16

Kriminaltekniska laboratoriet låg i södra flygeln i polishuset vid Schroeder Plaza, en bit bort i korridoren från mordrotelns lokaler. Promenaden dit ledde förbi fönster som vette mot den nerslitna och trasiga stadsdelen Roxbury. I dag såg den ren och vit ut under snötäcket – till och med himlen verkade tvättad och luften kristallklar. Men Jane kastade bara en förströdd blick på den gnistrande utsikten. Hennes uppmärksamhet var riktad mot rum S269, en av laboratoriesalarna.

Labbteknikern Erin Volchko satt böjd över sitt mikroskop. Men hon väntade på dem. Så fort Jane och Frost kom in svängde hon runt och tog en mapp som låg på arbetsbänken. ”Ni båda är skyldiga mig en stor drink”, sa han, ”så mycket jobb som jag har lagt ner på det här.”

”Det säger du alltid”, sa Frost.

”Den här gången menar jag allvar. Av alla spår vi fick in från den första mordplatsen trodde jag att det här skulle bli det enklaste. I stället har jag fått sno runt som en skållad råtta för att få reda på vad ringen var ritad med.”

”Och det är inte vanlig skolkrita”, sa Jane.

”Nix.” Erin räckte henne mappen. ”Kolla.”

Jane slog upp mappen. Överst låg ett fotoblad med rader av bilder. Röda prickar mot en suddig bakgrund.

”Jag började med ett högförstorande ljusmikroskop”, sa Erin. ”Från typ sexhundra till tusen gångers förstoring. Prickarna är pigmentpartiklar från den röda ringen på köksgolvet.”

”Och vad visar det här?”

”Flera saker. Man ser att färgen är olika stark. Partiklarna är inte likadana. Brytningsindex varierar också, från två komma fem till tre komma noll ett, och många av de där partiklarna är dubbelbrytande.”

”Och det betyder ...?”

”Att partiklarna består av vattenfri järnoxid. Ett ganska vanligt ämne som finns i hela världen. Lera får sin typiska färg av järnoxid. Den används som pigment i konstnärsfärger och ger röda, gula och bruna toner.”

”Det låter inte så unikt, precis.”

”Det tyckte inte jag heller förrän jag började gräva djupare i saken. Jag tog för givet att järnoxiden kom från en bit terrakotta eller en pastellkrita, så jag jämförde med prover från två affärer som säljer konstnärsmaterial här i stan.”

”Stämde den?”

”Inte alls. Skillnaden syntes tydligt i mikroskopet. För det första var pigmentkornen i pastellkritorna inte alls lika varierande i färgstyrka och brytningsindex. Det beror på att det mesta av den järnoxid som används som pigment i våra dagar är syntetisk – fabrikstillverkad, inte utvunnen ur marken. Man brukar använda en förening som kallas marsrött, en blandning av järn- och aluminiumoxid.”

”Men pigmentkornen på de här bilderna är inte syntetiska?”

”Nej, det här är naturligt förekommande vattenfri järnoxid. Även kallad hematit efter det grekiska ordet för blod. Eftersom den ibland är röd.”

”Används det naturliga ämnet i konstnärsfärger?”

”Vi har hittat några speciella sorters krita och pastell som görs med naturlig hematit som pigment. Men krita innehåller kalciumkarbonat. Och i pastellkritor brukar man använda ett naturligt limämne som bindemedel. Nån sorts stärkelse, typ cellulosa eller tragantgummi. Det blandas till en gröt som sen pressas ut till kritor genom en form. Vi har inte hittat några spår av tragantgummi eller annan stärkelse i materialet från brottsplatserna. Och inte heller så mycket kalciumkarbonat att det kan tyda på kulört skolkrita.”

”Då är det här ingenting man kan köpa i färghandeln.”

”Inte här.”

”Var kommer det här röda ifrån, då?”

”Först ska vi prata om vad det är för nåt.”

”Hematit, sa du.”

”Ja. Järnoxid. Men när det finns i lera har det ett annat namn också – ockra.”

”Var det inte sånt som indianerna målade sig i ansiktet med?” sa Frost.

”Människan har använt ockra i minst trehundratusen år. Det har till och med hittats i neandertalgravar. Speciellt rödockran tycks ha varit en populär ingrediens i dödsriter världen runt, antagligen därför att färgen påminner om blod. Ockra användes till grottmålningar på stenåldern och på väggarna i Pompeji. Våra förfäder hade det till både skönhetsmedel och krigsmålning. Och det har ofta förekommit i magiska riter.”

”Satanistiska ritualer?”

”Det har ju samma färg som blod. Den färgen har symbolisk kraft, vilken tro man än bekänner sig till.” Erin gjorde en paus. ”Den här mördaren har ovanlig smak.”

”Det visste vi nog redan förut”, sa Jane.

”Jag menar att han har kunskaper i historia. Han väljer inte vanlig krita till sina rituella tecken. I stället tar han samma primitiva pigment som man använde på stenåldern. Och han har inte grävt upp det hemma i trädgården.”

”Du säger ju att rödockra finns i vanlig lera”, sa Frost, ”så det kan han väl ha gjort.”

”Inte om han har sin trädgård här i trakten.” Erin nickade mot mappen som Jane hade i handen. ”Kolla den kemiska sammansättningen. Vad vi har fått fram med gaskromatografi och så vidare.”

Jane vände blad och fick se en datautskrift. Ett diagram med ett antal spetsar. ”Kan du tolka det här åt oss?”

”Visst. Först spektroskopin.”

”Aldrig hört talas om.”

”Det är en metod som arkeologerna tagit fram för att analysera gamla föremål. Man utnyttjar ett ämnes ljusspektrum för att fastställa dess egenskaper. Den stora fördelen med den här tekniken är att den inte förstör föremålen. Man kan analysera pigment på allt från mumielindor till Turinsvepningen utan att göra minsta skada på dem. Jag bad Ian MacAvoy på arkeologiska institutionen på Harvard att analysera de spektrologiska resultaten, och han bekräftar att provet innehåller järnoxid plus lera plus kisel.”

”Och det är ockra?”

”Ja. Rödockra.”

”Men det visste du ju redan.”

”Det var ändå bra att få det bekräftat. Och doktor MacAvoy erbjöd sig att hjälpa mig spåra den här ockran. Ta reda på exakt varifrån den kommer.”

”Kan man verkligen det?”

”Metoden är fortfarande på experimentstadiet. Det skulle nog inte hålla som bevisning i rätten. Men han blev så nyfiken att han jämförde den spektroskopiska bilden med en förteckning över ockraprofiler från hela världen. Han fastställer halterna av elva andra grundämnen i proverna, till exempel magnesium, titan och thorium. I teorin har varje ockrafyndighet i hela världen sin speciella spårämnesprofil. Det är som att titta på jordsmulor från ett bildäck och upptäcka att deras bly- och zinkprofil placerar dem i ett gruvområde i Missouri. I det här fallet, vad den här ockran beträffar, så kollar vi upp elva olika variabler.”

”De andra spårämnena.”

”Precis. Och arkeologerna har sammanställt en lång lista över ockrafyndigheter.”

”Varför det?”

”Därför att det hjälper till att fastställa var föremål kommer ifrån. Varifrån kom till exempel pigmentet på Turinsvepningen? Frankrike eller Israel? Svaret kan peka ut svepningens ursprung. Eller en förhistorisk grottmålning ... varifrån fick konstnären sin ockra? Om fyndigheten fanns flera hundra mil därifrån, så har han antingen färdats så långt själv – eller också förekom det handel på den tiden. Det är därför den där förteckningen är så värdefull. Den ger oss ett fönster mot livet i forntiden.”

”Vad vet vi om vårt pigment då?” frågade Frost.

”Jo ...” Erin log. ”Först och främst har det rätt hög halt av mangandioxid – femton procent. Det ger en djupare, mer mättad färgnyans. Samma halt finns i rödockror som användes i Italien på medeltiden.”

”Är den italiensk?”

”Nej. Venetianarna importerade den från annat håll. När doktor MacAvoy tittade på hela grundämnesprofilen fann han att den stämde speciellt bra med en viss fyndighet – ett ställe där man bryter rödockra än i dag. Cypern.”

”Nu behöver jag titta på en världskarta”, sa Jane.

Erin pekade på mappen. ”Jag har faktiskt skrivit ut en från nätet.”

Jane bläddrade. ”Okej, nu ser jag det. En ö i Medelhavet, strax söder om Turkiet.”

”För mig verkar det som om det skulle varit mycket enklare att rita med vanlig rödkrita”, sa Frost.

”Och mycket billigare. Er mördare valde ett ovanligt pigment med ovanligt ursprung. Han kanske har andra band till Cypern.”

”Eller också leker han bara med oss”, sa Frost. ”Ritar konstiga tecken. Använder konstiga pigment. Det verkar som om han vill mystifiera oss.”

Jane studerade kartan. Hon tänkte på tecknet på dörren i Anthony Sansones trädgård. Udjat, det allseende ögat. Hon såg på Frost. ”Egypten ligger rakt söder om
Cypern.”

”Du tänker på Horus öga?”

”Vad är det för nåt?” frågade Erin.

”Tecknet på dörren på Beacon Hill”, sa Jane. ”Horus var den egyptiske solguden.”

”Är det en satanistisk symbol?”

”Vi vet inte vad den betyder för den här gärningsmannen”, sa Frost. ”Alla har en egen teori. Han är satanist. Han är historiker. Eller också är han helt enkelt mentalsjuk.”

Erin nickade. ”Typ Son of Sam. Jag kommer ihåg att polisen slösade bort en massa tid på att undra vem den där mystiske Sam kunde vara. Det visade sig att han bara var en av mördarens hörselhallucinationer. En hund som pratade.”

Jane slog igen mappen. ”Jag hoppas faktiskt att vår gärningsman är galen, han också.”

”Varför det?” frågade Erin.

”Därför att alternativet är mycket mer skrämmande: att den här mördaren är fullt klok.”

Jane och Frost satt i bilen medan motorn värmdes upp och fläkten torkade bort imman från vindrutan. Om det bara hade varit lika lätt att få bilden av mördaren att klarna! Hon fick inget grepp om honom, kunde inte alls föreställa sig vad han var för en. Mystiker? Konstnär? Historiker? Det enda jag vet är att han är en slaktare.

Frost lade i växeln och de gav sig ut i trafiken. Den rörde sig mycket långsammare än vanligt på de ishala gatorna. Temperaturen sjönk under den klara himlen, och natten skulle bli vinterns dittills kallaste. Det var en sådan kväll då man skulle sitta hemma och äta en mustig gryta – en kväll (hoppades hon) då ondskan höll sig borta från gatorna.

Frost körde österut på Columbus Avenue och sedan vidare mot Beacon Hill, där de tänkte ta sig en ny titt på brottsplatsen. Det hade äntligen blivit varmt i bilen och hon gruvade sig för att kliva ur igen, ut i blåsten, in på Sansones bakgård, fortfarande färgad av fruset blod.

När hon märkte att de närmade sig Massachusetts Avenue sa hon plötsligt: ”Kan du svänga höger här?”

”Ska vi inte hem till Sansone?”

”Sväng, bara.”

”Okej då.” Han svängde åt höger.

”Fortsätt rakt fram. Mot Albany Street.”

”Ska vi till rättsmedicinska?”

”Nej.”

”Vart är vi på väg då?”

”Det är här framme. Bara ett par kvarter till.” Jane läste husnumren allt eftersom de passerade och sa: ”Här. Stanna.” Hon riktade blicken tvärs över gatan.

Frost körde in till trottoarkanten och såg på henne med rynkad panna. ”Kinko’s?”

”Pappa jobbar där.” Hon tittade på sitt armbandsur. ”Och klockan är strax tolv.”

”Vad håller vi på med?”

”Väntar.”

”Men herregud, Rizzoli, handlar det här om din morsa?”

”Det förstör hela mitt liv just nu.”

”Dina föräldrar har bråkat. Sånt händer.”

”Vänta bara tills din mamma flyttar hem till dig. Tills du får se vad Alice tycker om det.”

”Det blåser säkert över. Din morsa flyttar hem igen.”

”Inte om det finns en annan kvinna.” Jane rätade på sig. ”Där är han.”

Frank Rizzoli kom ut genom porten till Kinko’s och drog upp blixtlåset i jackan. Han tittade upp mot himlen, huttrade till så att det syntes lång väg och blåste ut luft som virvlade vit i kylan.

”Det ser ut som om han tänkte gå på lunch”, sa Frost. ”Vad är det för fel med det?”

”Det där”, sa Jane lågt. ”Där har du felet.”

En kvinna hade också kommit ut genom dörren – en blondin med tuperat hår, svart skinnjacka och ålsmala jeans. Frank log brett och lade armen om hennes midja. De började gå bortåt gatan med armarna om varandra, bort från Jane och Frost.

”Vad i helvete”, sa Jane. ”Det är sant!”

”Du, nu ska vi nog åka.”

”Titta på dem. Titta på dem!”

Frost startade motorn. ”Nu måste jag få mig nåt att äta. Ska vi inte åka till ...”

Jane slog upp dörren och klev ur.

”Äh, Rizzoli! Kom nu!”

Hon rusade över gatan och marscherade ifatt sin far på trottoaren. ”Hallå!” skrek hon. ”Hallå!”

Frank stannade. Hans arm sjönk ner från kvinnans midja. Han vände sig om, tappade hakan och stirrade på sin dotter som kom allt närmare. Den blonda hade inte släppt taget och fortsatte att klamra sig fast vid Frank trots att han förgäves försökte göra sig fri. På avstånd hade kvinnan sett ut som ett riktigt bombnedslag, men när Jane kom närmare upptäckte hon djupa rynkor vid hennes ögonvrår – så djupa att inget smink kunde dölja dem – och kände en pust av cigarrettrök. Var det här vad Frank hade bytt upp sig till? En bimbo med stort hår? En mänsklig motsvarighet till en golden retriever?

”Janie”, sa Frank, ”det är inte läge att ...”

”När är det läge då?”

”Jag ringer dig, okej? Vi får prata om det i kväll.”

”Frankie, älskling, vad är det om?” frågade den blonda.

Kom inte här och kalla honom Frankie! Jane stirrade ilsket på henne. ”Hur var namnet?”

Kvinnan sköt fram hakan. ”Vem är det som frågar?”

”Svara, för helvete.”

”Försök inte med mig!” Den blonda tittade på Frank. ”Vem fan är det här?”

Frank tog sig för pannan och stönade som om han hade ont. ”Jävlar ...”

”Polisen”, sa Jane. Hon drog upp legitimationen och stack den under näsan på kvinnan. ”Får jag be om namnet!”

Den ljushåriga tittade inte åt legitimationen. Hennes häpna blick var fäst på Jane. ”Sandie”, sa hon lågt.

”Sandie vad då?”

”Huffington.”

”Legitimation”, befallde Jane.

”Janie”, sa hennes far, ”nu räcker det.”

Sandie tog lydigt fram plånboken och visade upp körkortet. ”Vad har vi gjort för nåt?” Hon gav Frank en misstänksam blick. ”Vad har du gjort?”

”Det här är bara trams”, sa han.

”Och när blir det slut på tramset då?” fräste Jane. ”När ska du bli vuxen?”

”Det här rör inte dig.”

”Inte det? Hon sitter hemma hos mig just nu och gråter säkert ögonen ur sig. Bara för att du inte kan hålla gylfen stängd.”

”Hon?” sa Sandie. ”Vem då?”

”Trettiosju års äktenskap, och sen dumpar du henne för det här puckot?”

”Du förstår inte”, sa Frank.

”Jo då, det gör jag visst det.”

”Du har ingen aning om hur det är. Jag är bara ett arbetsbi. Jobbar och sliter för att få mat på bordet. Jag är sextioett år, och vad har jag åstadkommit? Tycker du inte att jag förtjänar att ha lite kul en enda gång i livet?”

”Tror du mamma har nåt kul?”

”Det är hennes problem.”

”Det är mitt också.”

”Det tar jag inget ansvar för.”

”Hör du du”, sa Sandie. ”Är det här din dotter?” Hon såg på Jane. ”Du sa ju att du var polis.”

Frank suckade. ”Det är hon också.”

”Du krossar hennes hjärta, vet du om det?” sa Jane. ”Bryr du dig, över huvud taget?”

”Mitt hjärta då?” inföll Sandie.

Jane låtsades inte om bimbon utan höll blicken fäst på Frank. ”Jag vet inte vem du är längre. Förr hade jag respekt för dig. Men se på dig nu! Patetisk ... rent patetisk. Den här blondinen vickar på häcken och du sniffar som en dum hund. Visst, farsan, sätt på henne du bara.”

Frank hötte åt henne med pekfingret. ”Nu räcker det, har jag sagt!”

”Tror du att det här puckot kommer att sköta om dig när du blir sjuk, va? Tror du att hon ställer upp för dig? Fan, kan hon ens laga mat?”

”Hur vågar du!” sa Sandie. ”Du tog fram polisbrickan för att skrämma mig!”

”Mamma förlåter dig, pappa. Det vet jag att hon gör. Gå och prata med henne.”

”Det är olagligt!” sa Sandie. ”Det måste det vara! Det är trakasseri!”

”Du ska fan i mig få se på trakasseri!” fräste Jane. ”Om du pressar mig, så ...”

”Vad tänker du göra då? Gripa mig?” Sandie lutade sig närmare. Ögonen smalnade till mascarakantade springor. ”Gör det då.” Hon satte ett finger mot Janes bröst och gav henne en hård knuff. ”Om du törs!”

Det som hände därnäst var helt och hållet reflexmässigt. Jane gav sig inte tid att tänka, hon bara reagerade. Med ena handen grep hon Sandie om handleden och vände henne om. Blodet bultade i öronen på henne och tvärs igenom bultandet hörde hon att Sandie skrek fula ord. Hörde sin far ropa: ”Sluta! För helvete, sluta!” Men nu gick hon på autopilot, alla nerver sprakade när hon knuffade ner Sandie på knä precis som hon skulle ha gjort med en gärningsman. Men den här gången var det ursinne som drev henne. Det fick henne att vrida hårdare än nödvändigt, fick henne att vilja göra den här kvinnan illa. Förödmjuka henne.

”Rizzoli! Herregud, Rizzoli, nu räcker det!”

Ljudet av Frosts röst trängde äntligen igenom hennes egna pulsslag. Hon släppte genast Sandie och tog ett steg baklänges. Flåsande stirrade hon på kvinnan som låg på knä på trottoaren och jämrade sig. Frank lade sig på knä bredvid Sandie och hjälpte henne upp.

”Vad fan ska du göra nu?” Han tittade upp på sin dotter. ”Anhålla henne?”

”Du såg själv att hon knuffade mig.”

”Hon blev skärrad.”

”Det var hon som började.”

”Rizzoli”, sa Frost lågt. ”Låt det vara nu.”

”Jag kan gripa henne”, sa Jane. ”För fan, det kan jag.”

”Visst, okej”, sa Frost. ”Det kan du. Men vill du verkligen det?”

Hon suckade tungt. ”Jag har annat att göra”, muttrade hon. Sedan vände hon sig om och gick tillbaka till bilen. När hon satte sig i den hade hennes far och den blonda redan försvunnit runt hörnet.

Frost gled in bredvid henne och slog igen dörren. ”Det där var inte coolt”, sa han.

”Kör, bara.”

”Du ville slåss.”

”Såg du henne? Min pappa är ihop med en jävla bimbo!”

”Desto större skäl för dig att hålla dig undan. Ni skulle ha slagit ihjäl varandra.”

Jane suckade igen och lutade huvudet i handen. ”Vad ska jag säga till mamma?”

”Inget.” Frost startade bilen och körde ut från trottoarkanten. ”Deras äktenskap är inte din sak.”

”Jag måste ju åka hem och se henne. Se hur hon lider. Då är det min sak.”

”Ställ upp för henne då. Ge henne en axel att gråta mot”, sa han. ”För det kommer hon att behöva.”

Vad ska jag säga till mamma?

Jane körde in på en parkeringsruta utanför huset där hon bodde och satt kvar en liten stund och gruvade sig för det som väntade. Hon borde kanske inte berätta för henne vad som hänt i dag. Angela visste ju redan om det här med pappa och miss Golden Retriever. Varför hälla salt i såren? Varför förödmjuka henne ännu mer?

Därför att om jag var mamma så skulle jag vilja veta. Jag skulle inte vilja att min dotter höll saker och ting hemliga för mig, även om det var saker som gjorde ont.

Jane klev ur bilen, grubblade över vad hon skulle säga, visste att det skulle bli en tröstlös kväll vad hon än bestämde sig för och att hon inte hade någon större möjlighet att lindra sin mors smärta. Ställ upp för henne, hade Frost sagt, ge henne en axel att gråta mot. Okej, det kunde hon i alla fall göra.

Hon gick upp till andra våningen. Fötterna kändes tyngre för varje steg, och inom sig svor hon över miss Sandie Huffington som hade förstört livet för dem allihop. Du ska veta att jag håller ett öga på dig. Om du så mycket som går mot röd gubbe, bimbo, så står jag där. Obetalda parkeringsböter? Hårda bud. Mamma kan inte slå tillbaka, men det kan fan i mig jag. Hon satte nyckeln i låset, hejdade sig och rynkade pannan när hon hörde sin mors röst där inne. Hennes skratt.

Mamma?

Hon sköt upp dörren och kände doften av kanel och vanilj. Hörde ett annat skratt – oväntat välbekant. En mansröst. Hon gick ut i köket och stirrade på den förre detta kriminalpolisen Vince Korsak, som satt vid bordet med en mugg kaffe. Framför honom stod ett stort fat med småkakor.

”Hej”, sa han och höjde kaffemuggen till hälsning. Lilla Regina satt bredvid honom i sin babystol. Hon lyfte också en liten hand. Det såg ut som om hon härmade honom.

”Öh ... vad gör du här?”

”Men Janie då!” sa Angela förebrående och ställde en plåt nygräddade kakor att svalna på spishällen. ”Så ska du väl inte säga till Vince.”

Vince? När började hon säga Vince?

”Han ringde och ville bjuda dig och Gabriel på fest”, sa Angela.

”Och dig också”, sa Korsak och blinkade åt henne. ”Ju fler tjejer desto bättre!”

Angela rodnade, och det berodde inte på ugnsvärmen.

”Och han kände lukten av nybakat i telefon, förstår jag”, sa Jane.

”Jag råkade vara i gång med kakorna, och jag sa att om han skyndade sig hit så skulle jag grädda ett par plåtar extra åt honom.”

”Och ett sånt erbjudande tackar man ju inte nej till”, skrattade Korsak. ”Du, det är väl fint att ha din mamma här, va?”

Jane såg på alla smulorna på hans skrynkliga skjorta. ”Du har slutat banta, ser jag.”

”Och du är på gott humör, hör jag.” Han sörplade i sig en klunk kaffe och strök sig över munnen med en fet hand. ”Jag hör att ni har fått en jävla galning på halsen.” Han avbröt sig och sneglade på Angela. ”Ursäkta franskan, mrs Rizzoli.”

”Säg vad du vill, du”, sa Angela. ”Du ska känna dig som hemma.”

Snälla, uppmuntra honom inte!

”Nån sorts satanistsekt”, sa han.

”Är det vad du har hört?”

”Jag blev inte döv bara för att jag gick i pension.”

Och inte dum heller. Även om Jane störde sig på Korsaks grova vitsar och urusla hygien, så var han en av de skarpaste utredare hon visste. Han hade pensionerat sig efter en hjärtattack förra året men egentligen aldrig lämnat in polisbrickan. På fredags- och lördagskvällarna satt han fortfarande på JP Doyle’s, ett av Bostonpolisens käraste vattenhål, och lyssnade till det senaste skvallret. Pensionerad eller ej – Vince Korsak skulle vara polis ända in i döden.

”Vad har du hört mer?” frågade Jane och slog sig ner vid bordet.

”Att gärningsmannen är konstnär. Lämnar små gulliga teckningar efter sig. Och att han gillar att ...” Korsak avbröt sig och sneglade på Angela, som hade börjat plocka svalnade kakor från gallret. ”... skära. Varmt?”

”Lite för hett.”

Angela stoppade ett antal kakor i en plastpåse och förslöt den. Med en yvig gest ställde hon ner den framför Korsak. Det här var inte den Angela som Jane hade varit beredd att komma hem till. Nu skyndade hon hit och dit i köket och samlade ihop grytor och skålar, diskade dem i diskhon så att skummet yrde. Hon såg varken plågad eller deprimerad ut – hon verkade tio år yngre. Är det så det blir när äkta mannen ger sig av?

”Berätta för Jane om festen”, sa Angela och hällde upp påtår åt Korsak.

”Javisst. Ja.” Han sörplade ljudligt. ”Jo, jag skrev på skilsmässopapperen förra veckan. Vi har bråkat om pengar i nästan ett år, men nu är det äntligen över. Och då tyckte jag att det kunde vara dags att fira att jag är fri. Jag har snyggat till lägenheten – fin skinnsoffa, stor teve. Jag ska köpa några flak och samla mina vänner och partaja!”

Han hade förvandlats till en femtiofemårig tonåring med ölmage och glesa hårslingor över flinten. Hur patetisk kunde man bli?

”Ni kommer väl?” frågade han Jane. ”Andra lördagen i januari.”

”Jag ska bara kolla med Gabriel att han är ledig.”

”Annars kan du alltid komma utan honom. Men kom ihåg att ta med dig din storasyster.” Han blinkade åt Angela, och hon fnittrade.

Det här blev mer och mer pinsamt för varje minut som gick. Jane blev nästan lättad när hon hörde dämpade ringsignaler från mobilen. Hon gick in i vardagsrummet där hon hade lagt ifrån sig väskan och rotade fram telefonen.

”Rizzoli”, sa hon.

Kommissarie Marquette slösade ingen tid på artighetsfraser. ”Ni måste visa större respekt för Anthony Sansone”, sa han.

Jane hörde att Korsak skrattade ute i köket, och plötsligt irriterade hon sig på det. Om du ska flirta med mamma så gå för helsike nån annanstans och gör det!

”Jag hör att ni har varit hänsynslösa mot honom och hans vänner”, sa Marquette.

”Kan jag få en definition av ordet ’hänsynslös’?”

”Ni förhörde honom i nästan två timmar. Grillade betjänten och middagsgästerna. Och sen besökte ni honom en gång till i eftermiddags. Han börjar känna sig som om det var han som utreddes.”

”Stackars liten, blev han sårad? Men vi gör bara vad vi alltid gör.”

”Rizzoli, försök komma ihåg att han inte är misstänkt.”

”Den slutsatsen har jag inte kunnat dra än. O’Donnell var hemma hos honom. Eve Kassovitz blev mördad i hans trädgård. Och när betjänten hittar liket, vad gör Sansone då? Han tar kort. Skickar runt dem till vännerna. Ska jag säga som det är? De här människorna är inte normala. I alla fall inte Sansone.”

”Han är inte misstänkt.”

”Jag har inte strukit honom.”

”Lita på mig. Låt honom vara.”

Hon stod tyst en stund. ”Är det nåt jag borde veta om honom?” frågade hon lågt. ”Vad är det jag inte vet om Anthony Sansone?”

”Vi vill inte stöta oss med honom.”

”Känner du honom?”

”Inte personligen. Jag bara förmedlar order uppifrån. Vi har blivit tillsagda att bemöta honom med respekt.”

Jane stängde av. Sedan gick hon fram till fönstret och tittade ut på en eftermiddagshimmel som inte längre var blå. Ena stunden tycker man att man ser ända in i evigheten, tänkte hon, men då rullar molnen fram och döljer allt.

Hon tog mobiltelefonen igen och började knappa.