Malin och Sofia hade stavgått tillsammans ända sedan de lärde känna varandra när de skolade in barnen samtidigt på dagis. Nu var ungarna tonåringar, men vanan satt i. Tre gånger i veckan, alltid tidiga morgnar innan resten av familjen vaknat, träffades de en timme före frukost. Året runt, i ur och skur, promenerade de raskt medan de tröskade igenom allehanda ämnen som sin arbetssituation, barnuppfostran, allmänt skvaller och relationen med sina män. Det sistnämnda var ett kärt ämne som de gärna återkom till, gång på gång och allt oftare på sistone. Kanske hade det med åldern att göra. Barnen blev stora, det fanns mer tid och utrymme att se över sina egna behov istället för andras.

De korsade Almedalen och promenerade ner mot hamnen. Klockan var bara lite över sex och det var en vacker, stilla morgon.

– Har man varit ihop så länge som vi blir allt så förbaskat förutsägbart, klagade Sofia när de stegade vidare längs med kajen. Man vet precis vad som ska hända hela tiden. Man känner sin man bättre än sina gamla tofflor. Relationen är avsomnad, stagnerad sen åratal, och vad gör vi för att blåsa liv i den? Köper ett dyrare vin till maten eller reser iväg på mer exotiska semestrar och intalar oss att vi är lyckliga? Men är det inte så att vi lurar oss själva? Livet rullar på, dagarna kommer och går men det händer ingenting. Det tråkar i alla fall ut mig, jag håller på att bli galen av tristess.

Malin lyssnade med ett halvt öra, den gamla visan hade hon hört förr. Plötsligt stannade hon till.

– Titta, vad är det där för nåt?

På marken framför dem fanns tydliga mörka fläckar.

– Är det inte blod? utbrast Sofia och klev ner på bryggan med blicken fast i marken. I en jämn ström fortsatte fläckarna längs med de förtöjda fritidsbåtarna.

– Det kan väl vara från nån fiskeskuta, sa Malin som stod kvar på själva kajen. Bry dig inte om det.

– Här håller väl inga fiskare till. Vi måste kolla var det kommer ifrån.

Man kunde ana en skräckblandad förtjusning i Sofias röst. Malin stod kvar medan Sofia fortsatte ensam bortåt. Fläckarna fortsatte upp på en stor motorbåt som låg längst inne vid kanten av piren. Utan att tveka klev Sofia ombord.

– Vad gör du? ropade Malin.

– Blodet kommer från båten! Jag måste ju kolla om det är nån som …

Hon tystnade tvärt.

På durken låg en man vars huvud var nästan helt skilt från kroppen.

Sofias leda var definitivt bruten.