31

Nedanför Basilica di San Clemente ekade vattenbrus i mörkret. Lily lyste med ficklampan genom järngallret som spärrade vägen in i tunneln. Ljusstrålen avslöjade uråldriga tegelmurar och glimmande rörligt vatten långt där nere.

”Det finns en underjordisk sjö under basilikan”, sa hon. ”Och här ser ni det underjordiska vattendraget som flödar oavbrutet. Under Rom finns en annan värld, en vidsträckt undre värld av gångar och katakomber.” Hon betraktade de uppmärksamma ansiktena som såg på henne i dunklet. ”Tänk på det när ni kommer upp på marken igen, när ni går omkring på gatorna – på alla de mörka och hemlighetsfulla platser som ligger rakt under fötterna på er.”

”Får man titta närmare på vattnet?” frågade en av kvinnorna.

”Javisst. Jag håller lampan så att alla kan kika genom gallret.”

Turisterna i gruppen klämde sig in bredvid Lily, en efter en, och tittade ner i tunneln. Egentligen såg man inte mycket. Men när man reser ända till Rom för kanske enda gången i sitt liv, då är det ens turistiska plikt att titta. I dag var det bara sex personer i gruppen – två amerikaner, två britter och ett tyskt par. Ingen vidare fångst. Det skulle inte bli så värst mycket dricks. Men vad kunde man vänta sig en kylig torsdag i januari? Just nu var Lilys grupp de enda besökarna i labyrinten, och hon gav dem god tid att komma nära gallret. Deras regnrockar strök frasande emot henne och fuktig luft steg upp ur tunneln, en unken pust av mögel och våt sten – lukten av forna tider.

”Vad var de här murarna från början?” frågade den tyske mannen. Lily hade gissat att han var affärsman. Han var mellan sextio och sjuttio år, talade flytande engelska och var klädd i dyr Burberryrock. Men frun var nog inte lika bra på engelska, misstänkte Lily, för hon hade knappt sagt ett ord på hela förmiddagen.

”Det var grundmurar till bostäder som låg här på Neros tid”, sa Lily. ”Efter den stora branden år 64 efter Kristus låg hela den här stadsdelen i svartnade ruiner.”

”Var det då Nero spelade fiol medan Rom stod i lågor?” frågade amerikanen.

Lily log, för den frågan hade hon fått höra otaliga gånger förut. Hon kunde nästan alltid förutsäga vem i gruppen som skulle ställa den. ”Han spelade faktiskt inte fiol. Fiolen var inte uppfunnen på den tiden. Men det sägs att han spelade lyra och sjöng medan Rom brann.”

”Och sen skyllde han eldsvådan på de kristna”, tillfogade den amerikanska frun.

Lily släckte ficklampan. ”Kom så går vi vidare. Det finns mycket mer att se.”

Hon gick före in i den mörka labyrinten. Ovanför marken dånade bilarna fram på tättrafikerade gator, och försäljare sålde vykort och souvenirer till turisterna som strosade omkring i Colosseums ruiner. Men här, under basilikan, hördes inget annat än det evigt brusande vattnet och regnkläderna som frasade när de fortsatte framåt i den mörka gången.

”Den här konstruktionen kallas opus reticulatum – nätmurverk”, sa Lily och pekade på väggarna. ”Det murades med ömsom tegel, ömsom tuff.”

”Tuff?” Det var amerikanen nu igen. De dumma frågorna kom alltid från honom. ”Ovanligt hållbart då. Eller är det en tågtunnel för tufftufftåg?” Det var bara hans fru som skrattade – en gäll, irriterande gnäggning.

”Tuff är en bergart”, sa engelsmannen. ”Den består av sammanpressad vulkanisk aska.”

”Ja, precis”, sa Lily. ”Det användes ofta som byggmaterial i romerska bostäder.”

”Varför har man aldrig hört talas om det förut, då?” frågade amerikanskan sin man. Det lät som om hon antydde att tuffen inte kunde existera eftersom de inte kände till den.

Trots halvmörkret såg Lily att engelsmannen himlade med ögonen. Själv svarade hon med en road axelryckning.

”Du är amerikanska, va?” frågade kvinnan henne.

Lily dröjde med svaret. Hon gillade inte sådana personliga frågor. ”Kanadensiska, faktiskt”, ljög hon.

”Visste du vad tuff var innan du började jobba som guide? Eller är det ett sånt där ord som de bara använder i Europa?”

”Det är många amerikaner som inte känner till det”, sa Lily.

”Ja, då så. Då är det bara europeiskt”, sa kvinnan belåtet. Om amerikaner inte kände till det kunde det knappast ha någon betydelse.

Lily skyndade sig att gå vidare. ”Vad ni ser här är resterna av en villa som tillhörde Titus Flavius Clemens. Under det första århundradet efter Kristus var den en hemlig mötesplats för kristna. De var ju inte accepterade då. Det var bara en liten sekt som precis hade börjat bli populär bland adelsdamerna.” Hon tände ficklampan igen och använde ljusstrålen som pekpinne. ”Nu kommer vi in i den intressantaste delen av de här ruinerna. Den grävdes inte ut förrän 1870. Vi ska få se ett hemligt tempel för hedniska riter.”

De gick tvärs över gången. Korintiska kolonner tornade upp sig i dunklet framför dem. Det var templets förmak, kantat med stenbänkar och dekorerat med antika fresker och stuckarbeten. De gick längre in i helgedomen, förbi två mörka nischer där invigningsceremonier hade förrättats. I världen ovanför hade tidens gång förändrat gator och fasader, men i den här uråldriga grottan stod tiden stilla. Här fanns fortfarande bilden av guden Mithras när han dödade tjuren. Här viskade fortfarande vattnet i skuggorna.

”När Jesus föddes var Mithraskulten redan mycket gammal”, sa Lily. ”Perserna hade dyrkat Mithras i århundraden. Vi ska se vad perserna trodde om honom. Han var Guds budbärare som kom med sanningen. Han var född i en grotta vid midvintersolståndet. Hans mor, Anahita, var oskuld, och då han föddes kom herdar med gåvor. Han hade tolv lärjungar som följde med honom på hans färder. Han begravdes i en gravkammare och återuppstod sedan från de döda. Och varje år firas hans uppståndelse som en pånyttfödelse.” Hon gjorde en konstpaus och såg sig omkring. ”Låter det bekant på nåt vis?”

”Det är ju det kristna evangeliet”, sa amerikanskan.

”Men det fanns med i den persiska läran flera hundra år före Kristus.”

”Det har jag aldrig hört talas om.” Kvinnan såg på sin man. ”Har du?”

”Nix.”

”Då borde ni kanske besöka templen i Ostia”, sa engelsmannen. ”Eller Louvren. Eller arkeologiska museet i Frankfurt. Det skulle nog bli lärorikt.”

Amerikanskan vände sig åt hans håll. ”Ni behöver inte vara nedlåtande.”

”Tro mig, min bästa fru – ingenting som vår förtjusande guide har berättat är vare sig okänt eller osant.”

”Ni vet lika väl som jag att Kristus inte var nån persisk tjurfäktare i konstig mössa!”

”Jag ville bara påpeka de intressanta parallellerna i ikonografin”, sa Lily.

”Va?”

”Det är inte så viktigt”, sa Lily och hoppades innerligt att människan skulle släppa ämnet. Hon insåg att alla förhoppningar om frikostig dricks från amerikanerna hade grusats för länge sedan. ”Det är bara mytologi.”

”Bibeln är inte mytologi.”

”Jag menade inte så.”

”Vad vet man egentligen om perserna, förresten? Har de nån helig skrift, kanske?” De andra turisterna sa ingenting. De bara stod där och såg besvärade ut.

Strunta i det. Det är inte värt att bråka om.

Men kvinnan var inte nöjd än. Ända sedan hon klev ombord i minibussen samma morgon hade hon klagat på allt som hade med Italien att göra. Trafiken i Rom var rörig – inte som i Amerika. Hotellen var för dyra – inte som i Amerika. Badrummen var så små – inte som i Amerika. Och det här var droppen. Hon hade kommit till Basilica di San Clemente för att få se en av de första kristna mötesplatserna, och i stället fick hon höra en massa hednisk propaganda.

”Hur kan vi veta vad Mithrasdyrkarna verkligen trodde?” frågade hon. ”Var finns de nu?”

”De blev utrotade”, sa engelsmannen. ”Deras tempel förstördes för länge sedan. Hur tror ni det gick sen kyrkan börjat påstå att Mithras var Satans avkomma?”

”Det låter som om nån hade skrivit om historien.”

”Och vilka tror ni det var som gjorde det?”

”Här slutar vår rundvandring”, avbröt Lily. ”Tack så mycket, allesammans, för er uppmärksamhet. Ni får gärna stanna längre om ni vill. Chauffören väntar i bussen tills ni vill åka. Han kör er alla till respektive hotell. Om ni har fler frågor ska det bli mig ett nöje att svara på dem.”

”Jag tycker ni borde förvarna turisterna”, sa amerikanskan.

”Förvarna?”

”Den här visningen kallas för ’Kristendomens gryning’, men den handlar ju inte om historia utan om mytologi.”

”Det är faktiskt historia”, suckade Lily. ”Men historien stämmer inte alltid med det vi har fått höra.”

”Och du är expert?”

”Jag har akademisk examen i ...” Lily gjorde en paus. Försiktigt nu! ”... jag har studerat historia.”

”Bara det?”

”Jag har också arbetat på museer i olika länder”, svarade Lily. Nu var hon så irriterad att hon glömde försiktigheten. ”I Florens och Paris.”

”Och nu är du turistguide.”

Lily kände att det hettade i kinderna trots kylan i den underjordiska gången. ”Ja”, sa hon efter en lång tystnad. ”Bara turistguide. Ingenting annat. Nu får ni ursäkta mig – jag måste gå och prata med chauffören.” Hon skyndade in i tunnellabyrinten igen. I dag skulle hon absolut inte få någon dricks, så de fick fan ta henne leta sig upp igen själva.

Hon gick en nivå upp. För varje steg förflyttade hon sig framåt i tiden, från Mithrastemplet till de bysantiska grunderna. Här, under den nuvarande San Clemente-basilikan, fanns övergivna kyrkorum från trehundratalet. De hade legat dolda i åtta sekler, begravda under medeltidskyrkan som ersatte dem. Nu hörde hon röster som närmade sig. De talade franska. Det var en annan turistgrupp på väg ner till Mithrastemplet. De kom gående i den smala gången och Lily steg åt sidan för att släppa förbi de tre turisterna och deras guide. När rösterna dog bort blev hon stående under de vittrande freskerna. Plötsligt fick hon dåligt samvete för att hon övergett sin egen grupp. Varför hade hon blivit så upprörd av den där människans kommentarer? Hur hade hon tänkt?

Hon vände sig om – och stelnade till när hon fick se silhuetten av en man längst borta i gången.

”Jag hoppas att ni inte tog för illa vid er”, sa han. Hon kände igen den tyske turistens röst och andades ut. All spänningen släppte genast.

”Det är ingen fara. Värre saker har jag fått höra.”

”Det var oförtjänt. Ni redogjorde ju bara för historiska fakta.”

”Vissa föredrar sin egen version av historien.”

”Om man inte vill bli utmanad ska man inte resa till Rom.”

Hon log – ett leende som han antagligen inte kunde se från andra änden av den mörka gången. ”Ja, Rom har en tendens att utmana oss alla.”

Han kom emot henne med långsamma steg, som om hon hade varit en skygg hjort. ”Får jag komma med ett förslag?”

Hon blev missmodig. Jaså, han ville också kritisera. Och vad var han missnöjd med? Gjorde hon ingenting rätt i dag?

”En idé till en annan sorts visning – med ett tema som nästan säkert skulle locka ett annat klientel.”

”Vad då för tema?”

”Ni kan ju den bibliska historien.”

”Jag är ingen expert, men visst har jag studerat den.”

”Alla resebyråer erbjuder rundvandringar till de heliga platserna för turister som våra amerikanska vänner – människor som vill gå i helgonens fotspår. Men vissa av oss är inte intresserade av helgon och heliga platser.” Nu hade han kommit så nära att hon kände att hans kläder luktade piptobak. ”Somliga av oss söker det oheliga”, sa han lågt.

Hon stelnade till och stod blickstilla.

”Ni har väl läst Uppenbarelseboken?”

”Ja”, viskade hon.

”Ni känner till vilddjuret.”

Hon svalde. Ja.

”Och vem är vilddjuret?” frågade han.

Hon ryggade långsamt tillbaka. ”Inte vem utan vad. Det är ... en omskrivning för Rom.”

”Jaså, ni känner till den akademiska tolkningen.”

”Vilddjuret var det romerska imperiet”, sa hon och fortsatte att rygga. ”Talet sexhundrasextiosex var en symbol för kejsar Nero.”

”Tror ni verkligen på det?”

Hon kastade en blick över axeln, mot utgången, och såg ingenting som kunde hindra henne att komma undan.

”Eller tror ni att han finns i verkligheten?” envisades tysken. ”Att han är av kött och blod? Somliga påstår att vilddjuret finns här i Rom. Att han bidar sin tid, spanar och väntar.”

”Det ... det där får filosoferna avgöra.”

”Säg mig, Lily Saul ... vad tror du?”

Han vet vad jag heter.

Hon snodde runt för att fly. Men som genom ett trollslag hade någon annan dykt upp bakom henne. Det var nunnan som släppt in Lilys grupp i de underjordiska gångarna. Hon stod alldeles stilla och iakttog Lily. Spärrade vägen.

Hans demoner har hittat mig.

Lily bestämde sig på bråkdelen av en sekund. Hon sänkte huvudet och rusade rakt på så att nunnan ramlade baklänges i en sky av svart tyg. Nunnans hand grep henne om fotleden, men Lily snubblade vidare och sparkade sig loss.

Ut på gatan!

Hon var minst trettio år yngre än tysken. Utomhus skulle hon kunna springa ifrån honom. Skaka honom av sig i folkvimlet runt Colosseum. Hon skyndade uppför trappan och kastade sig genom en dörr, kom ut i det bländande ljuset i basilikan och sprang mot mittskeppet. Mot utgången. Hon hann bara några steg över det färgglada mosaikgolvet innan hon stannade i förfäran.

Tre män steg fram bakom var sin marmorpelare. De sa ingenting medan de kom närmare, medan fällan slog igen. Hon hörde att det smällde i en dörr bakom henne, hörde steg. Tysken och nunnan.

Varför finns det inga turister här – ingen som hör om jag skriker?

”Lily Saul”, sa tysken.

Hon vände sig om, och medan hon gjorde det märkte hon att de tre männen kom ännu närmare från andra hållet. Jaså, är det så här det slutar, tänkte hon. På den här heliga platsen, inför den korsfäste Kristus. Hon hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle ske i en kyrka. Hon hade trott att det skulle vara i någon mörk gränd ... eller kanske i ett sjaskigt hotellrum. Men inte här, där så många hade sett upp mot ljuset.

”Äntligen har vi hittat dig”, sa han.

Hon rätade på ryggen och sköt fram hakan. Om hon stod inför djävulen själv så skulle hon minsann möta honom med högburet huvud.

”Nå, var är han?” frågade tysken.

”Vem?”

”Dominic.”

Hon stirrade på honom. Den frågan hade hon inte väntat sig.

”Var är din kusin?” sa han.

Hon skakade förbryllat på huvudet. ”Är det inte han som har skickat er?” frågade hon. ”För att döda mig?”

Nu blev det tyskens tur att se förvånad ut. Han nickade åt en av männen bakom Lily. Hon ryckte till när armarna drogs bakom ryggen på henne och handfängsel låstes om handlederna.

”Du följer med oss”, sa tysken.

”Vart då?”

”I säkerhet.”

”Menar ni ... att ni inte tänker ...”

”... döda dig? Nej.” Han gick fram till altarväggen och öppnade en lönndörr. Innanför den fanns en tunnel som hon inte hade känt till. ”Men det kan mycket väl hända att nån annan gör det.”