Det nya förhöret med Patrik Rosén hade gett resultat. Han måste ha fått kalla fötter, tänkte Knutas när han satt i sitt tjänsterum och stoppade pipan medan han läste igenom förhörsanteckningarna Karin gjort.

Utan omsvep hade Rosén plötsligt erkänt att han langat marijuana åt Jocke Eriksson i många år. Han hade en egen odling hemma, vilken han hävdat att han använt endast för eget bruk med ett enda undantag. Jocke Eriksson var en gammal bekant, de hade känt varandra ända sedan de var små. Patrik Rosén hade inte sagt något om det av rädsla för att hans narkotikaaffärer med Jocke Eriksson skulle komma fram. Efter misshandeln på restaurangen tyckte han tydligen att det var värt att ta sitt straff. Kanske hade han blivit utsatt för ännu värre hot.

Människorna på mc-klubben var det värt att prata med igen. Med tanke på den nära vänskap som funnits mellan Jocke Eriksson och Sonny Jonsson och hur bekymrad mc-ledaren varit över Jockes narkotikamissbruk så kunde misshandeln ha varit en hämnd för det. Att Patrik genom att underhålla missbruket bidrog till att Jocke drogs ner i fördärvet.

Wittberg knackade på dörren till Knutas tjänsterum. Kollegan var blek under solbrännan och viftade med några papper han höll i händerna.

– Jag tror jag har kommit på hur det hela hänger ihop. Jag vet vem den okända kvinnan är. Den tredje rånaren.

– Det var som fan. Låt höra. Sätt dig.

Wittberg damp ner på stolen mitt emot.

– Det är en fruktansvärd historia, började han och skakade på huvudet. Minns du dådet på Högklint hösten 1994? En hel familj som sköts ihjäl av några inbrottstjuvar?

– Ja, sa Knutas förvirrat. Jag var inte inblandad i det där, det var en annan spaningsledare, men jag minns det mycket väl. Och förövarna kom undan. En av sönerna i familjen klarade sig väl?

– Just det, sa Wittberg bistert. Hör här. Jag började kolla på det här med biluthyrningen, att gärningsmannen hade hyrt Corollan i namnet Alvar Björkman. Vi hittade ju bara ett fåtal Björkman i Sverige och här på Gotland fanns det bara en gammal gubbe på Fårö som hette så. Men så kollade jag på kvinnor med flicknamnet Björkman som bor på Gotland och då spårade jag upp en Anna Björkman som är gift och heter Magnusson. Hon bor i Vibble. Det som var intressant med henne var att hon hade haft en syster som gift sig Stenfors och bodde på Högklint. Hon visade sig vara mamman i den familj som sköts ihjäl då den där novembernatten 1994, Susanne Stenfors.

Knutas tappade hakan.

– Och?

– Kommer du ihåg du vad pappan i familjen hette? Som också dödades?

– Nej, sa Knutas förvirrat. Han ägde en restaurang vill jag minnas …

Wittberg fixerade Knutas med blicken och lutade sig framåt en aning.

– Just precis. Krogen Catch 22 nere i hamnen.

– Och vad hette pappan?

– Han kallades för Palle. Minns du? Palle Stenfors. Men hans riktiga namn var Per-Alvar.

Knutas stirrade på Wittberg. Han var mållös.

– Bilen hyrdes i namnet Alvar Björkman. Gärningsmannen gav oss en hint, men vi fattade ingenting. Susanne och Palle Stenfors hade tvillingar – två pojkar, Daniel och Kristoffer, som var i tolvårsåldern när dådet inträffade och en av dem dog, men den andre klarade sig. Daniel Stenfors skadades, men överlevde. Och vet du vad?

Knutas skakade på huvudet.

– Familjen hade en tjej som var placerad hos dem den sommaren, alltså före dödsskjutningen. En tjej från Stockholm med knarkande föräldrar och trasig uppväxt. Hon förhördes efter morden men hade ett helgjutet alibi. Inget framkom som tydde på att hon hade med dådet att göra. Hon hade flyttat därifrån några månader tidigare eftersom det inte fungerade mellan henne och familjen. Vet du vad den här tjejen heter? Hennes namn är Terese Larsson.

– T som i Terese, sa Knutas och sträckte sig efter telefonen.