14

Lastbilens bromsar tjöt så att Lily Saul vaknade med ett ryck. Hon rätade på nacken, stönade åt värken i den och blinkade sömnigt mot landskapet som susade förbi. Det hade börjat ljusna och morgondimman låg som ett gyllene dis över sluttande vingårdar och daggiga fruktodlingar. Hon hoppades att stackars Paolo och Giorgio hade hamnat någonstans där det var lika vackert. Om det var någon som förtjänade att komma till himlen så var det de.

Men jag kommer inte att träffa dem där. Det här är min enda chans att komma till himlen. Här och nu. Ett ögonblicks frid, oändligt ljuv därför att jag vet att den inte varar.

”Äntligen vaken”, sa chauffören på italienska. De mörka ögonen granskade henne. När han stannade och erbjöd henne lift strax utanför Florens kvällen före hade hon inte sett honom ordentligt. Nu när morgonljuset nådde in i förarhytten såg hon grova drag, framskjuten panna och mörk skäggstubb. Hon hade ingen svårighet att tolka hans blick. Ska vi eller ska vi inte, signorina? Amerikanska flickor var lättfotade. Om de fick åka med och man erbjöd dem logi så fick man ligga med dem.

Jo, när helvetet fryser till is, tänkte Lily. Nog för att hon hade legat med en okänd man eller två. Eller tre, i desperata lägen. Men de hade inte varit utan charm, och de hade erbjudit något som hon hade varit i stort behov av just då – inte logi, men en tröstande famn. En kortvarig men njutbar illusion av att någon kunde skydda henne.

”Om du behöver nånstans att bo”, sa chauffören, ”så har jag en lägenhet i stan.”

”Tack, men det behövs inte.”

”Så du har ordnat bostad i Rom?”

”Jag har ... vänner ... som jag får bo hos.”

”Ge mig adressen så kör jag dig dit.”

Han förstod att hon ljög. Han ville testa henne.

”Det är inget besvär”, sa han.

”Släpp av mig vid järnvägsstationen, bara. De bor alldeles i närheten.”

Han såg forskande på henne igen. Hon tyckte inte om hans blick. Hon läste elakhet i den, som en glimt av en hoprullad orm som kunde hugga vilken sekund som helst.

Plötsligt ryckte han på axlarna och flinade, som om det inte spelade någon roll.

”Har du varit i Rom förut?”

”Ja.”

”Du pratar italienska väldigt bra.”

Men inte tillräckligt bra, tänkte hon. Så fort jag öppnar munnen hör de att jag är utlänning.

”Hur länge ska du stanna i stan?”

”Vet inte.” Tills det blir för farligt. Tills jag har planerat nästa steg.

”Om du skulle behöva hjälp nån gång så kan du ringa mig.” Han drog upp ett visitkort ur skjortfickan och räckte henne det. ”Mitt mobilnummer.”

”Jag slår en signal sen”, sa hon och stoppade kortet i ryggsäcken. Bäst att låta honom drömma. Då skulle han inte bli besvärlig när hon gav sig av.

Vid Stazione Termine klättrade hon ner och vinkade adjö. Hon kände hans blick när hon gick över gatan till stationsbyggnaden. Hon såg sig inte om, gick bara rakt in. Innanför ett fönster ställde hon sig och tittade på lastbilen. Såg att den bara stod där och väntade. Åk nu, tänkte hon. Försvinn.

Bakom lastbilen tutade en taxi. Först då rullade den vidare.

Hon gick ut ur stationshuset och strosade ut på Piazza della Repubblica. Där stannade hon till, yr i huvudet av folkvimlet och hettan och bullret och avgaserna. Strax innan hon lämnade Florens hade hon tagit risken att gå till en bankomat och ta ut trehundra euro, så nu kände hon sig rik. Om hon vände på slantarna skulle hon kunna få dem att räcka i två veckor. Leva på bröd och ost och kaffe, bo på de billigaste turisthotellen. Det här var rätta stadsdelen att leta lågprisrum. Och hon skulle försvinna i mängden, i myllret av utländska turister som gick ut och in på stationen.

Men hon måste vara försiktig.

Utanför ett varuhus hejdade hon sig och funderade över hur hon lättast kunde ändra utseende. Färga håret? Nej. I de mörka skönheternas land var det säkrast att förbli brunett. Andra kläder, kanske. Bort med den amerikanska looken. Byta ut jeansen mot en billig klänning. Hon gick in i en dammig butik och kom ut igen en halvtimme senare klädd i blå bomullsklänning.

Så fick hon ett ryck av extravagans och unnade sig en stor tallrik spaghetti med köttfärssås – den första varma maten på två dygn. Såsen var medelmåttig och pastan sönderkokt och blöt, men hon slukade alltsammans och sög upp varenda droppe med det torra brödet. Övermätt, sömnig och med hettan som en tyngd över axlarna traskade hon sedan iväg på jakt efter ett hotell. Hon hittade ett på en smutsig bakgata. Hundar hade lämnat stinkande souvenirer bredvid entrén, tvättkläder flaxade utanför fönstren och flugorna surrade runt en soptunna som var överfull med avfall och glasskärvor.

Perfekt.

Hon fick ett rum med utsikt mot en skuggig innergård. Medan hon knäppte upp klänningen tittade hon ner på en mager katt som gjorde utfall mot något så litet att Lily inte kunde se vad det var. Ett snöre? En dödsdömd mus?

I bara trosorna sjönk hon ner på den knöliga sängen och lyssnade till de skramlande fönsterfläktarna på gården, biltutorna och de brummande bussarna i den eviga staden. En stad med fyra miljoner invånare är inte dumt som tillfälligt gömställe, tänkte hon. Här är det ingen som hittar mig i första taget.

Inte ens djävulen.