1
Robert och Elin stod lutade över relingen och betraktade tumlarna, som lekte där nere vid fartygets sida. De feta, rundade fiskarna liknade spädgrisar och de gick runt i vattnet som kvarnhjul i en ränna. Det var de största fiskar som ynglingen och flickan någonsin hade sett. Och Robert hade inga fiskredskap till hands: alla hans metspön, linor och krokar låg i den stora amerikakistan, som i Karlshamn burits ner i lastrummet under mellandäck och som inte hade varit synlig sedan.
Den eviga västan blåste, de hade motvind, och tumlarna rörde sig mycket fortare än fartyget. De simmade och hoppade fram och tillbaka utefter skeppets bog som om de velat håna den långsamma farkosten: Här är vi! Var är du? Hur långt har du hunnit? Vad är du för ett gammalt fläskkar som ligger här och skvalpar?
Elin pekade på vattnet, där tumlarna hjulade omkring: Just där var det alldeles grönt. Hon hade sett sådana ställen förr utefter deras väg – hur kunde det nu komma sig att havsvattnet fläckvis var grönt? Hade något fartyg spillt ut grön färg på sådana ställen på havet? Robert funderade litet, innan han svarade: Kanske Gud vid skapelsen hade ämnat göra havsvattnet grönt. Kanske hade han redan lagat till några provsjöar av den färgen. Sedan hade han ändrat sig och skapat allt vatten blått istället. Och så hade han efteråt slängt ut de här gröna sjöarna här och var i Oceanen, så att de skulle komma till någon nytta.
Det fanns alltid något att se på havet. Robert tyckte inte som de andra, han tyckte inte att det var en enda öde, enahanda trakt, ledsam att beskåda från däcket dag ut och dag in. I storm var havet ett kullrigt landskap, där kullarna var rörliga och rullade omkring. Havet i solsken och stilla väder låg utbrett som ett blått och guldförgyllt tyg av siden eller silke, som man ville stryka över med näven. Havet i nattens månsken var breda, ljusa vägar, där himmelens änglar skulle kunnat vandra fram. En kulle eller ett berg på land stod alltid kvar på samma ställe och såg ut på samma sätt varje gång man for förbi. Men havet var aldrig detsamma.
Under några nätter i början av resan hade Robert trott, att han skulle dö här ute på havet. Medan den första stormen pågick hade han legat i sin koj med sin panna blöt av dödsskrämselns kalla, klibbiga svett. Han hade upplevt ett äventyr, som han inte tyckte om; om det skulle vara någon glädje med ett äventyr, så fick det inte gälla livet. Men han härdades, och snart skämdes han för sin rädsla under den första stormen. Nu kunde han gå och lägga sig om kvällen utan att tänka på att han kanske skulle fördränka sig under natten.
Och när de började nalkas slutet på den långa, dryga färden, så hade han rentav börjat tycka om havet. Inom kort skulle han skiljas från det. Det hade sagts att de kunde få se land vilken dag som helst. Varje dag stod det nu passagerare framme i fören och tittade efter Amerika – som om de hade trott att det landet var en liten prick, som de kunde fara förbi, om de inte såg upp. De som hade almanackor och som satte kors för dagarna sade att det var midsommar om några dagar. Kanske skulle de hinna Amerikas strand till midsommarhelgen.
– Ska vi läsa i engelska språkboken? frågade Elin.
– Om du vill’at, så.
Hon var lika ivrig som han att lära sig engelska ord. Han misstänkte att hon inte längre litade på att den helige Ande skulle utgjutas över henne vid landstigningen, så att hon med en gång kunde tala hela språket. Och han hade flera gånger sagt henne, att den helige Andes utgjutelse över apostlarna på den första pingstdagen skedde långt före Amerikas upptäckt, då engelska språket ännu inte var uppfunnet. Så därför kunde ingen säkert veta, om det kunde läras ut på samma sätt som de grekiska, elamitiska, syriska och koptiska språken, som apostlarna lärde sig på en enda dag, till på köpet på en helgdag.
I språkboken hade nu Robert och Elin hunnit till kapitlet: Sökande anställning. Det var ett viktigt ställe. Från första dagen de kom in i Amerika skulle de båda försörja sig själva, och den som skulle försörja sig själv måste skaffa sig en tjänst eller en syssla.
Robert hade slutligen bestämt, att de skulle uttala de engelska orden som de stavades första gången i boken – de skulle inte bry sig om den där stavningen inom parentes, som bara förvillade och trasslade till språket för dem.
Kan Ni säga mig var jag kan få arbete? – Could you tell me where to get work? – Vad kan ni göra? – What can you do?
Här skulle den arbetssökande svara att han var snickare, skräddare, skomakare, sadelmakare, svarvare, spinnare, vävare, murare och uppassare eller idkade något annat hantverk. Men Robert hade hoppat över det där: Inte angick det honom vad sadelmakare hette på engelska, när han inte kunde göra några sadlar. Han höll sig för sin del till en enda mening:
Jag är van vid lantarbete. – I am used to farm work.
Han var bonddräng. Det enda arbete han hade gjort var gårdsarbete, de enda sysslor han kunde förrätta var bondens. Och den här meningen hade han tragglat med; han kunde den nu – han upprepade långsamt orden och försökte uttala dem noggrant och riktigt som de stavades.
I am used to farm work. Han tänkte redan första dagen förbluffa amerikanerna med att tala om för dem vad han kunde och dög till – och säga dem det ordentligt, på deras eget språk. Han ämnade från första dagen sätta sig i respekt i Amerika.
Därhemma i Ljuder hade Elin bara haft tjänst som barnpiga, men nu hade hon fyllt sexton år och i Amerika tänkte hon skaffa sig en syssla, som var mera värdig en vuxen kvinna. Hon läste det kapitel i språkboken, som hette ”Förrättande vanliga husgöromål”. Det handlade om en pigas hela arbetsdag i Amerika, och Robert rådde henne ivrigt att lära sig det ordentligt innan hon steg i land: Då skulle hon också få respekt med sig.
– Jag är den nya tjänsteflickan. – I am the new servant girl. – Ni måste stiga upp klockan sex om morgonen. – You must get up at six o’clock in the morning. – Gör upp eld och sätt vatten till kokning. – Make fire and put water to boil. – Tag kvasten och sopa matsalen. – Get the broom and sweep the diningroom. – Duka af bordet. – Clear off the table. – Tvätta era händer, innan ni rör matvarorna. – Wash your hands before you handle the food.
Då Elin hade hunnit så långt tittade hon ett slag på sina händer, som var rena och vita och doftade såpvatten: Det var tidigt på morgonen, och hon hade nyss tvättat dem.
– I Amerrka tror di visst att nya pigor allti är lortiga om händerna, sade hon.
– Amerikanerna ä arga på all lort, svarade Robert. Di har allting renare i Nya världen än i den Gamla. Därför passar du så bra därborte.
– Men tror du dä kan vara sant, att en piga i Amerika inte behöver stiga opp förrän klockan sex på morronen?
Där tordes inte Robert utlova någonting säkert: det kunde tänkas att hon snart kunde beskylla honom för att ha ljugit. Han svarade försiktigt:
– Kanske hon int’ får sova så länge på alla ställen. Men jag har hört att drängar får ligga till klockan fem.
När Elin tjänade barnpiga blev hon alltid väckt av sin matmor klockan fyra eller halv fem. Hon tyckte om att ligga länge, och nu blev hon lite besviken över Roberts svar. Han hade ju sagt en gång, att alla kvinnor hade det så gott i Amerika och om det var sant så skulle de väl sova lite längre om morgnarna än manfolken.
Elin och Robert satt där tätt tillsammans och med ovana, motsträviga tungor sökte de göra sig förtrogna med ett nytt språk, allvarligt och träget tragglade de igenom sina engelska meningar och läste ordentligt orden som de stavades:
I am used to farm work. – I am the new servant girl.
I dessa båda meningar skulle de unga utvandrarna låta amerikanerna veta vilka människor de var, och de måste sägas felfritt, på ett sätt som ingav respekt. Det var av största vikt för deras framtid.
Sakta gungade skeppsdäcket under ynglingen och flickan, havets skiftande värld omgav dem, samma eviga bölja lyfte dem och bar dem mot en ny värld, där de måste finna sig till rätta.
2
Briggen Charlotta av Karlshamn seglar mot midsommaren.
Örnen i fören ser fortfarande mot väster, hans ögon sköljes fortfarande rena och klara av havets stänk. Och de båda höga masterna, furuspiror från skogarna i skeppets hemland, bugar sig mjukt i glidningen utför vågdalarna, stiger strax uppåt och reser sig igen på vågkammarna. Så har de böjt sig och bugat sig alltmedan de burit upp seglen över hela detta hav, men alltid har de rest sig upp i sin fulla längd igen, stolt, trotsigt. De har bågnat inför hårda vindstötar, de har pressats ner av stormarna, men alltid stått upp igen. Det är smala, smäckra furuspiror, till synes så spensliga i topparna som skulle man kunna bräcka dem sönder med bara händerna, men dessa skeppets vingpennor har motstått alla årstiders oväder på världshavet. Det är furor från ett litet land långt borta, de hör hemma i samma steniga marker och moar som folket på skeppet, där de reser sig som riggens ryggrad – de är släkt med dessa människor, de är sega och okuvliga som folket de hjälper över havet.
Och snart skall de ännu en gång ha övervunnit Oceanen. Charlotta möter nu dagligen andra fartyg på sin väg, seglare och järnångfartyg, hon seglar förbi fartyg, blir upphunnen av fartyg och sällskapar med fartyg. Kring riggen tjocknar svärmarna av sjöfåglar, i havsvattnet, som hittills svallat orört och rent kring bogen i sin blåa klarhet, syns nu slam och föroreningar, och på ytan bär det omkring varjehanda föremål. Alla tecken tyder på att ett fastland ligger nära. Och snart skall skeppet inte längre segla på havet utan uppför en bred flodmynning.
Solen stod högt i skyn och överhöljde däcket med sin värme. Sjuka passagerare togs upp från mellandäck och låg dagarna igenom i det goda solflödet. De som var angripna av skörbjuggen började kvickna till: De kände att de låg under en hetare sol än den som hade lyst över dem i hemorten. Det var högsommarväder, midsommarväder.
Kristina kryade långsamt till sig efter den svåra blödningen under stormnatten. Men ännu var hon för slak att stå på benen. Karl Oskar bar upp henne från det skumma, kvava logiet till däck varje dag när solen sken, och för varje dag ökades hennes känsla av återkommande krafter. Men hon plågades nu av att ligga så här onyttig; hon kunde inte hjälpa till nu när det blev så mycket att bestyra: De skulle ju ställa sig i ordning till landstigningen.
Passagerarnas stora rengöring och landgångsförberedelse hade börjat. Det tvättades och gnuggades och ansades på mellandäck, det spolades och sköljdes och hängdes till tork. Kläder av alla de slag, gångkläder, underkläder, sängkläder skulle göras rena, lappas och lagas och snyggas till. Det var inget manfolksgöra, men Karl Oskar måste åtaga sig det och det blev för honom ett drygt göra. Det var så mycket som hade blivit fördärvat under den långvariga överfarten, utslitet, sönderrivet, nerspytt och ruttet. Madrasser och dynor och klädesplagg var i trasor – det återstod bara att kasta det i sjön. Och nästan allting luktade unket och illa, alldeles som detta logi, där de nu hade levat i över två månader. Han sorterade och kasserade och samlade ihop till en stor hög:
– Här behövdes en lumpsamlare på skeppet! Han kunde göra god handel!
Nu fick han som andra passagerare sänka sin lumphög i havet. Och han förmodade att det så småningom hade samlat sig mycket trasor och hela berg av utvandrarlump på sjöbottnen vid Amerikas strand, om varje nykomling hade sänkt ner en lika stor mängd som han.
Kristina tyckte att han rensade ut och sorterade bort för mycket: en del i den där högen av kläder kunde de nog ha rengjort och lagat, så att det hade dugt igen. Men Karl Oskar kände det som en lättnad att bli kvitt detta stinkande avskräde, som han slungade överbord: han ville bli av med dessa gamla paltor, som luktade spyor och påminde om stormarnas vånda och sjösjukans vämjeligheter, han ville befria sig ifrån dessa vittnen till överresans besvär. Åsynen av dessa ting skulle bara pina dem uppe på land, när de skulle börja på nytt.
– Jag vill int’ skämmas för amerikanerna heller, sade han. Om di får si denne lumpen, så unnrar di va vi ä för slags folk.
Karl Oskar vidkändes ingen skuld till hemlandet, där all strävan lönat sig så illa för honom, men han ville inte skämma ut Sverige inför Amerika: han ville visa att det var ett land med ett renligt och redigt bondfolk, att de som kom därifrån var hyfsade och städade, fast de just inte hade någonting annat än sin fattigdom med sig i nattsäcken. För sin del ville han vara snygg i sin klädsel och visa sig vettig och belevad, när han nu trädde in genom porten till Nya världen.
Med lumpen och avskrädet som sjönk i havet hade han gjort sig kvitt det gamla, nu skulle det nya begynna.
Av de medförda sängkläderna hade Karl Oskar inte behållit mer än täcket: deras blåa brudtäcke, som Kristina själv hade stickat. Det hade också blivit fläckigt och nerspillt och nerspytt och det gapade redan flera stora hål på det. Kristina fick tårar i ögonen, när hon nu tog fram det i fulla dagsljuset, och hon fick se hur illa medfaret hennes täcke var. Men hon kunde nog tvätta det, ta bort de otäcka fläckarna och laga hålen, när de kom i land och hon fick hälsa och krafter igen. Brudtäcket var henne kärare än någon annan ägodel som de hade med sig hemifrån. Det hade hört till hennes bosättning i Sverige, hon hade bäddat brudsäng med det, Karl Oskar och hon hade legat under det i sex års tid, under hela sin tid som äkta makar. Hon kunde nu hoppas att de skulle få ligga samman under det återigen en gång och nyttja det som sitt hölje genom många år ännu. Och det kunde aldrig gå lyckligt och väl för dem, om inte brudtäcket var med också i deras nya bosättning i Amerika.
Karl Oskar visade sig under landgångsförberedelserna så händig och skicklig i kvinnfolkssysslor, att Kristina alldeles förundrade sig. Det såg ut som om han kunde göra nästan vad han ville – bara han ville. Han hade nu återfått sitt gamla lynne och blev mer och mer upplivad för varje dag. Midsommar förestod ju snart, sade han själv, då skulle en vara vid helgdagslynne.
Ju närmare de kom fasta land, desto mer blev Karl Oskar sig själv.
3
En morgon i dagningen väcktes Robert i sin koj av Arvid, som stod där helt upphetsad och ruskade honom i axeln:
– Di sir Amerrka!
Ännu alldeles yrvaken hastade Robert att ta på sig sina byxor, ännu yrvaken kom han upp genom storluckan, ännu uppe på däck fortsatte han att knäppa sina byxor. Däruppe var många passagerare redan samlade, nästan alla manfolk, men det syntes även några morgontidiga kvinnor. De stod där alla stilla i allvarsam förväntan: de såg Nordamerika.
Ännu var det inte mycket för ögonen att upptäcka. De seglade uppför mynningen av en bred flod, som bredde ut sig som en stor havsfjärd. Det var inte full dager ännu och över land låg dis och dimma: Amerika sov ännu denna morgon och hade inte kastat av sig nattens täcke. Land höjde sig både för ut och på båda sidor om fartyget, men i gryningens töcken framstod det endast styckevis för de inseglande, här och där avklätt, här och där fördolt. Ännu kunde ingen se om detta land var magert eller bördigt, rikt eller fattigt, vackert eller fult. Men de var framme vid Amerikas strand – och den vetskapen var mycket nog för dem.
Framfarten uppför Hudsonfloden är god – nu under den långa vägens sista stycke har medvinden kommit, och seglen står som utspända kjolar i blåst. Mängder av fartyg fyller leden, skepp, slupar, ångfartyg, fartyg av alla storlekar och sorter. Briggen Charlotta har länge farit ensam på Oceanen, nu har hon kommit in i ett stort sällskap.
Undan för undan avhöljer sig landet morgontöcknets täcke. Sakta uppstiger de nakna stränderna, det är höga, valliknande stränder. Och snart visar sig framför dem en bebodd landsträcka som skjuter rakt ut emot deras fartyg som en väldig udde. Där avtäcker dimman så småningom mängder av sammangyttrade hustak, där står långa räckor av hus, och högt över taken reser sig kyrkors torn och spiror, som är alldeles lika kyrktornen därhemma. Framför dem ligger en stad, större än någon de hitintills sett. När dagsljuset bryter in ser de sin hamn: New York.
Robert och Arvid stod i fören, så orörliga som människor kan stå på ett rörligt skeppsdäck. Bredvid sig hade de andre styrman, finnen, som hade varit med på alla Charlottas resor till Nordamerika. Han sade: Landet framför dem var bara en stor ö. Den hade från början hetat Manna-Hata, som var indianspråk, och den var uppkallad efter en mycket omtyckt gud hos indianerna, hade han hört. Guden hade bebott den granna ön Manna-Hata i flera tusen år, ända tills den en gång översvämmades av floden, så att han blev tvungen att flytta. Nu bodde det mest bara människor på stället, men han hade inte varit inne i någon kyrka någon gång när de låg i hamnen, så han visste inte säkert vilken gud som bodde på Manna-Hata nuförtiden.
Charlotta styrde mot en strand som förekom dem bestå av vallar och bryggor. Men däruppe höjde sig också en stor, gulgrå byggnad med ett väldigt runt torn. Robert undrade vad det kunde vara.
– Dä kallas Castle Garden. Dä ä ett kastell.
Robert visste inte vad ett kastell var, han hade aldrig hört ordet förr, men han ville inte fråga. Arvid frågade styrmannen istället.
– Ett kastell ä dä samma som en fästning, sade finnen.
Robert såg på honom och spärrade upp ögonen; det gulgråa huset med det stora tornet var ett häkte. De som dömdes till fängelse i många år sattes ju på fästning. Det satt alltså fångna människor inne i det hus som kallades för Castle Garden. Och han hade inte föreställt sig att det första hus som han såg i Amerika, skulle vara ett häkte, ett hus, där människor satt inneslutna, då de berövades sin frihet. Och han sade: han hade knappast tänkt sig att det i Nordamerikas Förenta Stater, där nästan allt elakt och brottsligt folk var utrotat, skulle finnas några fängelser.
Men styrman förklarade: Castle Garden nyttjades inte längre som fästning. Där fanns varken soldater eller fångar. Men istället var det ett fan så gott värdshus. Han hade varit där. Där fanns det god kost och det utskänktes gott öl. Han hade varit där flera gånger och både kunnat äta sig mätt och dricka sig full. Om söndagarna satt det tjockt med folk på det värdshuset, de satt flera varv på varandra och åt och drack. Castle Garden var ett helvetes gott gästgiveri, och ett fritt ställe, där en stack med kniv och hade mångahanda andra nöjen för sig.
Det var just vad Robert hade tänkt sig: fästningarna i Amerika var inte fästningar med fångar som i Sverige, utan goda värdshus med gäster, som där fick förnöja sig fritt som de ville. Amerika var säkert ett land med en folkvänlig styrelse.
4
Det dröjer nu inte länge förrän alla Charlottas passagerare har församlat sig ute på däck. De som inte kan kravla sig upp av egen kraft blir burna: nu ser de Amerika, och alla vill de se. De ser hus, kyrkor, vallar, skeppsbryggor, gator och vägar, människor och fordon. Men utvandrarnas ögon saknar någonting – de söker också något mer, något som Amerikas strand ännu icke har uppvisat. Deras ögon har letat efter det under hela infarten, och slutligen finner de det på det utskjutande landet där för ut: Bakom det stora huset med det runda tornet drar sig morgondiset undan och avhöljer en dunge av träd, av stora lövbärande, lummiga träd, ett grästäckt stycke mark. Hittills har de endast sett mörka stränder, här skiner en ljus strand emot dem. Därborta växer buskar och träd, löv och gröna grenar, örter och gräs: Där ligger äntligen ett stycke av den gröna jorden.
Den långvariga överfarten med alla stormar, alla plågor, sjukdomar och besvär, all instängdhet på skeppet under dryga dagar – den hade tärt hårt på utvandrarnas livsmod och lynne. Skörbjugg och skeppsfeber hade nedsatt deras krafter och minskat deras livslust, av det enahanda livet ombord hade de blivit betryckta, och många hade hunnit bli liknöjda för sitt liv och sitt öde. Men nu öppnar sig denna syn för dem: ett stycke av den levande marken är dem alldeles nära. De är lyckligt komna över havet och där ligger jorden åter framför deras ögon.
Detta folk som står sammanträngt på däck är likt en skara boskap, som stått klavbunden en lång vinter i fähusets trånga bås och som sträcker på halsarna och vänder sig emot dörren, när det börjar lukta vår och nytt gräs och beteshage: snart skall de släppas ut, fångenskapen är strax till ända. Och i den stunden kommer det över dem alla en ny lust och en ny håg. De livas upp, de känner sig som nyskapade, som en ny anda blåses in i deras bröst. De skörbjuggssjuka vet, att de skall bli friska, de förslöade kvicknar till, över de förslappade kommer ny styrka, på de utmattade silar nya krafter i kroppen, till de håglösa återvänder företagsamheten, till de klenmodiga djärvheten. Ur sinnena försvinner liknöjdhetens anda, liksom morgonens dis och dimma nu denna dag drivits undan från jorden.
Det är landruset som griper Charlottas passagerare. Livet som sjöfarande hade förslappat dem till kropp och själ. Men landruset börjar återskänka krafterna. De har återsett den gröna marken. Som sökare av nya hem kommer de seglande från jorden, de är tillbaka vid jorden. Och de känner livet återvända.
5
Det lilla svenska fartyget låg vid skeppsbryggan. Landgångsplankan var utkastad, och passagerarna hade börjat gå i land. Det var en alldeles glödhet sommardag, som mötte dem i det nya landet.
Familjen från Korpamoen hade samlat sig och stod redo, väntande på sin tur. På sin ena arm bar Karl Oskar sin yngste son, med sin andra höll han om sin hustrus liv. Kristina ville själv gå över landgången. Många passagerare kom i dag upp på däck för första gången på länge, och flera av dem var så klena, att de måste bäras i land. Men Kristina sade: Hon kunde inte förlika sig med att det skulle sägas om henne, att hon inte orkat stiga i land i Amerika på egna ben. Det hade inte varit något lyckligt tecken, om hon hade blivit buren. Men hon var slak både i benen och andra kroppsledamöter, hon lutade sig tungt mot Karl Oskars axel. Robert höll reda på Johan och Lill-Märta och stod med ett barn i vardera handen. Ungarna var kvavsövda och kinkiga och skrikiga i dag: de hade väckts för tidigt på morgonen och nu var de skrämda av allt larmet och stojet och folkträngseln vid landstigningen. Lille Harald ville inte sitta fången på sin fars arm, han ville komma ner och gå på egna ben, han också. Han var så liten, att han inte hade vett att bli rädd.
Barnen var blekkindade och avmagrade och hullet satt löst på deras lemmar, men de skulle nog botas med den färska födan på land. Ett fjärde barnaliv slumrade ännu i sin omedvetenhet inne i moderns gömsle och hägn: detta ofödda liv var den av Charlottas passagerare som först skulle bli medborgare i Nordamerikanska Republiken.
Av de 16 personer som utvandrat från Ljuders socken och som hade samlats vid Åkerby vägskäl en gråkall morgon i aprils början hade 15 hunnit fram till tröskeln till en annan världsdel. En fattades. Av de 78 människor som stigit ombord på inskeppningsplatsen hade 7o kommit fram. 8 av sina passagerare hade Charlotta släppt till åt Oceanen.
Men Karl Oskar Nilsson hade alla de sina omkring sig, och själv stod han här frisk och sund och fylld av djup belåtenhet över att de alla hade kommit helbrägda över havet.
Nu oroade han sig inte för resan över fasta land, där allting låg stadigt under fötterna. Till landstigningen hade han noga putsat sina präktiga storstövlar, som han för första gången tog på sig den sista kvällen i gamla hemmet. Med fettet från en stor fläsksvål hade han smort in lädret, så att det blev blankt och skinande. Och stövlarna var av bästa smorläder, av ekebarksgarvad oxhud. Han var väl skodd, goda stövlar gjorde de därhemma. I denna fotbeklädnad kände han sig trygg: Det var kanske svårt väglag i Amerika, men med de här skodonen på fötterna skulle han nog ta sig fram.
Annars var både han och medresenärerna dåligt försedda. Nu när deras skepp äntligen hunnit fram med dem, såg de barslitna och illa medfarna ut, både i sina ansikten och i sina kläder. De flesta skulle nu gå i land i samma gångkläder som de hade nyttjat under hela resan och som inte liknade de plagg, som man tar på sig till kalas. Här stod både manfolk och fruntimmer som liknade ruggade höns. Och när de hade plockat fram sina medförda ägodelar, sina skrin, knyten, korgar, pynglor och allt som låg där i en enda röra omkring dem på däck, så liknade skeppet ett enda stort och högt tattarelass. Under skjutsen till sjöstaden hade Jonas Petter liknat det utflyttande sällskapet från Ljuder vid ett tattarefölje. Vid landstigningen gällde den liknelsen nästan dem alla på skeppet, och den gällde mera nu än den dagen när de började resan.
Men hur eländiga och klena de än såg ut, och hur fattiga och arma de än var, så tog Nordamerika emot dem.
Det var deras tur att gå i land. Skeppsbryggan var hög och deras lilla fartygs däck låg lågt – landgångsplankan blev en brant uppförsbacke. Men Kristina släppte till sina krafter och gick i land själv. Karl Oskar behövde knappast stödja henne. Och lille Harald vred sig loss från hans arm och kom ner på plankan till sist. Han sprang de sista stegen – även den minste i familjen från Korpamoen tog sig på egna ben in i Amerika.
Men redan efter de första stegen på fast mark stannade Karl Oskar Nilsson till: Det kom svindel över honom. Han hisnade. Jorden under honom gungade alldeles som skeppets däck hade gungat. Han blev yrslig i huvudet ett slag och snubblade på foten. Aldrig en enda gång ute på havet hade han känt denna svindel för ögonen. Först när han stod här på land igen kom hisnandets känsla över honom, så att han blev ostadig i sina ben. Han kunde inte fatta det: Kanske hade han hunnit vänja sig av med att gå på fasta marken, kanske han fick börja från början igen med det, liksom med hela sitt liv. Men i det nya, okända land, där han nu trädde in, var han tvungen att stå stadigt på benen, så mycket visste han.
Midsommaraftonen år 1850 angjorde briggen Charlotta av Karlshamn skeppsbryggan i New York, efter jämnt tio veckors segling från inskeppningsorten. Osäkra, ostadiga och vacklande blev invandrarnas första steg på Amerikas jord.