig sin huvudklut och torkade därmed svetten och snusvattnet från hans ansikte; hon hade inget annat till hands. Snuset hade blandat sig med svetten till en klibbig sörja, kluten blev nerfläckad och svart. Men hon torkade sig med den också i sitt eget ansikte, i det hon åter vände sig mot bibelförklararen.
– Di som betvivlar…?
Danjel Andreasson satt nära invid de gamlas sängbås, bibeln höll han uppslagen: Han ville förmana den åldriga sjuka kvinnan, som låg där i sina plågor för sin otros skull.
Men innan han fick ett ord mera från sina läppar föll bibeln från hans knän ner på mellandäckets golv – han släppte Den heliga Skrift för att istället fatta tag med båda sina händer i britsens bräder: Hisnandets svängande förnimmelse skär igenom hela hans kropp, från hjässan ner till fotens häl. Danjel lyftes plötsligt uppåt skyn och hela skeppsrummet uppfylldes med honom.
Vad sker mig nu, o Gud? Skeppet släpper sitt fäste på vattnet och med alla sina segels vingar höjer det sig nu till flykt upp mot himlen: Du, min Gud, käre – är stunden min nära? Är min stund redan kommen? Ska jag som Elias fara upp till Dig livs levande som jag sitter här vid denna bädd och förklarar ditt ord för en gammal kvinna, som jag tror var döende? Käre Herre – är detta skepp den skjuts som Du består mig på min himlafärd? Ja, du lyfter mig i höjden – jag känner det – jag är välsignad – men jag tappade Ditt ord, din Bibel – käre Herre förlåt mig – jag flyr till Dig – jag kommer…
Men strax sänktes skeppet ned igen och därmed Danjel med själ och kropp. Himlafärden gick tillbaka ner till jorden, han fick inte följa efter Elias på vägen. Och vid nedfarten kom med en gång den grymma smärtan över honom: Den kändes först som en åtstrypning av hans inälvor, sedan som en uppsvällning av hela innanmätet. Han kände att hans inälvor icke mera rymdes i hans kropps förvaringsrum: Alla sökte de sig ut, tvingade sig ut, pockade på nytt rum, beredde sig obevekligt väg.
På en gång övermannades han: Han föll framstupa ner på golvet, medan han häftigt tömde sig.
Skeppet var åter på vattnet, färden vände åter till jorden.
Och nästa morgon fann Danjel Andreasson liggande i sin koj, vridande sig i sjösjukans obarmhärtiga omfamning. När pinan någon stund släppte och hans klara tanke återvände, kom även hans förtvivlan och förkrosselse tillbaka. Då stammade han åter och åter samma bön, han bad den med skälvande mun: Han bad sin Gud om tillgift för den största av överträdelser, den grövsta av synder. Med märkena efter nattens spyor ännu kvarsittande som mångfärgade rosor och röda blomster i sitt munskägg bad han sin bön om nåd: O, Herre, vem kan väl bestå… Du stötte mig ner igen… tillbaka från Din himmel… O, Herre, vem kan väl inför Dig bestå?
En sjösjuk bad, och den bönen var en av Gud slagen mans.
5
Briggen Charlotta seglar genom det stora oväder och den grymma storm, som Herren i aprilvåren släppt ut i amerikafararnas väg över Nordsjöns vatten år 1850. På fartygets mellandäck, i dess trånga mage, ligger dess levande last, de sammanfösta människorna, kväljda av den sjukdom som uppkommer av skeppens gungande rörelser på haven, utstötande alla de ljud som är plågans vittnen. Fartyget rymmer en enda buk, men i denna dväljes många bukar, friska och sjuka, gamla och unga, barns och gamlingars, tillhörande omvända och oomvända, goda och onda. I dem alla river smärtan djupt med sina mångförgrenade klor, djupt nere i dessa stackars arma kroppar har äcklet och vämjelsen sina trygga förvaringsrum.
Briggen Charlotta seglar genom stormen med illabefinnandet i sin buk, som gäst och mellandäckslast.