29

”Kriminalassistent Rizzoli verkade missnöjd när du tackade ja till mitt erbjudande”, sa Sansone.

”Hon är missnöjd med allt möjligt just nu”, sa Maura och såg ut över fälten som låg där under sitt vita täcke. Det sista dagsljuset hade slocknat, men månen var på väg upp och lyste starkt som lyktsken över snön. ”Med mig också.”

”Ja, det verkade spänt mellan er.”

”Märks det så tydligt?”

”Hon försöker inte dölja så mycket, precis.” Han sneglade på henne i den mörka kupén. ”Ni är så olika ni kan bli, ni båda.”

”Ja, det upptäcker jag mer och mer.”

”Har ni känt varandra länge?”

”Ett par år. Sen jag tog tjänsten i Boston.”

”Har det alltid varit så här besvärligt mellan er?”

”Nej. Det är bara för att ...” Hon tystnade. Bara för att hon ogillar vad jag håller på med. Bara för att hon har satt sig på sina höga hästar i moraliskt avseende, bara för att hon inte unnar mig att vara mänsklig. Jag får inte bli kär. Hon avslutade meningen med: ”... det har varit så stressigt de senaste veckorna.”

”Det var bra att vi fick tillfälle att talas vid i enrum”, sa han. ”För det jag har att berätta kommer att låta absurt. Och hon skulle avfärda det utan vidare.” Han sneglade på henne igen. ”Jag hoppas att du är mer beredd att lyssna.”

”Därför att jag inte är lika mycket av en tvivlare som hon? Var inte för säker på det.”

”Vad ansåg du om mordplatsen i dag? Vad sa den dig om mördaren?”

”Jag såg tecken på en svårt störd människa.”

”Det är en möjlighet.”

”Vad är din tolkning, då?”

”Att det ligger verklig intelligens bakom det här. Inte bara nån galning som njuter av att tortera kvinnor. Det här är en person med ett fokuserat och logiskt motiv.”

”Dina mytiska demoner nu igen.”

”Jag vet att du inte tror på att de finns. Men du såg ju tidningsnotisen om inbrottet i ladugården för tolv år sen. Var det nåt mer du lade märke till?”

”Mer än de inristade korsen, menar du?”

”Den försvunna geten. Fyra getter kom lösa och bonden fick bara tre tillbaka. Vad hände med den fjärde?”

”Den kanske rymde. Den kan ha gått vilse i skogen.”

”I Tredje Mosebok, sextonde kapitlet, kallas Asasel också för syndabocken. Den som tar på sig all mänsklig synd och ondska. Enligt traditionen får det utvalda djuret med sig människornas synder när det leds ut i ödemarken och släpps löst där.”

”Då har vi kommit tillbaka till Asasel.”

”En teckning av hans huvud dök ju upp på din ytterdörr. Det kan du väl inte ha glömt.”

Nej, det har jag inte. Hur skulle jag kunna glömma att en mördare har satt sitt märke på min dörr?

”Jag vet att du är skeptisk”, sa han. ”Jag vet att du tror att den här utredningen kommer att sluta som så många andra. Att den kommer att leda till nån ganska ordinär, till och med ömkansvärd figur som lever ensam i all stillhet. En ny Jeffrey Dahmer, en ny Son of Sam. Kanske hör han röster. Kanske har han läst Anton LaVeys Satanic Bible en gång för mycket och tagit den till sig. Men tänk dig en annan möjlighet – mycket mer skrämmande.” Han såg på henne. ”Att nefilim, väktarna, faktiskt existerar. Att de alltid har funnits och fortfarande lever bland oss.”

”Barn till fallna änglar?”

”Det där är bara den bibliska tolkningen.”

”Alltsammans är ju bibliskt. Och du vet att jag inte tror.”

”Gamla Testamentet är inte den enda skrift som nämner de här varelserna. De finns med i tidigare kulturers myter.”

”Alla civilisationers mytologier har sina onda andar.”

”Jag talar inte om andar utan om rovdjur av kött och blod med mänskligt utseende. En parallell art som har utvecklats jämsides med oss. Korsats med oss.”

”Borde vi då inte känna till dem vid det här laget?”

”Vi kan känna igen dem på det onda de gör. Men vi förstår inte vad de är. Vi kallar dem sociopater eller tyranner. Eller Vlad Pålspetsaren. De charmar och förför, de skaffar sig makt och auktoritet. De lever gott på krig, revolutioner, anarki. Och vi förstår aldrig att de är annorlunda än vi. Annorlunda på ett grundläggande sätt som finns redan i den genetiska koden. De är rovdjur av naturen och hela världen är deras jaktmark.”

”Är det sånt här Mephisto-stiftelsen sysslar med? Att söka efter de här mytiska varelserna?” Hon skrattade. ”Ni kan lika gärna jaga enhörningar!”

”Vi är många som tror på dem.”

”Och vad ska ni göra när ni hittar en? Skjuta honom och stoppa upp hans huvud som trofé?”

”Vi ägnar oss enbart åt efterforskningar. Vår uppgift är att identifiera och studera. Och ge råd.”

”Till vem?”

”Polisen. Vi förser dem med information och analyser. Och de använder det de får av oss.”

”Finns det polismyndigheter som faktiskt lyssnar på er?” frågade hon med uppenbar misstro i rösten.

”Ja, det gör det”, sa han bara. En lugn bekräftelse från en man så säker på sin sak att han inte ansåg sig behöva försvara den.

Hon tänkte på hur lätt han hade fått reda på sekretessbelagda uppgifter som rörde utredningen. Tänkte på att Janes förfrågningar om Sansone hade mötts av tystnad från FBI och Interpol och justitiedepartementet. De skyddar honom allihop.

”Vårt arbete har inte passerat obemärkt”, sa han, och med låg röst lade han till: ”Tyvärr.”

”Jag trodde att det var det som var vitsen. Att få uppmärksamhet.”

”Inte i fel kretsar. På nåt sätt har de upptäckt oss. De vet vilka vi är och vad vi gör.” Han gjorde en paus. ”Och de tror att du är en av oss.”

”Jag som inte ens tror på att de finns!”

”De har märkt din dörr. De har identifierat dig.”

Hon tittade ut på den månbelysta snön, häpnadsväckande vit i natten. Det var nästan lika ljust som på dagen. Inget mörker, inget skydd. I det här obarmhärtiga landskapet skulle bytesdjurets alla rörelser synas.

”Jag är inte medlem i er klubb”, sa hon.

”Du skulle lika gärna kunna vara det. Du har blivit sedd hemma hos mig. Du har blivit sedd i mitt sällskap.”

”Jag har också varit på alla tre mordplatserna. I tjänsten. Mördaren kan ha sett mig på vilken som helst av dem.”

”Det var det jag trodde först. Att du bara råkade komma in i hans synfält, ett slumpmässigt byte. Det trodde jag om Eve Kassovitz också. Att han kanske fick syn på henne på den första mordplatsen på julafton och blev intresserad av henne.”

”Men det tror du inte längre?”

”Nej.”

”Varför inte det?”

”Snäckskalet. Om jag hade känt till det tidigare skulle vi ha skyddat oss. Och då kanske Joyce fortfarande skulle vara i livet.”

”Tror du att snäckskalet var ett meddelande, avsett för dig?”

”I århundraden har männen i släkten Sansone tågat ut i strid under snäckans banér. Det här skalet var ett hån, en utmaning mot stiftelsen. En varning för det som kommer.”

”Och det är ...?”

”Vår utrotning.” Han sa det med låg röst, som om svärdet kunde susa ner mot hans hals bara han uttalade de båda orden för högt. Men hon hörde ingen rädsla i rösten, bara resignation. Det här var hans lott i livet. Hon kom inte på något att svara. Samtalet hade irrat ut på främmande mark och hon kunde inte orientera sig. Hans värld var ett sådant dystert mardrömslandskap att hennes egen åskådning förändrades bara för att de satt bredvid varandra i hans bil. Nu såg hon ett okänt land där vidunder strövade omkring. Daniel, tänkte hon, nu behöver jag dig. Jag behöver din beröring och ditt hopp och din tro på mänskligheten. Den här mannen är bara mörker och du är ljuset.

”Vet du hur min far dog?” frågade han.

Hon rynkade pannan åt den oväntade frågan. ”Förlåt?”

”Tro mig, det är relevant. Hela min släkthistoria är relevant. Jag försökte vända ryggen åt den. I tretton år var jag lärare på Boston College i tron att jag skulle kunna leva ett normalt liv som alla andra, övertygad om att min far bara var en halvtokig excentriker precis som hans far hade varit, att alla de märkliga berättelserna jag hade växt upp med var bara pittoreska skrönor.” Han kastade en blick på henne. ”Jag trodde på det ungefär lika mycket som du gör nu. Det vill säga inte alls.”

Han låter så rationell. Men det är han inte. Det kan han inte vara.

”Jag undervisade i historia, så jag känner till forntidens myter”, sa han. ”Men ingen kan få mig att tro att det har funnits sjöjungfrur eller satyrer eller hästar som kunde flyga. Varför skulle jag då tro på fars berättelser om nefilim?”

”Vad fick dig att ändra åsikt?”

”Jag visste ju att en del av det han berättade var sant. Isabellas död, till exempel. I kyrkliga dokument i Venedig lyckades jag hitta bevis på hennes fångenskap och avrättning. Hon blev bränd på bål. Hon hade nyligen fött en son. Alla släktsagorna var inte uppdiktade.”

”Och det där med att dina förfäder var demonjägare?”

”Far trodde på det.”

”Gör du?”

”Jag tror att det finns fientliga krafter som vill störta Mephisto-stiftelsen. Och att de har hittat oss. Liksom de hittade honom.”

Hon stirrade på honom och väntade på en förklaring.

”För åtta år sen flög han till Neapel”, sa Sansone. ”Han skulle träffa en gammal vän, en man han hade känt ända sen studietiden i New Haven. Båda var änklingar. Båda var lidelsefullt intresserade av antikens historia. De skulle gå på arkeologiska museet i Neapel, de skulle tala ut med varandra om hur de hade det i livet. Far gladde sig mycket åt resan. Det var första gången efter min mors död som jag hörde iver i hans röst. Men när han kom till Neapel kom hans vän inte och mötte honom på flygplatsen. Och han fanns inte på hotellet. Far ringde och berättade för mig att det hade hänt nånting och att han tänkte komma hem igen redan nästa dag. Jag hörde att han var upprörd, men han ville inte säga mer om saken. Jag tror han anade att vårt samtal avlyssnades.”

”Trodde han verkligen att telefonen var buggad?”

”Du reagerar precis som jag gjorde. Det var bara min kära gamla excentriska pappa och hans tomtar och troll. Det sista han sa till mig var: ’De har hittat mig, Anthony. De vet vem jag är.’ ”

”De?”

”Jag förstod mycket väl vad han menade. Det var samma dumheter som jag hade hört sen jag var liten. Onda krafter i regeringen. En världsomspännande sammansvärjning av nefilim som hjälper varandra till makten. Och när de väl fått politisk kontroll kan de jaga så mycket de vill utan rädsla för straff. Som de jagade i Kosovo. Och Kambodja. Och i Rwanda. De lever på krig och kaos och blodsutgjutelse. Det är deras föda. Det är vad världens undergång betyder för dem: ett paradis för jägare. Det är därför de ser fram emot den och knappt kan bärga sig tills de har åstadkommit den.”

”Det där låter som den ultimata förföljelsemanin.”

”Det är också en förklaring till det oförklarliga: att människor kan begå såna grymheter mot varandra.”

”Trodde din far på allt det där?”

”Han försökte få mig att tro på det. Men att övertyga mig krävde hans död.”

”Vad hände med honom?”

”Man hade lätt kunnat tolka det som ett vanligt rån som gått snett. Neapel är en hård stad och turisterna får akta sig där. Men far befann sig på Via Partenope, en gata vid Neapelbukten där det nästan alltid är fullt med folk. Men det gick så fort att han aldrig hann ropa på hjälp. Han bara sjönk ihop. Ingen såg angriparen, ingen såg vad som hände. Men där låg far och förblödde på trottoaren. Knivbladet gick in strax nedanför bröstbenet, igenom hjärtsäcken och in i högra kammaren.”

”Precis som på Eve Kassovitz”, sa hon lågt. Ett brutalt effektivt sätt att döda.

”Det värsta för mig är att han dog övertygad om att jag aldrig skulle tro honom”, sa Sansone. ”Efter mitt sista samtal med honom lade jag på och sa till en av mina kolleger: ’Nu är det dags att gubben börjar gå på medicin.’ ”

”Men nu tror du honom.”

”När jag kom till Neapel ett par dagar senare trodde jag fortfarande att det var en ren slump att det blev just han. En turist som hade oturen att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Men medan jag satt på polisstationen och väntade på en kopia av deras rapport kom en äldre herre in och presenterade sig. Jag hade hört far tala om honom. Men jag hade inte anat att Gottfried Baum var anställd hos Interpol.”

”Varför känner jag igen det namnet?”

”Han var en av mina middagsgäster den kvällen Eve Kassovitz blev mördad.”

”Han som åkte till flygplatsen?”

”Han skulle med ett plan på kvällen. Till Bryssel.”

”Är han medlem i Mephisto?”

Sansone nickade. ”Det var han som fick mig att höra på, att tro på det. Allt som far hade berättat, alla hans galna teorier om nefilim ... Baum lade fram dem om igen.”

”En folie à deux”, sa Maura. ”En gemensam vanföreställning.”

”Om det vore så väl! Om jag bara kunde rycka på axlarna åt det som du gör! Men du har inte sett och hört samma saker som jag, som Gottfried och andra. Mephisto kämpar för livet. Efter fyra hundra år är vi de sista.” Han gjorde en paus. ”Och jag är den siste av Isabellas blod.”

”Den siste demonjägaren”, sa hon.

”Jag har visst inte lyckats övertyga dig det minsta.”

”Det är en sak jag inte förstår. Det är inte särskilt svårt att döda en människa. Om det är du som är måltavlan, varför gör de sig då inte av med dig med en gång? Du har inte gått under jorden. Det enda som behövs är ett skott genom fönstret, en bilbomb. Varför leka fåniga lekar med snäckskal? Vad är poängen med att varna dig?”

”Det vet jag inte.”

”Du märker väl att det verkar ologiskt.”

”Ja.”

”Men du tror ändå att de här morden handlar om Mephisto.”

Han suckade. ”Jag ska inte försöka övertyga dig. Jag vill bara att du ska fundera på möjligheten att det jag har berättat för dig kan vara sant.”

”Att det finns ett folkslag som kallas nefilim och lever utbrett över hela världen? Och att Mephisto-stiftelsen är de enda som vet om denna enorma sammansvärjning?”

”Vår röst börjar höras.”

”Hur ska ni skydda er? Ladda pistolerna med silverkulor?”

”Jag ska söka upp Lily Saul.”

Hon rynkade pannan. ”Dottern?”

”Tycker du inte det är konstigt att ingen vet var hon finns? Att ingen kan nå henne?” Han såg på Maura. ”Lily vet nånting.”

”Varför tror du det?”

”Därför att hon inte vill bli spårad.”

”Jag tror jag följer med dig in”, sa han, ”bara för att se efter att allt är som det ska.”

Han hade stannat utanför hennes hus, och genom vardagsrumsgardinerna såg Maura att det lyste. Lamporna hade tänts automatiskt när det skymde. Innan hon gav sig iväg dagen före hade hon skurat bort skriften på dörren. Nu stirrade hon på den i mörkret och undrade om det hade kommit nya tecken som hon inte såg än, nya hotelser gömda i skuggorna.

”Det skulle nog kännas bättre”, erkände hon.

Han tog fram en ficklampa ur handskfacket och båda steg ur bilen. Ingen av dem sa något. I stället koncentrerade de sig på omgivningarna: den mörka gatan, det avlägsna trafikbruset. Sansone stannade till på trottoaren som om han försökte få vittring på något som han ännu inte kunde se. De gick upp på verandan och han tände ficklampan så att han kunde granska ytterdörren.

Den var ren.

Inne i huset ringde telefonen. Daniel? Maura låste upp dörren och gick in. Det tog bara några sekunder att knappa in koden som kopplade bort inbrottslarmet, men när hon kom fram till telefonen hade den tystnat. Hon tryckte på knappen för senaste uppringande nummer och kände igen hans mobilnummer. Det kliade i henne att få lyfta luren och ringa upp honom, men nu stod Sansone bredvid henne i vardagsrummet.

”Verkar allting orört, tycker du?”

Hon nickade kort. ”Bara bra.”

”Du kan väl se dig omkring innan jag går.”

”Javisst”, sa hon och gick in i korridoren. Han följde efter och hon kände hans blick i ryggen. Syntes det på henne? Märkte han att hon var förälskad? Hon gick från rum till rum, kände på fönster, tog i dörrar. Allt var låst. Av ren artighet borde hon nu bjuda honom på kaffe och be honom stanna en stund eftersom han varit så snäll och kört henne hem. Men hon var inte på artighetshumör.

Till hennes lättnad dröjde han sig inte kvar utan sa adjö. ”Jag ringer och hör efter hur du har det i morgon”, sa han.

”Det behövs inte.”

”Du måste akta dig, Maura. Det måste vi allihop.”

Men jag är inte en av er, tänkte hon. Det har jag aldrig velat vara.

Det ringde på dörren. De såg på varandra.

”Bäst att du ser efter vem det är”, sa han lågt.

Hon drog ett djupt andetag och gick ut i hallen. Där kastade hon en enda blick genom fönstret och slog genast upp dörren. Kall luft blåste in, men den kunde inte kyla av hennes heta kinder när Daniel kom in och sträckte ut armarna efter henne. Sedan fick han syn på den andre mannen där inne och stelnade till.

Sansone steg fram och bröt smidigt tystnaden. ”Fader Brophy, ser jag”, sa han och räckte fram handen. ”Anthony Sansone. Vi sågs i doktor O’Donnells hus härom kvällen, när ni kom och hämtade Maura.”

Daniel nickade. ”Jag har hört talas om er.”

De båda männen skakade hand, hälsade stelt och vaksamt. Sedan hade Sansone vett att skynda sig därifrån. ”Sätt på larmet”, påminde han Maura.

”Jag ska.”

Innan han gick kastade han en sista fundersam blick på Brophy. Sansone var varken blind eller dum. Han kunde säkert räkna ut vad prästen gjorde hemma hos henne. ”God natt då”, sa han och gick.

Hon låste dörren. ”Jag har saknat dig”, sa hon och steg in i Daniels famn.

”Den här dagen har känts så lång”, sa han lågt.

”Jag har inte kunnat tänka på annat än att komma hem och få vara med dig.”

”Samma här. Förlåt att jag bara dyker upp utan förvarning. Men jag var tvungen att titta in.”

”Den sortens överraskningar tycker jag om.”

”Jag trodde att du skulle komma hem mycket tidigare.”

”Vi stannade och åt middag på vägen.”

”Jag blev orolig, förstår du. När du skulle åka med honom.”

”Det var absolut inget att vara orolig för.” Hon tog ett steg bakåt och log. ”Får jag ta din rock.”

Men han gjorde ingen min av att ta av sig den. ”Vad har du fått veta om honom, nu när du har umgåtts med honom en hel dag?”

”Jag tror att han bara är en excentriker med massor av pengar. Och en mycket egendomlig hobby.”

”Att leta efter allt som rör Satan? Då är ’egendomlig’ ett lite för milt uttryck, tycker jag.”

”Det verkligt egendomliga är att han har lyckats samla en vänkrets som alla tror på samma sak.”

”Bekymrar det dig inte? Att han är så totalt fokuserad på det mörka? Att han faktiskt söker efter djävulen? Du vet väl vad man brukar säga – om man ser ner i avgrunden länge ...”

”... så ser avgrunden in i en själv. Jo, det har jag hört.”

”Det är värt att komma ihåg, Maura. Hur lätt det är för mörkret att dra oss till sig.”

Hon skrattade. ”Det där lät som taget ur en av dina predikningar.”

”Jag menar allvar. Du vet för lite om den där mannen.”

Jag vet att han bekymrar dig. Jag vet att han gör dig svartsjuk.

Hon strök honom över kinden. ”Nu pratar vi inte mer om honom. Han spelar ingen roll. Ge mig överrocken nu.”

Han knäppte inte upp den. Först då förstod hon.

”Du stannar inte”, sa hon.

Han suckade. ”Jag kan inte. Förlåt.”

”Varför kom du hit då?”

”Det har jag ju sagt. Jag blev orolig. Jag ville se efter att du kom hem ordentligt.”

”Kan du inte stanna ens ett par tre timmar?”

”Om jag bara kunde! Men de har bett mig hoppa in i sista minuten på en konferens i Providence. Jag måste köra dit i kväll.”

De. Hon hade inga rättigheter. Det var förstås kyrkan som styrde hans liv. De. De ägde honom.

Han slog armarna om henne. Hans andedräkt kändes varm i hennes hår. ”Vi kan väl åka bort nån gång”, sa han lågt. ”Långt från stan.”

Där ingen känner igen oss.

När han gick ut till bilen stod hon med ytterdörren på vid gavel. Kylan strömmade förbi henne, in i huset. När han hade kört därifrån stod hon kvar i dörröppningen utan att bry sig om den bitande vinden. Den var det rättmätiga straffet för att hon åtrådde honom. Det här var vad hans kyrka krävde av dem. Var sin säng, var sitt liv. Kunde djävulen själv vara grymmare?

Om jag kunde sälja min själ till Satan och få din kärlek för den, då tror jag att jag skulle göra det.