27

Väggarna på motellet var papperstunna. Där Maura låg i sin säng hörde hon Jane prata i telefon i rummet bredvid. Vad fint det måste vara att ringa till sin man och skratta högt tillsammans, tänkte hon. Kunna kyssas offentligt, kramas utan att se sig omkring först, spana efter någon som kanske känner igen en och tar illa upp. Hennes eget samtal med Daniel hade varit kort och förstulet. Hon hade hört andra människor prata i bakgrunden, det hade varit folk där som lyssnade – det var därför han hade låtit så reserverad. Skulle det alltid vara så här? Deras privatliv skilt från det offentliga med vattentäta skott? Det här var syndens verkliga lön. Inte helvetets eld och fördömelse utan hjärtesorg.

I rummet bredvid avslutade Jane sitt samtal. I nästa ögonblick gick teven i gång, och sedan hörde Maura att vattnet strilade i duschen. Bara en gipsvägg skilde dem åt, men barriären mellan dem var mycket mäktigare än så. De hade knappt sagt ett ord till varandra sedan Binghamton, och nu blev Maura mer och mer irriterad bara hon hörde Janes teveljud. Hon lade en kudde över huvudet för att stänga oljudet ute, men den kunde inte tysta tvivlets viskande röst inom henne. När det till sist blev tyst i Janes rum låg Maura ändå vaken och märkte att minuterna – och så småningom timmarna – tickade förbi.

Klockan hade inte ens blivit sju på morgonen då hon till sist, utmattad efter den sömnlösa natten, klev ur sängen och tittade ut genom fönstret. Himlen var tung och grå. Det hade snöat under natten och bilarna på parkeringen hade fått vita täcken. Hon ville hem. Hon brydde sig inte ett dugg om den jäveln som skrivit på hennes dörr. Hon ville söka tröst i sin egen säng, sitt eget kök. Men en lång dag bredde ut sig framför henne, ännu en dag full av irriterad tystnad och ogillande pikar från Jane. Bara att bita ihop och ta sig igenom den.

Det krävdes två koppar kaffe innan hon kände sig redo att möta dagen. Styrkt av en ostcroissant från dagen före – det var vad motellet kunde erbjuda dem som inte ville ha stekt mat till frukost – bar hon ut väskan till parkeringsplatsen, där Jane redan hade startat motorn.

”Jurevich möter oss på fyndplatsen”, sa Jane.

”Hittar du dit?”

”Han har gett mig anvisningar.” Jane såg på Maura med rynkad panna. ”Fan vad du ser slutkörd ut.”

”Jag har sovit dåligt.”

”Madrassen var inget vidare, va?”

”Till exempel.” Maura slängde sin väska i baksätet och drog igen dörren. De satt tysta en liten stund medan fläkten blåste varmluft på deras knän.

”Du är fortfarande förbannad på mig”, sa Jane.

”Jag har ingen lust att prata just nu.”

”Jag försöker bara vara en vän. Om jag ser att en kompis håller på att spåra ur så tycker jag att det är min plikt att säga nåt om det.”

”Och jag har hört vad du sagt.” Maura snäppte igen bilbältet. ”Kan vi komma iväg nu?”

De åkte ut ur Norwich och satte kurs mot nordväst på vägar som var hala av nysnö. Tjocka moln hotade med ännu mer snö, och utsikten genom Mauras fönster var suddig och gick bara i gråtoner. Croissanten låg som en betongklump i magen, och hon lutade sig bakåt och blundade för att dämpa illamåendet.

Det kändes som om det bara hade gått några sekunder när hon vaknade med ett ryck och fick se att de slirade fram i snön på en oplogad väg. Tät skog tryckte på från båda sidor och molnen hade mörknat sedan hon somnade.

”Hur långt är det kvar till Purity?” frågade hon.

”Vi har redan kört igenom samhället. Du har inte missat nåt.”

”Är du säker på att det här är rätt väg?”

”Det var så han sa.”

”Jane, vi kommer att köra fast.”

”Jag har fyrhjulsdrift. Och vi kan alltid ringa efter en bärgare.”

Maura tog fram mobilen. ”Ingen täckning. Lycka till.”

”Titta. Här måste det vara”, sa Jane och pekade på en fastighetsmäklarskylt halvt begravd i snö. ”Huset är ju till salu.” Hon gasade så att Subarun sladdade innan däcken fick fäste och de susade vidare. Nu började det gå uppför. Skogen glesnade och nu såg de huset uppe på kullen.

Jane körde in på uppfarten och tittade på kråkslottet som tornade upp sig över dem i tre våningar. ”Wow”, sa hon lågt. ”Det var inte litet.”

Brottsplatsremsor fladdrade från räcket på den breda täckta verandan. Fasadpanelen var i stort behov av ommålning, men förfallet kunde inte dölja att det här en gång hade varit en ståtlig villa med storslagen utsikt. De klev ur bilen, och snöyran sved i ansiktet när de gick uppför verandatrappan. När Maura kikade in genom ett fönster såg hon spöklika konturer av möbler med dammskynken över. Mycket annat syntes inte i dunklet där inne.

”Dörren är låst”, sa Jane.

”Hur dags skulle han möta oss?”

”För en kvart sen.”

Maura suckade och andades ut ett moln. ”Det är iskallt i den här blåsten. Hur länge ska vi vänta?”

”Jag ska se om det finns nån täckning.” Jane rynkade pannan åt sin mobil. ”Ett streck. Det kanske räcker.”

”Jag sätter mig i bilen.” Maura gick ner igen och skulle just öppna bildörren när hon hörde Jane säga: ”Nu kommer han.”

Maura vände sig om och fick se att en röd Jeep Cherokee var på väg uppför backen. Efter den kom en svart Mercedes. Jeepen stannade bredvid Janes Subaru och en man med mycket kortklippt hår steg ur. Han var klädd efter vädret i tjock dunjacka och grova kängor. Han räckte Maura en handskklädd hand och hon såg ett ansikte utan någon humor, kalla grå ögon.

”Kriminalassistent Rizzoli?” frågade han.

”Nej, doktor Isles. Du måste vara kriminalassistent Jurevich.”

Han nickade medan de skakade hand. ”Från sheriffämbetet.” Han såg på Jane som kom nerför verandatrappan för att hälsa på honom. ”Rizzoli?”

”Ja. Vi kom nyss ...” Jane avbröt sig och fäste plötsligt blicken på Mercedesen, på mannen som just hade stigit ur den. ”Vad fan gör han här?”

”Det var precis vad han trodde att du skulle säga”, sa Jurevich.

Det var Anthony Sansone som kom gående med långa steg och den svarta rocken flaxande i blåsten. Han nickade åt Jane, en korthuggen hälsning som erkände det uppenbara: att hon inte blev glad att se honom. Sedan såg han på Maura. ”Har du sett liket?”

Hon nickade. ”I går kväll.”

”Tror du att det är samma mördare vi har att göra med?”

”Vad då ’vi’?” inföll Jane. ”Inte visste jag att ni tjänstgjorde inom polisen, mr Sansone.”

Han tittade oberört på henne. ”Jag ska inte vara i vägen.”

”Det här är en brottsplats. Ni får inte vara här.”

”I den här kommunen är det nog inte ni som bestämmer. Det är upp till kriminalassistent Jurevich.”

Jane såg på Jurevich. ”Ger du honom tillträde?”

Jurevich ryckte på axlarna. ”Våra tekniker har redan gått igenom kåken. Jag har inga invändningar mot att han gör oss sällskap.”

”Så nu är det en turistvisning.”

”Sheriffämbetet har fått en begäran och bifallit den.”

”Från vem då?”

Jurevich sneglade på Sansone, vars ansikte inte avslöjade någonting.

”Det här är bara bortkastad tid”, sa Sansone. ”Vi vill säkert gärna komma inomhus allihop och slippa blåsten.”

”Nå?” Jane pressade Jurevich ytterligare.

”Om du har invändningar får du ta upp dem med justitiedepartementet”, sa Jurevich. Det märktes att han inte trivdes med sin roll som buffert. ”Nu går vi in innan vi fryser ihjäl.” Han gick upp på verandan med Sansone tätt efter sig.

Jane såg efter dem och sa lågt: ”Varför får han som han vill hela tiden?”

”Du kanske ska pröva med att fråga honom rent ut”, sa Maura och gick uppför trappan. Jurevich hade redan låst upp ytterdörren och hon följde efter de båda männen in. Det var inte mycket varmare inne i huset, men här hade de åtminstone lä. Jane följde efter henne in och stängde dörren. Efter den kritvita snön tog det en stund innan ögonen vande sig vid halvmörkret inomhus. Hon tittade in genom en dörröppning och såg möbler dolda av dammskynken och matt glänsande parkettgolv. Det bleka vinterljuset föll in genom fönstren och målade rummet i bara gråtoner.

Jurevich pekade på de nedersta stegen i trappan till övervåningen. ”Man ser inget, men med hjälp av Luminol har de fått fram mängder av utsmetade blodfläckar i trappan och hallen här. Det ser ut som om han torkade upp efter sig när han gick, så alla fotspår är suddiga.”

”Har ni använt Luminol i hela huset?” frågade Jane.

”Luminol, ultraviolett ljus och så vidare. Vi har gått igenom vartenda rum. Genom den där dörren kommer man till köket och matrummet. Och innanför det där vardagsrummet finns ett arbetsrum. Förutom fotspåren här i hallen har vi inte hittat nåt speciellt intressant på bottenvåningen.” Han vände sig mot trappan. ”Allting hände där uppe.”

”Ni säger att huset är obebott”, sa Sansone. ”Hur har mördaren tagit sig in? Fanns det några tecken på inbrott?”

”Nej. Fönstren var stängda. Och fastighetsmäklaren svär på att hon alltid låser ytterdörren när hon går.”

”Vem har nyckel?”

”Ja ... hon. Och hon säger att den aldrig lämnas ut.”

”Hur gammalt är låset?”

”Fan, inte vet jag. Säkert tjugo år.”

”Jag förutsätter att ägaren också har nyckel.”

”Hon har inte satt sin fot i Purity på åratal. Jag har hört att hon bor nånstans i Europa. Vi har inte lyckats nå henne.” Jurevich nickade åt de övertäckta möblerna. ”Dammet ligger tjockt överallt. Det syns att ingen har bott här på länge. Jävligt synd, faktiskt. Det här huset är byggt för att klara minst hundra år, och så står det bara tomt. Det är en som kommer och tittar till det en gång i månaden. Det var han som hittade liket. Han fick se Sarah Parmleys hyrbil här utanför och sen upptäckte han att ytterdörren stod olåst.”

”Har ni kollat upp den där mannen?” frågade Jane.

”Han är inte misstänkt.”

”Varför inte det?”

”Nja, för det första är han sjuttioett år. Och för det andra kom han hem från sjukhuset för bara tre veckor sen. Prostataoperation.” Jurevich tittade på Sansone. ”Där ser ni vad vi män har att se fram emot.”

”Vi har alltså ett antal obesvarade frågor”, sa Sansone. ”Vem låste upp ytterdörren? Varför körde offret hit över huvud taget?”

”Huset är ju till salu”, sa Maura. ”Hon kanske såg mäklarens skylt och åkte hit av ren nyfikenhet.”

”Vi kan bara gissa”, sa Jurevich. ”Vi har tröskat igenom det tusen gånger. Det är helt enkelt så att vi inte vet varför hon kom hit.”

”Berätta mer om Sarah Parmley”, sa Sansone.

”Hon växte upp i Purity. Gick ut från ortens high school. Men liksom så många andra unga hittade hon inget att göra här, så hon flyttade till Kalifornien och där blev hon kvar. Att hon kom tillbaka på besök berodde bara på att en släkting hade dött.”

”Av vad då?” frågade Sansone.

”En olyckshändelse. Tanten ramlade nerför trappan och bröt nacken. Och då flög Sarah hem till begravningen. Hon bodde på ett motell i närheten och checkade ut dagen efter begravningen. Och det var det sista nån såg av henne. Tills i lördags, då hon hittades här.” Han kastade en blick upp i trappan. ”Jag ska visa er rummet.”

Jurevich gick först. Halvvägs uppe i trappan stannade han och pekade på väggen. ”Det här var det första vi fick syn på”, sa han. ”Det här korset. Det är samma tecken som han skar in över hela kroppen på henne. Verkar vara ritat med nån sorts rödkrita.”

Maura stirrade på tecknet och fingrarna domnade i handskarna. ”Det är ritat uppochner.”

”Det finns fler högre upp”, sa Jurevich. ”Många fler.” När de fortsatte upp mot övervåningen fick de se fler kors på väggen. Först bara enstaka, glest utspridda, men i den dunkla övre hallen förökade de sig likt en ilsken invasion som svärmade fram mot en öppen dörr.

”Här inne blir det otäckt”, sa Jurevich.

Varningen fick Maura att tveka utanför rummet. När de andra hade gått in dröjde hon sig kvar på tröskeln och stålsatte sig inför det som väntade på andra sidan dörröppningen.

Så steg hon in ... i ett skräckkabinett.

Det var inte den torkade sjön av blod som fångade hennes blick – det var handavtrycken som täckte alla väggarna, som om ett lämmeltåg av osaliga själar hade dragit fram genom rummet och lämnat blodiga spår efter sig.

”Alla avtrycken är efter samma hand”, sa Jurevich. ”Mönstren och linjerna är identiska. Jag tror inte att mördaren var så dum att han satte dit sina egna.” Han tittade på Jane. ”Jag slår vad om att de är gjorda med Sarah Parmleys avhuggna hand. Den som dök upp på er brottsplats.”

”Jösses”, sa Jane lågt. ”Han har använt hennes hand som nån sorts stämpel.”

Med blod som stämpelfärg, tänkte Maura och lät blicken glida över väggarna. Hur många timmar hade han stannat kvar i det här rummet, doppat handen i blodpölen och tryckt den mot väggen likt ett barn som gör potatistryck? Nu föll hennes blick på den närmaste väggen, på tecken som var halvt dolda av handavtryck. Hon gick närmare och stirrade på orden som löpte över väggen. Det var latin – tre ord som upprepades om och om igen. Hon följde texten som fortsatte runt rummet i en obruten följd, runt, runt likt en ringlande orm som kramade allt hårdare om dem.

abyssus abyssum invocat abyssus abyssum invocat abyssus abyssum invocat ...

Plötsligt förstod hon vad orden betydde. Hon blev kall ända in i märgen och tog ett steg baklänges.

”Helvetet ropar på helvetet”, sa Sansone lågt. Hon hade inte märkt att han hade kommit och ställt sig bredvid henne.

”Är det vad det betyder?” frågade Jane.

”Ungefär. Men det har en bildlig betydelse också.”

”’Helvetet ropar på helvetet’ låter rätt otäckt redan det.”

”Abyssus abyssum invocat är ett talesätt som är minst tusen år gammalt. Det används i betydelsen ’en ond gärning leder till ännu en’.”

Maura stirrade på skriften. ”Han menar att det här bara är början. Att han knappt kommit i gång än.”

”Och de här korsen ...”, sa Sansone och pekade på en ansamling av kors på en av väggarna, mobiliserade som till en attack. ”... är uppochnervända allihop. Det är ett hån mot kristendomen, ett avvisande av kyrkan.”

”Ja. Vi har fått höra att det är en satanistisk symbol”, sa Jurevich.

”Orden och korsen kom först”, sa Maura med blicken fäst på rännilarna av blod som hade sipprat nerför väggen och delvis suddat ut den latinska texten. Hon läste fläckarna, såg bågmönstren av små droppar som betydde sprutande artärblod. ”Innan han dödade henne, innan han skar halsen av henne tog han sig tid att dekorera väggarna.”

”Frågan är: skrev han det medan hon låg här och väntade på döden?” sa Jurevich. ”Eller gjordes rummet i ordning till mordplats innan offret kom hit?”

”I så fall lockade han hit henne.”

”Det finns uppenbara tecken på förberedelser.” Jurevich pekade på trägolvet där blodet hade torkat i en stelnad pöl. ”Ni ser spikarna där. Han hade med sig hammare och nylonrep. Det var så han fängslade henne. Han knöt rep om hennes handleder och fotleder. Spikade fast knutarna i golvet. När hon inte kunde röra sig hade han gott om tid.”

Maura tänkte på det som skurits in i Sarah Parmleys hud. Sedan tittade hon upp och såg samma tecken på väggarna, ritade med rödockra. Ett krucifix som vänts upp och ner. Lucifers kors.

”Men hur kunde han lura henne att komma hit?” sa Sansone. ”Vad kan ha lockat henne till det här huset?”

”Vi vet att det kom ett samtal till hennes motellrum”, sa Jurevich. ”Samma dag som hon checkade ut. Receptionisten kopplade in det till rummet.”

”Det har du inte sagt”, sa Jane.

”Vi är inte säkra på att det är relevant. Sarah Parmley växte ju upp här i trakten. Hon kände säkert många människor här – folk som kan ha ringt upp henne efter begravningen.”

”Var det ett lokalsamtal?”

”Telefonautomat på en bensinmack i Binghamton.”

”Det är ett par timmars väg härifrån.”

”Precis. Det är ett av skälen till att vi inte tror att det var mördaren som ringde.”

”Finns det fler skäl?”

”Ja. Det var en kvinna.”

”Är receptionisten säker på det? Det är ju två veckor sen.”

”Hon ändrar sig inte. Vi har frågat henne flera gånger.”

”Ondskan är inte könsbunden”, sa Sansone.

”Hur stor är chansen att det är en kvinna som har gjort det här?” sa Jane och pekade på väggen, på de blodiga handavtrycken.

”Man bör nog inte avfärda den möjligheten rakt av”, sa Sansone. ”Vi har ju inga tydliga fotspår.”

”Jag avfärdar ingenting. Jag bara går efter oddsen.”

”Mer än så är det inte. Bara odds.”

”Hur många mördare har ni satt dit?” fräste Jane.

Han såg lugnt på henne. ”Svaret på den frågan skulle nog förvåna er.”

Maura vände sig till Jurevich. ”Mördaren måste ha varit här i huset i timtal. Han måste ha lämnat hårstrån efter sig. Fibrer.”

”Våra brottsplatstekniker har gått igenom alla rummen efter alla konstens regler.”

”De måste ha hittat nåt.”

”Om! Huset är gammalt och det har bott folk i det nästan kontinuerligt de senaste sjuttio åren. Vi har hittat hårstrån och fibrer överallt. Och en sak kom som en överraskning. Jag ska visa er resten av huset.”

De gick ut i hallen igen och Jurevich pekade på en dörröppning. ”Det där är ett annat sovrum. Massor av damm plus en del katthår, men för övrigt inget som väckte vårt intresse.” Han gick vidare förbi ännu ett sovrum, förbi ett badrum med svartvitt klinkergolv, och viftade avfärdande åt båda två. Sedan kom de till den sista dörröppningen. ”Här”, sa han. ”Det här rummet visade sig vara mycket intressant.”

Maura hörde något olycksbådande i hans röst, men när hon kom in i rummet såg hon ingenting oroande – bara ett utrymme som var helt omöblerat, med kala väggar. Här var trägolvet i mycket bättre skick än i resten av huset. Det hade slipats och lackats om helt nyligen. Två gardinlösa fönster gav utsikt över en skogsbacke som sluttade ner mot en sjö.

”Vad är det för intressant med det här rummet då?” frågade Jane.

”Det vi hittade på golvet.”

”Jag ser inget.”

”Det syntes när vi sprejade det med Luminol. Teknikerna kollade hela huset för att se var mördaren hade lämnat blodspår efter sig. Om det fanns osynliga spår i de andra rummen. Vi hittade hans fotspår i trappan och i hallarna, både uppe och nere. Spår som inte kunde ses med blotta ögat. Vi vet alltså att han försökte städa upp efter sig innan han gick. Men blod kan man inte dölja. Så fort det får en dusch Luminol så börjar det lysa.” Jurevich tittade ner i golvet. ”Och här lyste det av bara fan.”

”Fler skoavtryck?” frågade Jane.

”Inte bara det. Det var som om en våg av blod hade sköljt genom rummet och skvätt ner väggen. Det syntes i springorna mellan bräderna. Och där det hade sipprat in bakom listerna. På väggen fanns det breda stråk där nån hade försökt tvätta bort det. Men det gick inte. Det fanns överallt, fast det inte syns nu. Vi stod här och såg hela jävla rummet lysa, och det skrämde skiten ur oss, det kan jag tala om för er. För när vi tände den vanliga belysningen såg det ut precis som det gör nu. Ingenting. Man ser inte minsta spår av blod.”

Sansone stirrade på väggarna som om han försökte se det där chockerande ekot av döden. Han såg på golvets slätslipade bräder. ”Det kan inte vara färskt blod”, sa han lågt. ”Det måste ha hänt nåt annat här i huset.”

Maura tänkte på till salu-skylten som stod halvt begravd i snö nedanför backen. Hon tänkte på den väderbitna fasadpanelen, den flagnande färgen. Varför hade ett så ståtligt hus varit vanskött så länge? ”Det är förstås därför ingen vill köpa det”, sa hon.

Jurevich nickade. ”Det hände för tolv år sen, strax innan jag flyttade hit. Jag hade ingen aning om det förrän mäklaren berättade det. Hon gillar inte att berätta om det, eftersom hon försöker sälja huset, men hon är tvungen. Det är en sak som alla tilltänkta köpare måste få veta. Och då börjar de genast titta på nåt annat.”

Maura såg på golvet, på alla springor och sprickor fulla med blod som hon inte kunde se. ”Vem dog här?”

”I det här rummet var det ett självmord. Men när man får höra allt annat som har hänt här så verkar det som om det vilar en förbannelse över hela kåken.”

”Har det skett flera dödsfall?”

Jurevich nickade. ”Det bodde en familj här då. En läkare och hans fru, en son och en dotter. Plus en brorson som bodde hos dem över sommaren. Den allmänna åsikten är att familjen Saul var bra människor. Stod varandra nära, hade många vänner.”

Inget är precis som det ser ut, tänkte Maura. Det är det aldrig.

”Först dog sonen. Han var elva år. En tragisk olycka. Grabben gick ner till sjön för att fiska och kom aldrig hem. Man tror att han ramlade i vattnet och fick panik. Kroppen hittades nästa dag. Efter det blev det bara värre. En vecka senare ramlade mamman nerför trappan och bröt nacken. Hon hade tagit lugnande medel och utredningen kom fram till att hon helt enkelt tappade balansen.”

”Ett intressant sammanträffande”, sa Sansone.

”Vad då?”

”Var det inte så Sarah Parmleys släkting dog? Ett fall i en trappa? Bruten nacke?”

Jurevich dröjde med svaret. ”Jo. Det hade jag inte tänkt på. Det är faktiskt lite väl ...”

”Du har inte berättat om självmordet”, sa Jane.

Jurevich nickade. ”Det var maken. Tänk på vad han hade drabbats av. Först drunknar sonen. Sen ramlar hans fru nerför trappan. Så ett par dagar senare tar han fram pistolen, sätter sig här i sovrummet och skjuter skallen av sig.” Jurevich tittade på golvet. ”Det är hans blod som finns kvar här. Tänk er själva. En hel familj nästan utplånad på nån vecka.”

”Vad hände med dottern?” frågade Jane.

”Hon flyttade hem till nån väninna. Gick ut skolan året efter och flyttade från trakten.”

”Är det hon som äger huset?”

”Ja. Det står fortfarande i hennes namn. Hon har försökt bli av med det i alla år. Mäklaren säger att det har varit en och annan här och tittat, men när de får höra vad som har hänt här så drar de. Skulle ni vilja bo här? Själv skulle jag inte göra det för alla pengar i världen. Det är otursförföljt. Det nästan känner man så fort man kommer in genom dörren.”

Maura såg sig omkring och rös. ”Om man kan tala om hemsökta hus så är det här ett sånt.”

”Abyssus abyssum invocat”, sa Sansone lågt. ”Nu får det en annan betydelse.”

De andra såg på honom. ”Vad då?” sa Jurevich.

”Det var därför han valde det här huset som mordplats. Han kände till husets historia. Han visste vad som hade hänt här och det lockade honom. En port till en annan dimension, skulle man kunna kalla det. Eller en malström. Det finns mörka platser här i världen, onda platser som inte kan beskrivas på annat sätt än att det vilar en förbannelse över dem.”

Jane gav till ett besvärat skratt. ”Tror ni verkligen på det där?”

”Vad jag tror spelar ingen roll. Men om vår mördare tror på det, då valde han det här huset därför att det ropade på honom. Helvetet ropar på helvetet.”

”Fan”, sa Jurevich, ”nu får jag gåshud.” Han såg på de kala väggarna och huttrade till som om det drog kallt. ”Vet ni vad jag tror? Att det bästa vore att bara bränna ner kåken. Ända till grunden. Ingen vettig människa kommer nånsin att köpa den.”

”Du sa att det var en läkarfamilj som bodde här”, sa Jane.

”Det stämmer. De hette Saul.”

”Och de hade en brorson boende hos sig den sommaren.”

Jurevich nickade. ”En kille på femton år.”

”Vad hände med honom då? Efter tragedierna?”

”Enligt mäklaren lämnade han Purity ganska snart. Hans mamma kom och hämtade honom.”

”Vet du nåt mer om honom?”

”Kom ihåg att det var tolv år sen. Ingen kände honom särskilt väl, och han var här bara den sommaren.” Jurevich gjorde en paus. ”Jag förstår hur du tänker. Killen bör vara tjugosju år nu. Och han vet precis vad som hände här.”

”Och han kan ha nyckel till ytterdörren”, sa Jane. ”Hur tar vi reda på mer om honom?”

”Genom kusinen, väl. Hon som äger huset. Lily Saul.”

”Men henne vet ni inte heller hur man får tag på.”

”Mäklaren har försökt.”

”Jag skulle vilja se utredningsmaterialet om familjen Saul”, sa Jane. ”Jag förutsätter att alla dödsfallen utreddes.”

”Jag kan ringa och säga till om kopior åt dig, så kan du hämta dem innan du kör hem till Boston. Åker ni redan i kväll?”

”Det hade vi tänkt, ja. Efter lunch.”

”Då ska jag försöka ha dem klara till dess. Pröva gärna Roxanne’s Café. Jättefina clubsandwichar med kalkon. Och det ligger mitt emot våra lokaler.”

”Hinner ni kopiera alltihop till dess?”

”Det är inte mycket mer än obduktionsprotokollen och sheriffens rapporter. Dödssätt och dödsorsak var rätt självklara i alla tre fallen.”

Sansone hade stått vid fönstret och tittat ut. Nu vände han sig till Jurevich. ”Vad heter lokaltidningen?”

”Här i trakten är det mest Evening News som gäller. Redaktionen ligger i Norwich.” Jurevich tittade på klockan. ”Nu har jag inte mycket mer att visa er här.”

När de kom ut igen stod de i den bitande vinden medan Jurevich låste ytterdörren och ruskade hårt i den för att kontrollera att den inte gick att öppna. ”Om vi kommer nånstans med det här så slår jag dig en signal”, sa han till Jane. ”Men jag tror det blir ni som tar honom.” Han drog upp blixtlåset i jackan och tog på sig handskarna. ”Han leker på er tomt nu.”