23

”Är du säker på att du inte hörde nånting i natt? Inga steg på verandan, inget ovanligt?” frågade Jane.

Maura satt i soffan och huttrade trots tröjan och långbyxorna. Hon hade inte ätit frukost, inte ens hällt upp en kopp kaffe åt sig, men hon kände inte minsta spår av hunger. Det hade gått en halvtimme innan Jane och Frost kom, och den tiden hade Maura tillbringat innanför vardagsrumsfönstret. Hon hade bevakat gatan, lagt märke till varje ljud, granskat varje bil som körde förbi. Mördaren vet var jag bor. Han vet vad som hände i mitt sovrum i natt.

”Doktorn!”

Maura tittade upp. ”Jag hörde ingenting. Tecknen bara fanns där på dörren när jag vaknade. När jag gick ut och hämtade ...” Hon ryckte till och hjärtat började banka hårt.

Telefonen ringde.

Frost lyfte luren. ”Hos Isles. Det här är kriminalassistent Frost. Jag beklagar, mr Sansone, men vi har en situation att hantera just nu, och det är inte läge att tala med henne. Jag ska säga till att ni har ringt.”

Janes blick kom tillbaka till Maura. ”Är du säker på att tecknen inte fanns på dörren redan när du kom hem i går kväll?”

”Jag såg dem inte då.”

”Gick du in på framsidan?”

”Ja. Normalt går jag in genom garaget. Men bilen står ju kvar på Beacon Hill.”

”Följde fader Brophy dig till dörren?”

”Det var mörkt, Jane. Vi skulle inte ha sett skriften även om den fanns där då.” Vi tänkte bara på varandra. Det enda vi hade i huvudet var att komma i säng.

”Jag slår en koll där ute”, sa Frost. ”Ser efter om det finns några fotspår.” Han gick ut. Fast han gick omkring strax intill huset hördes inga steg genom isolerglasfönstren. En inkräktare kunde ha gått förbi direkt utanför sovrummet utan att hon hörde ett dugg.

”Tror du han följde efter dig hem i går kväll?” frågade Jane. ”Från O’Donnells hus?”

”Inte vet jag. Det kan han väl ha gjort. Men jag har ju varit med på alla tre mordplatserna. Lori-Ann Tuckers. Eve Kassovitz. Han kan ha sett mig på någon av de andra.”

”Och följt efter dig hem.”

Maura slog armarna om kroppen, försökte låta bli att darra. ”Jag har inte märkt nåt. Jag anade inte att jag blev skuggad.”

”Du har larm här. Satte du på det i går kväll?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Jag ... jag bara glömde bort det.” Jag hade annat att tänka på.

Jane slog sig ner i fåtöljen mitt emot henne. ”Varför skulle han rita tecken på din dörr? Vad tror du de betyder?”

”Hur ska jag kunna veta det?”

”Och budskapet – det är samma som han skrev i Lori-Ann Tuckers sovrum. Fast den här gången brydde han sig inte om att skriva det på latin. Den här gången såg han till att vi skulle förstå precis vad han menade. Jag har syndat.” Jane gjorde en paus. ”Varför riktar han de orden till dig?”

Maura sa ingenting.

”Tror du de var avsedda för dig?” Plötsligt var Janes blick vaksam och forskande.

Hon känner mig för väl, tänkte Maura. Hon hör att jag inte berättar hela sanningen. Eller också känner hon att jag luktar lusta. Jag borde ha duschat innan de kom hit. Jag borde ha tvättat bort Daniels doft.

Hon reste sig tvärt. ”Jag kan inte koncentrera mig”, sa hon. ”Jag behöver kaffe.” Hon gick ut i köket. Där sysselsatte hon sig med att hälla upp kaffe i muggar, öppna kylskåpet och ta fram grädde. Jane hade följt efter men Maura undvek att se på henne. Hon sköt fram en ångande mugg mot Jane och vände sig sedan mot fönstret medan hon drack ett par klunkar och dröjde så länge hon kunde med att avslöja sin skam.

”Är det nåt du vill berätta för mig?” sa Jane.

”Jag har berättat allt. Jag vaknade i morse och fick se de där tecknen på dörren. Jag vet inte vad mer jag ska säga.”

”Körde fader Brophy dig direkt hem från O’Donnells hus?”

”Ja.”

”Och du såg inga bilar som följde efter er?”

”Nej.”

”Men fader Brophy kanske märkte nåt. Jag får se vad han minns.”

”Du behöver inte prata med honom”, avbröt Maura. ”Om han hade märkt nåt i går kväll skulle han ha talat om det för mig.”

”Jag måste ändå fråga honom.”

Maura såg på Jane. ”Det är söndag i dag.”

”Jag vet vilken veckodag det är.”

”Han har gudstjänster.”

Janes ögon smalnade, och Maura kände att det hettade i kinderna.

”Vad hände i går kväll?” frågade Jane.

”Det har jag ju sagt. Jag åkte direkt hem från O’Donnells hus.”

”Och stannade inne resten av natten?”

”Jag gick inte utanför dörren.”

”Gjorde fader Brophy det?”

Frågan kom i saklig ton, men Maura blev så ställd att hon inte fick fram ett ord. Efter ett ögonblick sjönk hon ner på en stol vid köksbordet. Hon sa ingenting, stirrade bara ner i kaffet.

”Hur länge stannade han?” frågade Jane. Fortfarande inga känslor i rösten, fortfarande polis – men Maura visste att det låg ogillande bakom frågan, och skuldkänslorna grep hårdare om hennes strupe.

”Nästan hela natten.”

”Till hur dags?”

”Jag vet inte. Det var fortfarande mörkt när han gick.”

”Och vad gjorde ni medan han var här?”

”Det hör inte hit.”

”Det vet du att det gör. Det handlar om vad mördaren kan ha sett genom dina fönster. Vad som kan ha fått honom att skriva så där på din dörr. Lyste det i vardagsrummet hela natten? Satt du och Brophy där och pratade?”

Maura suckade tungt. ”Nej. Ljuset ... var släckt.”

”Huset låg i mörker.”

”Ja.”

”Och den som stod utanför och tittade på fönstren måste dra slutsatsen ...”

”Du vet precis vilken slutsats man skulle dra.”

”Skulle den ha varit korrekt?”

Maura mötte hennes blick. ”Jane, jag var livrädd i går kväll! Daniel ställde upp för mig. Han har alltid ställt upp. Vi hade inte planerat att det skulle bli så där. Det är enda gången – enda gången som ...” Hennes röst dog bort. ”Jag ville inte vara ensam.”

Jane slog sig ner vid köksbordet hon också. ”Nu får de där orden en helt annan innebörd. ’Jag har syndat’.”

”Det har alla!” fräste Maura. ”Varenda jävla människa!”

”Jag kritiserar dig inte, kom ihåg det.”

”Det gör du visst. Tror du inte det hörs på dig?”

”Om du har dåligt samvete så beror det inte på mig.”

Maura såg in i Janes fasta blick och tänkte: Hon har naturligtvis rätt. Mina skuldkänslor kommer inifrån.

”Vi blir tvungna att prata med fader Brophy om det här. Om vad som hände i natt.”

Maura suckade resignerat. ”Snälla du, var diskret när du gör det.”

”Jag tänker inte ta med mig nån tevekamera, direkt.”

”Kriminalassistent Frost behöver väl inte få veta det.”

”Självklart måste han det. Vi jobbar ihop.”

Maura lutade huvudet i händerna. ”Herregud!”

”Det är relevant för utredningen, det vet du. Om jag inte sa nåt till Frost skulle han ha all rätt att bli förbannad.”

Då kommer jag aldrig mer att kunna titta på Frost utan att se en spegling av mitt eget dåliga samvete, tänkte Maura. Tanken på Frosts reaktion var outhärdlig. Ens rykte var så bräckligt: en enda liten spricka, så föll det i bitar. I två år hade de betraktat henne som de dödas drottning, den oberörda rättsläkaren som utan att blinka kunde se på sådant som fick det att vända sig i magen på de mest erfarna kriminalare. Nu skulle de bara se svagheterna. Bristerna hos en ensam kvinna.

Dunsande steg på verandan. Det var Frost som kom in igen. Maura ville inte vara med när han fick höra den sjaskiga sanningen. Den moraliske, rättfärdige Frost skulle bli chockerad när han fick veta vem som hade legat i hennes säng.

Men det var inte bara Frost som kom in i huset. Maura hörde röster som talade med varandra och kände plötsligt igen den andra, och när hon tittade upp kom Anthony Sansone insvepande i köket med Frost i hälarna.

”Hur är det med dig?” frågade Sansone.

”Det här är inget lämpligt tillfälle att avlägga visit, mr Sansone. Får jag be er gå ut?”

Han brydde sig inte om Jane utan höll blicken fäst på Maura. I dag var han inte klädd i svart utan i gråtoner. Tweedkavaj, askgrå skjorta. Så olik Daniel, tänkte hon. Den här mannen kan jag inte tolka, och det känns obehagligt.

”Jag har just sett tecknen på din dörr”, sa han. ”När hände det?”

”Det vet jag inte”, sa hon. ”Nån gång i natt.”

”Jag borde ha kört dig hem själv.”

”Nu tycker jag faktiskt att ni ska gå”, avbröt Jane.

”Vänta”, sa Frost. ”Du måste höra vad han har att säga om det där på dörren. Vad det kan betyda.”

”’Jag har syndat’? Vad det betyder är väl rätt uppenbart.”

”Inte orden”, sa Sansone. ”Tecknen nedanför dem.”

”Vi har redan hört talas om det allseende ögat. Det har er vän Oliver Stark upplyst oss om.”

”Han kan ha tagit fel.”

”Så ni håller inte med om att det är Horus öga?”

”Jag tror att det kan stå för en helt annan sak.” Han såg på Maura. ”Följ med ut så ska jag förklara.”

Maura hade ingen lust att ställa sig öga mot öga med de anklagande orden på dörren en gång till, men han verkade så enträgen att hon inte kunde annat än följa efter. När hon kom ut på verandan hejdade hon sig och blinkade i solskenet. Det var en sådan vacker söndagsmorgon, en morgon då man borde sitta länge med kaffet och tidningen. Men nu vågade hon knappt vara i sitt eget hus, knappt titta på sin egen ytterdörr.

Hon drog ett djupt andetag och riktade blicken mot det som stod skrivet med ockra i samma färg som torkat blod. Orden Jag har syndat skrek åt henne, en anklagelse som fick henne att vilja rygga tillbaka och gömma sitt skuldmedvetna ansikte.

Men det var inte orden Sansone intresserade sig för. Han pekade på de båda tecknen som hade ritats nedanför dem. Det större hade de sett förut, på hans köksdörr.

”Såvitt jag kan se är det precis likt det allseende ögat”, sa Jane.

”Men titta på den här andra symbolen”, sa Sansone och pekade på en figur längst nere på dörren. Den var så liten att den nästan såg ut att vara tillagd i efterhand. ”Alltsammans är ritat med ockra precis som på de andra mordplatserna.”

”Hur vet ni att det är ockra?” sa Jane.

”Det här måste mina kolleger få se. För att bekräfta vad jag tror att det betyder.” Han tog fram sin mobiltelefon.

”Vänta nu”, sa Jane. ”Vi har ingen offentlig visning.”

”Vet ni hur det här ska tolkas, då? Har ni nån aning om var ni ska börja? Om ni vill få fast den här mördaren måste ni förstå hur han tänker. Hur han använder symboler.” Han knappade fram ett nummer, och Jane hindrade honom inte.

Maura sjönk ner på huk så att hon kunde titta närmare på det nedersta tecknet. Hon stirrade på krökta horn, ett trekantigt huvud och smala ögonspringor. ”Det ser ut som en get”, sa hon. ”Men vad betyder det?” Hon höjde blicken mot Sansone. Med morgonsolen bakom sig tornade han upp sig som en svart och ansiktslös gestalt.

”Den föreställer Asasel”, sa han. ”En symbol för väktarna.”

”Asasel var hövding över se’irim”, sa Oliver Stark. ”De var getdemoner som hemsökte forntidens öknar – före Mose, före faraonerna. Redan på Liliths tid.”

”Vem är Lilith?” frågade Frost.

Edwina Felway tittade förvånat på honom. ”Känner du inte till henne?”

Frost ryckte generat på axlarna. ”Jag får väl erkänna att jag inte är särskilt bibelsprängd.”

”Lilith hittar du inte i Bibeln”, sa Edwina. ”Hon har varit bannlyst ur den godkända kristna läran länge nu. Fast i de hebreiska legenderna finns hon kvar. Hon var Adams första hustru.”

”Hade Adam en till?”

”Ja, före Eva.” Edwina log åt hans häpna min. ”Jaså, trodde ni att Bibeln berättar hela historien?”

De satt i Mauras vardagsrum, samlade kring soffbordet där Olivers skissblock låg bland de tomma kaffekopparna. Inom en halvtimme efter Sansones telefonsamtal hade både Edwina och Oliver anlänt för att titta på symbolerna på dörren. De hade hållit rådslag på verandan, men efter bara några minuter hade kylan jagat hela sällskapet inomhus för att dricka hett kaffe och diskutera teorier. Nu tyckte Maura att teorierna verkade kallblodigt intellektuella. En mördare hade satt sitt märke på hennes hem, och här satt de här människorna i hennes vardagsrum och ventilerade helt lugnt sin bisarra teologi. Hon sneglade på Jane, som hade sin åsikt målad i hela ansiktet: De är inte kloka. Men Frost var uppenbart fascinerad.

”Jag har aldrig hört talas om att Adam hade en tidigare hustru”, sa han.

”Det finns en lång historik som inte står med i Bibeln”, sa Edwina, ”en hemlig historieskrivning som bara finns i kananeiska och hebreiska sägner. De talar om ett giftermål mellan Adam och en kvinna som var en fri ande, en listig fresterska som vägrade att lyda sin man, att ligga under honom som en foglig hustru skulle. I stället krävde hon vilt sex i alla möjliga ställningar och hånade honom när han inte kunde tillfredsställa henne. Hon var världens första verkligt frigjorda kvinna, och hon var inte rädd att söka kroppsliga njutningar.”

”Hon verkar mycket roligare än Eva”, sa Frost.

”Men i kyrkans ögon var Lilith en styggelse – en kvinna som männen inte kunde kontrollera, en sexuellt omättlig varelse som till sist övergav sin tråkige make, Adam, och rymde för att fira orgier med demoner.” Edwina gjorde en paus. ”Och följden blev att hon födde den mäktigaste demonen av alla, den som har plågat mänskligheten ända sen dess.”

”Djävulen, menar ni?”

”På medeltiden trodde man allmänt att Lilith var mor till Lucifer”, sa Sansone.

Edwina fnös. ”Där ser ni hur historien hanterar en självhävdande kvinna. Om man vägrar underkasta sig, om man är lite väl förtjust i sex ... då förvandlar kyrkan en till ett monster. Då kallas man för djävulens mamma.”

”Eller försvinner helt och hållet ur historien”, sa Frost. ”För det här är första gången jag hör talas om Lilith. Och den där getfiguren.”

”Asasel”, sa Oliver. Han rev loss sin senaste skiss och lade den på bordet så att alla kunde se den. Det var en mer detaljerad version av ansiktet som ritats på Mauras ytterdörr: en get med horn och smala ögonspringor och en brinnande eldslåga på huvudet. ”Getdemonerna nämns i Tredje Mosebok och Jesaja. De var ludna varelser som roade sig med vildingar som Lilith. Namnet Asasel går tillbaka till kananéerna – det kommer antagligen av namnet på en av deras urgamla gudar.”

”Och det är honom som bilden på dörren föreställer?” frågade Frost.

”Det är min gissning, ja.”

Jane kunde inte hålla sina tvivel för sig själv. Hon började skratta. ”Gissning? Ojojoj, vi får verkligen fram kalla fakta här.”

”Anser ni att den här diskussionen är bortkastad tid?” sa Edwina.

”Jag anser att symboler står för vad man vill lägga in i dem. Ni tror att det är en getdemon. Men för knäppisen som ritade figuren kan den betyda nåt helt annat. Tänk på allt det där som ni och Oliver öste ur er om Horus öga. Bråktalen, månkvarteren. Är det helt fel nu då?”

”Jag påpekade faktiskt att ögat kan tolkas som ett antal olika saker”, sa Oliver. ”Den egyptiske guden. Lucifers allseende öga. Eller frimurarnas symbol för upplysning och vishet.”

”Det är ju helt motsatta betydelser”, sa Frost. ”Djävulen eller vishet.”

”Det är inga motsatser. Kom ihåg vad ordet Lucifer betyder. ’Ljusbärare’, ordagrant översatt.”

”Det låter ju inte särskilt ondskefullt.”

”Somliga hävdar att Lucifer inte är ond”, sa Edwina, ”att han representerar det ifrågasättande sinnet, fritänkaren – det som en gång hotade kyrkan.”

Jane fnös. ”Så nu är Lucifer ingen skurk längre? Han var bara lite för frågvis?”

”Vem man kallar för djävul beror på ens egen synvinkel”, sa Edwina. ”Min man var antropolog. Jag har bott i hela världen, samlat demonbilder som ser ut som schakaler och katter och ormar. Och vackra kvinnor. Varje kultur har en egen uppfattning om hur djävulen ser ut. Det är bara en åsikt som nästan alla kulturer har gemensam, ända till de mest primitiva stamsamhällena: att djävulen faktiskt finns.”

Maura tänkte på det ansiktslösa virvlande svarta som hon hade skymtat i O’Donnells sovrum kvällen före. Kalla kårar pirrade i nacken. Hon trodde inte på Satan. Men ondskan trodde hon på. Och i går kväll mötte jag den. Hennes blick föll på Olivers teckning av den hornprydda geten. ”Den där ... den där Asasel ... är han också en symbol för djävulen?”

”Nej”, sa Oliver. ”Asasel används ofta som symbol för väktarna.”

”Vad är det för väktare ni pratar om hela tiden?” frågade Frost.

Edwina såg på Maura. ”Har ni nån bibel, doktor Isles?”

Maura rynkade pannan. ”Ja.”

”Skulle ni vilja hämta den?”

Maura gick bort till bokhyllan och spanade på översta hyllan efter det välbekanta nötta bandet. Bibeln hade tillhört hennes far och Maura hade inte läst i den på åratal. Nu tog hon ner den och räckte den åt Edwina, som bläddrade i den så att dammet yrde.

”Här står det. Första Mosebok, sjätte kapitlet, första och andra versen: ’... sågo guds söner att människornas döttrar voro vackra, och de togo till hustrur dem de funno mest behag i.’ ”

”Guds söner?” undrade Frost.

”Det stycket syftar nästan säkert på änglar”, förklarade Edwina. ”Det står alltså att änglar åtrådde jordiska kvinnor och gifte sig med dem. Ett giftermål mellan gudomliga och dödliga.” Hon tittade i bibeln igen. ”Och här har vi fjärde versen: ’Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar, och dessa födde barn åt dem.’ ” Edwina slog igen boken.

”Vad betyder allt det där då?” frågade Frost.

”Det står att de fick barn”, sa Edwina. ”Det är enda stället i Bibeln där dessa barn nämns. De var människors och änglars gemensamma avkomma. De var jättar – eller demoner – av blandat blod, och de kallades nefilim.”

”Även kända som väktarna”, sa Sansone.

”De omnämns i andra källor som är äldre än Bibeln. I Hanoks bok. I Jubiléerboken. De beskrivs som vidunder, avkomma av fallna änglar som lägrat jordiska kvinnor. Resultatet blev en hemlig ras av mellanting som påstås leva mitt ibland oss än i dag. De här varelserna sägs vara ovanligt charmiga och begåvade, ovanligt vackra. Ofta mycket långa och mycket karismatiska. Men icke desto mindre är de demoner och tjänar mörkrets makt.”

”Tror ni verkligen på det där?” frågade Jane.

”Jag berättar bara vad som står i heliga skrifter. Våra förfäder trodde att mänskligheten inte var ensam här på jorden, att det funnits andra före oss och att det fortfarande finns varelser som härstammar från jättarna.”

”Men ni sa ju att de var barn till änglar.”

”Fallna änglar. Onda.”

”Så de där ... väktarna ... är mutanter, typ”, sa Frost. ”Hybrider.”

Edwina såg på honom. ”En underart. Våldsam och rovlysten. Vi andra är bara byte.”

”Det står skrivet att när undergången kommer”, sa Oliver, ”när den värld vi känner tar slut, så kommer Antikrist att vara en av nefilim. En väktare.”

Och deras märke sitter på min dörr. Maura såg på skissen av gethuvudet. Var tecknet avsett som en varning?

Eller en inbjudan?

”Jaha”, sa Jane och tittade menande på klockan, ”det här var verkligen väl använd tid.”

”Ni förstår visst inte nu heller”, sa Sansone.

”Det är utmärkta historier att berätta kring lägerbålet, men det för mig inte närmare mördaren.”

”Det för er ända in i huvudet på honom. Det säger oss vad han tror på.”

”Änglar och getdemoner. Okej. Eller också tycker han bara det är kul att leka med polisen. Då är det därför han får oss att kasta bort tid på att jaga ockra och snäckskal.” Jane reste sig. ”Brottsplatsteknikerna kommer när som helst. Hur skulle det vara om ni åkte hem nu allihop, så att vi får jobba i fred?”

”Vänta”, sa Sansone. ”Vad menar ni med snäckskal?”

Jane brydde sig inte om honom. Hon såg på Frost. ”Kan du ringa teknikerna och ta reda på varför de dröjer så länge?”

”Kriminalassistent Rizzoli”, sa Sansone, ”berätta om snäckskalen.”

”Ni verkar ju ha egna källor. Fråga dem.”

”Det kan vara oerhört viktigt. Kan ni inte bespara oss dröjsmålet och berätta?”

”Först får ni säga mig en sak. Vad betyder ett snäckskal?”

”Vilken sort? Som ett musselskal eller ett snigelskal?”

”Gör det nån skillnad?”

”Ja.”

Jane gjorde en paus. ”Det ser ut som en långsmal spiral. Ett snigelskal, typ.”

”Kvarlämnat på en mordplats?”

”Det kan man säga.”

”Beskriv skalet.”

”Det är inget särskilt med det. Gubben jag pratade med sa att det är en vanlig art som finns i hela Medelhavet.” Hon avbröt sig när hennes mobil ringde. ”Ursäkta”, sa hon och gick ut. Ingen sa något på en liten stund. De tre ledamöterna av Mephisto-stiftelsen såg på varandra.

”Ja”, sa Edwina lågt, ”då är väl saken klar.”

”Vilken sak?” sa Frost.

”Snäckskalet finns med i Anthonys släktvapen”, sa Oliver.

Sansone reste sig och gick fram till fönstret. Där ställde han sig och tittade ut på gatan med den breda ryggen inramad av fönstret. ”Tecknen har ritats med rödockra från Cypern”, sa han. ”Förstår ni vad det innebär, kriminalassistent Frost?”

”Ingen aning”, erkände Frost.

”Den här mördaren leker inte med polisen. Han leker med mig. Med Mephisto-stiftelsen.” Han vände sig mot sällskapet, men motljuset gjorde det omöjligt att tolka hans ansiktsuttryck. ”På julafton dödar han en kvinna och lämnar satanistiska symboler på mordplatsen – ljusen, den röda cirkeln. Men det viktigaste han gör den kvällen är att ringa upp Joyce O’Donnell, en medlem i vår stiftelse. Det var hans sätt att rycka oss i ärmen. Att väcka vår uppmärksamhet.”

”Er uppmärksamhet? Jag tycker det verkar som om alltsammans handlar om Joyce O’Donnell.”

”Sen blev Eve Kassovitz mördad i min trädgård. En kväll då vi hade möte.”

”Och en kväll då O’Donnell åt middag hos er. Det var henne han förföljde – bevakade.”

”I går kväll skulle jag ha hållit med er. Till dess pekade allt på att Joyce var måltavlan. Men de här tecknen på Mauras dörr säger oss att mördaren inte har avslutat sitt verk än. Han jagar fortfarande.”

”Han känner till oss, Anthony”, sa Edwina. ”Han decimerar vår krets. Joyce var den första. Frågan är vem som står i tur härnäst.”

Sansone såg på Maura. ”Det verkar tyvärr som om han tror att du är en av oss.”

”Men det är jag inte”, sa hon. ”Jag vill inte ha nåt med era kollektiva vanföreställningar att göra.”

”Doktorn”, sa Jane. Maura hade inte märkt att hon kom in igen, men nu stod hon i dörröppningen med mobilen i handen. ”Kan du komma ut i köket? Vi behöver prata ostört.”

Maura reste sig och följde efter henne genom hallen. ”Vad är det?” frågade hon när de kom ut i köket.

”Kan du ta ledigt i morgon? För vi måste resa bort över natten, du och jag. Jag ska hem och packa en övernattningsväska. Sen hämtar jag dig vid tolvtiden.”

”Menar du att jag ska gömma mig? Bara för att nån har klottrat på min dörr?”

”Det har inget med din dörr att göra. Jag har just pratat med en kollega i norra New York. De hittade ett kvinnolik i går kväll. Uppenbart mord.”

”Ett mord i New York? Vad rör det oss?”

”Vänstra handen saknas.”