1
En natt väcktes Karl Oskar i sin koj av Johan. Pojken stod och krafsade på hans täcke.
– Far…! Vak opp…!
– Va vill du? Va ä dä?
– Mor bloar…
– Va gör mor, säjer du lelle?
– Hon bloar. Jag skulle säja’at åt far.
Karl Oskar hade endast ett par tre steg till sin hustrus sängplats, och han tog dem nästan i ett steg. På golvet bredvid sängbåset stod en stopaflaska med en talgljusstump nerstucken i halsen: han letade rätt på tännspetorna, sprätte eld och tände den. I ljusskenet såg han: Kristinas haka och hals var fläckade av blod, hennes vita nattröja var nedstänkt av blod, vid fotändan av sängen stod en kopparbunke nästan fylld av blod. I hennes näsborrar satt det ett par genomblötta, mörkröda bomullstussar, som lyste som ett par stora, fullmogna rödplommon. Det var från näsan som blodet rann.
– Herre Gu, Kristina! Va har hänt mä dej?
– Jag skeckade Johan…
– Varför har du int’ väckt mej förr…?
– Trodde dä skulle sluta…
Hennes läppar var alldeles vita, och rösten matt: Hon höll på att somna när blödningen började. Hon trodde först att hon hade fått snuva och hon snöt sig och snöt sig. Men så upptäckte hon att hon fick snorduken full av blod. Nu hade hon legat så här en lång stund, hon visste inte hur länge, och blodet rann fortfarande. Hon hade legat stilla på rygg utan dyna under huvudet för att det skulle stanna, men det hjälpte inte. Hon hade täppt till näsborrarna med bomullstussar, men när tussarna blev blöta, silade blodet rakt igenom dem. Nu visste hon inte hur hon skulle hjälpa sig.
– Jag ä så trött… Jag tyar int’ länger, Kal Oska… Blodränderna lyste på hustruns magra hals, det var som om hon hade blivit stucken i strupen. De röda bomullstussarna simmade där i bunken som urtagna inälvor. Det tedde sig som slakt i bädden; Karl Oskar hade alltid plågats av att se blod, och han kände sig matt i kroppen.
Kristinas ögon var stela och stora. De sista dygnen hade hon varit så klen, att hon legat hela tiden, och hon hade nästan ingenting förtärt. Hon hade inte den motståndskraft hon behövde, när den här blödningen kom. Hon låg där utsträckt som en död kropp, ansiktets gråvita hy tedde sig som likets hy. Han förstod vad som skedde här: Livet höll på att rinna ifrån hans hustru.
Passagerarna hade minskat med tre personer sista veckan: alla tre var vuxna personer och alla hade de dött i denna skeppssjuka. Det glesnade på mellandäck. Inga-Lena hade också varit svårt sjuk, men ville inte själv medge det, hon ville inte oroa Danjel. Och i går spordes det att hon skulle ha kommit på bättringsvägen. Nu i natt hördes ingenting från sängbåset där Kärragärdesfolket låg, de sov en fredad sömn.
– Har du möcke ont? frågade Karl Oskar sin hustru.
– Nää. Inget ont. Jag ä bara så illa trött…
– Dä för bloen som har gått ifrån. Vi måste stämma bloen.
Hon vände sakta på huvudet för att se på Johan som hade satt sig vid fotändan. Vid den lilla rörelsen tjocknade den röda strilen ur näsborrarna.
– Ligg still… bara… still…!
En matt viskning kom som en stilla fläkt ur hennes mun:
– Om dä int’ saktar, så dör jag väl…?
– Dä måste sakta…
– Men om dä int’ finns nåen hjälp…?
– Dä måste finnas nåen hjälp.
Johan lyssnade spänt till sina föräldrar och glodde på dem med stora ögon. Han var inte så gammal att han förstod alltsammans, men han hade barnets aningar. Han började gråta:
– Jag vill int’ att mor ska bloa mer… Jag vill’at int’…
– Töst, pojk! sade fadern. Ligg ner å sov, du!
Lill-Märta och Harald sov lugnt längst in i båset. Utanför dem dånade havet, sjöarna slog och smällde mot skrovet. De hade haft storm igen sista dygnet. Och i natt hade det blåst upp hårdare än förr under detta oväder. Ett barn gnällde i sömnen i ett bås någonstans. En kvinna snarkade högljutt; emellan kvinnans snarkningar hördes havets vältrande vattenkullar mot skeppssidan.
Skeppet välvde sig, Kristina låg och gungade på sin bädd, de gungade alla, sjuka och friska.
Någon gormade förargat för att det var ljus tänt här inne: Aldrig fick en sova i fred om nätterna. Men Karl Oskar hörde inga ljud, han hörde varken havet där utanför eller människorna omkring sig; han stod lutad över sin blödande hustru: Detta blodflöde fick inte räcka länge till. Om det inte slutade snart så skulle hon dö, om det inte stämdes inom stund och timme, så skulle han bli änkeman i natt.
Han stod hos sin arbetskamrat, sin sängkamrat, sina barns mor, och livet höll på att rinna ifrån henne, som för honom var den oumbärligaste människan i världen. Skulle nu Gud ta henne ifrån honom – liksom han tog Anna? Vad ville han göra? Var han nu alldeles fattig och hjälplös och villrådig? Han måste göra något. Alltid skulle en göra vad en kunde, alltid bruka sitt förstånd och göra så gott en begrep, aldrig tro att ingenting nyttade mer. Han brukade aldrig ge tappt, och så usel skulle han väl inte bli nu att han gav tappt, nu när det gällde Kristinas liv.
Därhemma i socknen hade de haft flera blodstämmare, här på skeppet kände han ingen. Men det fanns kanske ändå en människa här som kunde hjälpa.
– Jag väcker opp kapten.
– Dä ä int’ värt. Kristinas röst var knappt hörbar. Dä ä mitt i natten.
– Kapten ska hjälpa oss. Han kan int’ neka.
Befälhavaren på deras fartyg hade hand om medicinkistan och skulle vara för dem i doktors ställe. Han var myndig och sträng, passagerarna var rädda för honom, sjöfolket darrade för honom. Han hade aldrig visat någon medömkan med sjuka eller döende här nere på mellandäck; de sjuka fick medicin ur hans kista tills de tillfrisknade eller dog, och när de dog så jordfäste han dem och sänkte liken i havet. Folket menade att han var en hård och obeveklig man. Men nu skulle Karl Oskar gå ner till kaptenen i hans kajuta. Han fick inte neka att hjälpa, när en av hans passagerare befann sig i dödsnöd.
– Gack int’, Kal Oska! bad den sjuka. Dä tjänar int’ nået te!
Han visste ju: Kristina trodde att det var förutbestämt att hon skulle dö här på skeppet, att hon aldrig skulle komma i land i Amerika. Men han gick inte med på det. Han tänkte alltid: Inget är så bestämt att det inte kan ändras. Om en försöker, så kan en kanske ändra det. En är tvungen att försöka.
– Jag kommer strax tebaks.
Karl Oskar rusade därifrån. Efter något besvär fick han upp den förskjutna storluckan och nådde däck, famlande sig fram i mörkret. Det var hårt väder i natt. Tunga stormvågor sköljde över och brast sönder – han mötte genast en sjö och blev blöt över mer än halva kroppen, ända upp på magen. Men han varsnade det knappast. Han skulle bort till akterdäck, han halkade och föll på de hala däcksplankorna som ständigt överstänktes från havets tvättbalja – han reste sig och föll igen. I natt var väl hela fartyget i fara, men han brydde sig inte om det: Det kunde gå under, det kunde inte hjälpas, men han måste stämma blodet på Kristina.
Han höll sig i tåg och linor och så letade han sig fram till luckan i aktern, där en trappa ledde ner till kaptenens kajuta.
Han böstade på dörren. Först vid tredje knackningen svarade en kraftig och genomträngande röst.
– Va djävulen vill du på dörren där?
Men Karl Oskar öppnade och gick in. Kapten Lorentz hade sovit, nu hade han satt sig upp i sin koj. Han hade legat med avtagen rock, men byxorna hade han på. Hans gråa hår var tillrufsat och stod rakt upp framme i pannan, så att det liknade hornen på en bagge.
Om någon karl hade sett ut som om han ville stångas, så var det Charlottas skeppare i denna stund.
– Hustru min ligger och bloar ihjäl. Ville be kapten göra nået?
Lorentz trodde att någon av besättningen kom och väckte honom i ett lovligt, angeläget ärende – i några andra ärenden skulle ingen på fartyget vågat väcka honom – men han hade ändå uppgivit ett vredgat rytande. När han nu såg att intränglingen i hans kajuta mitt i natten var en av passagerarna, blev han så överraskad att han nöjde sig med att blänga på fridstöraren.
– Hon bloar. Vi kan int’ stämma. Jag ä rädd att hon tryter.
Skepparen gäspade, gapade med sin gäddkäft: Han behövde sin sömn bättre än någon annan människa på skutan just nu – det här förbannade vädret – för det här vädrets skull hade han vakat mer än någon annan de sista dygnen. De här bönderna kunde lägga sig och lura när de ville, de hade inte ansvar för någonting ombord. Han borde ha hutat åt den där karlen, som kom instickande här med sin stora bondenäsa. Han skulle börja med det, men han gjorde det inte.
Karlen påstod, att hans hustru höll på att dö. Då kunde han inte svara med att säga, att han själv höll på att sova. Mistad sömn kunde en människa ta igen, om hon fick leva. Men hade hon en gång råkat bli utan sitt liv, så var det inte lätt för henne att få igen det.
Lorentz kände igen den stora näsan i Karl Oskars ansikte: om den mannen hade finnen talat. Han skulle visst vara en av de mera tilltagsna bönderna ombord. Hade han inte varit uppstudsig någon gång, så att styrman hade fått visa honom till rätta?
Men ändå kunde han ju behöva hjälp när gumman hans låg för döden. Hon kunde inte vara någon gammal käring förresten, karlen var ju ung.
– Har hustru din blött länge?
Karl Oskar gav besked om blödningen, och kaptenen lyssnade:
– Kommer sig av skörbjugg, förstås. Jag känner nog igen det.
– Hon ä mä barn också, si.
– Det också. Jaa – det låter inte gott, det här.
Skepparen steg ner ur sin koj och tog på sig oljerocken och sjöstövlarna. Karl Oskar följde hans rörelser med tacksam blick.
– Vi ska se, om vi kan standse blodet.
Lorentz letade på sitt bord efter Lægebog for Søfarende, hittade boken och började bläddra i den. Han fann vad han sökte:
”Blødning fra Mund og Næse kan i enkelte sjeldne Tilfælde være stærk eller være saa længe, at den bliver farlig.
Behandling. Bliver Blødningen saa stark, eller gjentages den saa tidt, at den Syge bliver bleg og mat, maa man søge at standse den, først ved at bringe ham i frisk og kølig Luft, dernæst ved at lægge Koldtvands-Omslag af Søvand over Panden og Næsen eller i Nakken og, hjælper dette ikke, omkring Kjønsdelene; i haardnakkede Tilfælde kan man prøve att binde et Tørklæde fast om alle 4 Lemmer, nemligen ovenfor Albuen og Knæledet, saaledes att Blodet standser i desse Dele.
Er der Mistanke om Skjørbug…”
Det hade gått en lång tid sedan Charlottas skeppare sista gången stämde blod; han behövde friska upp sina kunskaper. Ur en kista tog han fram några rena, grova linnehanddukar som han kastade över armen. Så tände han en liten handlykta och följde den unge bonden uppför kajuttrappan.
Under deras väg över däcket var Karl Oskar två gånger nära att slungas omkull och falla framstupa, när Charlotta dök ner i havets djupa vågdalar. Båda gångerna grep skepparn tag i hans axel och höll honom uppe:
– Vi har det fan så smågropigt i natt!
Själv följde han med i sitt fartygs rörelser som om hans fötter hade varit fästa med sjutumsspikar i däcksplankorna. När de kom ner låg Kristina med slutna ögon.
– Här kommer kapten…
Sakta öppnade hon ögonen igen. Efter en blick på den sjukas ansikte och en annan på bunken med blodet sade sig kapten Lorentz: Här var det nog redan för långt gånget. Den som hade förlorat en sådan liten blodsjö kunde ingen rädda till livet. Den här kvinnan hade lidit av skörbjuggen länge, det kunde en se på henne.
Och nu sackade det mot slutet. Stor skada på den blödande kvinnan. Hon var i sin ungdom, i hälsans dagar hade hon säkert varit grann. Mannen behövde henne säkert, när han skulle ta sig fram i Nordamerika. Och skada på de tre ungarna också, som låg där ihopslingrade i familjekätten; de moderlösa fick det dubbelt svårare än andra i livet. Och så skulle ju den unga kvinnan ha en unge till! Ja, dessa kaniner till bönder, vad de ynglade av sig! Hela den här utflyttningen till Nordamerikanska Republiken berodde på att de ynglade av sig och förmerade sig, så att de inte fick plats därhemma i kojor och fållbänkar.
Hur mycket lyckligare hade det nu inte varit för det här arma unga folket, om de aldrig hade givit sig ut på Oceanen! Då hade hustrun sparat sitt unga liv, då hade den unge karlen inte blivit änkeman, då hade de tre barnen inte blivit moderlösa.
Skepparen tittade från hustrun upp i mannens ansikte: Stackars djävul!
Ansiktet på Charlottas befälhavare syntes Karl Oskar hårt och orörligt som vore det framkretat ur ett trästycke. Han tänkte: Den mannen kan inte ömka andra varelser.
– Vi ska försöka standse…
Lorentz skulle ändå göra vad han kunde med den blödande kvinnan. Han skickade hennes man efter ett ämbar nyupptaget, kallt sjövatten, blötte igenom sina handdukar i ämbaret och virade dem som kallvattensomslag kring den sjukas huvud. Det skulle väl kyla av något. Han hade ännu några handdukar kvar, som han inte blötte: Han band dem om Kristinas lemmar, kring armbågarna och knälederna. Han drog åt knutarna så hårt han kunde när han band. Hon jämrade sig litet och han visste att det gjorde ont, men det måste vara ordentligt åtknutet, om det blod som ännu fanns i dessa kroppsdelar skulle stanna kvar.
När en kvinna blödde så här ymnigt borde man ju också lägga ett kallvattensomslag kring hennes könsorgan. Men Lorentz lät det vara: Allmogekvinnor hade en stark blygsel för den kroppsdelen, och kanske hade hon blivit rädd och försökt värja sig, om han hade blottat hennes underliv. När han rörde vid hennes kropp såg hon på honom med uppspärrade, förskrämda ögon som om hon hade trott att han ville ta livet av henne. Ingen annan karl än maken hade väl före honom tagit i denna unga bondkvinna.
Vad han kunde göra här var snart gjort, ingen doktor i världen kunde göra mer. Innan han gick gav han Karl Oskar sina föreskrifter: Den sjuka skulle ligga alldeles stilla i den här ställningen på rygg och de blöta handdukarna om huvudet skulle bytas varje timme, så att omslaget höll sig kallt.
Det lät barskt och avfärdande, det var en befallning från en skeppsbefälhavare. Men Karl Oskar skulle ha velat veta, hur han skulle bära sig åt för att hålla hustruns kropp stilla i bädden i de svåra rullningarna i natt.
Kapten Lorentz gick tillbaka ner i sin kajuta. Nu blev det ingen mer sömn för honom den här natten. I detta väder måste han passa på uppe på däck; fortsatte stormen att öka så här, fick de väl snart länsa undan för bara riggen. En fartygsförare fick aldrig ta vilan när han behövde den, endast när han kunde få den. Nu skulle han först sätta sig en stund och krama om flickan på ölstopet; det var hans vilas bästa sysselsättning. Hon var hård i hullet, hård som sten, och hon värmde inte händerna på en man, men hon var alltid tillreds åt honom. Och hon var trogen. De lenhulliga, ostadiga flickorna hade hört till hans ungdom och mannaålder, flickan på ölstopet var en kvinna för en sjömans ålderdom.
Ännu en liten stund hade Charlottas skeppare den unge bonden och hans dödssjuka kvinna i sina tankar. Månne mannen skulle bli nerbruten av sin förlust? Men de flesta av de här giriga, jordnäriga bönderna brydde sig knappast om själva människan hos sina hustrur: när de sörjde dem döda, så sörjde de mest den förlorade arbetskraften. Och bonden med den stora näsan skulle kanske snart trösta sig och ta till sig ett annat kvinnligt arbetsök i Amerika. Han var troligen en duktig karl, och duktiga karlar hade svårare än andra att vara utan kvinnor. Det var manfolk med stark natur som uträttade det mesta här i världen. Synd på den här bonden att han skulle vara bonde – om han hade varit född vid kusten istället för inne i land, så hade han kunnat bli en rask sjöman.
Nu närmade sig den här resan sitt slut – Charlottas sjunde resa som utvandrarfartyg. Det hade varit en god, stilla resa med måttliga stormar. Dödligheten ombord hade också varit måttlig: 7 dödsfall bland 78 passagerare. Han hade haft både flera och färre på andra resor. Uppenbarligen skulle det inträffa ett åttonde dödsfall – för åttonde gången under denna överfart skulle han fullgöra prästmannens plikt.
Det var sant – människor var den osundaste last som ett fartyg rimligen kunde föra: der udfordres da en høi Grad af Paapassenhed af Capitainen… Vem visste det bättre än kapten Lorentz på briggen Charlotta?
Lyckliga de kaptener som bara behövde föra död last över haven! De kunde även under en stormnatt någon gång få en stunds fredad sömn.
2
Karl Oskar hade bytt kallvattensomslag på Kristina en gång. Men blödningen ur näsan fortsatte som förut.
Johan hade slutligen somnat, han låg tvärsöver sängen, över sin mors ben. Lill-Märta drömde och talade i sömnen om en kaka, som någon ville ta ifrån henne. Från grannkojerna kom stönanden och stånkanden ur människostrupar. Kvinnan som redan hade snarkat i timtal snarkade alltmera högljutt. Och utanför skeppssidan vräkte Atlantiska Oceanen, som den hade vräkt under alla oväder sedan Skapelsens första dag; Kristina låg och gungade på sin bädd, som hon hade gungat under många dagar och nätter. Skeppet välvde sig, Karl Oskar fattade då och då tag i britsens bräder för att icke falla av pallen, som han satt på.
Då och då tände han sin talgljusstump igen och såg på sin hustru. Hon låg mestadels med ögonen slutna, men någon gång öppnades de, och då försökte han se in under deras lock. Men hon var borta ur sina ögon, han kunde inte hitta henne i dem. Han satt hos henne, men hon var borta från honom. En annan kvinna snarkade, somliga människor snarkade, medan andra låg för döden. Och där från Kärragärdesbornas sängbås hördes stundom ett stilla, malande mummel: Det var böner. Det var Danjel som bad. Han vakade således i natt. Inga-Lena låg svårt sjuk, men hon förnekade sin sjukdom och påstod att hon var frisk. Vem kunde begripa sig på dessa åkianer?
En timme hade gått igen. När Karl Oskar för andra gången bytte omslaget på sin hustru, tyckte han att blodflödet hade sinat något.
Uppe på däck byttes vakterna av. Klockan var fyra, hundvakten var slut på skeppet, och första morgonvakten började. Karl Oskar fortsatte att vaka, han vakade över Kristina – han gjorde alla vakter denna natt.
Ett hårt buller kom uppifrån däck – det krasade häftigt som om en överslående våg hade bräckt sönder trä – och den sjuka vaknade till och öppnade ögonen, Karl Oskar såg in i dem igen och hittade henne: Hon var vaken och vid sans. Ur munnen kom det som en svag fläkt – han lutade sig ner för att höra:
– Kal Oska…
– Jaa…
– Ville bara be dej: Du blir väl go ve barnen?
– Kan du väl tänka…!
– Blir du aktsam om di små liven…?
– Dä kan du väl veta…!
– Dä ä gott å höra… Du får bli både far å mor sen…
– Jaa… Men nämn’at int’ mer nu, Kristina…!
– Nää. Vi behöver int’ nämn’at mer!
– Vill du int’ ha nåenting?
– Nää. Int’ nåenting.
Kristina gungade.
Ur sin ena tröjlomme tog Karl Oskar fram några sockerbitar, invirade i ett litet papper; de var hemifrån; han hade länge sparat dem.
– Vill du int’ ha en sockerbit i mun?
– Nää.
Sockret som hade legat länge i papperet i hans ficka var inte längre så vitt, han blåste på det för att få det rent:
– Men jag har gömt di här åt dej.
– Du ä snäll, Kal Oska… Men jag tyar int’ tugga.
– Kan jag ingenting ge dej?
– Nää.
Han grep hårt om hennes hand på täcket. Den kändes ännu kallare än havsvattnet som hade avkylt hennes lemmar.
Nu kom det över honom, det som han alltid velat slå bort, som han alltid hållit sig för god för, det som han aldrig ville känna eller bekänna: Han hade förmått henne att följa med, han hade tagit hustru och barn med sig på denna färd över havet; han hade drivit igenom deras utflyttning: Någon måste ta ansvaret. Jag tar det på mig! Det hade han sagt. Och nu skulle han ta det på sig, och stå för vad han hade sagt: Om han hade vetat hur det skulle bli. Om han hade kunnat föreställa sig det. Om han hade vetat – om han hade känt priset. Nu kom den över honom, övermäktig vällde den med en gång fram: Ångern.
Karl Oskar ångrade sig.
– Kristina…!
– Jaa…
– Jag vill be dej… förlåta mej…!
– Va för nået ska jag förlåta?
– Att jag ville fara.
– Jag vill’at också.
– Men jag drev igenom’at.
– Du mente inget illa mä’at.
– Du vet va jag mente, Kristina.
– Du ville ställa’at bättre för oss – för oss allihop.
– Jaa. En menar väl… Ändock kan en fördärva’at… fördärva’at för oss allihop…
– Du ska int’ gräma dej, Kal Oska. Du rår int’.
– Jag rår mest.
– Men du har bara strävat för oss. Du ska int’ va lessen.
– Du förlåter mej, Kristina…?
– Ja har inget att förlåta dej. Kom ihåg att jag har sagt dä.
– Gott att höra’at…
– Jag töcker om dej, Kal Oska. Har allti gjort’at. Vi ä di goaste vänner…
– Jaa… Di goaste vänner, dä ä vi…!
Så talade Karl Oskar och Kristina med varandra som de människor gör, som kanske aldrig skall få tala med varandra mer i denna världen.
Kristina gungade. Hon slöt sina matta ögon igen:
– Jag vill sova lite te…
– Sov du! Du behöver’at!
– Bara en liten stunn…
– Visst ska du få sova! Bara du int’ … bara du int’… int’…
Hans tunga stannade till i munnen, han kunde inte få fram flera ord nu – han kunde inte få fram: Bara du inte dör ifrån mig!
– Jag vill ligga stilla nu, kom det från hustrun. Jag ä så trött…
– Ja, ligg stilla du bara! Jag byter på omslaget.
– Låt mej komma ner, sade hon. Låt mej komma ner ur gungan nu, Kal Oska… Dä ä int’ rolitt å gunga längre…
Då begrep han att hon yrade.
3
Talgljusstumpen i flaskhalsen tröt. Han satt i mörkret och lyssnade efter hennes andetag: Visst får du sova! Du får sova hur länge du vill – hela natten som är igen – hela dan i morgon – flera dagar! Dygn efter dygn får du sova – bara du vaknar opp igen, bara du lovar att glo opp igen – bara du vaknar – bara du inte dör!
Bli både far och mor, sa hon. Ska jag komma fram ensam – ensam med de tre små? Och det fjärde – det fjärde tar hon med sig – det följer henne. De tre andra följer mig – de tre som inte har någon mor. Nej – de har ännu både far och mor: jag hör ju att hon andas. Hon bara sover. Men om hon inte – om det ska så ske – så har jag mig själv att skylla. Jag har själv ställt mig i detta. Jag sade: Någon måste alltid ta ansvaret. Jag tar ansvaret. Hon var motvillig hela tiden, och hon var emot det från början. Men jag övertalade henne. Hon följde med, men jag tror att hon ångrade sig hela tiden. Fast hon inte sade någonting. Det var jag som så enträget ville, det är jag och ingen annan som rår. Hon ville inte, jag övertalade henne. Och nu kan hon utkräva ansvaret av mig. Men hon säger: Har inget att förlåta dig. Vi är de godaste vänner… Om jag vållar det – att hon mister livet sitt – och hon säger: Jag tycker om dig…
Det här har du för att du alltid varit så enträgen och envis. Nu får du känna på! Du skulle ha din vilja igenom – och nu ser du hur det gick! Om du hade lytt henne, om du hade lytt din hustru och dina föräldrar och alla andra människor, som ville avstyra det, så hade du inte suttit här i natt, med denna talgljusstump som nu är nerbrunnen, och lyst över henne och undrat: Lyser jag över en levande eller en död? Lyser jag över min hustru Kristina eller över ett lik som inte längre är hon? Då hade jag inte suttit här och vaggat fram och åter i det här välvande skeppet under stormen i natt, då hade jag inte varit på detta satans fartyg, här ute på den stora Oceanen, som ska vara i alla tider och all evighet förbannad – det ska den vara, om hon ska – om hon ska stanna kvar – om den där förbannade finnen ska komma ner med sin segelduk – komma fram till den här sängen – komma hit fram – till henne – ta i henne – och säga som han brukar säga: Vi får väl ta och – ja, vi ska väl nu ta och… Om han kommer – om han kommer –. Och jag har mig själv att skylla: Enträgen och envis – de stornäsade är alltid så envisa – det är din stora näsa, Karl Oskar…
Men du mente inget illa – du mente inget illa – du ska inte vara lessen – inte vara lessen –. Men om finnen kommer – när det dagas – han brukar komma ner om morgnarna och fråga och höra efter – –. Det får inte bli morgon – inte än – inte på länge än. Det är bättre att natten räcker – bättre än att morgonen kommer, en morgon med en finne med ett stycke segelduk i handen –. Du har dig själv att skylla…
Så gjorde Karl Oskar Nilsson sin vakt vid sin sjuka hustrus bädd – han vakade ut den längsta natten i sitt liv.
Och när det började bli dagsljus och full morgon hörde han ett barns röst – hans lille son Johan kom intill hans knän och fattade tag i hans byxlår och sade:
– Far… Mor bloar int’ länger.
4
Natten hade gått, och morgonen hade kommit med stillhet. Oceanen hade sänkt sin grova, dånande stormröst, inga sjöar hördes ner mot skeppssidan, och rullningen kändes helt svagt. Skeppet gungade knappast något mer när utvandrarna denna morgon började kravla sig ur kojerna och vaknade till en ny dag i sitt gamla kvarter på mellandäck.
Johan hade kravlat sig ner från sängen, där modern låg:
– Mor har slutat bloa.
Kristina låg stilla på rygg som förut, hennes ögon blänkte öppna och stora i det svaga dagningsljus, som släpptes ner genom storluckan. Hennes mun rörde sig sakta:
– Kal Oska…Ä du där…?
– Jaa…
– Jag tror… jag har sovett…
– Jaa… Du har sovett länge.
– Jag ä int’ så trött nu länger…
– Dä ä gott.
– Jag… tror att…
Men det blev inte mer. Hon var för trött att säga mer ännu.
Karl Oskar såg: Det rann inget blod från hennes näsborrar längre. Blödningen hade slutat – kanske för flera timmar sedan; han hade inte kunnat se i mörkret och inte hade han velat tända ljus, därför att han varit rädd att väcka. Men blodet var stämt. Det fanns ändå en blodstämmare på utvandrarfartyget: Skepparn själv. Alltid skulle en göra vad en kunde. Aldrig tro att ingenting nyttade mer.
Medan Karl Oskar genomfors av glädjens yrselilning kom en man fram till honom och rörde vid hans axel, sakta och tafatt. Det var Danjel Andreasson. Han var blek och röd i ögonen av nattvak. Och hans ögon såg märkvärdigt stela och främmande ut, när han först tittade Karl Oskar i ansiktet och sedan såg på Kristina i bädden. Hans stämma hördes också främmande och avlägsen, som om han hade talat från en annan värld än denna:
– Hon ä dö.
– Nää, hon lever, svarade Karl Oskar. Jag tror hon lever över nu.
– Hon dog nyssens, sade Danjel.
– Men du sir ju själv…
– Du tror väl mej, Kal Oska: Hon dog för en stunn sen. Hon hade allri sagt mej, att hon va så usel.
– Sir du int’ att hon lever!
– Hon ä dö. Du kan si’at själv, om du vill!
– Ä jag int’ vaken? Eller vem talar du om?
Karl Oskar utforskade med uppspärrade ögon Danjels ansikte. Bredvid honom stod en man i sorg. Danjel talade inte om hans hustru, utan om sin egen: Inga-Lena hade dött utan att för mannen medge att hon var sjuk. Men Karl Oskar hade just känt det som om han hade fått sig hustru för andra gången i livet.
Det var en annan man som blev änkling denna morgon på deras fartyg.