1
Utvandrarna, de bortvillade i världen, medförde en liten bok, Almanach för Året efter Frälsaren Christi födelse 1850, som de dagligen nyttjade. I tomrummet emellan dagens namn och bilderna av Kräftan, Vågen eller Väduren satte de ett litet kors för varje veckodag som gick. De ville åtminstone veta var de befann sig inom kalenderåret, när de inte kunde få veta var de befann sig på havet. På skeppet var alla dagar lika, söckendagar som helgdagar, sjöfolket förrättade sina sysslor på sabbaten som i söcknan. De skulle alldeles ha villat bort sig i tiden, liksom de nu hade gjort det i rummet, om de inte hade haft almanackan till hands. Korsen bredvid dagarna som förflöt gav deras liv stadga och begrepp. Hemma på landbacken satte de sådana kors bara de gånger, då de gick med en ko till tjuren, så att de skulle veta när de kunde vänta kalven.
I almanackan stod också väderleken förutspådd och utsatt: Klart, Mulet, Strömoln, Regn, Klara och Vackra Dagar. Stundom var det alldeles övermulet eller regnade det ihållande under Klara och Vackra Dagar, och de flesta gånger sken solen från morgon till kväll under Regndagarna. Någon gång stämde väderleken med almanackan.
Vinden var mestadels västan. Vädret var dem emot. Och den vind som hindrade dem och försinkade landstigningen – den kom från det land, där de skulle landstiga. De visste inte hur de skulle tyda det.
2
Utvandrarna hade seglat i fem veckor. Året hade hunnit långt in i maj, blomstermånaden.
Men nu levde jordens folk på havet, som inte uppvisade några av årstidens tecken: ur dess djup sköt inga växter, som berättade om höst eller vår, såning eller bärgsel. Havet grönskade icke, blommade icke. När nordan svepte kall och vattnet under himlen blev lika grått som himlen själv, liknade sjön gamla åkerfält med ruttnande stubb, och då kunde man gissa på vinter. Men när solen sken och havet låg lika blåskinande och stilla som de små sjöarna hemma i socknen, då gissade man på sommar. Vattnet uppenbarade icke årets tider för jordens folk.
Men i blomstermånaden kom det dagar, då luften flödade ljum över däcket: då visste de att våren hade inträtt på landbacken och de inandades girigt denna nya vind; kanske hade den blåst över åkrarna och gärdena därhemma. Dessa bönder på havet, som seglade från de odlade åkrarna i den ena världsdelen till de ouppbrutna i den andra, drog in luften i näsborrarna, undrande: hur långt hade vårningen framskridit i hemorten? Var havren sådd? Hade de rett landen till potäterna? Hade de brutit ur fårakättarna? Luktade åkrarna dynga efter regnskurarna? Stod kreaturen kvar i sina bås, råmande och längtande, eller var de utsläppta i markerna?
De kom från jorden, och de färdades till jorden. Havet var för dem bara en farled som de nyttjade, ett vatten som de måste fara över för att komma tillbaka till jorden. De befann sig på havet för att fara från ett land till ett annat. Och de kunde inte begripa sjöfolket ombord, som inte skulle fara någonstädes, som vistades ständigt på detta skepp, som bara for fram och tillbaka över denna sjö. Bönderna for i ett ärende, sjömännen for fram och tillbaka utan ärende.
De var bönder på långfart. De tyckte sig se samma vatten dag efter dag. För dem var sjön sig lik överallt: de kunde icke upptäcka någon skillnad emellan vattnet i Oceanen och vattnet i innanhavet Östersjön. Det stycke hav som ögonen kunde överblicka var inte större på det ena stället än på det andra. Och vad de såg i dag var detsamma som de såg i går: Hade de egentligen förflyttat sig?
Hjulen på en vagn rullar aldrig över en sten mer än en gång på samma resa. Men här var det som om samma våg dag efter dag hade lyft skeppet på sina axlar. När man färdades på land åkte man förbi olika trakter, skogar och ängar, backar och dalar, bäckar och sjöar. Men här på sjön omgavs de ständigt av samma vatten; de satt och glodde ut över ett öde vattenfält, där ingenting bröt av för deras ögon: det var detsamma överallt. Havet var stort och långt som en evighet, men det var också litet, ty det var bare en nejd, en enda trakt. Det var ständigt samma trakt, det var HAVET.
Och denna enahanda syn, som mötte jordens folk, vecka efter vecka ute på Oceanen, väckte en längtan: de hade velat se ett stycke grön mark snart, åtminstone ett träd, en buske, de skulle ha nöjt sig bara med en enbuske, ett skogens ogräs, de skulle ha glatt sig åt vad som helst, som växte och grönskade.
När nu under Vackra och Klara Dagar en ljum vind blåste in i deras näsor igenkände de våren. Men deras ögon saknade åsynen av årstiden. De satt på ett gammalt slitet och spetigt skeppsdäck och månaden maj bar inte fram några blomsterfång åt dem. Runtomkring deras fartyg höjde vågorna sina blågröna kullar, men backarna därhemma täcktes nu av gökabyxorna och smörblommorna, harsyran, hundkexen och humleblomstren. Och doften från vårblommornas kronor nådde icke fram till de bortfarande med vinden.
De gick miste om den här våren, för de var sökare av nya hem. De färdades bort, och de hade ännu svårt att föreställa sig, att bort en gång för dem kunde bli hem. Men de kände, att det för dem ändock måste bli så.
Briggen Charlottas passagerare skådade ut över en tom och öde vattentrakt, lika stor och dryg som den som Israels barn genomtågade, när de sökte sig fram till Gudslöftets land. Utvandrarna var en seglande karavan; deras skepp var den gungande kamelen, som bar dem över denna ofruktbara och tomma öken, denna vattnets vida trakt, som kallades Atlantiska Oceanen.
3
Under några Klara och Vackra dagar överfölls fartyget av en tjock dimma, som förminskade passagerarnas värld och gjorde deras trånga rum ännu trängre.
Dimman omsvepte briggen Charlotta med sin täta, gråa ullschal, så att de ombordvarandes synvidd kröp ihop till några famnar. Utanför skeppets värld fanns nu ingenting, såg de ingenting. Hela den levande världen bestod av detta gamla nötta däck. Världen för övrigt var bara något grått, segt, rått, undanglidande, ogenomträngligt – det var dimma. Världen var svept i ett yllene och fuktigt plagg. En klibbig, mjuk vägg hade byggts upp tätt inpå dem. Den tog bort masterna och seglen över deras huvuden, den flyttade in på däcket, den kröp in i skeppet. Den ökade deras retlighet lika mycket som den minskade deras rum. Dimmans fjun var mjuka och lätta, men de tryckte tunga på deras sinnen och gjorde dem nedstämda och missmodiga. Världen blev gråare och ledsammare. Utvandrarna blev lättretade och snarstuckna och grälade om allt det som inte var någonting att gräla om. I samspråket männen emellan försvann munterheten och det vänliga skämtet, och uppe i kabyssen slogs kvinnorna under matlagningen och nyttjade grytor och pannor som tillhyggen. Människorna tålde illa sig själva, och därför tålde de ännu sämre varandra.
Den gråa, mjuka väggen omslöt dem på alla sidor, stod över hela havet. De seglade in genom en vägg, hundratals mil tjock, och det tycktes dem att de seglade på måfå. Rörde sig deras skepp? Det föresvävade dem att Charlotta låg stilla som en ö på vattnet, fasttjudrad vid bottnen med osynliga järnkättingar. De kunde inte se att hon kom någonstans. Hon seglade, men kom ingenstans. Fartyget låg här i tjockan inlindad i en ullschal, som dolde och omsvepte hela jorden.
Och det började i dessa dimmans dagar sprida sig en oro från den ene till den andre bland utvandrarna: hade de icke seglat vilse?
De började räkna: sex veckor, sju veckor… Snart skulle deras överfart vara utsträckt till åttonde veckan. Året var inne i juni månad. Hur långt var det kvar till Amerika? De hade flera gånger frågat besättningskarlarna, och lika många gånger hade de fått oklara besked: om halvvägs, nästan halvvägs, ungefär halvvägs, något mer än halvvägs. Nu började de bli trötta på detta halvvägs och ville komma ifrån det. Det hade sagts dem, att det åtgick högst åtta veckor för överseglingen till Nordamerika, och nu borde de snart vara framme. Men fortfarande lades vecka till vecka, och allt flera blev ängsliga: ingen kunde ju säga dem hur långt de hade hunnit eller säkert upplysa dem om var de befann sig. Kanske hade de redan seglat förbi Amerikas strand? Kanhända hade de seglat vill? Kanhända kom de aldrig fram?
Kunde de lita på kaptenen som styrde? Hittade han säkert vägen över detta vatten, där det ingenstädes fanns några märken, där inte det minsta spår var bevarat av dem som hade färdats förut? Han kunde styra åt ett håll, medan havets vindar och strömmar drev skeppet åt ett helt annat håll. Han kunde segla efter solens märke om dagen och stjärnornas om natten, men hur skulle han bära sig åt, när varken sol eller stjärnor sken, eller när det var mulet och tjocka som nu? De var rädda för att inte heller skeppets befälhavare nu visste var skeppet befann sig.
Den långsamma seglatsen hade uttömt passagerarnas tålamod, och det var mycket som de hade velat fråga skepparen om. Men den tystlåtne lille mannen, som emellanåt syntes uppe på däck, men mestadels höll sig dold nere i sin kajuta, uppmuntrade ingen till att närma sig honom. Och ryktet gick om ett besked, som han hade lämnat en modig och nyfiken passagerare, som hade frågat: När får vi landstiga i Nordamerika? Han hade ställt frågan, som var allas fråga, detta var vad de allesamman ville veta. Och kaptenen hade svarat: Vilken dag de kom in i New Yorks hamn? Jo, det skulle han genast säga, det ville han gärna tala om. Bara han själv först fick ett litet besked – ett litet besked om väderleken. Han ville bara veta hur vädret skulle bli under några veckor framåt, dag för dag, om det skulle bli mulet eller klart, stiltje eller storm, god bris eller svag, regn eller dimma. Och så ville han gärna att de skulle vara snälla och säga honom från vilket väderstreck vinden skulle blåsa under den närmaste tiden, dag för dag, från öster eller väster, norr eller söder. Så snart de bara hade givit honom ett litet besked om det här, så skulle han genast säga sina passagerare vilket datum briggen Charlotta skulle angöra träpiren i New Yorks hamn.
Det var en avsnoppad och snopen frågare som kom tillbaka från Charlottas skeppare. Sedan ville ingen annan gå fram till honom och upprepa frågan. Men kapten Lorentz tänkte: Han kunde väl ha sagt något om hur det förhöll sig med den långvariga motvinden. Men vad tjänade det till att undervisa dessa okunniga bönder om de passadvindar, som på de här breddgraderna strök fram över Nordatlanten? Lika gärna kunde han ha försökt att förklara kompassen för dem. Nu led ju det här utflyttande folket av landsjukan, men tids nog skulle de få börja påta i sina dynghögar och gräva ner sig i sina jordhålor igen. Det brådskade inte för dem. Nog hade han kunnat driva skutan hårdare, men han var rädd att fresta riggen. De båda fulltacklade masterna på Charlotta kunde annars utveckla en sådan segelyta, att den vid gynnsam vind gav henne god framfart i passaderna. Men skutan var något överriggad, och därför var den måttliga brisen den vind som hennes skeppare helst önskade sig.
Men hade alla motvindsdygn istället varit medvindsdygn, så skulle Charlotta redan ha landsatt sina passagerare i Amerika.
Motvinden hade utsträckt utvandrarnas färd, så att de blev misstänksamma och undrade om de hade blivit lurade på vägen: Det måste vara mycket längre till Nordamerika än vad man hade sagt dem. De mätte icke vägen i seglade mil, utan i de dryga dygn, som de hade vistats på sjön. Och det föreföll dem som om de hade överfarit flera tusen mil sedan de i aprils andra vecka lämnade inskeppningsorten. Hemlandet låg nu i ett ofattbart fjärran – och i fjärran låg fortfarande landet, där de skulle söka sig sina nya hem.
Vindarna och strömmarna var dem emot. Oceanen reste ständigt nya hindrande vågor i fartygets väg, som ville den tvinga dem att vända om. De blev bittra i sinnena mot havet som försinkade deras framkomst. Och många tänkte: Om jag bara får stå med min fot på fasta land en gång till, så anförtror jag mig aldrig mer åt sjön.
4
Men solen fanns kvar och kom åter en morgon. Västanvinden, motvinden, blåste upp igen, och den svepte fram som en jättekvast, en världskvast, och trasade sönder dimmans tjocka ullschal, som upplöstes och försvann, efterlämnande ett blått, rensopat hav.
De undslapp tjockans omfamning, men fick motvindens hinder istället. Västanvinden, amerikavinden, fortsatte att sinka dem på deras färd. Den var som en hälsning från Nya världen: Stilla er! Ni har gott om tid! Tids nog kommer ni, fram! Säkert var att havets vindar inte ville påskynda deras ankomst till Nya världen.
De hade nu seglat i två månader. Sedan Englands strand försvann och de kom ut på Oceanen hade de icke mött ett enda skepp. Under hela denna tid hade de icke sett något mänskligt liv röra sig utanför relingen på deras eget fartyg. Det syntes dem som om inga andra varelser än de själva befann sig på färd över Oceanen. Alla andra människor levde på land. Utvandrarna ensamma for på sjön: havets landstrykare var de enda levande varelserna på världshavet, övergivna och bortglömda av världen för övrigt. Och den misstanken grävde sig in i deras sinnen: kanske någon ännu saknade dem i landet som de hade lämnat, men ingen väntade på dem i något annat land.
Så en dag upptäcktes det på akterdäck att briggen Charlotta hade fått en ny passagerare. Någon ropade högt: Titta, en fågel! Sedan ropade flera till varandra: En fågel!
Inom en kort stund hade det spritt sig över hela skeppet: De hade fått en fågel ombord. Och utvandrarna skockade sig kring den nye medresenären och ställde sig att begapa honom.
Det var en liten fågel, knappt större än en gatärla. Huvud och stjärt var blåsvarta, vingar och rygg gröna, hals och buk vita. Fågeln satte upp en lång, vass näbb i vädret och trippade fram på ett par ben, som var smala som tvinntrådar. När han sprang omkring på däck rörde sig benen så kvickt, att det såg ut som om han endast nyttjade ett enda ben, och när han flög snurrade vingarna som en nystvinda.
Ingen ibland fartygets passagerare eller besättning kände igen denna fågel, ingen visste namnet på hans släkte. Somliga trodde att han var en vadare, för den vassa näbben och de snabba vingslagen liknade morkullans. Andra gissade att det var något slags svala, som levde i de varmare länderna, för hans hals och buk liknade svalans. Men åter andra menade, att fågeln bara var en liten unge: när han blev fullvuxen så skulle han kanske visa sig vara en mås, en stork eller rentav en havsörn. Men ingen av dem visste mycket om fåglar.
Den plötsliga uppenbarelsen av den lilla fågeln på däck tedde sig för utvandrarna som ett Bibelns underverk. De mindes knappast när de sist såg en fågel. I början av resan hade fiskmåsarnas svärmar rört sig kring fartygets rigg och dagligen åtföljt dess master, men här ute på Oceanen hade även de flygande ledsagarna försvunnit. Inga vingar svävade mer över skeppet, och med måsarna hade allt levande övergivit utvandrarnas fartyg. Men nu kom denna lilla fågel och slog sig ned på däck. Den kom till dem som ett budskap från fasta land: det var ett under.
Hur kunde detta lilla flygkräk hitta fram till deras lilla ensamma fartyg? Fåglar bodde på land, i träden eller på marken, i strändernas vass eller i bergets hålor. Ingen fågel kunde bygga sitt bo mitt ute på havet. Och det var flera hundra mil till närmaste land. Hur hade de små ömkliga vingarna kunnat bära fågeln hela denna väg, genom mörker och oväder, genom regn och storm? Och utvandrarna undrade: Varifrån hade fågeln kommit? Vad hade han för ärende till dem?
Det slog dem genast att det var någonting sällsamt med nykomlingen på skeppet: detta var inte en fågel bland alla andra. Den långa ensamheten på havet var en god grogrund för föreställningar om under och sådana märkliga ting som man talade lågt och stilla om vid spiselbrasan om kvällen.
Fågelns ögon blänkte svarta och djupa som gåtor som ingen kunde tyda. Han hade inget läte, han sjöng aldrig. Denne gäst, som så oförklarligt hade uppenbarat sig för dem mitt ute på Oceanen, var alldeles stum. De hade hört talas om fåglar med avskurna tungor, fåglar som inte kunde spela – var han kanhända en av dem?
Det nya livet ombord blev fartygets mest omhuldade passagerare. Alla ville ge fågelkräket föda. Utvandrarna smulade frikostigt sönder sina skeppsskorpor och limpor – gästen undfägnades med så mycken mat att den kunde ha spräckt tusen små fågelmagar. Han åt ur händerna, han kunde äta sig mätt ur människors händer. Han blev snart grätten, han besvärade sig aldrig med att plocka upp brödsmulor från däcket. Orädd spatserade han omkring bland alla dem som matade honom. När en våg sköljde in över däck flydde han undan på sina trådsmala ben – han var så kvick att en vattendroppe aldrig blötte hans fötter. Då och då tog han sig en flygtur runt relingen, som om han ett slag hade velat besiktiga havet, men han kom alltid tillbaka ner på däck. Briggen Charlotta var hans hem.
Och en liten fågel kom in i folkets tillvaro på utvandrarfartyget och förvandlade det liv som de levde i tanke och dröm. Han kom med bud till jordens folk på havet: från marken, från blommorna, från skogens träd och åkrarnas säd. Hans vingar var gröna som de nyutspruckna björklöven, hans hals var vit som madernas ängsull, fjädrarnas färger var från jorden och från det som växte därpå. Han kom från den del av jordklotet som Gud hade upplåtit till bostad åt människor och djur, och därför hörde han till dem, därför blev han deras egen fågel. I sin ensamhet och övergivenhet på havet hade utvandrarna fått besök av en nära släkting.
Under många dagar hade de aldrig kunnat sätta sin fot på en fläck, som låg alldeles stilla och stadig. Nu påminde fågeln dem om att fasta land fortfarande fanns någonstädes: han kom med bud till dem från den gröna jorden.
Några av dem hade läst sagor, och de trodde fullt och fast att detta var en förtrollad fågel. Hur kunde han ha kommit ända hit ut på havet, där inga andra flygfän levde, om inte genom något trolleri? Kanhända var det en prinsessa, som här spatserade omkring bland dem på ett par fågelben? Kanhända var det en kung eller en prins, som de matade med sina hårda skeppsskorpor? Ingen kunde veta. Kanhända skulle förtrollningen släppa en vacker dag, så att han lade av sig sin fjäderskrud och istället iklädde sig en gyllene mantel och satte en gullkrona på sitt huvud? Sådant hade de hört talas om. Somliga hade läst om det också, sådant hände ganska ofta. Och om deras fågel inte var en kunglig person, så var han säkert en förnäm, en hertig eller en greve. För det var bara förnämt folk som förtrollades till fåglar, vanliga simpla människor blev vargar och ormar och andra otäcka vilddjur. Så betraktades den lilla fågeln av passagerarna med vidskeplig vördnad: De föreställde sig att ett högre väsen bodde innanför fjäderskruden i denna kropp. De kände också något av fruktan inför det väsen, som dolde sig i fågeln: det kunde göra dem gott, men det kunde också göra dem ont. De ville vara vänner med sin egen budbärare från jorden, för innerst inne trodde de kanske ändå, att hans ankomst skulle bli dem till välsignelse.
Och besättningskarlarna sade: De hade haft medvind alltsedan den dagen, då fågeln första gången syntes på däck. Så de begrep nog vad detta lilla fjäderfä hade för ärende till fartyget. Och ingen var räddare om honom än sjömännen, ingen var angelägnare om att det inte skulle ske det lilla kräket någon skada.
Om dagarna vistades fågeln på däcket, om nätterna kröp han i skyle bakom seglet och stormasten. Segelmakaren gjorde i ordning ett mjukt och gott bo åt honom av ihopsydda vadmalsstycken. Alla gjorde sitt för att han skulle trivas ombord. När fågeln sprang undan för vågstänket, när han flög omkring längs relingen, alltid fanns det ögon, som följde hans rörelser. Han förtäljde för bönderna på havet om deras gemensamma hemvist. De levde ett liv, som inte var deras, men detta lilla välsignade flygfä blev deras tröst. När de såg fågeln upplivades de och kom ihåg: de skulle inte stanna här instängda på detta skepp i alla tider. Det fanns ett annat liv. Fågeln påminde dem om alla de ting som de visste fanns kvar på fasta land.
Aldrig hade ett så litet kräk berett så mycken glädje åt så många stora vuxna människor, som denna fågel gjorde på utvandrarskeppet Charlotta under några dagar av dess seglats till Nordamerika.
De önskade alla och envar att budbäraren från fasta land skulle stanna hos dem under hela återstoden av överfarten. Men om han nu, som många trodde, var förtrollad och egentligen en kung eller en prins, så förstod de, att han inte av någonting kunde hållas kvar.
Och en morgon var fågeln borta. Det blev stor uppståndelse på Briggen Charlotta. Hela skeppet genomletades, men intet spår upptäcktes av den försvunne, inte en fjäder, inte en lort, ingenting. Den hemlighetsfulle gästen hade givit sig i väg från fartyget lika oförklarligt och plötsligt som han hade kommit. Om fågeln hade dött på skeppet skulle kroppen ha funnits kvar ombord. Nu visste de att han hade övergivit det och återvänt ut över havet.
Skulle han på sin flykt kunna uppnå land? Utvandrarna bekymrade sig inte om det. De tänkte att väder och vind och avstånd inte hade någon makt över denna fågel. De var övertygade om att han inte var någon riktig fågel, inte någon bland tusen andra.
Han hade flugit sin kos och kom aldrig tillbaka. Under flera dagar rådde det sorg på fartyget. Utvandrarna hade övergivits av sin egen fågel. Människorna ombord hade förlorat en nära anhörig och de sörjde honom som en bortgången anhörig. Och de grubblade och grunnade och sporde sig: Varför ville han inte stanna kvar hos dem? Varför blev han inte hos dem så länge, att de fick vara med om underverkets fullbordan? De kände att han hade varit en jordens budbärare, men vad hade han velat säga dem? Det skulle de nu aldrig få veta.
Gamla matroser, som hade seglat i trettio och fyrtio år, såg allvarsamma ut när de sade: Det var ett ont förebåd, att den lilla fågeln hade lämnat skutan. Och det tycktes som om de skulle få rätt: Dagen efter hans försvinnande utbröt en svår storm.
Och sedan utvandrarnas fågel nu var borta fanns det ingenting kvar ombord som påminde bönderna på havet om den gröna jorden.
5
Så seglade Charlotta av Karlshamn, lastfartyg och utvandrarfartyg, med styckegods och människolast, över den dryga Atlanten, seglade genom alla vindar och väder, genom stormen och tjockan, stiltjen och solskenet. Men mestadels blåste vinden emot, satte spjärn mot fartygets stäv och rigg och fördröjde framfarten. Och för passagerarna från jorden i deras djupa otålighet tedde sig seglatsen som om de åter och åter lyftes av samma bölja, av samma ideliga och evinnerliga våg.
Och utvandrarna tänkte på den evigt långa och dryga väg, som de hade tillryggalagt sedan de lämnat inskeppningsorten. Deras minnen sträckte sig tillbaka över det stora vatten som de under två månaders tid hade befarit, de var fyllda av detta hav utan slut som de hade överseglat. När de levde på land hade de aldrig kunnat föreställa sig att havet var så stort.
Och en visshet slog allt djupare sin rot i deras själar:
Vad som än fanns i beredskap åt dem i den nya världsdelen, vad som än väntade dem i det nya land som de uppsökte – någon återfärd till hemlandet kunde de icke föreställa sig. Den överflyttning som de nu gjorde, den var för dem gjord för alla tider: aldrig kunde de fara denna evinnerliga väg tillbaka, aldrig skulle de åter komma över detta eviga vatten, aldrig skulle de kunna segla över denna Ocean en andra gång.
Denna resa gjorde människor endast en gång.