11

Maura steg ur sin Lexus och blankisen krasade under stövlarna, skör som glas. Allt som dagsmejan smält ner hade snabbt frusit till igen när det började blåsa iskallt i skymningen, och patrullbilarnas blåljus blixtrade i blanka, förrädiskt hala ytor överallt. Hon såg en polis som kanade längs trottoaren och fäktade med armarna för balansens skull, och brottsplatsteknikernas van sladdade i sidled när den bromsade in och snuddade vid bakre stötfångaren på en parkerad polisbil.

”Gå försiktigt, doktorn”, ropade en polisman på andra sidan gatan. ”En kollega har redan satt en rova på isen i kväll. Jag tror han bröt handleden.”

”De borde salta här.”

”Ja.” Han grymtade till. ”Nån borde salta. För kommunen hinner uppenbarligen inte med vad den ska i kväll.”

”Var är kriminalassistent Crowe?”

Polismannen viftade med en handskklädd hand åt raden av eleganta bostadshus. ”Nummer fyrtioett. Några hus bort. Jag kan följa er dit.”

”Tack, det behövs inte.” Hon hejdade sig när ännu en patrullbil rundade gathörnet och sladdade in till trottoarkanten. Hon kunde räkna till minst åtta polisbilar som redan stod och tog plats på den smala gatan.

”Bårhusets bil måste kunna komma fram”, sa hon. ”Måste verkligen alla de där bilarna stå här?”

”Ja, det måste de”, sa polismannen. Tonfallet fick henne att vända på huvudet och se på honom. I skenet från de blinkande blåljusen såg ansiktet bistert ut, som hugget i sten. ”Vi måste vara här allihop. Det är vi skyldiga henne.”

Maura tänkte på julkvällen, då Eve Kassovitz hade stått dubbelvikt ute på gatan och kräkts i en snövall. Hon kom ihåg ordningspolisernas hånfulla skämt om den spyende kriminalartjejen. Nu var kriminalaren död och skämten hade tystnat och ersatts med den bistra respekt som tillkom alla stupade poliser.

Polismannens andedräkt stod som ett ilsket moln ur munnen på honom. ”Hennes kille är också en av oss.”

”Polis?”

”Ja. Hjälp oss att ta den här gärningsmannen, doktorn.”

Hon nickade. ”Det ska vi.” Hon började gå längs trottoaren, plötsligt medveten om alla blickar som måste följa henne, alla poliser som måste ha sett att hon kom. De kände igen bilen. Alla visste vem hon var. Hon fick igenkännande nickar från skuggfigurerna som stod i täta klungor med ångande andedräkt, likt rökare som tog ett bloss i smyg. De visste varför hon var där, precis som de visste att vilken som helst av dem skulle kunna få besök av henne en vacker dag.

Vinden rev plötsligt upp ett moln av snö och hon böjde ner huvudet och knep ihop ögonen i den svidande blåsten. När hon rätade på nacken igen fick hon se en person som hon inte hade väntat sig att träffa på här. På andra sidan gatan stod fader Daniel Brophy och pratade lågt med en ung polisman som stod lutad mot en av Bostonpolisens patrullbilar som om han inte orkade hålla sig upprätt utan stöd. Brophy höll en tröstande arm om den andres axlar, och när polismannen sjönk ihop och snyftade lade prästen båda armarna om honom. I närheten stod andra poliser tafatt tysta och trampade i snön, stirrade ner i marken och verkade uppenbart besvärade av denna ohöljda sorg. Maura hörde inte vad Brophy sa, men hon såg att den unge polismannen nickade och hörde att han tvingade fram ett gråtkvävt svar.

Jag skulle aldrig klara Daniels jobb, tänkte hon. Det var mycket lättare att skära i dött kött och borra i ben än att möta de levandes sorg. Daniel höjde huvudet och fick plötsligt syn på henne. Ett ögonblick bara stirrade de på varandra. Sedan vände hon sig bort och fortsatte fram mot huset där en bit avspärrningsband fladdrade från verandans järnräcke. Han hade sina uppgifter och hon hade sina. Det var dags att fokusera. Men fast hon höll blicken fäst på trottoaren framför sig gick tankarna till Daniel. Om han skulle vara kvar när hon blev färdig. Och vad som i så fall skulle hända därnäst. Skulle hon bjuda honom på en kopp kaffe? Skulle det verka för framfusigt, för efterhängset? Borde hon bara säga godnatt och gå åt sitt eget håll, som vanligt?

Vad vill jag?

Nu var hon framme. Hon stannade till på trottoaren och tittade på det ståtliga trevåningshuset. Det lyste överallt där inne. En tegeltrappa ledde upp till en pampig ytterdörr där en portklapp av mässing glänste i skenet från den dekorativa ytterbelysningen i gaslyktemodell. Här fanns inget julpynt. Det var den enda dörren på hela gatan som inte hade någon krans. Genom de stora burspråken såg hon att en brasa brann i en öppen spis. Men ingen julgransbelysning tindrade.

”Doktor Isles?”

Hon hörde gnisslande gångjärn och kastade en blick på kriminalaren som sköt upp järngrinden bredvid huset. Roland Tripp var en av de äldre poliserna på mordroteln, och i kväll såg han minst lika gammal ut som han var. Huden såg gulblek ut där han stod nedanför den imiterade gaslyktan. Ljusskenet framhävde påsarna under ögonen och de rynkiga ögonlocken. Trots sin tjocka dunjacka såg han ut att frysa, och han talade sammanbitet, som om han försökte låta bli att hacka tänder.

”Offret finns här inne”, sa han och höll upp grinden för Maura.

Hon gick in och grinden slog igen bakom henne. Tripp gick före in i en smal trädgård. Det ryckiga skenet från hans ficklampa lyste på trädgårdsgången. Den hade skottats efter det senaste ovädret – teglet var bara lätt pudrat med snö. Tripp stannade och riktade ljusstrålen mot en låg snöhög intill gången. Mot en röd fläck.

”Det var det här som gjorde betjänten orolig. Han såg det här blodet.”

”Har de betjänt här?”

”Ja. Det är den sortens pengar det rör sig om.”

”Vad gör han som äger huset?”

”Han säger att han är pensionerad universitetslärare. Före detta lektor i historia på Boston College.”

”Inte visste jag att historielärare tjänade så bra.”

”Titta där inne, bara. Det här är ingen lärarbostad. Han har andra pengar.” Tripp riktade ficklampsskenet mot en dörr på gaveln. ”Betjänten kom ut genom den där dörren med en soppåse. Var på väg mot tunnorna där borta när han märkte att grinden stod öppen. Det var då han började ana att det var nåt fel. Han gick tillbaka och in här på sidan och såg sig omkring. Fick syn på blodet och förstod att det var nåt allvarligt fel. Och upptäckte mer blod, strimmor över teglet bort mot baksidan av huset.”

Maura stirrade på marken. ”Offret släpades längs den här gången.”

”Jag ska visa.” Kriminalassistent Tripp gick vidare utmed gaveln, in på en liten kringbyggd gård. Ficklampans sken svepte över isblanka stenhällar, över rabatter som täckts med tallris över vintern. Mitt på gården stod ett vitt lusthus. På sommaren var det säkert en ljuvlig uteplats, ett skuggigt ställe där man kunde sitta och dricka kaffe och andas in trädgårdens alla dofter.

Men den som befann sig i lusthuset just nu var någon som inte andades alls.

Maura tog av sig vantarna och drog på sig latexhandskar i stället. De gav inget skydd mot den kalla blåsten – den kändes direkt i huden. Hon satte sig på huk och drog undan plastskynket som hade bretts ut över den orörliga gestalten.

Kriminalassistent Eve Kassovitz låg platt på rygg med armarna längs sidorna. Det ljusa håret var fullt av blod. Hon var klädd i mörka kläder: långbyxor av ylle, skepparjacka och svarta boots. Jackan var oknäppt och tröjan halvt uppdragen, så att man såg naken blodfläckad hud. Hon hade ett hölster på sig och vapnet satt fortfarande på plats. Men det var ansiktet Maura stirrade på. Det fick henne att rygga tillbaka av fasa. Likets ögonlock hade skurits bort så att ögonen stirrade för evigt. Rännilar av blod hade torkat som tårar på båda tinningarna.

”Jag träffade henne så sent som för sex dagar sen”, sa Maura. ”På en annan mordplats.” Hon tittade upp på Tripp. Hans ansikte låg i skugga, och det enda hon såg var hans silhuett som tornade upp sig över henne. ”Den där i East Boston.”

Han nickade. ”Eve började hos oss för bara några veckor sen. Hon kom från sedlighetsroteln.”

”Bor hon här i området?”

”Nej, hennes lägenhet ligger nere i Mattapan.”

”Vad gör hon här på Beacon Hill då?”

”Det vet inte ens hennes pojkvän. Men vi har vissa teorier.”

Maura tänkte på den unge polismannen som hon nyss hade sett snyfta i Daniels famn. ”Är den där polisen hennes pojkvän? Han som fader Brophy pratade med?”

”Ben tar det hårt. Och vilket fruktansvärt sätt att få veta det! Han var ute och patrullerade och fick höra snacket i radion.”

”Och han har ingen aning om vad hon hade här i trakten att göra? Svartklädd – och beväpnad?”

Tripp tvekade precis så länge att Maura hann märka det.

”Kriminalassistent Tripp?” sa hon.

Han suckade. ”Vi retades lite med henne. För det som hände på julkvällen, alltså. Det gick kanske lite för långt.”

”Det handlade om att hon hade kräkts på brottsplatsen?”

”Ja. Jag vet att det är barnsligt. Vi håller på så där på vår rotel. Retas, förolämpar varandra. Men Eve ... jag är rädd att hon tog det rätt personligt.”

”Det förklarar ändå inte vad hon gjorde på Beacon Hill.”

”Ben säger att hon blev väldigt angelägen om att visa sig kompetent efter alla pikar. Vi tror att hon jobbade med utredningen här uppe. I så fall hade hon inte talat om det för nån annan i teamet.”

Maura såg på Eve Kassovitz ansikte. På de stirrande ögonen. Med handskar på händerna drog hon undan slingor av hår som var stelt av blod och fick se ett sår i hårbottnen. Men hon kände inga frakturer. Det slag som hade rivit upp jacket i hårbottnen verkade inte ha varit så hårt att det kunnat leda till döden. Maura gick vidare till bålen. Försiktigt lyfte hon upp tröjan, avtäckte bröstkorgen och stirrade på den blodfläckade behån. Sticksåret satt strax nedanför bröstbenet. Blodet hade redan torkat. Den frusna skorpan dolde sårkanterna.

”Hur dags hittades hon?”

”Vid tiotiden. Betjänten var ute och slängde en soppåse vid sextiden också, men då såg han henne inte.”

”Gick han ut med soporna två gånger samma kväll?”

”De hade middagsbjudning för fem personer i huset. Mycket matlagning – mycket sopor.”

”Döden bör alltså ha inträffat mellan klockan sex och klockan tio.”

”Det stämmer.”

”Och när såg pojkvännen kriminalassistent Kassovitz i livet för sista gången?”

”Vid tretiden i eftermiddags. Strax innan han gick på sitt pass.”

”Så han har alibi.”

”Vattentätt. Han var i sällskap med kollegan hela kvällen.” Tripp gjorde en paus. ”Ska ni ta tempen på henne? För vi har redan kollat omgivningens temperatur, ifall det behövs. Elva grader kallt.”

Maura betraktade likets tjocka kläder. ”Jag tänker inte ta nån rektaltemp här. Jag vill inte klä av henne i mörkret. Vittnet har ju redan bestämt tidpunkten på fyra timmar när. Om han har rätt i fråga om klockslagen.”

Tripp grymtade till. ”Antagligen på sekunden. Vänta bara tills ni träffar den här betjänten – Jeremy. Nu vet jag vad som menas med pedant.”

En ljusstråle skar genom mörkret. Maura tittade upp och fick se en silhuett som närmade sig. Ficklampsskenet svepte över gården.

”Hallå, doktorn”, sa Jane. ”Inte visste jag att du redan var här.”

”Jag kom nyss.” Maura reste sig. I mörkret såg hon inte Janes ansikte, bara håret som en yvig gloria. ”Jag väntade mig inte att få se dig här. Det var Crowe som ringde mig.”

”Han ringde mig också.”

”Var är han?”

”Där inne. Han förhör fastighetsägaren.”

Tripp fnös. ”Självklart. Där inne är det ju varmt. Det är jag som ska stå här ute och frysa häcken av mig.”

”Oj då”, sa Jane. ”Du verkar vara lika förtjust i Crowe som jag.”

”Visst. En sån hygglig kille. Förvånar mig inte att hans gamla parhäst tog ut pension i förtid.” Han blåste ut luft i en ny fnysning och ångan slingrade upp i mörkret. ”Jag tycker att vi borde skicka runt Crowe på roteln. Fördela plågan lite. Turas om att stå ut med gullponken.”

”Jag har redan stått ut med honom mer än jag borde behöva”, sa Jane. Sedan såg hon på Kassovitz och fortsatte i mjukare ton: ”Han var för jävlig mot henne. Det var väl Crowes idé att ställa en spyhink på disken?”

”Ja”, medgav Tripp. ”Men på sätt och vis är vi ansvariga allihop. Hon kanske inte skulle ligga här om ...” Han suckade. ”Du har rätt. Vi var för jävliga allihop.”

”Hon kan alltså ha kommit hit i samband med jobbet”, sa Maura. ”Fanns det ett spår?”

”O’Donnell”, sa Jane. ”Hon var en av middagsgästerna här i kväll.”

”Skuggade Kassovitz henne?”

”Vi pratade lite om spaning. Det var bara en tanke. Hon sa aldrig att hon tänkte göra det.”

”Men O’Donnell var här? Inne i huset?”

”Det är hon fortfarande. Hon förhörs nu.” Janes blick föll på liket igen. ”Jag tror att O’Donnells hängivne beundrare har gett henne en ny present.”

”Du tror att det är samma gärningsman.”

”Det vet jag.”

”Ögonen är vanställda men kroppen är inte styckad. Inga rituella symboler som i East Boston.”

Jane såg på Tripp. ”Har du inte visat henne ...?”

”Jag skulle just göra det.”

”Visat mig vad då?” frågade Maura.

Jane höjde ficklampan och lyste på husets köksingång. Det Maura fick se gav henne kalla kårar. På dörren syntes tre uppochnervända kors. Och nedanför dem, ritat med rödkrita, ett stirrande öga.

”Jag tror nog att det är vår man som har gjort det där”, sa Jane.

”Det kan vara nån som härmar honom. Det var många som såg symbolerna i Lori-Ann Tuckers sovrum. Och poliser skvallrar.”

”Om du behöver fler bevis ...” Jane sänkte ficklampan från dörren. På granitsteget nedanför den låg ett litet tygbylte. ”Vi vecklade upp det – bara så mycket att vi kunde kika”, sa Jane. ”Jag tror vi har hittat Lori-Ann Tuckers vänstra hand.”

En plötslig vindpust drog fram över gårdsplanen och rörde upp ett dis av snö som sved i ögonen på Maura och värkte i kinderna. Vissna löv prasslade över stenläggningen och lusthuset knakade och darrade ovanför dem.

”Har du tänkt dig möjligheten att det här mordet inte har ett dugg med Joyce O’Donnell att göra?” sa Maura lågt.

”Det är klart att det har. Kassovitz skuggar O’Donnell hit. Mördaren får syn på henne och väljer henne till nästa offer. Det leder till O’Donnell i vilket fall som helst.”

”Han kan ha sett Kassovitz på julafton. Hon var ju på brottsplatsen. Han kanske bevakade Lori-Ann Tuckers hus.”

”Och njöt av uppståndelsen?” sa Tripp.

”Ja. Njöt av att all uppståndelsen, hela polisuppbådet berodde på honom. På det han hade gjort. Vilken maktkick!”

”Och då skuggar han Kassovitz hit därför att han har lagt märke till henne den där kvällen? Då ser det ju helt annorlunda ut.”

Jane såg på Maura. ”Då kan han ha bevakat vilken som helst av oss. Vid det här laget måste han känna igen oss allihop.”

Maura böjde sig ner och drog upp skynket över liket. Händerna var domnade och tafatta när hon drog av sig latexhandskarna och tog på sig vantarna igen. ”Jag fryser. Mer än så här kan jag inte göra här ute. Vi får flytta henne till bårhuset. Och jag måste tina upp händerna.”

”Har du redan ringt och beställt hämtning?”

”De är på väg. Om du inte har nåt emot det så väntar jag helst i bilen. Jag behöver komma ur den här blåsten.”

”Det behöver vi allihop, tror jag”, sa Tripp.

De gick tillbaka utmed husgaveln och ut genom järngrinden i det gulaktiga skenet från lyktan. På andra sidan gatan avtecknade sig en klunga poliser mot de snurrande blåljusen. Daniel stod mitt ibland dem, längre än de andra och med händerna nerkörda i rockfickorna.

”Du kan följa med oss in och vänta”, sa Jane.

”Nej tack”, sa Maura med blicken fäst på Daniel. ”Jag sätter mig i bilen.”

Jane stod tyst ett ögonblick. Hon hade sett Daniel och kunde antagligen gissa varför Maura ville stanna där ute.

”Om det är värme du är ute efter så hittar du den inte här”, sa Jane. ”Men du bestämmer själv.” Hon gav Tripp en klapp på axeln. ”Kom nu så går vi in och kollar hur det går för gullponken.”

Maura stod kvar på trottoaren och såg på Daniel. Han verkade inte ha märkt henne. Det var genant med alla poliserna som stod runt omkring honom. Men vad hade hon egentligen att vara generad för? Hon var där i tjänsten, och det var han också. Det var den naturligaste sak i världen att två bekanta hälsade på varandra.

Hon gick över gatan och fram mot klungan. Först nu fick Daniel syn på henne. Det gjorde de andra också, och de tystnade allihop när hon kom närmare. Trots att hon träffade poliser varenda dag, såg dem på varenda brottsplats, så hade hon alltid känt sig besvärad i deras sällskap. Och de i hennes. Det ömsesidiga obehaget hade aldrig varit mer uppenbart än nu. Hon kände deras blickar på sig och kunde gissa sig till vad de tyckte om henne. Den kyliga doktor Isles – inget skrattpiller, precis. Eller också hade de alltför stor respekt för henne. Kanske var det läkartiteln som skilde henne från mängden och gjorde henne otillgänglig.

Eller också är det bara jag. De kanske är rädda för mig.

”Bårhusbilen kommer när som helst”, sa hon för att inleda samtalet helt yrkesmässigt. ”Om ni kan göra plats åt den på gatan.”

”Visst, doktorn”, sa en av poliserna och harklade sig.

Det blev tyst. Poliserna tittade åt alla håll utom på henne. De trampade nervöst på den kalla trottoaren.

”Tack då”, sa hon. ”Jag väntar i min bil.” Hon kastade inte en enda blick på Daniel, vände bara och gick.

”Maura?”

När hon hörde hans röst såg hon sig om och märkte att poliserna iakttog dem. Vi har alltid publik, tänkte hon. Daniel och jag är aldrig ensamma.

”Vad vet du än så länge?” frågade han.

Hon tvekade, medveten om alla blickarna. ”Inte mycket mer än alla andra.”

”Kan vi prata om det? Jag kanske kan trösta assistent Lyall bättre om jag vet mer om vad som hänt.”

”Det är svårt. Jag vet inte ...”

”Du behöver inte säga nåt som det inte känns bra att avslöja.”

Hon tvekade igen. ”Vi sätter oss i min bil. Den står här borta.”

De gick vidare tillsammans med händerna i fickorna och huvudena nerböjda mot isiga vindbyar. Maura tänkte på Eve Kassovitz som låg ensam i lusthuset på gården – redan kallnad, med blodet stelnande i ådrorna. En sådan här kväll, i sådan här blåst ville ingen hålla de döda sällskap.

De kom fram till bilen och satte sig i den. Hon startade motorn för att få i gång värmen, men luften som blåste in var kall.

”Assistent Lyall var alltså hennes pojkvän?” frågade hon.

”Han är förkrossad. Jag tror inte jag hade nån större tröst att komma med.”

”Jag skulle aldrig klara ditt jobb, Daniel. Jag är inget bra på att bemöta sorg.”

”Men det gör du. Du är tvungen.”

”Inte på samma nivå som du, när den fortfarande är så ny och smärtsam. Av mig vill de bara ha svar – jag förväntas inte kunna trösta.” Hon såg på honom. I bilens mörker var han bara en silhuett. ”Den förre polisprästen här i Boston orkade bara ett par år. Jag är övertygad om att stressen bidrog till hans stroke.”

”Fader Roy var faktiskt sextiofem år.”

”Sist jag träffade honom såg han ut att vara åttio.”

”Ja, det är aldrig lätt när man får rycka ut sent”, medgav han. Hans andedräkt bildade imma på vindrutan. ”Det är det inte för poliser heller. Och inte för läkare eller brandmän. Men det är inte bara negativt”, lade han till med ett lågt skratt, ”eftersom mordplatser är de enda ställena där jag får träffa dig.”

Maura såg inte hans ögon men kände att han såg på hennes ansikte. Hon blev tacksam för mörkret.

”Förr kom du och hälsade på”, sa han. ”Varför har du slutat med det?”

”Jag kom ju till midnattsmässan.”

Han skrattade trött. ”Till jul kommer alla. Till och med de som inte tror.”

”Men jag var där. Jag undvek dig inte.”

”Har du gjort det, Maura? Undvikit mig?”

Hon sa ingenting. Ett ögonblick såg de på varandra i dunklet. Luften som blåste in hade nätt och jämnt börjat bli varm, och hon hade fortfarande ingen känsel i fingrarna. Men i kinderna hettade det.

”Jag vet vad som pågår”, sa han lågt.

”Det har du ingen aning om.”

”Jag är lika mänsklig som du, Maura.”

Plötsligt skrattade hon till. Det lät bittert. ”Vilken kliché! En präst och en kvinna i hans församling.”

”Så banalt är det inte.”

”Jo. Det har säkert hänt tusen gånger förut. Präster och uttråkade hemmafruar. Präster och ensamma änkor. Är det första gången för dig, Daniel? För det är det sannerligen för mig.” Med ens skämdes hon för att hon lät vreden gå ut över honom. Hon vände sig bort. Vad hade han gjort, egentligen, annat än erbjudit henne sin vänskap, sin uppmärksamhet? Det är jag själv som skapar min sorg.

”Om det kan vara till nån tröst”, sa han lågt, ”så är du inte ensam om att vara olycklig.”

Maura satt blickstilla. Fläkten susade. Hon höll blicken fäst rakt framför sig, på vindrutan som nu var matt av imma, men alla hennes övriga sinnen var smärtsamt koncentrerade på honom. Om hon hade varit blind och döv skulle hon ändå ha vetat att han fanns där, så tydligt kände hon hans närvaro. Och sitt eget bultande hjärta, pirrandet i nerverna. Hon upplevde en sorts bakvänd förtjusning när han sa att han var olycklig. Då var hon i alla fall inte den enda som led, inte den enda som låg sömnlös om nätterna. När det handlar om kärlek vill smärtan ha sällskap.

Det knackade ljudligt på sidorutan. Hon ryckte till och fick se en spöklik silhuett som böjde sig ner mot det immiga glaset. Hon öppnade fönstret och fick se en polisman.

”Doktor Isles? Bårhusbilen är här nu.”

”Tack. Jag kommer.” Sidorutan surrade upp igen, strimmig av våta streck. Hon stängde av bilmotorn och såg på Daniel. ”Vi har ett val”, sa hon. ”Antingen kan vi vara olyckliga båda två. Eller också kan vi gå vidare i livet. Jag väljer att gå vidare.” Hon steg ur bilen och stängde dörren. Drog ett andetag så kallt att luften sved i halsen. Men den svepte också bort de sista resterna av tvekan ur huvudet. Tankarna klarnade. Skarpa som laserstrålar fokuserade de på nästa uppgift. Hon lämnade bilen utan att se sig om. På nytt gick hon längs trottoaren, ur den ena ljuscirkeln in i den andra allt eftersom hon passerade lyktstolparna. Nu hade hon Daniel bakom sig. Framför henne väntade en död kvinna. Och alla poliserna som stod där. Vad väntade de på? Svar som hon kanske inte skulle kunna ge dem?

Hon drog kappan tätare omkring sig som om hon försökte skydda sig mot deras blickar medan hon tänkte på julaftonen och en annan mordplats. På Eve Kassovitz som hade stått ute på gatan den kvällen och tömt magen i en snövall. Hade Kassovitz haft den minsta föraning om att hon skulle bli Mauras nästa fall?

Poliserna samlades tysta utanför huset när bårhusteamet rullade ut Eve Kassovitz från gården. När rullbåren med det övertäckta liket kom ut genom järngrinden stod de barhuvade i den bitande vinden – ett allvarligt blått led som hedrade en kollega. De skingrades inte när båren hade skjutits in i skåpbilen och dörrarna stängts. Först när bakljusen försvann i mörkret tog de på sig mössorna igen och styrde långsamma steg mot patrullbilarna.

Maura tänkte också gå tillbaka till bilen, men då öppnades husets ytterdörr. När ett varmt ljus spred sig tittade hon upp och fick se silhuetten av en man som stod där och såg på henne.

”Ursäkta, är det doktor Isles?” frågade han.

”Ja?”

”Mr Sansone frågar om ni inte vill stiga in. Det är mycket varmare inomhus och jag har just lagat nytt kaffe.”

Hon tvekade nedanför trappan, betraktade det varma ljusskenet som ramade in betjäntens gestalt. Han stod rak i ryggen och iakttog henne, så spöklikt orörlig att hon blev påmind om en papier maché-figur som hon en gång hade sett i en affär som sålde skämtartiklar – en betjänt i naturlig storlek med en bricka full av låtsasdrinkar. Hon kastade en blick bort mot bilen. Daniel hade gett sig av och det enda hon hade att se fram emot var att köra hem ensam till ett tomt hus.

”Tack”, sa hon och gick uppför trappan. ”En kopp kaffe skulle sitta bra.”