-Är det öppet?

Mannen som frågade hade en skinnväst med ett emblem från en motorcykelklubb som Patrik Rosén inte kände igen. Han var stormagad med svart skägg i en lång smal fläta som hängde spikrakt ner från hakan.

– Jo, fast köket är stängt, svarade Patrik och insåg till sin förtret att han darrade på rösten.

– Men vi är inte intresserade av att äta, eller är vi grabbar?

Den store mannen vände sig mot sina kamrater.

– Säg inte det, skrockade en man med rakad skalle och en tatuering över ena ansiktshalvan. Det beror på vad som serveras.

De knuffade bryskt in honom i restaurangen, men lugnade ner sig när de upptäckte att det satt ett par vid ett av borden.

– Vi får väl nöja oss med nåt att dricka så länge, sa mannen med flätan och slog sig ner med en missnöjd blick på de uppenbart nyförälskade. Fyra stora stark.

Patrik svalde hårt och skyndade in bakom baren. Blodet rusade. Vad i helvete skulle han ta sig till? Han kunde knappast larma polisen bara för att fyra killar i skinnställ beställde varsin öl. Det vilade något hotfullt över deras uppenbarelser och tydligen kände paret det också för den unge mannen viftade med ens ihärdigt och bad om notan när Patrik återvände med ölsejdlarna. Motvilligt tog han betalt och paret försvann snabbt ut genom dörren.

De fyra männen drack sina öl under tystnad. Mannen med tatueringen stirrade på honom medan Patrik plockade av det sista bordet. Hjärtat bultade i bröstkorgen. Han gick in i det trånga köket, stoppade in disken i maskinen och satte på. Det välbekanta brummandet när den drog igång lugnade honom en aning. Tänk om motorcykelknuttarna faktiskt bara ville ha varsin öl och tyckte det var kul att skrämmas? De hade förmodligen ingen aning om vem han var och vad han och Jocke hade haft ihop. Hur skulle de kunna veta det? De hade varit noga med att hålla det hemligt. För bägges skull. I avtalet ingick att Jocke dyrt och heligt lovat att aldrig yppa något om deras affärer till någon, allra minst till medlemmarna i motorcykelklubben. Då skulle deras samröre få ett tvärt slut. Det hade Patrik gjort väldigt klart. Och de hade hållit på i så många år. Varför skulle de plötsligt söka upp honom nu? När Jocke var död?

En iskall insikt grep tag i honom. Misstänkte de honom för mordet? Han stirrade mot svängdörren in till köket. Ute i restaurangen hade cd-skivan med gruppen Los Lobos som spelade mexikansk folkmusik tagit slut och det var oroväckande tyst.

Så hörde han det metalliska klicket när låset på restaurangens entrédörr gick igen och hur persiennerna för fönstren ut mot gatan drogs ner.

Han letade febrilt med blicken efter något att försvara sig med. Ovanför spisen hängde en lång rad med de nyinköpta, välslipade knivar han införskaffat samma dag eftersom polisen lagt beslag på hans gamla. Han tog den största. I samma ögonblick flög svängdörrarna till köket upp och tre av männen ställde sig bredbent och barrikaderade öppningen. Mannen med flätat skägg glodde hånfullt på honom.

– Vad ska man behöva göra för att få påfyllning på det här stället?

Tystnad. Patrik Rosén såg med fasa på de tre busarna och insåg att han inte skulle ha en tillstymmelse till chans.

– Vad vill ni? fick han fram.

– Ja, vad vill vi, bröder? Den stormagade mannen som verkade vara ledaren vände sig till sina följeslagare. Vad är det vi vill? upprepade han. Så rynkade han ögonbrynen. Den där kniven ser farlig ut, hörru. Förresten, är det inte en sån som nån jävel mördade vår vän Jocke med? Var det inte just en sån som de visade bild på i tidningen?

Hans kamrater nickade instämmande.

Ledaren tog ett steg framåt.

– Vi vet vad du gjorde, din jävel, väste han.

De tre männen rörde sig framåt. I ett sista förtvivlat försök att fy kastade sig Patrik Rosén mot bakdörren.

Innan han ens hunnit trycka ner handtaget svartnade det för ögonen.