Poliserna delade upp sig. Några for iväg i bilar utefter den gropiga, knappt farbara väg som löpte utefter klinten.

Karin och Knutas slog följe ned mot stigen längs med havet. De sprang framåt på måfå, utan att ha en aning om vart de båda efterlysta tagit vägen.

Mot ytterkanten stupade klippan rätt ner mot den steniga stranden långt nedanför. Ett smalt räcke utgjorde ett bräckligt skydd emellan. Vinden hade friskat i och vågorna dundrade upprört emot klipporna. Havet bredde ut sig, grått och hotfullt mot den svartnande himlen. Solen hade försvunnit bakom molnen. Ett oväder tycktes vara på väg. Plötsligt ropade Karin till.

– Det är nåt där framme, på avsatsen längre ner!

De stannade till och hämtade andan. Avståndet var för långt för att de skulle kunna se tydligt, men de kunde skönja ett par figurer som rörde sig på en utskjutande klippavsats längre fram.

– Det måste vara dem, flåsade Knutas. Satan.

De satte fart igen och när de kom närmare såg de att det var en storvuxen man och en späd kvinna som cirklade om varandra ute på klippan. Måtte vi bara hinna fram i tid, tänkte Knutas.