32

Lily tittade ut genom limousinens tonade fönsterrutor medan det toscanska landskapet gled förbi. För fem månader sedan hade hon rest söderut på just den här vägen, men under helt andra omständigheter – i en skramlande lastbil körd av en orakad man med det enda målet att få omkull henne.

Då hade hon varit trött och hungrig och öm i fötterna efter att ha traskat till fots halva natten. Nu åkte hon samma väg, fast norrut mot Florens igen. Och den här gången var hon ingen utmattad liftare. Nu reste hon i stor stil.

Vart hon vände blicken såg hon lyx. Sätena var klädda med svart skinn, smidigt som människohud. Fickan i ryggstödet framför henne innehöll en förvånansvärd sortering tidningar: dagens International Herald Tribune, The Times, Le Figaro och Corriere della Sera. Varmluften susade och i ett ställ med förfriskningar fanns mineralvatten och vin och diverse frukt, ost och kex. Men trots alla bekvämligheter var det ändå ett fängelse – hon kunde inte låsa upp dörren. Okrossbart glas skilde henne från föraren och hans sällskap i framsätet. De senaste två timmarna hade ingen av dem bevärdigat henne med en enda blick. Hon visste inte ens om de var människor. Kanske var de robotar. Hon hade bara sett dem bakifrån.

Hon vände på huvudet och tittade ut genom bakrutan, såg på Mercedesen bakom dem. Tysken stirrade på henne genom sin vindruta. Hon eskorterades norrut av tre män i två lyxbilar. Det här var människor med resurser. Och de visste vad de gjorde. Vad hade hon för chanser mot dem?

Jag vet inte ens vilka de är.

Men de visste vem hon var. Trots att hon varit så försiktig i alla dessa månader hade de här människorna på något sätt lyckats spåra upp henne.

Limousinen svängde av från autostradan. Då skulle de inte ända till Florens. I stället var de på väg ut på landet, uppför Toscanas flacka åsar. Det fanns nästan ingenting kvar av dagsljuset, och i den tätnande skymningen såg hon kala vinstockar och övergivna vittrande stenhus kura ihop sig på de förblåsta sluttningarna. Varför välja den här vägen? Här fanns ju ingenting annat än nerlagda jordbruk.

Kanske just därför. Här fanns det inga vittnen.

Hon hade velat tro tysken när han sa att han skulle föra henne i säkerhet – hade så gärna velat tro honom att hon låtit sig vaggas till ro av lite lyx och en bekväm bil. Nu saktade limousinen in och vek av på en enskild väg, och då började hjärtat banka i bröstet på henne och händerna blev så hala att hon fick torka av dem på jeansen. Nu var det tillräckligt mörkt. De skulle ta henne med sig en bit ut på ett fält och sätta en kula i huvudet på henne. De var tre stycken, så det skulle vara snabbt gjort att gräva graven och välta ner liket.

I januari var marken kall.

Limousinen kröp uppför en slingrande backe med träd på båda sidor. Helljuset svepte över knotiga buskar. Hon såg en hastig reflex i ögonen på en kanin. Sedan glesnade träden och bilen stannade utanför en järngrind. En säkerhetskamera satt monterad ovanför porttelefonen. Föraren lät sidorutan glida ner och sa på italienska: ”Vi har paketet med oss.”

Ett bländande strålkastarsken tändes och det blev tyst medan kameraobjektivet panorerade över dem som satt i bilen. Sedan öppnades grinden med ett gnisslande ljud.

De körde in, följda av Mercedesen som hade följt efter dem hela vägen från Rom. Först när Lilys ögon hade vant sig vid mörkret igen fick hon syn på konturerna av statyer och klippta häckar på båda sidor om infarten. Framför dem, där grusvägen tog slut, låg en stor villa med upplysta fönster. Häpen lutade hon sig framåt och stirrade på stenlagda terrasser och jättelika urnor och höga cypresser som pekade mot stjärnorna likt en rad svarta spjut. Limousinen stannade bredvid en marmorfontän som stod tyst och torrlagd över vintern. Mercedesen parkerade bakom den och tysken steg ur och öppnade dörren för Lily.

”Ms Saul, ska vi gå in?”

Hon såg på de båda männen som stod på var sin sida om honom. De här människorna tänkte inte riskera att hon kom undan. Hon hade inget annat val än att följa med. Benen kändes stela efter den långa bilfärden när hon klev ur och följde efter tysken uppför stentrappan till terrassen. En kall vind blåste löv över stenläggningen och strödde ut dem som aska. Redan innan de kom fram till ingången gick dörren upp och en äldre man ställde sig att vänta på att få ta emot dem. Han kastade en flyktig blick på Lily och riktade uppmärksamheten mot tysken.

”Hennes rum har gjorts i ordning”, sa han på engelska med italiensk brytning.

”Jag stannar över natten, jag också, om det går för sig. Han kommer väl i morgon?”

Den gamle nickade. ”Han flyger i natt.”

Vem var det som skulle komma i morgon? undrade Lily. De gick uppför en pampig trappa till andra våningen. Gobelänger böljade i luftdraget när sällskapet skyndade fram mellan stenväggarna, men Lily fick inte tid att stanna och se på konstverken. Nu föstes hon genom en lång korridor, förbi porträtt med ögon som iakttog varje steg.

Den gamle mannen låste upp en tjock ekdörr och vinkade åt henne att gå in. Hon kom in i ett sovrum som var dystert inrett med mörkt trä och tjock sammet.

”Det är bara över natten”, sa tysken.

Hon vände sig om när det plötsligt slog henne att ingen hade följt med in. ”Vad händer i morgon, då?” frågade hon.

Dörren slog igen och hon hörde nyckeln vridas om. Hon var inlåst.

Varför kan ingen svara på en enda jävla fråga?

När hon nu var ensam gick hon fram till de tjocka gardinerna med snabba steg, drog isär dem med ett ryck och fick se ett fönster med galler för. Hon försökte bända isär dem, drog och drog tills armarna inte orkade mer, men gallret var av smidesjärn och satt fastsvetsat. Hon hade inte mycket att sätta emot. Frustrerad vände hon sig om och såg sig omkring i sitt sammetsklädda fängelse. En gigantisk säng av snidad ek med vinröd sänghimmel. Hon höjde blicken till listverket i mörkt trä, till alla keruberna och vinrankorna som bildade mönster i det höga taket. Fängelse eller ej, tänkte hon, så är det absolut det finaste rum jag någonsin kommer att sova i. Ett rum som kunde passa en Medici.

På ett bord med utsökt intarsia stod en silverbricka med lock, ett vinglas och en uppkorkad flaska Chianti. Lily lyfte på locket och fick se skivade charkuterier, osaltat toscanskt bröd och en sallad på tomater och mozzarella. Hon hällde upp ett glas vin men hejdade sig när hon förde glaset till munnen.

Äh, varför skulle de förgifta mig när de lika lätt kan skjuta mig i huvudet?

Hon drack hela glaset vin och hällde upp ett till. Sedan satte hon sig vid bordet och gick till attack mot maten – slet brödet i bitar, stoppade dem i munnen och sköljde ner dem med vin. Nötköttet var så mört och tunnskuret att det var som att skära i smör. Hon slukade varenda bit och tömde nästan hela vinflaskan. När hon reste sig från stolen var hon så fumlig att hon nätt och jämnt lyckades snubbla i säng. Inte förgiftad, tänkte hon, bara gammaldags hederligt full. Och inte ett dugg bekymrad för vad som skulle hända nästa dag. Hon iddes inte ens klä av sig utan sjönk ihop fullt påklädd på sidenöverkastet.

En röst väckte henne. En mansröst, djup och obekant. Den ropade på henne. Hon öppnade mödosamt ena ögat, kisade mot ljuset som strömmade in genom det gallerförsedda fönstret och slöt genast ögat igen. Vem fan hade dragit isär gardinerna? När hade solen gått upp?

”Ms Saul, vakna!”

”Inte än”, muttrade hon.

”Jag har inte flugit hela natten bara för att sitta och titta på er när ni sover. Vi måste pratas vid.”

Hon stönade och vände på sig. ”Jag pratar inte med män som vägrar presentera sig.”

”Jag heter Anthony Sansone.”

”Borde jag känna er?”

”Det här huset är mitt.”

Det fick henne att slå upp ögonen. Hon blinkade bort sömnen, vände på huvudet och fick se att en silverhårig man stod och såg på henne. Trots baksmällan noterade hon att han såg förbannat bra ut trots att han hade mörka ringar under ögonen av trötthet. Han sa att han hade flugit hela natten och hon trodde honom när hon såg hans skrynkliga skjorta och den mörka skäggstubben på hakan. Sansone hade inte kommit in ensam. Tysken var också med – han stod borta vid dörren.

Lily satte sig upp och höll sig om de bultande tinningarna. ”Är det verkligen ert ställe?”

”Det har gått i släkten i generationer.”

”Lyckost.” Hon gjorde en paus. ”Ni låter amerikansk.”

”Det är jag också.”

”Och killen där borta?” Hon rätade på nacken och tittade på tysken. ”Jobbar han hos er?”

”Nej. Mr Baum är en god vän. Han hör till Interpol.”

Hon stelnade till och sänkte blicken igen så att de inte såg hennes ansikte.

”Ms Saul”, sa han lågt, ”varför får jag en känsla av att ni är rädd för polisen?”

”Det är jag inte alls.”

”Jag tycker att det låter som om ni ljuger.”

”Och jag tycker att ni inte är nån vidare bra värd. Låser in mig i ert hus, kommer in utan att knacka.”

”Vi knackade faktiskt. Men ni vaknade inte.”

”Om ni tänker arrestera mig, får jag då veta varför?” frågade hon. För nu förstod hon vad det handlade om. På något sätt hade de fått reda på vad hon gjort för tolv år sedan och spårat upp henne. Hon hade föreställt sig många olika slut, men inte detta. En kall och omärkt grav ... men polisen? Hon blev full i skratt. Okej, grip mig då. Jag har stått inför mycket värre hot än risken att hamna i fängelse.

”Har vi anledning att arrestera er?” frågade mr Baum.

Vad väntade han sig? Att hon skulle bekänna allt nu med en gång? Nej, lite hårdare än så här skulle de allt få jobba.

”Lily”, sa Sansone och slog sig ner på sängen – ett intrång i hennes privata sfär som genast gjorde att hon blev på sin vakt. ”Vet du vad som hände i Boston för några veckor sen?”

”Boston? Nu är jag inte med.”

”Lori-Ann Tucker ... säger det namnet dig nånting?”

Lily hejdade sig, överraskad av frågan. Hade Lori-Ann pratat med polisen? Var det så de hade fått reda på det? Du lovade, Lori-Ann. Du sa att du skulle hålla tyst om det.

”Ni var vänner, inte sant?”

”Ja”, medgav Lily.

”Och Sarah Parmley? Var hon också en vän?”

Plötsligt slog det henne att han hade sagt ”var”. Inte ”är”. Hon blev torr i halsen. Det här började låta otäckt.

”Du kände dem båda två?” envisades han.

”Vi ... vi växte upp tillsammans. Alla tre. Varför frågar du om dem?”

”Då har du inte hört det.”

”Jag har inte haft kontakt med nån hemma i Staterna på flera månader.”

”Och ingen har ringt dig?”

”Nej.” Hur skulle de kunna göra det? Jag har ju gjort allt för att hålla mig undan.

Han såg på Baum och sedan på henne igen. ”Det gör mig ont att behöva berätta det här, men dina väninnor är döda. Båda två.”

Hon skakade på huvudet. ”Nu förstår jag inte. Var det en olycka? Hur kan båda ...?”

”Ingen olycka. De blev mördade.”

”Tillsammans?”

”Var för sig. Det hände i julas. Lori-Ann blev dödad i Boston och Sarah i Purity i norra New York. Sarahs kropp hittades i ditt föräldrahem – huset som du har försökt sälja. Det är därför polisen har letat efter dig.”

”Ursäkta”, viskade hon, ”men jag mår illa.” Hon kravlade sig ur sängen och rusade in i badrummet som låg vägg i vägg, smällde igen dörren och föll på knä framför toaletten. Vinet hon hade druckit på kvällen kom upp och brände som syra i strupen. Hon grep hårt om porslinskanten och kräktes tills magen var tom och hon inte hade mer att få upp. Då spolade hon, vacklade fram till tvättstället och sköljde munnen och ansiktet med vatten. Hon stirrade på sin droppande spegelbild och kände knappt igen den. Hur länge sedan var det hon hade tittat noga i en spegel? När hade hon förvandlats till denna förvildade varelse? Flykten hade frestat på. Flyr man för länge så flyr man till sist från sin själ.

Hon torkade ansiktet på en tjock frottéhandduk, kammade håret bakåt med fingrarna och satte upp det i en ny hästsvans. Mr Snygg-och-rik väntade på att få förhöra henne, och nu gällde det att hålla tungan rätt i mun. Berätta precis så mycket att han blev nöjd. Om han inte vet vad jag gjorde så tänker då inte j a g tala om det för honom.

Nu började hon få färg i ansiktet igen. Hon sköt fram hakan och såg den gamla krigiska glimten i ögonen. Båda hennes väninnor var döda. Hon var den enda som fanns kvar. Hjälp mig, tjejer. Hjälp mig klara mig igenom det här. Hon drog ett djupt andetag och gick ut ur badrummet.

Männen tittade oroligt på henne. ”Förlåt att nyheten kom så plötsligt”, sa Sansone.

”Berätta mer om det”, sa Lily bara. ”Vad har polisen kommit fram till?”

Han verkade ställd av hennes lugna rättframhet. ”Detaljerna är inte behagliga.”

”Det väntade jag mig inte heller.” Hon satte sig på sängen. ”Jag måste få veta”, sa hon lågt. ”Jag måste få veta hur de dog.”

”Får jag fråga en sak först?” sa tysken, Baum. Han kom närmare. Nu stod båda två över henne och iakttog hennes ansikte. ”Vet ni innebörden i ett uppochnervänt kors?”

Hon höll andan ett par sekunder. Sedan hittade hon sin röst. ”Det uppochnervända korset är ... en symbol som är avsedd som ett hån mot kristendomen. Somliga betraktar den som satanistisk.”

Hon såg att Baum och Sansone utbytte förvånade blickar.

”Och den här symbolen?” Baum stack handen i kavajfickan och tog fram en penna och en papperslapp. Han gjorde en snabb skiss som han visade henne. ”Ibland kallas det för det allseende ögat. Vet ni vad det betyder?”

”Det är udjat”, sa hon, ”Lucifers öga.”

På nytt såg Baum och Sansone på varandra.

”Och om jag ritar ett gethuvud med horn?” sa Baum. ”Säger det er nånting?”

Hon mötte hans milda blick. ”Jag tar för givet att ni menar tecknet för Bahomet. Eller Asasel.”

”Ni känner alltså till alla dessa symboler.”

”Ja.”

”Hur kommer det sig? Är ni satanist, ms Saul?”

Hon blev full i skratt. ”Knappast! Jag råkar bara veta en del om dem. Det är mitt specialintresse.”

”Er kusin Dominic, är han satanist?”

Lily satt blickstilla med händerna som fastfrusna i knät.

”Ms Saul?”

”Det får ni fråga honom”, viskade hon.

”Det skulle vi gärna göra”, sa Sansone. ”Var hittar vi honom?”

Hon tittade ner på sina händer som låg hårt knutna i knät. ”Det vet jag inte.”

Han suckade. ”Vi har avdelat mycket folk till att spåra upp dig. Det tog tio dagar att hitta dig.”

Bara tio dagar? Herregud, då har jag blivit slarvig.

”Så om du kan tala om var Dominic är så besparar du oss en hel del besvär.”

”Jag säger ju att jag inte vet.”

”Varför skyddar du honom?” frågade Sansone.

Det retade henne. ”Varför i helvete skulle jag skydda honom?”

”Han är den enda släkting du har i livet. Och du vet inte var han finns?”

”Jag har inte sett honom på tolv år!” fräste hon.

Sansones ögon smalnade. ”Kommer du ihåg så exakt hur länge sedan det var?”

Hon svalde. Det var ett misstag. Jag måste tänka mig för.

”Det som hände med Lori-Ann och Sarah var Dominics verk, Lily.”

”Hur vet du det?”

”Vill du höra vad han gjorde med Sarah? Hur många timmar hon måste ha plågats medan han skar in kors i hennes hud? Och gissa vad han ritade på väggen i Lori-Anns sovrum – i rummet där han styckade hennes kropp. Uppochnervända kors. Samma tecken som han ristade in i ladugårdsväggen när han var femton år, den där sommaren då han bodde hos er i Purity.” Sansone böjde sig närmare, och närheten kändes plötsligt hotfull. ”Är det honom du är på flykt från? Din kusin Dominic?”

Hon sa ingenting.

”Nånting flyr du från, det är ju uppenbart. Sen du reste från Paris har du aldrig stannat mer än ett halvår på samma ställe. Och du har inte varit hemma i Purity på många år. Vad var det som hände den där sommaren, Lily? Den sommaren då du miste hela familjen?”

Hon slog armarna om sin egen kropp, kurade ihop sig till en hård boll. Nu darrade hon – och det i ett läge då hon mer än någonsin behövde hålla sig kall.

”Först drunknar din lillebror. Sen ramlar din mamma nerför trappan. Sen skjuter din far sig. Allt detta på bara ett par veckor. Det är mycket för en sextonåring att orka med.”

Hon kramade ännu hårdare om kroppen, rädd att hon annars skulle skaka sönder, flyga i bitar.

”Var det verkligen rena olyckshändelser, Lily?”

”Vad skulle det annars ha varit?” viskade hon.

”Eller pågick det nåt annat den där sommaren ... mellan dig och Dominic?”

Hon rätade på nacken med ett ryck. ”Vad är det du antyder?”

”Du vägrar ju hjälpa oss hitta honom. Då måste jag dra slutsatsen att du skyddar honom.”

”Tror – tror du att vi hade ett förhållande?” Hennes röst blev hysteriskt gäll. ”Tror du att jag ville att familjen skulle dö? Teddy var bara elva år!” Hon avbröt sig och upprepade sedan med viskande röst: ”Han var bara elva år.”

”Du kanske inte förstod hur farligt det var”, sa Sansone. ”Du kanske bara var med om några enklare ritualer. Många ungdomar prövar på sånt av ren nyfikenhet, ska du veta. Kanske för att visa att de är annorlunda – unika. Kanske för att chockera sina föräldrar. Blev dina föräldrar chockerade?”

”De förstod honom inte”, viskade hon. ”De anade inte ...”

”Och de andra flickorna. Lori-Ann och Sarah. Var de också med om ritualerna? När började leken bli skrämmande? När upptäckte ni att det finns krafter som ingen vill väcka? Visst var det så det gick till? Dominic lurade in dig i det.”

”Nej, så var det inte alls.”

”Och sen blev du rädd. Du försökte dra dig ur, men då var det för sent, för då hade de fått ögonen på dig. Och din familj. Har man väl bjudit in mörkret i sitt liv, så är det inte så lätt att bli av med det. Det borrar sig in och blir en del av en. Precis som man själv blir en del av det.”

”Jag var inte med.” Hon såg på honom. ”Jag ville inte ha nåt med det att göra!”

”Varför fortsätter du då att söka upp det?”

”Vad menar du med det?”

Sansone kastade en blick på Baum, som öppnade sin dokumentportfölj och tog fram en bunt papper. ”Det här är uppgifter vi samlat in om var ni vistats de senaste åren”, sa Baum. ”Intervjuer med era arbetskamrater. Museitjänstemän i Florens och Paris. Guidefirman i Rom. En antikvitetshandlare i Neapel. Ni har imponerat på dem alla, ms Saul, med era smått udda kunskaper. I demonologi.” Han lade utskrifterna på bordet. ”Om det ämnet vet ni en hel del.”

”Jag har studerat på egen hand”, sa hon.

”Varför det?” frågade Sansone.

”Jag ville förstå mig på honom.”

”Dominic?”

”Ja.”

”Gör du det nu då?”

”Nej. Och jag har insett att jag aldrig kommer att göra det.” Hon såg honom i ögonen. ”Hur kan man förstå nåt som inte är mänskligt?”

”Det kan vi inte, Lily”, sa han lågt. ”Men vi kan göra vad vi kan för att besegra honom. Så ... hjälp oss.”

”Ni är kusin med honom”, sa Baum. ”Ni bodde under samma tak den där sommaren. Ni kanske känner honom bättre än alla andra.”

”Det är tolv år sen.”

”Han har inte glömt dig”, sa Sansone. ”Det var därför han dödade dina väninnor. Han använde dem för att hitta dig.”

”Då dödade han dem i onödan”, sa hon. ”De visste inte var jag fanns. De hade inte kunnat avslöja nåt.”

”Och det kan vara den enda orsaken till att ni fortfarande är i livet”, sa Baum.

”Hjälp oss hitta honom”, sa Sansone. ”Följ med mig hem till Boston.”

En lång stund satt hon där på sängen inför de båda männens blickar. Jag har inget val. Jag måste spela med.

Hon drog ett djupt andetag och såg på Sansone. ”När åker vi?”