24

8 augusti. Månfas: fjärde kvarteret.

Varje dag går Teddy ner till sjön.

På morgonen hör jag gnisslet och smällen när nätdörren slår igen, och sedan hör jag hans skor klampa nerför verandatrappan. Från mitt fönster ser jag att han går nerför backen till vattnet med fiskespöet vilande på den magra axeln och lådan med tillbehör i handen. Det är en märklig ritual – och meningslös, tror jag, för han får aldrig någon lön för mödan. Varje eftermiddag kommer han tillbaka tomhänt men nöjd.

I dag följer jag efter honom.

Han ser mig inte där han strosar fram genom skogen på väg mot sjön. Jag håller mig så pass långt efter att han inte hör mina steg. Dessutom sjunger han med sin gälla och barnsliga röst, en falsk version av Kookaburravisan, och märker inte att han är iakttagen. Han kommer fram till stranden, agnar sin krok och kastar ut reven. Minuterna går och han slår sig till ro i gräset och ser ut över ett vatten så stilla att inte minsta vindpust krusar den spegelblanka ytan.

Det rycker till i spöet.

Jag närmar mig medan Teddy vevar in sin fångst. Det är en brunaktig fisk och den sprattlar på kroken. Varje muskel spritter i dödsångest. Jag väntar på dråpslaget, på det heliga ögonblicket då den gudomliga gnistan slocknar. Men till min förvåning griper Teddy tag i sin fångst, lossar kroken ur munnen på den och sänker försiktigt ner den i vattnet igen. Han sitter på huk och pratar lågt med fisken, som om han ber om ursäkt för att han stört dess morgonstund.

”Varför behöll du den inte?” frågar jag.

Teddy rätar på sig med ett ryck, överraskad av min röst. ”Å”, säger han. ”Är det du.”

”Du släppte tillbaka den.”

”Jag gillar inte att döda dem. Förresten var det bara en abborre.”

”Släpper du alla?”

”Mm.” Teddy agnar kroken på nytt och kastar ut den i vattnet.

”Vad är det då för vits med att fånga dem?”

”Det är kul. Som ett spel. Jag mot fisken.”

Jag sätter mig bredvid honom på strandbanken. Knotten surrar omkring oss och Teddy viftar bort dem. Han har just fyllt elva år men har fortfarande barnets fulländat släta hud, och det gyllene spädbarnsdunet i ansiktet glimmar i solen. Jag sitter så nära att jag hör hans andetag och ser pulsen bulta i den smala halsen. Han verkar inte oroad av min närvaro. Jag får faktiskt ett blygt leende, som om han ser det som ett privilegium att få dela den lättjefulla förmiddagen med sin äldre kusin.

”Vill du pröva?” säger han och erbjuder mig spöet.

Jag tar det. Men min uppmärksamhet är fortfarande riktad mot Teddy, mot den tunna svettglansen i hans panna, skuggorna som hans ögonfransar kastar.

Det rycker i spöet.

”Du har fått napp!”

Jag börjar veva in, och fiskens kamp gör mig svettig i handflatorna av förväntan. Jag känner hur den kastar sig hit och dit, den desperata livsviljan som förmedlas genom spöet. Till sist kommer den upp över ytan. Stjärten slår när jag svingar in den över strandbanken. Jag griper tag i de slemmiga fjällen.

”Ta loss kroken nu”, säger Teddy. ”Men försiktigt så att du inte gör den illa.”

Jag tittar i lådan och får se en kniv.

”Den kan inte andas ovanför vattnet. Skynda dig”, uppmanar Teddy.

Jag funderar på att ta kniven, hålla fast den sprattlande fisken i gräset och sticka in kniven bakom gälarna. Skära upp den hela vägen längs buken. Jag vill känna fiskens sista krampryckning, vill känna dess livskraft ta ett språng rakt in i mig med en stärkande stöt – samma stöt som jag upplevde när jag var tio år och svor Herems ed. När min mor äntligen lät mig komma in i cirkeln och räckte mig kniven. ”Du har nått åldern”, sa hon. ”Det är dags att du blir en av oss.” Jag tänker på offergetens sista darrning, och jag minns stoltheten i min mors blick och det gillande sorlet från kretsen av mantelklädda män. Jag vill uppleva det igen.

En fisk duger inte.

Jag tar loss kroken och släpper tillbaka den sprattlande abborren i sjön. Den slår med stjärten och pilar iväg. Ett svagt vindsus krusar vattnet och trollsländor skälver i vassen. Jag vänder mig till Teddy.

Och han säger: ”Varför tittar du så där på mig?”