Han kände hur svetten rann nerför ryggraden och skjortan klibbade under kavajen. Diskret torkade han bort några svettdroppar från pannan och överläppen. Måste härda ut. Behålla kontrollen. Detta var en viktig stund, en känslomässig pusselbit i hela processen. Så mycket begrep han.

Medan alla samlades på kyrkbacken hade han hållit ögonen öppna efter mannen han sökte, men inte kunnat upptäcka honom. Kanske hade Diego González anat oråd. Han hade inte dykt upp på strippklubben igen och han hade hållit sig borta från träningslokalen. I lägenheten hade han inte satt sin fot på flera dagar.

Han hade börjat känna sig desperat och hade inte lyckats luska reda på var människan höll hus.

Så var det dags för begravningen och han satte hoppet till att González skulle dyka upp där. Han hade börjat misströsta helt när ceremonin plötsligt avbröts av att två personer rusade ut, först en kvinna i hatt och sedan en man. Innan kyrkporten slog igen hann han i ögonvrån känna igen Diego González. Utan tvekan var det han. När de två personerna som han förstod var poliser stormade efter ursäktade han sig och skyllde på att han måste se vad som stod på och gick snabbt nerför mittgången utan att titta åt sidorna.