Johan Berg kände ett påtagligt tryck i luften när han steg ur bilen på parkeringen vid TV- och Radiohuset i Visby. Han såg upp mot den mörknande himlen. Luften var fuktig och kvav. Han kvävde en gäspning när han klev in genom glasdörrarna. Kroppen var orkeslös och huvudet värkte. Elin hade hostat och väckt honom flera gånger under natten och Anton hade haft en mardröm. Inte så konstigt att han ständigt var trött. Han mindes inte när han senast fick sova en hel natt. På morgonen visade det sig att Elin hade feber och först hade han tänkt vara hemma för vård av barn, men så hade Emma pratat med sina föräldrar som erbjudit sig att ta hem båda barnen till sig på Fårö tills Elin blev frisk. En sådan välsignelse. De visste hur svårt det var för Emma att vara ifrån sina elever i början av terminen och han var den ende reportern på ön. Visserligen var hans fotografkollega Pia Lilja fullt kapabel att göra intervjuer själv, men att både filma, redigera och göra själva reporterarbetet kunde bli för mycket även för henne.

När han klev in på deras trånga lokalredaktion satt hon med telefonen i handen och de långa benen uppslängda på skrivbordet. Håret var ännu spretigare än vanligt. Den turkosa pärlan i näsan glänste i kapp med hennes neonfärgade nagellack. Johan krängde av sig jackan, kastade den över en stolsrygg och gick till automaten för att hämta dagens första kopp espresso. Pia tecknade åt honom att hon också ville ha, samtidigt som hon pratade högt med någon som skulle kunna vara en polis.

Han slog sig ner på stolen bredvid och iakttog henne medan hon avslutade samtalet. Hon tog en snabb klunk av kaffet innan hon förklarade läget.

– Väpnat värdetransportrån i Klintehamn nu på morgonen och just nu brinner en bil i skogarna i Sanda. Vi måste dra.

När de närmade sig Klintehamn avtecknade sig tjocka, svarta moln mot himlen och det var tydligt att det inte rörde sig om någon liten brand.

– Röken ser ut att komma från Hejdehållet, sa Pia. Frågan är vilken väg som är bäst. Jag tror vi kör förbi Klinte och tar vägen mot Stenkumla. Det finns småvägar in i skogen därifrån.

När de nådde fram till brandplatsen stoppades de av polis. Avspärrningar var uppsatta och brand- och polisbilar stod på rad längs den större asfalterade vägen som gick genom skogen. De klev ur bilen och Pia tog fram kameran som hon snabbt fick upp på axeln. Johan ryckte tag i en av de utposterade poliserna.

– Johan Berg, från Regionalnytt. Vad är det som händer?

– Ja, det är en brand som du ser, och den sprider sig snabbt.

– Hur startade den?

– Det är en bil som har börjat brinna.

– Hur då?

– Ja, det vet vi inte än.

– Ser ni nåt samband med rånet i Klinte?

– Det vill jag inte spekulera i.

– När utbröt branden?

– Larmet kom vid halv tio.

– Och värdetransportrånet begicks strax efter nio?

– Det stämmer.

– Då verkar det ganska rimligt att det är rånarnas flyktbil som de har tänt eld på?

– Som sagt, jag vill inte spekulera.

– Finns några andra spår efter rånarna?

– Spår? Polismannen slog ut med handen och nickade bakåt. Du ser väl hur här ser ut?

Branden rasade bakom dem. Elden spred sig snabbt i det torra gräset, bland buskar och sly. Träd fattade eld och flera meter höga lågor slog upp. Pia filmade och de fick en kort intervju med räddningsledaren innan de körde tillbaka mot Klintehamn.

På huvudgatan märktes omedelbart att något inträffat. Människor stod i klungor och samtalade och avspärrningsband var uppsatta utanför Sparbankens kontor. Ingen polis ville uttala sig och i brist på annat gjorde Johan en ståuppa på gatan vid biblioteket där rånarna kört på den lilla flickan, vars tillstånd uppgavs vara livshotande. När Pia ändrade position medan hon filmade upptäckte hon en äldre kvinna med en pudel i knäet som satt på en parkbänk ett stycke därifrån. Kvinnan snyftade högt och ogenerat. Det verkade som om hon inte önskade annat än att någon skulle uppmärksamma hennes belägenhet. Johan hade också lagt märke till henne.

– Jag går dit, sa Pia. Vänta här.

Med viss skepsis iakttog Johan sin kollega när hon korsade vägen och knallade bort mot damen. Vad skulle hon dit att göra? De hade massor med jobb och tiden var som vanligt knapp. Han hade just fått ett sms om att lunchredaktören hoppades på ett kortare inslag eller åtminstone telegrambilder. Pia slog sig ner på bänken, klappade den överförtjusta pudeln och räckte damen ett paket pappersnäsdukar. Det dröjde inte länge förrän den äldre kvinnan lutade huvudet mot Pias axel. De var ett omaka par; fotografen med sitt stora, svarta hår, tajta jeans, den alltid kraftiga och sotiga ögonmakeupen och så piercingen i näsan i kontrast mot den rundlagda äldre kvinnan i blommig klänning och solhatt. Johan valde att stanna kvar där han stod, bäst att låta Pia hållas.

Efter en stund reste hon sig och gick tillbaka till honom.

– Du, tanten var med när det hände. Hon är ett ögonvittne.

– Jaså? Men är hon i skick att låta sig intervjuas?

– Hon är okej. Och hon har en del att berätta. Polisen har inte förhört henne än. De har missat henne, fast hon bara stod några meter från rånarna.

– Hur kan det komma sig? Hon har alltså inte gett sig tillkänna?

– Nej. Hon gick visst hem för att hunden skulle få mat. Hon var nog chockad. Jag sa till henne att vi kan hjälpa henne att kontakta polisen. Efter att hon har pratat med oss, alltså.

Hon drog lite på munnen och det fanns något gäckande i den mörka blicken. Pia älskade detta. Exklusivt material, bara för dem.

– Men ska vi verkligen …?

– Lägg av nu, sa Pia otåligt medan hon plockade ihop kamerautrustningen. Om tanten vill snacka måste vi låta henne göra det. Hon har för fan sett hela skiten.

Johans och Pias åsikter när det gällde vem man kunde intervjua skilde sig ofta åt. Hon var ung och hungrig och ville framför allt leverera ett så spännande material till huvudredaktionen som möjligt, medan Johan tänkte mer på den utsatta situation brottsoffer, anhöriga och vittnen befann sig i.

Även om dessa personer själva ville låta sig intervjuas, kunde de inte alltid överblicka konsekvenserna. Särskilt om de var i chock, vilket inte sällan var fallet.

Tillsammans med Pia gick han fram till damen som nu tycktes ha lugnat sig. Han presenterade sig och satte sig på huk framför henne.

– Vill du berätta om vad du såg?

– Jo, klockan var väl vid nio när jag gick här borta på Donnersgatan med Romeo. Hon vände sig om och pekade bort mot samhällets huvudstråk. Vi var på väg till Pressbyrån för jag var så sugen på mjukglass. Ja, jag förstår att det kan låta konstigt så tidigt på dan, men vid min ålder kan man kosta på sig att ha lite underliga vanor. De har världens godaste mjukglass där, förstår ni.

Hon lyfte på huvudet och hennes blick försvann i fjärran när hon fortsatte:

– Men så plötsligt upptäckte jag två män mitt på gatan med nån sorts gevär i händerna. De var klädda i svarta kläder och bar såna där rånarluvor så man kunde inte se nånting av deras ansikten. Den första tanke som slog mig var att det måste röra sig om en filminspelning. Men jag såg inga kameror och då begrep jag att det var på riktigt. Ett rån alltså. Precis utanför banken, men det var inget bankrån utan ett rån mot de där pojkarna som skulle lämna pengar till banken. Värdetransport kallas det väl.

– Vad gjorde rånarna?

– De viftade med vapnen och tvingade väktarna att öppna bakluckan på sin skåpbil och ta ut flera väskor. Då kom också en tredje maskerad rånare ut ur bilen och hjälpte till att packa in väskorna i deras bil. Och … det var nåt med den där tredje rånaren.

– Vadå menar du?

Hon tittade upp på Johan.

– Det måste ha varit en kvinna.

Johan hajade till. Detta var något nytt. På radion och nyhetsbyråerna hade de rapporterat en och samma sak – att värdetransportrånet i Klintehamn begicks av tre maskerade män. Inget annat.

– Varför tror du det?

– Sättet hon rörde sig, men det var inte bara det. Hon öppnade bakluckan på bilen och så kom den där andre rånaren med väskorna. När hon böjde sig fram för att lasta in väskorna såg jag lite av hennes underbyxor och det var damunderkläder, det syntes tydligt. De var liksom uppdragna högt upp på höften så där som är modernt. Och de var röda.

– Är du säker på att det inte var kalsonger?

– Nej, nej, för jösse namn, det var såna där smala som de har nuförtiden. Som bara är som tunna band, ja, jag begriper inte hur man kan vilja använda dem, de måste vara vansinnigt obekväma. De kallas väl samma sak som de där bokhyllorna som var populära på femtiotalet och som har kommit tillbaka? String. Just det, stringtrosor. Och såna bär väl knappast karlar?