1994

Terese var full av förväntan när hon klämde in sig i bilen mellan Daniel och Kristoffer på väg till restaurang Catch 22. Grabbarna ville alltid att hon skulle sitta med dem, även om det var tomt på passagerarsätet där framme.

Susanne körde Terese till stan, hon skulle ändå gå och shoppa med sönerna. Stämningen var ovanligt uppsluppen. På radion pågick ett hyllningsprogram till Magnus Uggla som just kommit ut med en samlingsplatta och Susanne var ett stort fan. När hon kände igen introt till ”Varning på stan” tjoade hon högt och skruvade upp volymen. Alla sjöng med, småkillarna kunde texten utantill eftersom deras mamma spelade hans skivor så ofta. Susanne släppte loss ordentligt, hon hissade ner rutorna på bilen och slängde huvudet fram och tillbaka medan hon körde.

– Vet du att han ska ha konsert på Kneippbyn i sommar? skrek Kristoffer för att överrösta musiken. Kan vi inte gå dit, snälla!

Terese nickade och skrattade. Hon sjöng för full hals och gungade i takt med musiken ihop med killarna. En värme spred sig genom kroppen. För första gången kände hon sig riktigt glad och avslappnad tillsammans med familjen. Alla var verkligen snälla och gulliga hela tiden, till och med Susanne, det måste hon erkänna. Susanne kunde ju inte hjälpa att hon hade en stil som Terese hade svårt för.

Framförallt kunde Terese inte undgå att låta sig påverkas av Kristoffers ohejdade tillit. Han såg alltid på henne med beundran i blicken och hade gett henne ett alldeles eget smeknamn som bara han använde, Tessan.

När hon skulle kliva ur bilen insisterade han på att följa med.

– Jag följer med Tessan. Hon kanske inte hittar härifrån. Jag kommer till er sen.

– Okej, vi ses vid Österport då – ska vi säga om en timme för jag måste förbi badrumsaffären först. Klockan halv tre, alltså, vid Österport.

– Visst, morsan.

Han tittade upp, log okynnigt mot Terese och stack belåtet händerna i byxfickorna. Hon visste att han inte brukade säga morsan och troligen inte fick det heller, han försökte nog bara imponera på henne. Susanne lät honom tydligen hållas för hon sa bara hejdå och körde iväg.

De promenerade utmed hamnen. Kristoffer pratade och pekade, mån om att berätta för henne vad de passerade.

Restaurangen låg längst nere vid havet, strax bortanför Almedalen. Kristoffer sprang ut på en brygga och satte sig. Han tog av sig sandalerna och doppade fötterna i vattnet.

– Kom, Tessan. Det är skitmysigt här ute!

Hon följde efter och strax satt hon bredvid och blickade ut över det vidsträckta blåskimrande havet.

– Vill du ha en glass? frågade Kristoffer. Jag bjuder, skyndade han sig att tillägga.

– Jag får inte komma för sent till restaurangen, sa hon. Jag skulle vara där nån gång efter lunch och klockan är halv två.

– Men vet du inte hur sent folk äter lunch på sommaren när de har semester? Just nu är det proppat med folk och pappa kommer ändå inte att ha tid med dig. Du kan inte gå dit före två, de har massor med folk på lunchen.

Eftersom de faktiskt inte hade sagt något bestämt klockslag och Kristoffer såg så angelägen ut tackade hon ja.

– Okej då, en GB Sandwich i så fall.

– Det ska bli.

Han studsade upp från bryggan.

Hon skrattade åt hans iver och tände en cigarett. Hon började tycka riktigt mycket om Gotland, hade nog aldrig varit på en vackrare plats. Hon vände sig om och såg Almedalen som var fylld med folk som satt på filtar och hade picknick eller bara solade, strosade runt, matade änderna i dammen. I fonden reste sig den knaggliga gamla ringmuren som omgärdade staden. Ungar sprang omkring och lekte på den stora gräsmattan. Cyklister passerade på cykelbanan bakom henne och några killar kastade frisbee nere vid strandkanten. Riktiga snyggingar, konstaterade hon och tog ett nytt bloss på cigaretten. I ögonvrån såg hon Kristoffer komma skyndande med glassar i händerna.

– Här, ta innan den smälter, sa han.

– Tack. Hon slängde iväg fimpen och öppnade papperet. Vad gulligt av dig att köpa en glass till mig.

– Äh, det är väl inget. Fast det är bara för att jag tycker att du är så juste.

– Tycker du? sa hon, överraskad över komplimangen. Tack.

– Och så är du så snygg också, lade han till och sneglade på henne. Du är den snyggaste tjejen jag har sett.

– Men tack.

Terese kände hur hon blev röd. Det här hade hon inte förväntat sig.

– Har du nån kille?

– Nej.

– Det borde du ha, du som är så snygg och cool. Men du träffar säkert nån här snart. Jag menar, när du har lärt känna lite folk och så.

– Jo, kanske.

– Saknar du dina kompisar i Stockholm?

– Ja, ibland.

– Din mamma och pappa då?

– Inte så mycket faktiskt.

– Jag tror att du kommer att få en massa kompisar här, sa Kristoffer förtröstansfullt och slickade på sin strut.

– Ja, sånt kan ju ta lite tid.

– Jag är i alla fall jätteglad att du har kommit till oss.

Kristoffer såg på henne med sina varma bruna ögon och log lite blygt.

Terese blev så rörd att hon fick tårar i ögonen.

– Jag är också glad att jag är här, sa hon. Och jag tycker om dig med.

Hon lade armen om Kristoffer och kramade honom.

Sedan satt de bara där tysta en stund och såg ut över havet.