Knutas och Karin hade placerat sig på klaffstolar bredvid orgelpiporna i Tofta kyrka, själva osynliga för besökarna medan de i lugn och ro kunde iaktta församlingen. De hade varsin kikare för att i detalj studera de som kommit till Jocke Eriksson begravning. Karin var också utrustad med kamera och fotograferade var och en. Möjligheten fanns att de två kumpanerna skulle vara så vågade att de riskerade att delta. Därför hade de bägge poliserna också garderat sig med skottsäkra västar och tjänstevapen.

Inget mer hade framkommit i medierna om vilka polisen letade efter och det hade varit relativt tyst om fallet den senaste veckan. När inget nytt hände i utredningen svalnade journalisternas intresse snabbt. Tystnaden i pressen kanske bidrog till att de båda kumpanerna kände sig säkrare.

Längst framme satt den närmaste familjen. Bägge föräldrarna såg något tilltufsade ut. Kläderna var slitna, skorna blanknötta. Mamman verkade nervös och flackade med blicken och pappan, blek och tunnhårig, bar tydliga spår av sin alkoholism med ett fint nät av synliga blodkärl i ansiktet. Med sig hade de sina båda andra söner. Den äldre, som hette Göran, var en hippietyp med långa blonda rastaflätor och svart batikskjorta med ett peacemärke på bröstet. Han bodde i ett kollektiv på Fårö och försörjde sig enligt egna uppgifter på sina handgjorda smycken som han sålde på stranden på somrarna. Vintrarna tillbringade han på Jamaica där han hade fru och ett barn.

Mellanbrodern Jörgen såg prydligast ut i familjen. Han levde ett helt annat liv än sina syskon och hade vad Knutas visste aldrig varit inblandad i några oegentligheter. I förhör hade han sagt att han tog avstånd från allt vad droger, kriminalitet och mc-värld hette. Han var gift och hade två barn och bodde i en villa på Endre väg, strax utanför Visby ringmur. Han arbetade som ekonom på ett större företag. Nu satt han med sin fru mellan föräldrarna, iklädd svart kostym, vit välpressad skjorta med stärkt krage och vit slips. Han var lång och kraftig, håret låg blankt och mörkt välkammat bakåt och det fanns inte en tillstymmelse till likhet med Jocke Eriksson. Han var välrakad och gav ett samlat intryck. Det var svårt att tänka sig att han tillhörde brödraskaran.

Knutas lät blicken glida över kyrkorummet. Där återfanns en minst sagt brokig samling; stenhårda mc-knuttar, städade släktingar, hippietyper, välborstade skolkamrater, ett gäng kända kriminella och missbrukare av olika grad som uppenbarligen gjort sitt yttersta för att se anständiga ut så långt det var möjligt med kläder som mest kom från containrar och Röda Korsets insamlingar.

Ceremonin fortgick under snyftningar här och var i bänkraderna och orgelmusik med trevande psalmsång vilken avslöjade en begränsad bildning eller om det var blyghet från de församlade.

Knutas och Karin studerade varenda person genom sina kikare utan att riktigt veta vad de tittade efter. Plötsligt påkallade Karin sin kollegas uppmärksamhet genom en diskret tryckning i sidan.

– Kolla raden näst längst bak till vänster, väste hon. Kvinnan som verkar vara ensam, ute på sidan. Den platsen var tom förut, hon måste ha glidit in efter alla andra. Och kolla vem som sitter närmast bredvid henne.

Knutas styrde sin kikare mot det håll Karin pekade.

Där satt en yngre kvinna med hatt och stora, svarta solglasögon. Hon var diskret klädd i mörka byxor och kavaj. Det som utmärkte henne var att hon ständigt torkade bort tårarna som rann nerför kinderna med en näsduk. Däremellan höll hon sig fullkomligt stilla med händerna i knäet.

– Kan vi ha en sån tur? viskade Knutas. Har hon verkligen vågat sig hit?

Han flyttade blicken till hennes vänstra sida. Innanför henne på bänken hade ingen mindre än Johan Berg placerat sig.

– Kolla raden längre bak, fortsatte Karin. Killen precis bakom henne, med hatt. Han var inte heller där förut.

Ivrigt förde Knutas ansiktet ditåt och drog efter andan. En man i trettioårsåldern, även han med solglasögon som han valt att behålla på inne i kyrkan. Det axellånga håret var svart under hatten, hyn gyllenbrun och han hade ett klart latinskt utseende. Han lutade sig framåt och smusslade över en ny servett till kvinnan framför. Knutas tittade intensivt i kikarsiktet. I samma ögonblick som mannen räckte fram servetten åkte kavajärmen upp och blottade en tatuering på handleden.

– Helvete, han har en likadan tatuering som Jocke Eriksson. Det måste vara Degen, väste Knutas. Omedelbart kom de på benen.

I ivern råkade han slå ner sin stol. Dunsen fick flera huvuden att vridas upp mot orgelläktaren eftersom musiken tystnat och prästen i samma ögonblick gjorde en andningspaus. Bägge poliserna hade rest sig upp och syntes väl.

Reaktionen från paret längst bak var omedelbar. De reste sig hastigt och sprang ut ur kyrkan. Alla vände sig om och tittade förvånat efter de två som rusade mot den stängda kyrkporten, slet upp den och försvann. Även prästen kom av sig och stirrade handfallen på det som skedde. Ögonblicket efter kom de båda civilklädda poliserna nerstormande från orgelläktaren och satte fart efter.

Kyrkporten slog igen med en smäll och så var de borta.