Johan och Pia satt på redaktionen och stoppade i sig snabblunch i form av sushi framför datorerna när receptionen meddelade att de hade besök. De tittade förvånat på varandra. De väntade inte någon och det var ytterst sällsynt att människor tittade upp spontant på redaktionen utan att ringa först.

– Vem är det? frågade Johan.

– Han säger att han heter Sonny Jonsson, väste receptionisten i luren. Han verkar komma från nån mc-klubb. Klädd i skinnställ och en sån där väst som det står Road Warriors på. Piercad och tatuerad. Han ser rätt läskig ut.

– Det är ingen fara, han är okej, sa Johan. Jag kommer ner och hämtar honom.

Det var dagen efter mordet på Diego González och Johan och Pia stod upp över öronen i arbete. Redaktionen i Stockholm hade beslutat att skicka över ytterligare en reporter och fotograf för att hjälpa till med bevakningen. De väntades till Gotland under eftermiddagen. Johan och Pia kunde omöjligen hinna göra allt jobb som krävdes själva.

Sonny Jonsson hade ett plågat uttryck i ansiktet. Han avböjde kaffe och de slog sig ner i den lilla sittgruppen som fanns i ett inre rum på redaktionen.

– Vad är det? frågade Pia.

Sonny strök sig över den renrakade skallen.

– Jag berättar det här för er bara för att Degen har mördats, men det måste vara off the record, okej? Ni får inte knysta ett ljud om att informationen kommer från mig.

– Visst, vi skyddar såklart våra källor, sa Johan. Men vi kan inte lova att vi inte rapporterar om det vi får veta, ifall vi tycker det är viktigt. Fast självklart utan att avslöja varifrån vi fått informationen.

– Inte till snuten heller?

– Nej då, källskyddet gäller – det kan jag garantera.

Sonny lutade sig framåt och sänkte rösten som om han var rädd att någon skulle höra, trots att redaktionen låg avsides högst uppe i huset.

– Det jag tänker berätta nu är bara mina egna misstankar, inget annat. Jag har inte sagt det här till en enda människa, inte ens till Maddis, fattar ni?

– Visst, försäkrade Johan och Pia i kör och spetsade öronen.

– Jo, det var en skitläskig grej som hände här på Gotland för sexton år sen, 1994. En hel familj sköts ihjäl i sitt hus uppe på Högklint. Det har ni väl hört talas om?

– Det är klart vi kommer ihåg det, sa Pia. Hon puffade Johan i sidan. Eller hur? Det snackades länge om det i hela Sverige. Det blev ju inte löst, de fick aldrig fatt i dem som gjorde det. Fallet har tagits upp massor av gånger i olika TV-program, bland annat i Efterlyst.

– Just det, instämde Johan. Det hände i samband med ett inbrott, va?

– Precis, sa Sonny. Familjen låg och sov när tjuvarna slog till. Mamman, pappan och ena tvillinggrabben strök med, men den andra brorsan klarade sig. Han blev visserligen skjuten, men kom undan med livet i behåll.

– Och? sa Johan frågande. Vart vill du komma?

– Dödsskjutningen på Högklint inträffade hösten 1994. Vid den tiden var Jocke ofta i Stockholm och vi hade ganska lite kontakt. Men jag vet att han under den perioden umgicks både med Degen och med den där bruden. Jag har förresten kommit på vad hon hette, Terese.

– Oj jäklar, utbrast Johan. Är du säker?

– Det var nåt på T, det är jag helt säker på. Som på Jockes tatuering. J, D och T. Jag tror det var Terese.

– Minns du hennes efternamn också? frågade Johan ivrigt.

– Nej, men jag kommer ihåg att våldtäktsförsöket hände sommaren innan den där familjen sköts ihjäl och att Jocke helt höll sig borta från klubben, och från Gotland tror jag, flera månader efter det.

Sonny reste sig upp.

– Det är allt jag har att säga. Jag gör det för Jockes skull, och nu är det upp till er att gå vidare om ni vill.

Han gick mot dörren men vände sig om.

– Han var en juste snubbe. Det var de där jävla drogernas fel.

När Sonny gått kastade sig både Johan och Pia över sina datorer. Johan fick napp först.

– Hon hette Terese Larsson och var familjehemsplacerad hos familjen på Högklint.

Pia sjönk bakåt i stolen.

– Åh herregud!

– Hon kom till familjen i maj 1994 och lämnade dem redan i augusti.

– Så du menar alltså …? började Pia.

– Att morden på Jocke och Degen har med dådet på Högklint att göra. Jag börjar tro det.

Pia stirrade bestört på honom.

– Men det skulle i så fall betyda …

– Att Terese Larsson står näst i tur. Just precis.