33

Lily Saul såg ut som en ung knarkare hämtad direkt från gatan. Ögonen var blodsprängda och det flottiga mörka håret hopfäst i en slarvig hästsvans. Det syntes att hon hade sovit i blusen, och jeansen var så slitna att ett par tvättar till skulle göra slut på dem helt och hållet. Eller var det helt enkelt dagens tonårsmode? Men så kom Jane ihåg att det inte var någon tonåring hon hade framför sig. Lily Saul var tjugoåtta år och en vuxen människa, men just nu verkade hon mycket yngre och mer sårbar. Hon satt i Anthony Sansones pampiga matsal, på en stol som gjorde att hon såg ännu mindre och klenare ut, och hon var uppenbarligen medveten om att hon inte passade in i miljön. Blicken flackade oroligt mellan Jane och Sansone, som om hon försökte gissa sig till varifrån attacken skulle komma.

Jane slog upp en pärm och tog ut en förstorad kopia av bilden ur Putnam Academys årsbok. ”Kan du bekräfta att det här är din kusin Dominic Saul?” frågade hon.

Lilys blick sänktes till fotot och blev kvar där. Det var ett slående porträtt: ett skulpterat ansikte med gyllenblont hår och blå ögon. En ängel av Rafael.

”Ja”, sa Lily. ”Det är min kusin.”

”Den här bilden är över tolv år gammal. Vi har ingen nyare. Vet du var vi kan få tag i en?”

”Nej.”

”Det lät väldigt bestämt.”

”Jag har ingen kontakt med Dominic. Jag har inte träffat honom på åratal.”

”Och senaste gången var ...?”

”Den där sommaren. Han reste veckan efter pappas begravning. Jag bodde hos Sarah, och han brydde sig inte ens om att komma och säga adjö. Han skrev en lapp, bara, och gav sig iväg. Det stod att hans mamma hade kommit och hämtat honom och att de skulle åka därifrån med en gång.”

”Och sen dess har du inte sett till honom och inte hört av honom?”

Lily tvekade. Bara en sekund, men Jane blev vaksam och lutade sig framåt. ”Det har du tydligen?”

”Jag vet inte riktigt.”

”Vad menar du med det?”

”Medan jag bodde i Paris förra året fick jag ett brev från Sarah. Hon hade fått ett vykort med posten och blivit rädd. Hon skickade det vidare till mig.”

”Vem var det från?”

”Det var inte undertecknat och hade ingen avsändaradress. Bilden var en målning som finns på Kungliga museet i Bryssel. Ett porträtt, målat av Antoine Wiertz. ’Ondskans ängel’.”

”Stod det nån text?”

”Inga ord. Bara symboler. Både Sarah och jag kände igen dem eftersom vi hade sett honom rista in dem i trädstammar den där sommaren.”

Jane sköt fram ett block och en penna mot Lily. ”Rita av dem, är du snäll.”

Lily tog pennan. Hon tvekade ett ögonblick som om hon helst inte ville återge det hon sett. Men till sist satte hon pennan på papperet. Och ritade något som gav Jane kalla kårar. Tre uppochnervända kors. Sedan skrev hon U17:16.

”Är det där en bibelvers?” frågade Jane.

”Ja, i Uppenbarelseboken.”

Jane kastade en blick på Sansone. ”Kan ni slå upp den?”

”Jag kan läsa upp den”, sa Lily lågt. ”’Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata skökan och göra henne utblottad och naken, och de skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld.’ ”

”Så du kan den utantill.”

”Ja.”

Jane vände blad i blocket och sköt fram det mot Lily igen. ”Kan du skriva ner det åt mig?”

Först stirrade Lily bara på den tomma sidan. Sedan började hon motvilligt skriva. Sakta, som om varje ord gjorde ont. När hon äntligen lämnade blocket till Jane var det med en suck av lättnad.

Jane såg på texten och kände kylan smyga längs ryggraden igen.

Och de skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld.

”Det ser ut som en varning, en hotelse”, sa Jane.

”Det är det också. Den var säkert riktad mot mig.”

”Varför fick Sarah den då?”

”Därför att jag var för svår att hitta. Jag hade flyttat så många gånger, till så många olika städer.”

”Så då skickade han kortet till Sarah. Och hon kunde vidarebefordra det.” Jane gjorde en paus. ”Det var från honom, eller hur?”

Lily skakade på huvudet. ”Det vet jag inte.”

”Kom igen nu, Lily. Vem skulle det vara om inte Dominic? Det där är nästan exakt samma sak som han ristade in i ladugården för tolv år sen. Varför letar han efter dig? Varför hotar han dig?”

Lily hängde med huvudet. ”Därför att jag vet vad han gjorde den där sommaren”, sa hon lågt.

”Mot din familj?”

Lily tittade upp. Ögonen var blanka av tårar. ”Jag kunde inte bevisa det. Men jag visste.”

”Hur då?”

”Pappa skulle aldrig ha tagit livet av sig! Han visste ju hur mycket jag behövde honom. Men det var ingen som hörde på vad jag sa. Ingen lyssnar till en sextonåring.”

”Vad hände med vykortet? Det med symbolerna?”

Hon sköt fram hakan. ”Det brände jag upp. Och sen flyttade jag från Paris.”

”Varför det?”

”Vad skulle du göra om du fick ett dödshot? Sitta kvar och vänta?”

”Du kunde ha ringt polisen. Varför gjorde du inte det?”

”Vad skulle jag ha sagt? Att nån hade skickat mig ett bibelcitat?”

”Du funderade inte alls på att anmäla det? Du visste med dig att din kusin var en mördare. Men du ringde aldrig till myndigheterna. Det är det jag inte fattar, Lily. Han hotade dig. Han skrämde dig så illa att du flyttade från Paris. Men du bad inte om hjälp. Du bara flydde.”

Lily sänkte blicken. Det blev tyst en lång stund. En klocka tickade ljudligt i ett annat rum.

Jane såg på Sansone. Han verkade lika förbryllad som hon. Hon riktade blicken mot Lily igen, men Lily vägrade envist att se henne i ögonen. ”Jaha”, sa Jane, ”vad är det du inte berättar för oss?”

Lily svarade inte.

Janes tålamod tog slut. ”Varför i glödheta vill du inte hjälpa oss att ta fast honom?”

”Det kan ni inte”, sa Lily.

”Varför inte?”

”Därför att han inte är mänsklig.”

I den långa tystnad som följde ekade klockklangen genom rummen. Den smygande kylan längs Janes ryggrad var plötsligt en iskall stormvind.

Inte mänsklig. De tio horn, som du har sett ...

Sansone lutade sig närmare och frågade lågt: ”Vad är han då, Lily?”

Den unga kvinnan rös och slog armarna om kroppen. ”Jag kommer aldrig undan. Han hittar mig alltid. Han kommer att hitta mig här också.”

”Okej”, sa Jane och fick hastigt nerverna under kontroll igen. Det här förhöret hade börjat bli så underligt att hon plötsligt tvivlade på allt som människan hade sagt förut. Antingen ljög Lily Saul eller också var hon inte riktigt klok – och Sansone slickade i sig varenda sjuk detalj och matade henne dessutom med sina egna galenskaper. ”Nu räcker det”, sa Jane. ”Jag letar inte efter djävulen. Jag letar efter en man.”

”Då får du aldrig tag i honom. Och jag kan inte hjälpa dig.” Lily tittade på Sansone. ”Jag behöver låna ett badrum.”

”Kan inte”, sa Jane, ”eller vill inte?”

”Jag är trött!” fräste Lily. ”Jag har knappt hunnit kliva av planet, jag har tidsskillnaden i kroppen och jag har inte duschat på två dagar. Nu tänker jag inte svara på fler frågor.” Och så gick hon.

”Hon har inte sagt ett enda användbart ord”, sa Jane.

Sansone stirrade på dörröppningen där Lily hade försvunnit. ”Fel”, sa han. ”Det tror jag hon har gjort.”

”Hon döljer nånting.” Jane tystnade. Hennes mobil hade börjat ringa. ”Ursäkta”, muttrade hon och rotade fram den ur handväskan.

Vince Korsak hoppade över alla artighetsfraser. ”Du måste komma hit nu med en gång!” hojtade han. Jane hörde musik i bakgrunden och högljudda samtal. Herregud, tänkte hon, jag har totalt glömt bort hans jäkla fest!

”Du, jag är hemskt ledsen”, sa hon, ”men jag kan inte komma i kväll. Jag sitter mitt i ett förhör.”

”Men du är den enda som kan hantera det här!”

”Vince, jag kan inte prata nu.”

”Det är dina föräldrar! Vad fan ska jag ta mig till med dem?”

Jane tappade hakan. ”Va?”

”De står här och skriker åt varandra!” Han gjorde en paus. ”Aj fan, nu har de gått ut i köket. Jag får nog gå och gömma knivarna!”

”Är pappa på din fest?”

”Han bara dök upp. Jag har då inte bjudit honom! Han kom hit strax efter din mamma, och nu har de bråkat i tjugo minuter. Kommer du? För om de inte lugnar ner sig så blir jag tvungen att begära utryckning.”

”Nej! Herregud, gör inte det!” Mamma och pappa bortsläpade i handfängsel! Det skulle jag få äta upp i evighet. ”Okej, jag kommer.” Hon stängde av och tittade på Sansone. ”Jag måste åka.”

Han följde efter henne ut i förmaket. Hon drog på sig jackan. ”Kommer ni tillbaka i kväll?”

”Just nu är hon inte samarbetsvillig. Jag försöker igen i morgon.”

Han nickade. ”Jag ska vaka över henne till dess.”

”Vaka över henne?” Jane fnös. ”Se till att hon inte smiter, bara.”

Ute var det kallt och klart. Jane gick över gatan till Subarun, och medan hon låste upp den hörde hon en bildörr slå igen. När hon tittade upp kom Maura gående.

”Vad gör du här?” frågade Jane.

”Jag har hört att han har hittat Lily Saul.”

”Om det nu är värt nåt.”

”Har du redan hört henne?”

”Och hon avslöjar ingenting. Vi har inte kommit ett enda steg närmare.” Jane kastade en blick bortåt gatan när Oliver Starks van körde in på en parkeringsruta. ”Vad är det som pågår här?”

”Vi är här för att träffa Lily Saul allihop.”

”Vi? Kom inte och säg att du faktiskt har gått med i knäppa klubben!”

”Jag har inte gått med i nåt. Men nån har satt sitt märke på mitt hus, Jane, och jag vill veta varför. Jag vill höra vad den här människan har att säga.” Maura gick vidare bort mot Sansones hus.

”Doktorn!” ropade Jane.

”Ja?”

”Se upp med Lily Saul.”

”Varför det?”

”Antingen är hon sjuk i huvudet eller också döljer hon nånting.” Jane gjorde en paus. ”Eller båda delarna.”

Redan utanför den stängda dörren till Korsaks lägenhet hörde Jane diskomusiken dunka som bultande hjärtslag i väggarna. Mannen var femtiofem år, han hade haft hjärtinfarkt ... om han ville ha en signaturmelodi så var nog ”Staying Alive” ett bra val. Hon knackade på och gruvade sig för anblicken av Korsak i fritidskläder.

Han öppnade och hon stirrade på hans skimrande sidenskjorta. Den hade svettfläckar under armarna och var uppknäppt så långt ner att man skymtade ett gorillahårigt bröst. Det enda som fattades var en guldkedja kring den feta halsen.

”Tack och lov!” suckade han.

”Var är de?”

”Fortfarande i köket.”

”Och fortfarande i livet, förmodar jag.”

”De skriker rätt högt. Och din mammas språkbruk är nåt otroligt!”

Jane gick in i en psykedelisk ljusshow, orsakad av en snurrande diskokula. I dunklet såg hon ett dussintal uttråkade gäster. Somliga stod med ett glas i handen, andra halvlåg i soffan och doppade mekaniskt potatischips i dippsås. Det var första gången Jane var inne i Korsaks nya ungkarlslägenhet, och nu stannade hon till, lamslagen av vad hon såg. Soffbord i krom och rökfärgat glas, vit herdematta, en enorm teve och högtalare så stora att man hade kunnat sätta tak på dem och bo i dem. Och så svart skinn – massor av svart skinn. Man riktigt såg hur testosteronet pyste ut ur väggarna.

Och bakom den studsande rytmen i ”Staying Alive” hörde hon två högljudda röster ute i köket.

”Du stannar inte kvar här när du ser ut på det där viset! Vad i helvete, tror du att du är sjutton år igen?”

”Du bestämmer inte över mig, Frank.”

Jane gick ut i köket, men föräldrarna märkte henne inte. De var totalt fokuserade på varandra. Vad har mamma gjort med sig? undrade Jane och stirrade på Angelas tajta röda klänning. När upptäckte hon stilettklackar och grön ögonskugga?

”Du är ju mormor, i herrans namn!” sa Frank. ”Hur kan du visa dig offentligt i den där utstyrseln? Se på dig, bara!”

”Det är det faktiskt en och annan som gör. Du har aldrig gjort det!”

”Tuttarna hänger ju ut!”

”Har man nåt så ska man visa det, tycker jag.”

”Vad är det du försöker bevisa? Är du och den där Korsak ...”

”Vince är en riktig gentleman, tack så mycket.”

”Vince? Säger du Vince nu också?”

”Hallå!” sa Jane.

Föräldrarna såg på henne.

”Janie!” sa Angela. ”Du hann hit i alla fall!”

”Visste du om det här?” sa Frank och stirrade strängt på sin dotter. ”Visste du att din mor är ute och ränner?”

”Ha!” Angela skrattade. ”Ska du säga!”

”Låter du din mor gå ut klädd på det där viset?”

”Hon är femtiosju år”, sa Jane. ”Är det meningen att jag ska mäta kjollängden, eller?”

”Det ... det går inte an!”

”Jag ska säga dig vad som inte går an!” sa Angela. ”Att du har stulit min ungdom och skönhet och sen slängt mig på sophögen! Att du stoppar kuken i första bästa arsle som råkar vicka förbi!”

Var det min mamma som sa så där?

”Att du har mage att komma här och tala om för mig vad som inte går an! Gå till henne, du. Jag stannar här. För första gången i hela mitt liv tänker jag roa mig! Jag ska festa!” Angela vände på stilettklacken och klapprade ut ur köket.

”Angela! Kom hit!”

”Pappa.” Jane tog honom i armen. ”Låt bli.”

”Nån måste stoppa henne innan hon gör bort sig!”

”Gör bort dig, menar du.”

Frank ruskade av sig dotterns hand. ”Hon är ju din mor! Du borde tala förstånd med henne.”

”Hon är på fest. Vad då då? Hon begår väl inget brott!”

”Den där klänningen kan inte vara laglig. Tur att jag kom hit innan hon hann göra nåt som hon fick ångra.”

”Vad gör du här, egentligen? Hur visste du att hon skulle hit?”

”Hon sa det själv.”

”Mamma?”

”Ringde och sa att hon hade förlåtit mig. Att jag skulle köra hårt och roa mig, för det gjorde hon med. Skulle på fest i kväll. Att jag drog var det bästa som hade hänt henne, sa hon. Alltså, vad fan håller hon på med?”

Vad hon håller på med är den ultimata hämnden, tänkte Jane. Hon visar honom att hon skiter i att han har stuckit.

”Och den här Korsak”, sa Frank, ”han är yngre!”

”Bara några år.”

”Hejar du på henne nu?”

”Jag hejar inte på nån. Jag tror ni behöver vara ifrån varandra ett tag. Gå nu, va.”

”Det vill jag inte. Inte förrän jag har sagt mitt om det här.”

”Du har ingen rättighet att säga nåt alls. Det vet du.”

”Hon är min fru.”

”Vad säger din flickvän om det då?”

”Kalla henne inte för det.”

”Vad ska jag säga då? Bimbon?”

”Du förstår inte.”

”Jag förstår att mamma äntligen har lite kul. Det får hon för lite av.”

Han viftade åt musikens håll. ”Kallar du det där lite kul? Den där orgien?”

”Vad kallar du det du själv sysslar med?”

Frank suckade tungt och sjönk ner på en köksstol. Han lutade huvudet i händerna. ”Vilken röra. Vilket stort jävla misstag.”

Jane stirrade på honom, mer chockad av att han svor än att han medgav att han ångrade sig.

”Jag vet inte vad jag ska ta mig till”, sa han.

”Vad vill du?”

Han rätade på sig och såg på henne med plågad blick. ”Jag kan inte bestämma mig.”

”Jaså. Det blir mamma säkert glad att höra.”

”Jag känner inte igen henne! Hon är som en utomjording med tuttarna högre upp. Alla karlarna där ute stirrar väl ner i urringningen på henne.” Han reste sig tvärt. ”Nej, nu går jag och säger ifrån.”

”Nej, det gör du inte. Du ska gå härifrån. Nu med en gång.”

”Inte så länge hon är kvar.”

”Du gör det bara värre.” Jane tog hans arm och drog honom med sig ut ur köket. ”Gå nu, pappa.”

När de gick genom vardagsrummet tittade han på Angela som stod med en drink i handen. Diskokulan strödde mångfärgade paljetter av ljus över klänningen. ”Du ska vara hemma klockan elva!” röt han åt sin fru. Sedan gick han ut och smällde igen dörren efter sig.

”Ha!” sa Angela. ”Trodde han.”

Jane satt vid sitt eget köksbord med papper utbredda framför sig och blicken fäst på väggklockan. Minutvisaren tickade förbi kvart i elva.

”Du kan inte åka dit och släpa hem henne”, sa Gabriel. ”Hon är en vuxen människa. Om hon vill stanna hela natten så har hon all rätt att göra det.”

”Nämn inte den möjligheten!” Jane höll sig om huvudet och försökte skjuta undan tanken på att hennes mor kunde sova över hos Korsak. Men Gabriel hade redan öppnat slussportarna, och nu kom bilderna vällande. ”Jag borde åka dit nu genast, innan det händer nåt. Innan ...”

”Vad då? Innan hon har för roligt?”

Han ställde sig bakom henne, lade händerna på hennes axlar och masserade de spända musklerna. ”Kom igen nu, raring, upp med hakan. Vad har du tänkt göra? Bestämma hur länge din mamma får vara ute?”

”Jag funderar på det.”

I barnkammaren gav Regina upp ett plötsligt tjut.

”Ingen av kvinnorna i mitt liv är på gott humör i kväll”, suckade Gabriel och gick ut ur köket.

Jane tittade upp på klockan igen. Elva. Korsak hade lovat att sätta Angela tryggt i en taxi. Det hade han kanske redan gjort. Jag kanske borde ringa och fråga om hon har åkt.

I stället tvingade hon sig att rikta uppmärksamheten mot papperen på bordet igen. Det var hennes dossier om den gäckande Dominic Saul. Här fanns de få tunna ledtrådarna till en ung man som för tolv år sedan helt enkelt hade gått ut i kulisserna och försvunnit. På nytt granskade hon skolfotot, såg på det nästan änglalikt vackra ansiktet. Gyllenblont hår, klarblå ögon, romersk näsa. En fallen ängel.

Hon drog till sig det handskrivna brevet där pojkens mor, Margaret, anmälde att sonen inte skulle fortsätta på Putnam Academy.

Dominic kommer inte tillbaka i höst. Jag tar honom med mig till Kairo ...

Och där hade de gått upp i rök. Interpol hade inte hittat några bevis på att de kommit fram – inga dokument som tydde på att vare sig Margaret eller Dominic Saul någonsin hade återvänt till Egypten.

Jane gnuggade sig i ögonen, plötsligt så trött att hon inte kunde skärpa blicken. Hon började samla ihop papperen och lägga in dem i mappen. När hon tog sitt kollegieblock hejdade hon sig plötsligt och stirrade på den uppslagna sidan. Där stod versen ur Uppenbarelseboken, citatet som Lily hade skrivit ner:

Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata skökan och göra henne utblottad och naken, och de skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld.

Men det var inte själva orden som gjorde att Janes hjärta plötsligt började bulta hårdare. Det var handstilen.

Hon bläddrade igenom mappen, fick fram Margaret Sauls brev till internatskolan och lade det bredvid kollegieblocket. Hennes blick vandrade fram och tillbaka mellan bibelversen och brevet.

Så for hon upp och ropade: ”Gabriel! Jag måste sticka!”

Han kom ut ur barnkammaren med Regina i famnen. ”Hon blir inte glad, det förstår du väl. Kan hon inte få roa sig nån timme till?”

”Det gäller inte mamma.” Jane gick in i vardagsrummet. Gabriel rynkade pannan när han såg att hon låste upp en låda, tog fram sitt hölster och spände på sig det. ”Det handlar om Lily Saul.”

”Vad är det med henne?”

”Hon ljög. Hon vet mycket väl var hennes kusin har gömt sig.”