19

1 augusti. Månfas: fullmåne.

I natt talade min mor till mig i drömmen. Grälade på mig. Påminde mig om att jag varit odisciplinerad. ”Jag har lärt dig alla de urgamla ritualerna, och varför det?” frågade hon. ”För att du ska strunta i dem? Kom ihåg vem du är. Du är den utvalde.”

Det har jag inte glömt. Hur skulle jag ha kunnat göra det? Ända sedan mina första år har hon berättat sägnerna om våra förfäder. Om dem skrev Manetho från Sebnytos på Ptolemaios den andres tid: ”De satte eld på våra städer. De utsatte folket för all slags brutalitet. De förde krig för att utplåna rasen.”

I mina ådror rinner heligt jägarblod.

Detta är hemligheter som inte ens min förströdde och tankspridde far kände till. Banden mellan mina föräldrar var enbart praktiska. Men mellan min mor och mig når banden tvärs över tiden, över världsdelar – ja, ända in i mina drömmar. Hon är missnöjd med mig.

Därför leder jag ut en get i skogen i natt.

Den följer villigt med, för den har aldrig upplevt den mänskliga grymhetens udd. Månen skiner så klart att jag inte behöver någon ficklampa att lysa mig med. Bakom mig hör jag förvirrade bräkanden från de andra getterna som jag nyss släppt ut ur bondens ladugård, men de följer inte efter mig. Deras rop försvagas när jag går längre in i skogen, och nu hör jag bara mina egna steg och getens klövar på marken.

När vi har gått tillräckligt långt tjudrar jag geten vid ett träd. Djuret anar vad som skall ske och bräker ängsligt medan jag klär av mig in på bara kroppen. Jag lägger mig på knä i mossan. Natten är kylig men att jag ryser beror bara på förväntan. Jag höjer kniven, och ritualens ord flödar lika lätt från mina läppar som de alltid har gjort. En lovsång till Herren Set, mina förfäders gud. Dödens och förödelsens gud. Genom oräkneliga årtusenden har han väglett oss, fört oss från Levanten till Fenicien och Rom, till världens alla hörn. Vi finns överallt.

Blodet sprutar som en varm fontän.

När det är över går jag naken – så när som på skorna – till sjön. I månskenet vadar jag ut i vattnet och sköljer bort getblodet. Jag går tillbaka renad och upplyft. Först när jag drar på mig kläderna saktar pulsen in och utmattningen lägger plötsligt sin tunga arm om mina axlar. Jag skulle nästan kunna somna i gräset, men jag vågar inte lägga mig ner. Jag är så trött att jag kanske inte skulle vakna förrän det blivit ljust.

Jag traskar tillbaka till huset. När jag kommer upp på backkrönet får jag se henne. Lily står vid kanten av gräsmattan, en späd silhuett med håret glimmande i månskenet. Hon ser på mig.

”Var har du varit?” frågar hon.

”Jag gick och badade.”

”I mörkret?”

”Det är då det är bäst.” Sakta går jag fram mot henne. Hon står alldeles stilla, också när jag kommer så nära att jag skulle kunna röra vid henne. ”Det är varmt i vattnet. Ingen ser att man badar naken.” Min hand är sval efter badet och hon huttrar till när jag smeker hennes kind. Är hon rädd eller fascinerad? Det vet jag inte. Vad jag vet är att hon har iakttagit mig i flera veckor nu, precis som jag har iakttagit henne, och att något håller på att hända mellan oss. Helvetet ropar på helvetet, sägs det. Någonstans inom henne har mörkret hört mitt rop och börjat vakna.

Jag går ännu närmare. Hon är äldre än jag men jag är längre, och min arm glider lätt runt hennes midja när jag lutar mig framåt. När våra höfter möts.

Örfilen får mig att ragla baklänges.

”Våga inte röra vid mig igen!” säger hon, och så vänder hon och går in.

Det svider fortfarande i ansiktet. Jag dröjer mig kvar i mörkret och väntar på att märket efter örfilen ska blekna bort från kinden. Hon har ingen aning om vem jag egentligen är, vem hon har förödmjukat. Ingen aning om vilka konsekvenser det kommer att få.

Den natten sover jag inte.

I stället ligger jag vaken och tänker på allt min mor lärt mig om tålamod och konsten att bida sin tid. ”Den mest tillfredsställande segern är den man tvingas vänta på”, sa hon. När solen går upp nästa morgon ligger jag fortfarande i sängen och tänker på min mors ord. Och på den där förödmjukande örfilen. På alla de olika sätt som Lily och hennes väninnor har visat mig bristande respekt.

En trappa ner står faster Amy i köket och lagar frukost. Jag känner doften av nybryggt kaffe och av bacon som blir knaprigt i en stekpanna. Och jag hör henne ropa: ”Peter, har du sett förskäraren?”