1
Kapten Lorentz satt i kajutan och grubblade litet över ett papper, där ett par rader stod skrivna: ”Hustrun Inga-Lena Andersdotter från Kärragärde i Ljuders församling i Kronobergs län, född den 4 oktober 1809; i äktenskap förenad med hemmansägaren Danjel Andreasson den 23 juni 1833…”
Namn, kön, ålder – det var allt han avfordrade: Det var allt han behövde veta för jordfästningens skull. Här hade han nu det åttonde dödsfallet. Men det var någonting i uppgifterna om den döda som inte stämde. Det var ingenting som stämde, när han tänkte närmare efter. Han hade sett den blödande kvinnans kropp, han hade knutit åt kring hennes lemmar: Det hade varit en ung kvinna, knappast trettio år. Men nu såg han på födelseåret att den döda var fyrtio år gammal. Och det hade sagts honom att hon efterlämnade fyra barn, som alla var med föräldrarna här ombord. Han mindes säkert att det i den dödssjukas säng endast hade legat tre ungar.
Således hade det inträffat ett annat dödsfall än det som han hade väntat.
Än en gång på den här resan skulle han stå på däck och ur psalmboken utvälja för tillfället tjänliga böner och tänkvärda psalmverser, ”såsom ock något av Skriftens språk”, som det föreskrevs i ”Huru lik skall jordfästas ombord”.
”… Lär oss alla betänka att wi dö måste, på det wi må förståndige varda…”
Denna tänkvärda bön kunde en tyda på två sätt: På det vi må förståndige varda och väl nyttja vårt liv innan vi dör. Men den som hade skrivit ner den hade nog haft en annan mening: På det att vi må väl bereda oss till döden. Men den människa som rätt brukade sitt förstånd fördärvade inte sitt liv med att ständigt gå omkring och göra sig i ordning till sin död. Det kunde inte vara någon mening med att hon på det sättet skulle förspilla de få dagar som var henne givna. Sitt liv skulle människan nyttja till sin hugnad så länge det räckte: Snart är döden här, då ingen glädes mer.
Och tanken på den egna, rimligen inom få år förestående döden sysselsatte under några snabbt övergående ögonblick Charlottas skeppare. I ungdomen hade hans dödsdag ofta föresvävat honom, men ju äldre han hade blivit, desto mera sällan kom de stunder, då han tänkte på den. Någon visdom hade han förvärvat sig med åren. Ännu vid sextio år seglade han omkring på havet vid tämligen god hälsa. Nästan alla hans ungdoms skeppskamrater var tagna av sjön och deras kroppar hade förenats med det vatten, som svallat kring deras fartyg. Somliga fick segla i fem år, andra i tio, åter andra i trettio. Själv hade han nu fått segla i fyrtiosex. Varför? Ingenting var så urbota dumt som att gå och grubbla över det. Lika gärna kunde han fråga sig varför det blåste sydlig vind i dag och nordlig i går och inte tvärtom. När man en gång vet att det inte finns något svar på en fråga, så skall man inte fråga mer. Bara en dumbom går omkring och letar efter det som han vet inte finns.
Att dö kunde kanske vara svårt, men det var något mycket vanligt; det var så många människor som hade kunnat det, i alla tider hade folk gjort det, och så fick han väl också försöka gå igenom det. Och när han en gång visste, att han inte kunde komma undan, så kunde han sedan lika gärna låtsa att han skulle leva i evighet: I evinnerliga tider skulle han segla omkring, hans fartyg skulle ruttna ner, men befälhavaren skulle vara kvar. Om han tänkte bort döden, så nyttjade han sitt liv bäst.
Hur hade nu hustrun Inga-Lena Andersdotter brukat sitt liv, de fyrtio år som hade varit henne givna? En jordfästningsförrättare på ett överlastat utvandrarfartyg visste sällan någonting om de människor, som han läste sina böner över. Hans passagerare var avförda ur hemförsamlingens kyrkbok och ännu inte inskrivna i någon annan bok. De var ingenstädes hemma, de ägde inte del i någon kyrkogård. Bara havet öppnade sitt djup för dem, det hade utrymme för dem allesamman.
Det här bondfolket fruktade ofta döden på havet – men bara för begravningens skull: de ville vila i vigd jord, och Oceanen var inte vigd jord. De irrade omkring i en mörk vidskepelse: Skulle nu inte detta vatten, där så många goda sjömän hade sin grav, vara gott nog som vilorum åt dessa arma jordråttor?
Hustrun Inga-Lena Andersdotter hade kanske också dött i skräck för Oceanens oinvigda kyrkogård. Sina fyrtio år hade hon framlevat på landbacken, lutad över jorden i potatisfåror och kornåkrar, grävande i kättar och dynghögar, traskande emellan fähus och loge, men hon skulle komma till vila i havet, i jordklotets största kyrkogård, där ingenting utmärkte gravarna. För hon var inte skriven någonstädes, hon var en utvandrare som inte nådde fram, en lösdrivare i världen.
Men den här bondkvinnan hade ändock lämnat sina spår efter sig på jorden: hon hade framfött fyra nya medborgare åt Nordamerikanska Republiken.
Med sina stela fingrar, som var urlakade och gråfiälliga av havsvattnets sälta, tog kapten Lorentz sin penna för att skriva till ett par rader på det lilla papperet: ”Död den sjuttonde juni 1850 ombord på Brig-gen Charlotta af Karlshamn, på resa till New York. Betygas: Christian Lorentz, skeppsbefälhavare.”
2
Det var en stillsam och vacker junimorgon på Atlantiska Oceanen. Utvandrarnas farkost seglade för en svag sydlig bris. Solen sken ner i vattnets spegelglas, och hennes strålar återkastades som brinnande eldslågor. Denna morgon på havet fick jordens folk årets första förnimmelse av sommar.
En skara passagerare hade församlat sig på läsidan av Charlottas akterdäck. Folket stod i halvcirkel kring en uppsatt flake: några plankstumpar hade utlagts emellan ett par låga bockar, och på ställningen låg ett avlångt bylte i segelduk. De kringstående hade tagit på sig sina bästa kläder: männen stod i gråa eller svarta vadmalströjor, de äldre kvinnorna bar silkesschaletter. De besättningsmän som var fria från vakten hade blandat sig med passagerarna.
Männen stod barhuvade, kvinnornas schaletthuvuden var nedböjda mot däcket. Alla visade de det stränga allvarets orörliga ansikten. Det var en stillastående, liksom stelnad skara människor, som hade församlat sig kring byltet på träställningen: En människas kropp var insvept i segeldukens vita omhölje med huvudet vänt inåt däck och fötterna mot havet. Flaken som bildade denna bår sluttade nedåt sjön, svepningen snuddade vid relingen.
Charlottas flagga var hissad endast till hälften upp mot gaffeln. Kaptenen kom upp ur sin kajuta och gav i detsamma en order: Stormastens segel brassades back, fartygets framfart minskades, snart rörde det sig knappast med mer än styrfart. Briggen Charlotta sinkade sig på sin färd för en människokropps skull som låg på en bår på akterdäck den vackra sommarmorgonen.
Skepparen hade bytt ut oljerocken mot sin svarta redingot, på hans blottade huvud var det gråa, yviga håret nu ordentligt kammat. Han gick fram och ställde sig vid plankbårens övre ända och tittade ett slag uppåt riggen, som om han velat efterse hur hans fartyg förde sina segel. Under armen bar han psalmboken. När han öppnade den, började de kringstående knäppa sina händer, och allt flera ansikten vändes i allvarsamhet ner mot däck.
Kapten Lorentz bläddrade fram några blad i sin psalmbok, bläddrade tillbaka igen, gjorde en ryckig, otålig rörelse med axlarna när han inte genast hittade stället han sökte: Han borde sannerligen komma ihåg att vika ett blad för När lik skall jordas. Och hur var nu numret på psalmen som skulle sjungas efteråt? Han hade ändrat ett par ord i den för att den skulle passa till begravningar ombord: han hade bytt ut ”den tysta jorden” mot ”det djupa havet”. Det kunde väl icke psalmskrivaren tycka illa vara.
Medan han letade efter bönen kastade han en blick åt sidan: Där närmast honom stod en liten bonde med brunt skägg. Han kände väl igen den mannen: den första dagen på denna överfart hade han rest upp honom från däck. Den lille karlen höll nu ett spädbarn på sin ena arm och omkring honom stod tre större barn: Där stod fyra barn och en far.
Lorentz vände strax bort ögonen från denna människogrupp och såg nedåt däck. Det var något han skulle ha till hands här: Där vid hans fötter stod träskäppan, till hälften full av jord; i jorden var nerstucken en liten skovel, som liknade en kastskyffel.
Han hade funnit stället i psalmboken och började läsa. Han läste med en klar och genomträngande stämma, som genom många år på sjön uppövats till att överrösta stormarnas och ovädrens ljud:
– O, Herre Gud! Du som för syndens skull låter menskor dö och warda jord igen, lär oss alla betänka att wi dö måste på det wi må förståndige warda…
Nu hade alla de församlade knäppt sina händer, i allvarsamhet böjde de alla ner sina huvuden och lyssnade till bokens ord. Oceanens vatten plaskade stilla mot skeppssidan, en liten vindil lyfte de gråa hårtestarna på skepparens bara hjässa. Vid de sista orden hördes någon snyfta, men ljudet sjönk strax undan och dog bort i skepparens starka stämma.
Måsarna hade kommit tillbaka och svärmade denna morgon i flockar kring riggen. Det hade åter börjat synas liv på havet.
Begravningsförrättaren tog upp förpsalmen. Den började trevande och trögt, han fick sjunga halva första versen ensam. Men så småningom stämde folket in – långsamt som fartygets gungning gick psalmsången:
”Du snöda werld, farväl!
Till himlen far min själ.
Der will hon hamnen hinna,
Det söker hon att vinna
Hvad evigt månde wara,
Ibland Guds helgon klara.”
När psalmen hade tonat bort över havet, tog kaptenen upp den lilla skyffeln ur skäppan vid sina fötter. Tre gånger fyllde han sitt redskap med den mull, som hans fartyg medförde från hemlandet, tre gånger tömde han den över den döda framför honom. Med ett svagt rasslande ljud föll jorden ner på segelduken. Men tunga och förskräckande föll orden över människornas nedböjda huvuden:
– Af jord är du kommen, jord skall du åter varda. Jesus Kristus skall dig uppväcka på den yttersta dagen!
Låtom oss bedja!
Tung var sanningen, men bönen var det milda tröstemedlet. Någon skrek till vid ordet ”yttersta dagen”. Det var intet utrop av förhoppning. Det lät snarare som en fågels ödsliga och tröstlösa skri: det kunde vara en sjöfågel som ropade, och några av de församlade vände upp ansiktena mot riggen: Kanske var det en mås som störde begravningens andakt. Men det var ingen hungrig fiskmås, som hade skrikit, det var ett barn.
På segelduksomhöljet låg den uttömda jorden kvar: Där utbredde sig tre små klumpar med några nypor i var och en. De syntes som fula, gråsvarta fläckar på den rena, vita duken. Men innan skepparen ännu hade läst begravningsbönen till slut började några lätta smulor lösgöra sig från den tyngre jorden och rinna utför. Båren lutade ner mot relingen, mot vattnet där utanför – några nypor jord rann långsamt utför den sluttande ställningen och fortsatte över relingen, ner uti havet.
Det var mull som hade färdats lång väg. Den kom från landet, där den dödas fötter i fyrtio år hade trampat jorden, där hon gått nerböjd över potatiskorgar och kornkärvar, där hon hade burit mjölkspannar och vattenämbar, där hon i omsorg om de sinas föda varje kväll hade låst visthusboden för natten – där hon hade framlevat alla sina somrar och vintrar, alla sina höstar och vårar – utom denna enda vår, då hon hade följt sin make ut på havet. Det var litet mull från Sverige, litet av de tre skovlarna, som åtföljer orden om tillblivelsen, förintelsen och uppståndelsen vid människans bår, som nu sakta rann ner i Oceanen – liksom hade de brått att hinna före den människokropp, som de hade vigt åt vattnets grav.
Men ingen av de kringstående fäste sig vid rörelsen på segelduken. Medan jordsmulorna rullade sin väg utför sjöngs förrättningens andra och sista psalm:
”Stilla ock mitt stoft må gömmas
I det djupa havets famn;
Må det rum af werlden glömmas,
Der jag whilar utan namn:
Rum och namn wäl Herren känner,
Då han ropar sina wänner.”
Solen strålade över ett fredligt hav, som hade lagt sig ner denna morgon och nu stilla lyssnade till sången om en tålig och undergiven människosjäl, som till tidens ände söker sin sömn hos Gud. Ännu några jordnypor gjorde sig lösa och började sin vandring utför segelduken, ned mot vattnet.
Så var kapten Lorentz redo att ge sina besättningskarlar tecknet: Lämpa överbord!
Då rörde sig någon bakom honom, den lille brunskäggige mannen med spädbarnet på armen steg fram till hans sida. Han såg på skeppets befälhavare, liksom frågande och tvekande. Lorentz tog ett steg åt sidan, lämnande sin plats vid bårens huvudända åt den efterlevande maken.
Danjel Andreasson skulle säga något. Hans stämma var inte stark, han hade aldrig varit befäl, han hade ingen kommandoröst. Och det var inte många ord, han sade när han skulle tala till henne som låg död inne i segelduken:
– Herren sade till Dig som till Moses: Du skall icke komma ditöver. Du, min dyra maka, fick inte heller se det nya lannet: Du hann före oss in i annra hamnen.
Men när jag ville begiva mig dit, så svarade du mig och sade: Tala icke till mig i det sinnet att jag skall övergiva dig och vända tillbaka igen från dig; dit du går, dit vill jag ock gå; der du bliver, der bliver jag ock; der du dör, der dör jag ock, der vill jag ock begrawen warda.
Endast de som stod allra närmast kring båren på akterdäck hörde Danjel Andreassons ord, så låg stämma brukade han.
Han tog ett steg baklänges från båren, ett långt, dröjande steg. Därpå gav skepparen lämpningstecknet åt matroserna. Två man skyndade fram till flaken och lyfte på övre änden, och på några korta ögonblick gled det avlånga byltet, med den döda utför den sluttande ställningen. Nästan i detsamma som det försvann över relingen, ur de församlades åsyn, hördes det ett svagt plask från skeppets sida: Det lät som om någon av havets levande varelser hade rört sig i lek där nere i vattnet, det kunde ha varit en liten böljas slag mot fartygets tunga skrov.
På riggens gaffel gled strax flaggan i höjden, därefter sänktes den igen. Trenne gånger skedde det så.
Under tiden hade de passagerare, som församlat sig till begravningen på akterdäck, skingrat sig över skeppet. Den tomma träställningen stod ensam kvar. Men ett par besättningsmän kom och tog sönder den igen, de bar bort plankorna och flyttade undan bockarna, medan stormastens segel brassades fullt, och briggen Charlotta seglade vidare, med en passagerare mindre.
Det var en vacker morgon på Atlantiska Oceanen. Solen hade stigit högre, och hennes strålar glimmade klart i vattnet på det ställe, där fartyget nyss hade lättat sin mellandäckslast: Under vattenytan glödde det en eld, där nere brann det en låga.