Johan och Pia satt i bilen på väg till Tofta kyrka och Jocke Erikssons begravning. Trots den senaste veckans researcharbete hade de inte lyckats få reda på något mer om vilka den mördade Jocke Erikssons kompisar var. Fortfarande var allt de visste det som Sonny på mc-klubben berättat.

Johan hade bett stockholmsredaktionen om hjälp med att leta i kriminella kretsar och bland mc-klubbarna där, men det hade inte lett någon vart. Det kunde också bero på att de inte försökt tillräckligt, tänkte Johan, eftersom han visste precis hur det låg till med resurserna på den lokala nyhetsredaktionen i TV-huset. Tid ödslades inte på sådant som inte helt säkert gav något tillbaka, det vill säga ett inslag som hjälpte till att fylla dagens sändning. Man hade inte råd med annat.

Inte heller på Gotland hade deras eftersökningar gett resultat. De hade letat i kretsarna Jocke rört sig i, men inte en enda människa sade sig känna till vare sig Degen eller tjejen. Han måste ha behållit dem för sig själv. Frågan var bara varför.

Nu var de i alla fall på väg till begravningen. Pia trallade med i Mix Megapols poppiga låtar där en smetig program-ledarröst med jämna mellanrum ihärdigt hävdade att man blandade dagens hits med det bästa från i går. Hon avbröt sig när Tofta kyrka dök upp i blickfånget ute på ett fält där en matta av vallmo blommade i rödaste purpur.

– Fan, vad vackert!

Kyrkan var byggd enligt gotländsk tradition, vitkalkad med klätt torn. Den låg väl synlig från kustvägen som gick från Visby och söderut och var omgiven av ängar som betades av en skock svarta får.

Ett fyrtiotal personer hade samlats till begravningen. Alla m ed lemmar av mc-klubben Road Warriors var på plats, klädda i sina skinnvästar som de visste att Jocke skulle ha velat. Flera andra som brukade vistas på klubben hade kommit för att hedra den avlidne kamraten. Några personer från systerklubbarna på fastlandet hade också rest över från Nynäshamn, de utmärkte sig liksom Road Warriors genom sina skinnställ och västar, långa hårmanar, tatueringar och piercingar.

När Pia och Johan parkerat hälsade de på klubbledaren Sonny och hans flickvän Maddis som stod och rökte tillsammans med ett gäng andra skinnvästar. De frågade om de kunde få ta kommentarer efteråt. Det gick bra. De avvaktade med att närma sig Jockes familj, de fick vänta och se hur det kändes efteråt.

När Pia plockade fram kameran var det flera som vände ryggen till. Hon lät sig inte bekomma utan ställde upp stativet och satte igång att filma. Johan rörde sig bland klungorna på kyrkbacken, iakttog mest. Ville inte besvära innan ceremonin ens hade börjat.

När kyrktornets klocka klämtade drog han sig mot kyrkporten.

– Jag stannar här ute, sa Pia. Jag avskyr begravningar. Vi får ändå inte filma därinne. Gå in du.

Hon hävde sig upp på stenmuren som löpte kring grusplanen framför kyrkan.

– Okej. Vi ses efteråt.

– Visst.

Johan gick in sist och satte sig på kanten på en av de bakersta bänkraderna. Eftersom han var där i egenskap av reporter ville han hålla en låg profil. Ibland fick jobbet honom att känna sig smutsig. Som om han var där och profiterade på de anhörigas sorg. Han betraktade människorna runt omkring.

Han kunde inte undkomma tanken på Olle. Snart skulle det vara dags för hans begravning. Stackars barnen och stackars Emma. Olles liv hade slutat när han var mitt uppe i det. Johan mindes hur de hade pratat bara några dagar innan olyckan inträffade om hur Olle såg fram emot en resa till New York under hösten. Han skulle ta med Sara och Filip på deras höstlov.

En insikt om hur lätt livet kan förändras kom över honom. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som drabbats. Tanken var hisnande och ofattbar. Att plötsligt inte få vara med längre. Att inte få se sina barn växa upp, inte få dela glädje och sorg med Emma. Att aldrig mer få uppleva något alls. Döden var en märklig företeelse. Hur kunde man leva och arbeta, sätta barn till världen, vara en del i en gemenskap, ha vänner och familj och betyda något för andra och sedan bara dö? Försvinna för gott? Medan dagarna fortsatte att förflyta, veckorna blev till månader och år och för en själv var allt bara svart. Man fanns helt enkelt inte. Livet rullade på mer eller mindre som vanligt för alla andra medan man själv var ett skelett i en grav eller pulvriserad i en urna.

Han avbröts i tankarna av att en kvinna försiktigt sjönk ner bredvid honom. Hon satte sig på den yttersta kanten. Halva ansiktet doldes bakom stora solglasögon som hon inte gjorde någon ansats att ta av. Huvudet höll hon stelt rakt fram. Hon bar hatt och håret var uppsatt så han kunde inte avgöra hennes hårfärg. Hon var nog ungefär i hans ålder, kanske lite yngre. Han kikade på hennes smala ben i mörka byxor. På fötterna hade hon märkligt nog svarta gymnastikskor. Hon vred lite på sina händer och Johan lade märke till att hon hade en tatuering på ena handleden.

Efter en stund hörde han hur hon började snörvla och kunde inte låta bli att vrida huvudet och ge henne en förstulen blick. Tårarna rann utefter kinderna.

En ingivelse gjorde att han strök hennes ena hand.

Där satt de tillsammans utan att ha en aning om vem den andra personen var.