1
På läsidan av akterdäck satt Robert och Elin tätt bredvid varandra och stödde ryggarna mot en vägg av tågvirke. De satt och läste i en lärobok i engelska språket, som han hade tillhandlat sig i Karlshamn.
Det var en fridfull eftermiddagsvakt på Charlotta, som seglade makligt för svag bidevind. Utvandrarna satt i små grupper på däcket och slöade, maj månads sol sken över Atlantiska Oceanen, och en jämn och genomträngande lukt av stekt, härsket fläsk strömmade ut från kabyssen, som vanligt vid den tiden på dagen. Och två unga utvandrare satt för sig själv och läste: Om tungläge och läppställning vid nyttjandet av det engelska språket.
Roberts lärobok, smalpärmad och liten, knappt större än Lilla Katekesen, var en bok för menige man av allmogen: ”En handledning åt Invandrare, som vill inhämta nödtorftig kännedom om det engelska språket, för att något så när kunna taga sig fram därmed.” Det var precis vad Robert ville ha; han ämnade inte bli någon språklärd man, åtminstone inte till en början. Och bokhandlaren i Karlshamn hade sagt honom att boken var skriven för simpelt folk. Enkelhet och lättfattlighet hade i den fått taga företräde framför själva lärdomen. Men för Robert var handledningen mycket svårbegriplig: efter flera veckors resa hade han av alla de enkla och lättfattliga sidorna ännu inte hunnit läsa mer än tre.
I dag började han på den fjärde. I dag var det första gången som Elin och han läste ihop. Lyckligt nog behövde ju inte Elin lära sig engelska språket i förväg, eftersom den helige Ande skulle utgjuta sig över henne och alla åkianerna så snart de kom i land i Amerika, så att de genast obehindrat skulle kunna tala det nya tungomålet. Men hon blev nyfiken, när hon fick höra Robert nyttja ord ur det främmande språket. Hon ville redan nu inte vara okunnigare än han, hon ville vara med. Han tyckte också, att det inte på något sätt kunde skada henne, om hon redan nu fick veta litet om den svåra engelska munarten. När hon sedan en gång kom i land så hade hon redan gjort undan litet åt den helige Ande, och det kunde väl inte vara någon synd.
För engelskan var ett svårartat och knepigt språk för olärt folk. Det besvärligaste var att orden stavades på två alldeles olika sätt: först stod de tryckta på vanligt sätt, sedan stod de inom en klammer, stavade på ett helt annat vis: Ja, jag är en främling här – yes, I am a stranger here (Yäs, aj äm ä strehn’djör hihr) – Vad söker Ni efter? – What are you looking for? (hoåt ahr joh lok’ing får?) – Vad önskar Ni? – What do you wish to get? (hoåt doh joh oisch’ to get?) Han kunde inte begripa vad de här besynnerligheterna skulle tjäna till: det kunde väl inte vara någon nytta med att skriva och stava samma ord på två alldeles olika vis. Det vållade bara onödigt besvär och tidsspillan. Det var underligt att amerikanerna, som skulle vara så kloka, inte hade kunnat komma överens om att stava sitt språk på ett enda sätt. Det kunde förstås inte bero på någon skillnad folk emellan, för i Amerika var alla lika goda och ingen tog försteget framför den andre.
Ynglingen och flickan hade just börjat med Talövningar. De satt där med sina huvuden mycket tätt tillsammans, det var de alldeles tvungna till, eftersom de skulle titta i samma bok. Och de läste högt om tungans och läpparnas läge och ställning vid engelska språkets rätta bruk: ”När Engelsmännen och Amerikanerna tala, är tungan i regel längre tillbakadragen i munnen än när vi svenskar tala vårt hemlands tungomål. Läpparna röras mindre än i det svenska talet. De varken rundas eller framskjutas så mycket, ej heller dragas de i allmänhet så mycket isär. Att ingen framskjutning av läpparna äger rum är av stor vikt, särskilt vid frambringandet av det svåra sje-ljudet.”
– Begriper du’at? frågade han.
– Alltihop. Vartenda ord, ljög hon.
– Jag visar dej gärna, annars.
Och han putade långt ut med munnen: På det viset fick hon inte göra, när hon pratade engelska.
– Så illa sätter jag inte ut mun, när jag pratar svenska heller, svarade hon.
– Säj sje-ljudet! fortsatte Robert. Säj sjösjuk!
– Sjösjuk, eftersade flickan långsamt och allvarligt. Men han tyckte nog ändå, att hon putade ut något med läpparna.
– Sätt int’ fram mun! Säj’et om igen!
Hon upprepade ordet sjösjuk några gånger, medan hans ansikte närmade sig hennes, så att han ordentligt kunde följa läpparnas rörelser: hon ville gärna skjuta fram dem för långt i alla fall. Hon fick utsäga ordet ett halvtjog gånger, men riktigt belåten blev han inte. Till slut måste han röra med handen vid flickans mun och föra hennes läppar tillbaka en smula, medan hon upprepade sjösjuk ännu en gång. Och äntligen lyckades hon: Precis så skulle ordet sägas. Hon fick andra ord att uttala med sje-ljudet i, han fortsatte undervisningen med tillhjälp av sin hand och han tyckte att det gick mycket bra att lära bort engelska språket på detta sätt.
Mitt i lärostunden råkade han lägga märke till att Elin hade en liten och fin mun och att läpparna hade små, små hullhår, som just var litet fuktiga av vattenstänket nerifrån havet.
Och så skulle han lära flickan att hålla tungan långt tillbaka i munnen, som man måste göra när man talar engelska. För det var ju inte säkert att den helige Ande tänkte på allt sedan. Särskilt när hon sade bokstäverna d, e, l och n måste hon dra sin tunga så långt in hon kunde; det var viktiga bokstäver som kanske nyttjades varenda dag i Amerika.
Nu ville han först, för undervisningens skull, se hur hennes tunga var beskaffad. Han sade åt henne att räcka ut den.
Flickan lydde och ynglingen betraktade noga hennes utsträckta tunga, som till färgen var ljusröd som nymogna smultron och smal och spetsig som tungan på en katt. Han trodde nog att hon skulle kunna tala engelska språket med den om hon fick övning. Hon fick sitta med tungan utsträckt emot honom så länge att hon blev trött på det och drog in den igen: Räckte det inte snart? Då måste han säga henne att inlärandet av det svåra engelska språket krävde stort tålamod. Hon fick inte ledsna på undervisningen bara därför att hon var tvungen att hålla tungan ute ur munnen en liten stund. Det kunde nog hända att hon fick utstå större besvär innan hon lärt sig det nya språket.
Knappt hade Elin dragit in sin lilla tunga i munnen igen förrän Ulrika i Västergöhl ropade på sin dotter: Hon skulle hjälpa sin mor med kvällsmålet i kabyssen. Flickan lydde, hon sprang genast därifrån. Och Robert satt kvar, förargad: Så snart jag är tillsammans med Elin, har mor hennes alltid något viktigt för henne att bestyra. Ulrika kunde väl ha lagat kvällsmaten ensam och under tiden låtit sin dotter förkovra sig i engelska språket, nu när hon hade en god lärare.
Fredrik Mattsson, som kallades Amerikanarn, kom gående förbi i sin igenkännliga storrutiga rock. Robert passade på att visa honom sin språkbok och bad honom läsa ett stycke engelska högt. Men Amerikanarn slog ifrån sig: Inte i dag! En annan gång! Han hade läst i engelska böcker i flera år i Amerika, han var så trött på engelska språket. Han spatserade bara omkring för att vila sig. En annan dag skulle han läsa ur den där boken.
Robert hade flera gånger frågat honom om Nordamerikanska Republikens beskaffenhet, jordmån och styrelsesätt. Men Amerikanarn svarade bara: Han fick inte förråda någonting om det. För han hade lovat presidenten i Förenta Staterna att tiga. Presidenten blev en av hans bästa vänner i landet, medan han vistades där borta, de satt och söp och spelade kort tillsammans många nätter igenom, inga var bättre vänner än de båda. Och presidenten hade anförtrott honom de flesta av Republikens viktiga hemligheter – mot tysthetslöfte, förstås. Så därför kunde han ingenting säga. Åtminstone inte förrän Amerikas president löste honom från detta tysthetslöfte. För han var en ärlig och ordhållig man.
Det var somligt i Amerikanarns tal som Robert förundrade sig över.
Nu gick Fredrik och satte sig hos några yngre manfolk, som solade sig här på läsidan, och Robert följde efter och sällade sig till sällskapet. Amerikanarn brukade berätta om de olika sysslor han förrättade under de år då han vistades i Förenta Staterna, och för den som skulle fara dit kunde det vara lärorikt att höra på.
Den vittbefarne mannen satte sig med korslagda ben, stoppade ny kardus i sin pipa och tittade åt fören, åt väster – liksom ville han i detta väderstreck återkalla sina minnen från Amerika – och så började han:
Andra året han vistades i Förenta Staterna antog han en sysselsättning på ett skepp, som seglade omkring med last av horor på den Stora Mississippifloden. Den var lika bred som hela Sverige, horskeppet färdades utefter stränderna, och han skulle hålla uppsikt över lasten, fruntimren ombord. Det fanns över hundra horor på skeppet, så att det behövdes en uppsyningsman med ordningssinne. Natt och dag gick han med en läderrem om livet och vaktade dem, och i remmen bar han två stycken stora, skarpladdade pistoler. Han skulle avstyra och förkorta alla slagsmål som uppstod ombord, både emellan fruntimren själva och emellan fruntimren och de manfolk som de hade ihop det med. Om han inte kunde stilla de våldsamma på annat sätt, så fick han skjuta dem i benen. Han fick börja ett bra stycke nedanför knäet, och om inte det hjälpte, så fick han skjuta högre och högre upp undan för undan. Men på fruntimren var det inte tillåtet att skjuta högre upp än på det stället, där skrevet började, för de fick inte på något sätt störas eller skadas i sin näringsutövning. På manfolken däremot fick han fortsätta ända upp till hjässan, om de inte stillade sig. Det var en mycket ansvarsfull syssla, som han skötte på den där flodbåten.
Horskeppet seglade från stad till stad och på varje ställe låg det stilla några dygn, medan det kom manfolk ombord och affärerna bedrevs. Då var det den lugnaste tiden för honom, för fruntimren var rätt stillsamma när de omskötte sin näring.
Arbetet på skeppet var högt betalt, i lönen ingick föda och kläder och två fruntimmer om dygnet, om man ville nyttja dem. Några av de anställda på båten var unga och granna, men de flesta hade skött sin syssla i så många år, att det inte kom någon lust i kroppen på en, när man tittade på dem. Och någon riktig trivsel kände han aldrig i den där tjänsten på horskeppet på Mississippi. För den som skulle hålla över hundra horor i styr blev det aldrig någon riktig vila eller tid till eftertänksamhet. Det var oro och buller dygnet runt, dag och natt. Han var inte stark till hälsan heller på den tiden, för han gick med diarré för det heta klimatets skull. Och han hade alltid varit en eftertänksam människa, som hade behov av att få vara i stillhet och sansa sig en smula då och då. Den enda stunden på hela veckan när han fick ta ett vilans andetag var på söndagsförmiddagarna emellan tio och tolv, när skeppsprästen höll sin gudstjänst och predikade för de anställda: Då fick ingen bullra eller skjuta med pistol på skeppet, om det inte var alldeles nödvändigt, då blev det lite helg och andakt.
Men annars var det att begagna skjutvapnen nästan jämt. När hororna bets och klöstes och sparkades, så fanns det inget annat att göra. Annars hade en själv blivit biten och sönderklöst och ihjälsparkad. Så tjänsten hade sina osnygga sidor.
Och när de hade seglat upp och ned utefter floden några gånger, så tog han avsked från sysslan och gick i land. Han fick ett mycket gott tjänstebetyg av kaptenen, han hade betyget liggande kvar än där nere i sin sjömanskista, om det nu inte hade kommit bort under hans resor på alla haven i världen. Kaptenen skrev om honom i betyget att han hade ett pålitligt ordningssinne och ett gott handlag med horor, både under deras näringsutövning och deras frihet. Så han hade de bästa lovord från flodbåten, om han ville gå vidare på den banan. Men en man som han kunde det där arbetet inte ställa tillfreds i längden.
Fredrik Mattsson tystnade. De unga manfolk som satt omkring honom på däcket sneglade på varandra under lugg. Ingen av dem hade varit nära en kvinna sedan han lämnade sin hemort. I det trånga logiet på mellandäck kom väl knappast ens de gifta karlarna åt att stilla sin trängtan; kanske snek de sig till sina hustrur någon natt och gjorde det så tyst, att inte ett knyst hördes. Men alla de som inte hade hustrur ombord, som inte hade någon att smyga sig till, de fick gå där i sin trånad och plågas. Och föreställningarna om ett helt skepp, fullt med villiga kvinnor som när som helst var till reds, kittlade nu deras lystnad och eggade upp deras hemliga, tillbakaträngda begär.
Flera manfolk av passagerarna hade flockat sig kring Amerikanarn; det hade bildats en vid ring av åhörare kring mannen i den storrutiga rocken och alla satt stumma och andäktiga. Tystnaden kunde endast tydas som en önskan hos de kringsittande att berättaren skulle fortsätta. Han såg sig prövande omkring i sällskapet ett slag som om han ville fråga åhörarna vad de tänkte om hans upplevelser i Amerika. Så började han igen:
Amerikanerna hade många sällsporda inrättningar. I Förenta Staterna hade man också inrett bekväma ställen åt de fruntimmer, som ville förlusta sig med manfolk. Så fanns det i den stora staden Chicago ett hus, som man kunde kalla ett manhus, där det var manfolken som betjänade kvinnorna: ett ställe där karlarna var horor – där horeriet bedrevs liksom upp och nedvänt. Det var samma handel som på skeppet på floden, bara tvärtemot så att säga.
En gång på våren i april månad kom han och en kamrat till honom till Chicago för att söka arbete. Då råkade de på en krog ihop med föreståndarn för det där horhuset för kvinnor, som höll på och letade efter karlar som ville leja ut sig. Och det hade börjat knipa i magarna på både honom själv och kamraten: de tog knoget, efter litet betänkande. Det betalades hög dagspenning, och det frestade dem, förstås, och så var de litet nyfikna på själva tjänsten också, för de hade aldrig hört talas om en sådan förrättning förut, där man kunde få betalt för sådant, som man aldrig brukade begära ett öre för, som man gjorde bara för att en inte kunde låta bli ibland. De hade också varit ute i skogarna hela vintern, och de behövde lite ombyte. I timmerhyddorna hade de en lång tid levat bara bland manfolk, och somliga av dem började bli vettlösa därför att de inte fick nyttja kvinnor: sådant kan till slut slå sig på huvudet och hjärnan, om det vill sig illa. När säden aldrig sås ut, så kan den tränga uppåt skallen, så att det blir utväxter och elakheter på hjärnskålen. En doktor måste sticka hål på utväxterna, om vettet ska bevaras. Så de var inte grättna på fruntimmer heller efter denna vinter.
Nu fick de aldrig veta vad det var för kvinnor, som de betjänade, för alla som kom till manhuset hade masker för sina ansikten: de ville förstås inte bli igenkända. Det var kvinnfolk som var mycket hågade, men som inte kunde få ihop det med någon karl på vanligt vis. Det var fina och förnäma fruar, som hade sina äkta makar på långresor och som inte hade haft något nöje i sin säng på åratal, andra var vanställda av något lyte, så att de skyddes av manfolk och aldrig fick något tillbud. Men de allra flesta var kvinnor som hade blivit änkor, medan ungdomsblodet ännu var varmt och som hade fått inplantat i sig en så stark vana vid karlar, att de inte kunde bärga sig, när de blev allena. I det här huset stod nu alltid karlar färdiga åt dem, och vad kvinnorna kom dit för att få, det fick de: ingen kunde säga annat.
I början kändes det lite sällsport att alltid ligga med fruntimmer med betäckta ansikten, det var som om det alltid hade varit samma fruntimmer. En kände sig nästan som ett gift manfolk, som bara höll sig till sin hustru. Nu var det ju ofta stor skillnad på de andra kroppsdelarna, på allt det som var utanför ansiktet, men snart tänkte man inte på det. Man fäste sig inte vid skillnaderna, man hade annat att göra. I början var en ju som nysläppt på klöveråkern, men det varade inte så länge. Snart uträttade en bara det som en var anställd för att uträtta, sedan var man lika nöjd: man brydde sig inte om hur fruntimret var skapat. Någon enda gång kunde det hända att en kvinna var djärv och visade sitt ansikte blottat och bart, men det var förstås bara de granna som gjorde det. Kanske tänkte de att ett grant ansikte skulle göra en villigare, skulle underlätta knoget, så att säga. Och det var nog så riktigt tänkt.
Så mycket begrep en ju, när en hade betjänat ett par hundra stycken: De var inte sköna prinsessor alla som kom. Men ingen fick vara grätten och välja, alla skulle betjänas lika. Horhusföreståndaren hade utfärdat mycket stränga befallningar om det, det gick inte att snika sig ifrån. Men nu blev somliga aldrig förnöjda, utan det fanns de som var arga och skällde efteråt och påstod, att de inte hade fått vad de hade väntat för sina pengar, inte på långt när. Ja, det har ju alltid funnits kinkiga och besvärliga fruntimmer här på jorden: inte var det lätt att göra alla till lags.
Men de som snart blev förnöjda av knoget på manhuset och leddes vid det, det var kamraten och han själv. De undfägnades med stark och närande kost på huset, de åt kokta ägg och stora saftiga fårstekar och feta skinkor och soppor vartenda mål, det var ju vad kroppen krävde av en man som innehade en sådan befattning. Men i längden hjälpte det inte med kraftig föda. De bleknade och magrade och föll av. Efter ett par månaders anställning var de oigenkännliga i ansiktet, när de tittade sig i spegeln. Krafterna tog av, svagheten satte sig i knävecken, som kändes klena som halmstrån, benen vek sig under dem när de gick. De alldeles tynade bort. Kamraterna som fanns på manhuset för dem och som varit i tjänsten länge tedde sig som bara skeletten. De vacklade omkring i rummen och skramlade med knotorna. Inget manfolk orkade stanna kvar på stället mer än högst tre månader: den som stannade längre repade sig aldrig, utan miste för alla tider sin ungdomskraft. De där karlarna var redan fördärvade för hela livet.
Men kamraten och han slutade befattningen i tid, efter sex veckors anställning gick de tillbaka till skogarna. För hur det var så trivdes de bättre bland manfolken i timmerhyddan än bland kvinnorna på manhuset. Visserligen fick man ett särdeles gott samvete av detta arbete med fruntimren: man handlade väl emot sin nästa och gjorde henne gott, man offrade sig oegennyttigt på något sätt. Men varken han själv eller hans kamrat ville förspilla sin hälsa och ungdomskraft, även om det var för en god sak, även om de gjorde offret på barmhärtighetens altare, så att säga.
För en människa har skyldigheter mot sig själv också, slutade Fredrik.
Och när berättaren hade slutat blev det alldeles tyst i manfolkssällskapet däromkring under en stund: Ringen av åhörare satt bara och glodde på honom. Ingen av dem som hade lyssnat hittade de ord som passade att säga just då, efter berättelsen om manhuset i Chicago.
Men plötsligt gav en av de unga karlarna upp ett högt flatskratt. De andra tittade på honom. Den skrattande tystnade genast, röd av förlägenhet inför alla de andras ögon. Amerikanarn själv såg på honom med allvarsam och strängt prövande blick. Det var en djup förebråelse i denna blick: Hur bär du dig åt, din djävul? Har du inte vett att vara som folk? Han som hade skrattat det höga skrattet mötte en kränkt mans blick, han sade inte ett enda ord men det syntes på honom att han skämdes djupt. Och berättaren ville lära honom att skämmas.
Fredrik reste sig strax, nickade kort och gick därifrån.
2
Den dagen upptäckte Robert hemligheten med Amerikanarn. Han kom att tala om honom med segelmakare. Gubben talade om att Fredrik Mattsson och han var barnfödda i samma Blekingesocken, Asarum. Han hade känt Fredrik sedan denne låg i svepan. Karlen hade i alla tider varit en vigulant och storljugare och en glupande ulv på fruntimmer. Nu hade han ställt det mycket illa för sig därhemma: han hade på en gång fått tre kvinnor med barn, han var skyldig var och varannan människa, och han hade stryk att fordra av både den ene och den andre. Därför hade han passat på att smyga sig i väg till Nordamerika här ombord på Charlotta. Men innan han steg på denna båt hade han aldrig varit ute på sjön; han hade varit sjöman bara på landbacken. Och det var så långt ifrån att han hade varit i Amerika, att han aldrig i sitt liv förrän nu hade tagit ett steg utanför Asarum, sin hemsocken.
Snart begrep Robert att han var nästan den ende på fartyget som inte redan hade vetat sanningen om Fredrik Mattsson: Passagerarna hade kallat homom Amerikanarn – just därför att han aldrig hade varit i Amerika.
Ynglingen gick några dagar och kände sig litet lurad av sin vän i den storrutiga rocken, som inte hade velat anförtro honom vad han visste om Nordamerikas Förenta Stater. Efter detta skulle det bli värre för honom att tro på allt vad Fredrik sade: Ingen kunde komma ifrån att denne icke sade sanningen alltid.
Men Robert visste det om sig själv: När han skulle tala om något som han hade läst eller varit med om själv, så räckte det inte med sanningen alla gånger. Han stod där ibland och kunde inte komma vidare, han kom inte från stället, han var tvungen att hitta på något själv för att komma någonstans, för att komma ett stycke till. Längre fram kunde han sedan ta till sanningen igen. Och det märkvärdiga med lögnen var att den alltid fanns tillreds inne i huvudet när han behövde den. Och det var lätt och näpet att nyttja den. När han sedan var framme och det hela var färdigt, så var det ena så ihopblandat med det andra, att han inte kände någon skillnad – då var det sanning alltsammans.
Så var det nog för Amerikanarn också, när han berättade om alla de tjänster, som han hade skött under de år, då han hade vistats i Amerika. Att han aldrig hade varit i det landet betydde inte så mycket, när allt kom omkring. Han trodde säkert att han hade vistats där – och därför ljög han knappast i själva verket.
Om Gud hade menat att människorna aldrig behövde nyttja något annat än sanningen, så hade han väl inte ställt osanningen i världen. Han hade skapat lögnen därför att han begrep, att människorna inte skulle kunna reda sig utan den.