1
”… Till stormen: tyst! han sade,
Till böljan: lägg dig ner!
Och böljan ner sig lade,
Och stormen röt ej mer.
I wattnets lugna spegel
Nedblickar solen skön;
Wi hisse wåra segel,
Och prise den,
som hört wår bön.”
(Morgonpsalm på briggen Charlottas däck, utvald av hemmansägaren Danjel Andreasson från Ljuder och sjungen när den svåra stormen hade stillat sig.)
Vädret förbättrades, luften blev ljummare. Det kom vackra dagar, då solen stannade länge på däck. Och under några dygn fick briggen Charlotta av Karlshamn en jämn akterlig vind, som gav god framfart.
När sjön hade lugnat sig försvann också oron och upproret i passagerarnas inälvor, när vädret stillade sig inträdde också stillhet i människornas innanmäten. De sjösjuka kvicknade till undan för undan, den ene efter den andre återkom till däck. Och uppe i kabyssen, som under stormdygnen varit nästan tom på folk, trängdes åter kvinnorna med sina kokkärl vid matlagningen, och lukten av kokande ärter och härsket fläsk trängde åter ut på däck och fördes med vinden ut över havet.
Utvandrarfartygets kurs var nu rakt sydvästlig; Charlotta seglade in i Engelska kanalen.
Jordens folk betraktade något undrande detta vatten, som icke såg ut som de hade föreställt sig det. Engelska kanalen – en kanal var för dem ett stort brett utfallsdike, grävt för att torrlägga sanka marker, mossar och kärr. Det hade föresvävat dem, att de nu skulle få segla genom en trång ränna, och de hade närt en önskan att få färdas över ett stycke mindre vatten, där de hade fasta land nära inpå sig på båda sidor, så att de kunde känna sig säkrare än ute på havet. Och så befanns det att Engelska kanalen inte var något dike, att dess vatten inte var mossbrunt av samma färg som överallt annorstädes, att böljorna här gick lika höga som annorstädes: Det befanns att denna kanal också var hav.
Men de begrep snart, att detta vatten var ett viktigt havets vägskäl, som många farkoster passerade: de fick varje dag se andra fartyg, de mötte fartyg, de fick sällskap med fartyg, de seglade förbi fartyg, de passerades av fartyg, de såg fartyg både större och mindre än deras eget, med främmande länders folk ombord, fartyg som förde flaggor i alla färger.
Och en vacker morgon fick de se land om styrbord. Det var en skimrande vit strand, som steg upp för dem. Landet därborta liknade en hög, brant vall. Det var Englands kust, sade besättningskarlarna. Det var klippor och berg av krita, som sken så vita i solskenet. Bakom stranden, längre in på land, uppreste sig höga torn och spiror; där bakom låg kyrkor, fästningar och slott. Och utvandrarna stod och såg över muren in i det främmande landet, de såg in i England, ett land som de seglade förbi och vars jord de aldrig skulle beträda. Det var det första främmande rike som de hade sett på så nära håll, och synen var märkvärdig för dem. Men det sällsammaste var denna vita vall, denna Englands granna, högbröstade strand, som uppstod för dem därborta. Den liknade en väldig, nykritad spis, en jättespiselmur, som havets vältrande vågkullar icke hade orkat vräka omkull. De trodde att detta var ett starkt rike, som hade sådana fästningar.
Den vita muren blev deras kvarblivande minne av England.
I Kanalen tätnade skeppen, här samlade sig mastträden från många länder, här hade de sjöfarande furorna stämt möte. Här reste sig mycket högre och grövre mastspiror än de båda från det svenska landet, som omplanterats på Charlotta, men de främmande masterna hörde kanske till andra släkten än barrträdens.
Efter en dag försvann även Englands vita strand ur utvandrarnas synvidd och åsyn och sjönk sakta ned i den kullriga sjön akterut. Och därmed tog de bortfarande ett avsked: detta stycke strand var det sista som de skulle se av Gamla världen. Nu skulle många dagar förgå innan de härnäst skådade land. Nu öppnade sig det stora havets rymd för dem, nu återstod dem allenast Oceanen.
Och när de nästa gång såg en strand stiga upp skulle den visa sig för ut, och det skulle vara Nya världen.
2
Utvandrarfartyget mötte nya stormar och oväder, men dess passagerare började vänja sig vid dem såsom vid någonting ofrånkomligen tillhörande deras nya tillvaro.
Den första tiden ombord hade de gärna talat om Sverige. Ännu var det mest bittra och hätska ord som fälldes, när de jämförde varandras lotter i hemorten. Men ju flera dagar som förgick efter avseglingen, desto längre tid förflöt det emellan de gånger, då de talade illa om landet som de kom ifrån. De hade en gång lämnat det, och det var liksom nog. Hemlandet låg bakom dem och var redan långt borta: hemlandet var redan en fjärran ort. Och det bjöd dem emot att tala illa om någon eller något som var så långt borta och som inte kunde höra dem. De ville inte baktala sitt hemland. De hade sina anhöriga där, och hela landet blev för dem liksom en anhörig. De hade lämnat denna anhörig, det räckte med det: de skulle väl aldrig återse vad de hade lämnat. De hade gjort upp med det rike som hade fött dem, de hade inget otalt med det längre.
Men en dag mötte de ett skepp med en flaggduk som de kände igen, som de hade sett i sin hemort: deras eget lands flagga var uppsatt i aktern. Utvandrarna stod häpna och glodde. Ännu kunde den tid som de hade färdats endast mätas i veckor, men de hade redan utstått storm och sjösjuka och de sjöfarandes alla besvär under många dryga dygn, dagar och nätter, så att det föresvävade dem att de hade seglat i månader. De tyckte att de hade kommit obegripligt långt bort i världen. De hade redan hunnit befara en ofattbart stor och vid vattenyta. Hemmen i landet som de hade bakom sig förekom dem så avlägsna, de låg redan i ett fjärran land. Och med ens var det landet dem nära: det kom till dem här ute på Oceanen; därborta, bara några hundra famnar från dem, måste det finnas människor från samma bygder som de själva, folk som talade samma tungomål som de. Där på skeppet fanns det kanske till och med någon som de kände hemifrån, ingen kunde veta.
Charlottas passagerare stod och såg på det mötande fartyget med den igenkännliga flaggduken, som vinkade åt dem på så kort håll. Det hade en kurs rakt motsatt deras egen: det seglade deras egen väg tillbaka. Människorna därborta skulle segla hem; deras eget skepp seglade bort, de andras seglade hem.
Hem – de överraskade sig med att fortfarande tänka på Sverige som sitt hem. Men ingen av dem hade något hem kvar i det land som de hade vänt ryggen till. De hade alla övergivit sina gamla boställen för att söka sig nya. Ändock – Sverige var hemma. Det var märkvärdigt, och de grunnade däröver.
Briggen Charlotta var lastad med sökare av nya hem. Hennes logerare var människor som lämnat sina gamla hem, men som ännu inte hade några nya. Utvandrarna var en skara hemlösa människor, kringströvande på havet. Detta skepp, där de gick fyrtio steg på längden och åtta på bredden, var deras tillflyktsort på jorden.
De var havets landstrykare, på Oceanen gick deras strövtåg fram och denna lilla brigg var deras nattlogi. Och på aftnarna, innan de kröp ner i sina kojer, såg de ut på vattnet, som utbredde sig kring deras härbärge: havets rymd mörknade mot natten, och i dunklet reste sig de fräsande, hotfulla vågkammarna, som blev backe upp och backe ner, som blev dalens djup och höjdens topp kring deras fartyg. Då kände de det stora djupet inunder öppna sig, och över dem kom en otrygghetens rysning och skälva: bara denna lilla ostadiga båt, som flöt omkring som en fjäder på vattnet, var deras boning och beskärm. De skulle nu lägga sig att sova i denna oroliga, kringkastade hemvist, nere i detta skepp skulle de sluta sina ögon. Hur vågade de? Hur vågade de somna där nere och betro sina liv och allt åt de sköra plankor, som inneslöt dem i detta rum?
Utvandrarna kände inte längre jordens närhet, de var utslängda på havet, lösslitna från sitt fäste, de var bortvillade i världen.
Ett hem var för detta jordens folk ett fredat, varaktigt ställe på marken, ett stillastående rum, ett hus med bastanta väggar och lyckta dörrar, med säkra lås och lämmar för, en lugn hydda på land, där de i trygghet och stillhet kunde gå till vila om kvällen.
Detta sitt hem hade de nu lämnat. Och nu mötte de ett fartyg, som seglade åt det håll, där det låg. De stod länge och tittade efter detta hemfarande fartyg. Det drog ihop sig och förminskades för deras ögon och det blev snart bara som en liten grå punkt på vattnet. Ett hemfarande svenskt skepp försvann åt det håll, varifrån deras eget hade kommit.
Utvandrarna hade mött en farkost, som seglade hem. Efteråt förstod de och kände mera än förr, att de själva seglade bort.