28

”Han dyker upp i sin tjusiga bil och blir inbjuden till brottsplatsen!” sa Jane och pekade på Maura för att ge eftertryck åt orden. ”Vad handlar det om? Vad har Sansone för kontakter på justitiedepartementet? Det lyckades inte ens Gabriel få reda på.”

”De har väl sina skäl att lita på honom.”

”Visst!” Jane stoppade i sig mer pommes frites. Upprördheten ökade hennes aptit. På några minuter hade hon slukat en jättelik clubsandwich så att bara några smulor av bacon och rostat bröd återstod, och nu drog hon de sista potatisbitarna genom en pöl av ketchup. ”Lita på en miljonär med brottsbekämpning som hobby?”

”Mångmiljonär.”

”Vem tror han att han är – Bruce Wayne? Eller killen i den där gamla teveserien ... den där polisen som var rik. Mamma tittade alltid på den.”

”Jag tror du menar Burke’s Law.”

”Ja. Hur många rika snutar känner du?”

Maura suckade och tog sin tekopp. ”Inte en enda.”

”Precis. Det är på låtsas. Nån uttråkad knös får för sig att det skulle vara kul att leka Dirty Harry, fast inte på riktigt. Han vill inte patrullera på stan och inte skriva rapporter. Han vill bara komma glidande i sin Mersa och tala om för oss idioter hur det ska gå till. Tror du inte jag har träffat på den sorten förut? Alla människor tycker att de är smartare än polisen.”

”Jag tror inte att han är en ren amatör, Jane. Jag tycker att han är värd att lyssna på.”

”Jaha. En före detta historielektor.” Jane tömde sin kaffekopp. Sedan sträckte hon på halsen och spanade efter servitrisen. ”Hallå! Kan jag få påtår ...” Hon avbröt sig och sa till Maura: ”Titta vem som kommer.”

”Vem då?”

”Vår vän.”

Maura vände sig mot ingången, tittade förbi den höga disken där män i basebollkeps satt hopsjunkna över sina burgare och kaffemuggar. Hon fick syn på Sansone i samma ögonblick som han såg henne. När han gick genom lokalen vände minst ett dussin av gästerna på huvudet och tittade på den distingerade silverhåriga gestalten som svepte förbi borden med kurs mot båset där Maura satt.

”Bra att ni är kvar”, sa han. ”Får jag slå mig ner?”

”Vi skulle just gå”, sa Jane och drog menande upp sin plånbok. Påtåren var plötsligt glömd.

”Det här tar inte lång stund. Eller vill ni hellre att jag skickar de här med posten?”

Maura tittade på pappersbunten. ”Vad är det där?”

”Ur Evening News arkiv.” Han lade papperen framför henne.

Hon hasade sig längre in i det lilla båset så att han fick plats att klämma sig ner bredvid henne. Sedan kände hon sig inträngd i ett hörn av den här mannen som verkade så dominerande och liksom överväldigande i det trånga utrymmet.

”Deras arkiv är datoriserat bara fem år bakåt”, sa han. ”Det här är fotokopior av gamla presslägg, så de är inte så skarpa som man skulle kunna önska sig. Men de går ju att läsa.”

Maura tittade på det första bladet. Det var förstasidan av Evening News från den elfte augusti tolv år tidigare. Blicken fastnade genast på den översta artikeln.

drunknad pojke påträffad i paysonsjön

Fotot visade ett brett leende busfrö med en randig katt i famnen. Bildtexten löd: Teddy Saul hade nyligen fyllt elva år.

”Hans syster Lily var såvitt man vet den sista som såg honom i livet”, sa Sansone. ”Och det var hon som fick se honom flyta i sjön dagen därpå. Det som förbryllade alla, står det i artikeln, var att han simmade bra. Och så var det en annan sak som verkar intressant.”

Maura tittade upp. ”Vad då?”

”Han påstods ha gått ner till sjön för att fiska. Men hans spö och andra fiskegrejor hittades drygt tjugo meter från strandkanten.”

Maura räckte Jane bladet och tittade på nästa artikel, publicerad den artonde augusti. En vecka efter det att lille Teddy hade hittats död hade en ny tragedi drabbat familjen Saul.

sörjande mors död bedöms som olycka

Artikeln åtföljdes av ännu ett foto, ännu en hjärtslitande bildtext. Amy Saul hade förevigats i en lyckligare stund: hon satt med ett spädbarn i knät och log strålande mot kameran. Samma barn – Teddy – som hon skulle förlora elva år senare.

”Hon hittades nedanför trappan”, sa Maura och tittade på Jane. ”Av dottern. Lily.”

”Hon också? Var det dottern som hittade båda två?” Jane sträckte sig efter den fotokopierade artikeln. ”Nu börjar oturen verka lite för konsekvent.”

”Och kom ihåg samtalet till Sarah Parmleys motellrum för två veckor sen. Det var en kvinna som ringde.”

”Innan ni drar förhastade slutsatser: Det var inte Lily Saul som hittade sin fars döda kropp”, sa Sansone. ”Det var hennes kusin. Det är första och enda gången Dominic Saul omnämns i någon av de här artiklarna.”

Maura riktade uppmärksamheten mot den tredje fotokopian och fick se ett porträtt av en leende doktor Peter Saul. Nedanför bilden stod det: Förtvivlad efter sonens och hustruns död. Hon höjde blicken. ”Finns det nåt foto av Dominic?”

”Nej. Men i den där artikeln står det att det var han som hittade sin farbrors kropp. Och att det var han som ringde polisen.”

”Och flickan?” frågade Jane. ”Var befann hon sig när det hände?”

”Det står det ingenting om.”

”Jag tar för givet att polisen kollade hennes alibi.”

”Ja, det bör de väl ha gjort.”

”För min del tar jag ingenting för givet.”

”Vi får hoppas att den uppgiften finns i polisens dokumentation”, sa Sansone, ”för ni kommer inte att få den av utredaren.”

”Varför inte det?”

”Han dog i hjärtinfarkt förra året. Jag hittade dödsrunan i tidningens arkiv. Så det enda vi har att gå efter är det som står i handlingarna. Men tänk efter: om man är bypolis och har att göra med en sextonårig flicka som har förlorat sin bror, sin mamma och nu pappa också. Hon är säkert chockad. Kanske hysterisk. Vill man då trakassera henne med frågor om var hon befann sig när hennes far dog? I synnerhet som det såg ut som ett uppenbart självmord.”

”Det ingår i jobbet att fråga”, sa Jane. ”Jag skulle ha gjort det.”

Ja, det skulle hon, tänkte Maura och såg på Janes obarmhärtiga ansiktsuttryck. Hon kom ihåg de obevekliga frågorna från gårdagsmorgonen. Ingen nåd, ingen hänsyn. Gud hjälpe den som Jane Rizzoli betraktar som skyldig. Maura tittade ner på fotot av Peter Saul. ”Det finns ingen bild på Lily heller. Vi vet inget om hur hon ser ut.”

”Jo, det finns faktiskt en bild”, sa Sansone. ”Och den är intressant, det kommer ni att hålla med mig om.” Han tog fram nästa fotokopia och pekade på artikeln.

stor uppslutning vid doktorns begravning

Vänner, arbetskamrater och många andra samlades på Ashlandkyrkogården i det vackra augustivädret för att sörja dr Peter Saul, som i söndags avled av en självförvållad skottskada. Det var den tredje tragedin i familjen Saul på två veckor.

”Där är hon”, sa Sansone och pekade på bilden. ”Det där är Lily Saul.”

Bilden var oskarp och flickans ansikte skymdes delvis av två andra begravningsgäster som stod på var sin sida om henne. Maura såg bara en skymt av ett nerböjt huvud och en profil, halvt dold bakom långt mörkt hår.

”Det avslöjar inte mycket”, sa Jane.

”Det är inte fotot jag vill att ni ska se”, sa Sansone. ”Det är bildtexten. Titta vad flickorna heter – de som står närmast Lily.”

Först då fattade Maura varför Sansone hade varit så angelägen om att visa dem tidningsartiklarna. I texten nedanför fotot av den sörjande Lily Saul nämndes två oväntat välbekanta namn.

Lily Saul tröstas av väninnorna Lori-Ann Tucker och Sarah Parmley.

”Där har vi länken mellan dem”, sa Sansone. ”Tre väninnor. Två av dem är döda nu. Bara Lily Saul är i livet.” Han gjorde en paus. ”Såvitt vi vet.”

Jane tog bladet och stirrade på det. ”Hon kanske inte vill att vi ska veta.”

”Det är henne vi måste leta rätt på”, sa Sansone. ”Hon vet svaren.”

”Eller också är hon svaret. Vi vet nästan ingenting om den här tjejen. Om hon drog jämnt med familjen. Om hon fick en bra slant i arv.”

”Du kan inte mena allvar”, sa Maura.

”Jag måste medge att mr Sansone sa det först: ondskan är inte könsbunden.”

”Men Jane ... att döda sin egen familj!”

”Vi dödar dem vi älskar. Det vet du väl.” Jane såg på fotot av de tre flickorna. ”Och det kanske de här tjejerna också visste. Tolv år är lång tid att hålla tyst med en hemlighet.” Hon tittade på klockan. ”Jag måste höra mig för här i trakten, se vad jag kan få reda på om Lily. Nån måste väl veta hur man kan nå henne.”

”När ni ändå frågar”, sa Sansone, ”så vill ni kanske ta reda på mer om det här också.” Han sköt fram ännu en fotokopia mot Jane. Rubriken löd: South Plymouth toppar 4H.

”Öh ... om lantbrukets ungdomsföreningar?” undrade Jane.

”Nej. Notisen under Polisrapporter”, sa Sansone. ”Jag var nära att missa den, jag också. Jag skulle aldrig ha upptäckt den om den inte hade stått på samma sida som artikeln om Teddy Saul. Det här är längre ner på sidan.”

”Menar ni den här? ’Inbrott i ladugård – get försvunnen’?”

”Läs den.”

Jane läste högt. ” ’Eben Bongers i Purity har anmält till polisen att vandaler brutit sig in i hans ladugård under lördagskvällen. Fyra getter kom lösa, av vilka tre har fångats in men en fortfarande saknas. Dessutom hade åverkan gjorts på ladugården i form av inristade ...’ ” Jane höjde blicken och såg på Maura. ” ’... kors.’ ”

”Läs vidare”, sa Sansone.

Jane svalde och tittade på bladet igen. ” ’Liknande kors har ristats på andra byggnader i trakten. Den som kan lämna upplysningar om saken ombeds kontakta sheriffämbetet.’ ”

”Mördaren har bott här”, sa Sansone. ”För tolv år sen bodde han här i trakten. Och ingen förstod vad det var. Ingen anade vad som levde mitt ibland dem.”

Han uttrycker sig som om mördaren inte är människa, tänkte Maura. Han säger inte ”vem” utan ”vad”. Som om det inte gällde n å g o n utan n å g o t.

”Och för två veckor sen återvänder mördaren till huset där familjen Saul bodde”, fortsatte Sansone. ”Ritar samma tecken på väggarna, slår in spikar i golvet. Som förberedelser för ett mord. För det han ska göra med Sarah Parmley.” Sansone lutade sig framåt med blicken fäst på Jane. ”Jag tror inte att Sarah Parmley var hans första offer. Det har funnits andra före henne. Ni har sett hur arrangerad mordplatsen var, hur mycket planering den hade krävt, hur ceremoniell den såg ut. Det här var inget nybörjarbrott. Det utfördes av någon som tagit månader eller kanske år på sig att finslipa sina ritualer.”

”Vi har kört en sökning efter tidigare mord som kan ha samma gärningsman.”

”Vad sökte ni efter?”

”Styckning. Satanistiska symboler. Och vi fick några träffar i andra delstater, men inget som verkade tillräckligt likt.”

”Utvidga parametrarna då.”

”Om vi utvidgar dem ännu mer blir det meningslöst. För generellt, för brett.”

”Jag menar geografiskt. Sök internationellt.”

”Då blir det rätt stort.”

”Inte för stort för den här mördaren. Titta på alla ledtrådar han har lämnat efter sig. Latinska inskrifter. Tecken ritade med cypriotisk rödockra. Ett snäckskal från Medelhavet. Han säger så gott som rent ut att han har bott utomlands. Och då har han säkert mördat utomlands. Jag garanterar att om ni letar i Interpols databas så hittar ni fler av hans offer.”

”Hur kan ni vara så ...” Jane avbröt sig och hennes ögon blev plötsligt smala springor. ”Ni vet. Ni har redan kollat.”

”Jag har tagit mig den friheten, ja. Den här mördaren har lämnat omisskännliga spår efter sig överallt. Han är inte rädd för polisen. Han litar blint på sin förmåga att hålla sig osynlig.” Sansone pekade på fotokopiorna. ”För tolv år sen bodde mördaren här. Och hade redan börjat fantisera, redan börjat rita de där korsen.”

Jane såg på Maura. ”Jag behöver stanna kvar här minst en natt till. Det finns folk som jag måste prata med.”

”Men jag måste hem”, sa Maura. ”Jag kan inte vara borta så länge.”

”Kan inte doktor Bristol hålla ställningarna?”

”Jag har annat som jag måste sköta.” Maura tyckte inte om blicken som Jane gav henne. Annat – är det Daniel Brophy, det?

”Jag kör tillbaka till Boston i kväll”, sa Sansone. ”Du får gärna åka med mig.”