36

Klockan var ett på dagen när de körde över delstatsgränsen från Massachusetts till New Hampshire. Lily hade knappt sagt ett ord sedan de checkade ut från motellet i Oneonta på morgonen. Medan de körde norrut upp i White Mountains hördes inget annat än torkarbladens gnissel när de föste bort snöflingor från vindrutan. Hon är för ängslig för att prata, tänkte Jane med en blick på sin tysta passagerare. De hade delat rum den natten, och Jane hade hört hur Lily vände och vred sig i sängen bredvid. I dag var Lilys ögon insjunkna och ansiktet så magert att benstommen nästan syntes genom den bleka huden. Om Lily Saul lade på sig några kilo skulle hon kanske se bra ut. Men just nu såg Jane bara ett levande lik när hon tittade på henne.

Det är kanske det hon är.

”Stannar du hos mig i natt?” Frågan kom så lågt att den nästan försvann i vindrutetorkarnas gnäll.

”Jag ska kolla läget”, sa Jane. ”Få se vad jag tycker.”

”Så det är inte säkert att du stannar.”

”Du blir inte ensam där.”

”Du vill väl åka hem”, sa Lily och suckade. ”Bor du ihop med nån?”

”Ja, jag är gift.”

”Barn?”

Jane tvekade. ”Jag har en dotter.”

”Du vill inte berätta om dig själv. Du litar inte på mig.”

”Jag känner dig inte tillräckligt väl.”

Lily tittade ut genom fönstret. ”Alla som kände mig är döda.” Hon gjorde en paus. ”Utom Dominic.”

Där ute föll snön som en tätnande vit slöja. De körde uppför genom djupa tallskogar, och för första gången började Jane undra om Subarun skulle klara väglaget om det fortsatte att snöa.

”Varför skulle du lita på mig?” sa Lily med ett bittert skratt. ”Det enda du vet om mig är ju att jag försökte slå ihjäl min kusin. Och misslyckades.”

”Budskapet på Lori-Anns vägg”, sa Jane. ”Det var riktat till dig, va? ’Jag har syndat’.”

”För det har jag”, sa Lily lågt. ”Och det kommer jag att få betala för i evighet.”

”Och bordet som var dukat för fyra. Det skulle väl symbolisera familjen Saul. Fyra personer.”

Lily strök sig över ögonen och tittade ut genom fönstret igen. ”Och jag är den sista. Den fjärde tallriken.”

”Vet du vad”, sa Jane. ”Jag skulle ha slagit ihjäl den jäveln, jag med.”

”Du skulle ha gjort det ordentligt.”

Uppförslutet blev brantare. Subarun kämpade sig uppför berget. Däcken slirade i allt djupare nysnö. Jane tittade på mobilen och såg inga pinnar. De hade inte kört förbi något hus på minst en mil. Vi kanske borde vända, tänkte hon. Jag ska ju hålla liv i den här tjejen, inte sätta ut henne i skogen så att hon fryser ihjäl.

Var det rätt väg?

Hon kisade genom vindrutan, spanade efter backkrönet. Det var då hon fick syn på huset. Det låg som ett örnnäste på bergstoppen. Det fanns inga andra villor i närheten och det här var den enda vägen som ledde upp på berget. Utsikten över dalen måste vara storslagen där uppifrån. De körde förbi en grind som lämnats öppen för att släppa in dem.

”Säkrare än så här kan det nog inte bli”, sa Jane. ”När grinden är låst kan ingen ta sig in. Här får han inte tag i dig om han inte har vingar.”

Lily tittade upp mot toppen. ”Och vi kommer inte härifrån”, sa hon lågt.

Två bilar stod parkerade framför huset. Jane stannade bakom Sansones Mercedes och de klev ur. Jane stannade till på infarten och tittade upp på grova timmerstockar och ett brant tak som försvann i snöyran. Hon hämtade deras väskor i bagageutrymmet och hade just smällt igen bakluckan när hon hörde ett morrande strax bakom sig.

Två dobermannpinschrar hade dykt upp som svarta vålnader ur skogen, så tyst att hon inte hade hört dem komma. De närmade sig och visade tänderna.

”Spring inte”, viskade Jane till Lily. ”Stå alldeles stilla.” Hon drog pistolen.

”Balan! Bakou! Backa!”

Hundarna stannade och såg på sin matte, som hade kommit ut ur huset och stod på verandan.

”Förlåt om de skrämde er”, sa Edwina Felway. ”Jag var tvungen att släppa ut dem en stund.”

Jane stoppade inte undan vapnet. Hon litade inte på hundarna och de litade uppenbarligen inte på henne heller. De stod kvar framför henne och iakttog henne med blickar svarta som ormögon.

”De är väldigt revirmedvetna, men de förstår snabbt vem som är vän och vem som är fiende. Nu går det nog bra. Göm undan pistolen, bara, och kom hitåt. Men inte för fort.”

Motvilligt stack Jane pistolen i hölstret. Hon och Lily gick försiktigt förbi hundarna och upp på verandan. Dobermannögonen iakttog dem noga hela vägen. Edwina gick före in i en jättelik storstuga som luktade vedrök. Enorma bjälkar välvde sig ovanför dem, och på väggarna av kvistig furu hängde huvuden av älg och hjort. I en stenklädd öppen spis slog lågor upp från klabbar av björkved.

Maura reste sig från soffan och hälsade.

”Äntligen är ni här!” sa hon. ”Vi började bli oroliga. Det börjar blåsa upp till storm.”

”Snön var rätt besvärlig på vägen hit”, sa Jane. ”När kom ni?”

”Vi körde hit i natt, så fort Frost hade ringt.”

Jane gick fram till ett fönster som vette ut mot dalen. Genom de täta snödraperierna skymtade bergstoppar i fjärran. ”Har ni mat så ni klarar er?” frågade hon. ”Och bränsle?”

”Det räcker i flera veckor”, sa Edwina. ”Min gode vän lägger upp rejäla förråd. Vinkällaren är också välförsedd. Ved har vi gott om. Och en generator ifall det blir strömavbrott.”

”Och jag har skjutvapen”, sa Sansone.

Jane hade inte hört honom komma in. När hon vände sig om blev hon förvånad över hans bistra min. Det senaste dygnet hade förvandlat honom. Han och hans vänner var belägrade nu, och det syntes i hans härjade ansikte.

”Det gläder mig att ni ska stanna hos oss”, sa han.

”Nja ...” Jane tittade på klockan. ”Jag tycker ni verkar rätt trygga här.”

”Du tänker väl inte köra härifrån i kväll!” sa Maura.

”Jag hoppades kunna göra det.”

”Om en timme är det mörkt. Och de plogar inte förrän i morgon.”

”Ni borde nog stanna”, sa Sansone. ”Väglaget blir farligt.”

På nytt tittade Jane ut på snön som föll. Hon tänkte på sladdande däck och ensliga skogsvägar. ”Ja, det är väl klokast”, sa hon.

”Jaså, alla blir kvar här i natt?” sa Edwina. ”Då går jag och låser grinden.”

”Vi måste utbringa en skål”, sa Edwina. ”Till minne av Oliver.”

Alla satt i storstugan, samlade runt den stora öppna spisen. Sansone lade ett nytt vedträ på elden och den papperstunna björknävern fräste och gnistrade. Ute hade det blivit mörkt. Vinden ven och ruskade i fönstren, och ett plötsligt drag blåste ner ett rökmoln genom skorstenen och ut i rummet. Som om Lucifer anmälde sin ankomst, tänkte Jane. De båda hundarna låg vid Edwinas fåtölj, men nu lyfte de plötsligt huvudena som om de hade fått vittring på en inkräktare.

Lily reste sig ur soffan och gick fram mot eldstaden. Trots den sprakande brasan var det kyligt i rummet, och hon höll en filt om axlarna medan hon såg in i elden. Lågornas rödgula sken speglades i hennes ansikte. Alla var de fångar här, men Lily mest av alla. Det var runt henne mörkret virvlade. Hon hade nästan inte sagt ett ord på hela kvällen, hon hade knappt rört middagsmaten. Och hon tog inte sitt vinglas när alla andra sträckte sig efter sina.

”Till minne av Oliver”, sa Sansone lågt.

De höjde glasen till tyst och sorgsen hyllning. Jane smuttade bara. Hon ville hellre ha öl och sköt fram sitt glas mot Maura.

”Vi behöver nya medlemmar, Anthony”, sa Edwina. ”Jag har funderat på kandidater.”

”Jag kan inte be nån att gå med. Inte nu.” Han såg på Maura. ”Jag beklagar djupt att du har blivit indragen i det här. Du har ju aldrig velat ha med oss att göra.”

”Jag känner en man i London”, sa Edwina. ”Han går säkert gärna med. Jag har redan nämnt hans namn för Gottfried.”

”Det är inte dags än, Winnie.”

”När då, då? Den här mannen arbetade tillsammans med min man för många år sen. Han är egyptolog, och han kan säkert tolka allt som Oliver ...”

”Ingen kan ersätta Oliver.”

Sansones bryska svar verkade överraska Edwina. ”Nej, naturligtvis inte”, sa hon till sist. ”Jag menade inte så.”

”Var han en av era studenter på Boston College?” frågade Jane.

Sansone nickade. ”Han var bara sexton år, den yngste på hela universitetet. Jag märkte hans begåvning redan första dagen han rullade in sin stol i min föreläsningssal. Han frågade mer än alla andra. Han hade matematik som huvudämne, och det visade sig vara en av orsakerna till att han var så bra på forntida chiffer. Han behövde bara kasta en blick på nån gammal obegriplig kod, så urskilde han genast mönstren.” Sansone ställde ner sitt glas. ”Jag har aldrig träffat nån annan av den kalibern. Redan från första stund visste man att han var ett geni.”

”Till skillnad från oss andra”, sa Edwina med ett självironiskt skratt. ”Jag hör till de icke-genier som behövde rekommendationer för att få vara med.” Hon såg på Maura. ”Ni har nog förstått att det var Joyce O’Donnell som föreslog er.”

”Maura hyser blandade känslor i den frågan”, sa Sansone.

”Ni tyckte visst inte så bra om Joyce.”

Maura tömde Janes vinglas. ”Jag vill helst inte tala illa om de döda.”

”Men jag har inget emot att säga det rent ut”, sa Jane. ”En klubb som ville ha Joyce O’Donnell som medlem skulle jag inte vilja vara med i.”

”Jag tror inte ni skulle vilja det i alla fall”, sa Edwina och öppnade en ny flaska. ”Ni tror ju inte.”

”På djävulen?” Jane skrattade. ”Såna djur finns inte.”

”Och det kan ni säga trots allt fruktansvärt ni har sett i tjänsten?” sa Sansone.

”Brott som begåtts av riktiga människor. Och jag tror inte på att man kan bli besatt av onda andar heller.”

Sansone lutade sig fram mot henne. Hans ansikte glödde i eldskenet. ”Har ni hört talas om fallet med tekoppsmördaren?”

”Nej.”

”Det var en engelsk pojke som hette Graham Young. Som fjortonåring började han förgifta sina anhöriga. Sin mor, sin far, sin syster. Till sist hamnade han i fängelse för mordet på mamman. När han släpptes fri efter ett antal år började han genast förgifta människor igen. När man frågade honom varför sa han att det var för skojs skull. Och för att bli känd. Han var ingen riktig människa.”

”Snarare sociopat”, sa Jane.

”Det är ju ett trösterikt ord. Bara man sätter dit en psykiatrisk etikett så har man förklarat det oförklarliga. Men det finns handlingar som är så ohyggliga att man inte kan förklara dem. Inte ens tänka sig dem.” Han gjorde en paus. ”Graham Young inspirerade en annan ung mördare. En sextonårig japansk flicka som jag intervjuade förra året. Hon hade läst Graham Youngs publicerade dagbok och blev så upptänd av hans brott att hon bestämde sig för att härma honom. Först dödade hon djur. Styckade dem och lekte med kroppsdelarna. Hon förde dagbok i datorn, beskrev in i minsta detalj hur det kändes att sticka en kniv i levande kött. Blodets värme, djurets dödsryckningar. Sedan gick hon vidare till människor. Hon förgiftade sin mor med tallium och gjorde anteckningar om vartenda smärtsamt symtom som modern drabbades av.” Han lutade sig bakåt men släppte inte Jane med blicken. ”Skulle ni beteckna henne som sociopat?”

”Skulle ni beteckna henne som en demon?”

”Det finns inget annat ord för det hon är. Eller för det som Dominic Saul är. Vi vet att de finns.” Han vände på huvudet och stirrade in i elden. ”Problemet är bara att de tycks veta att vi finns.”

”Har kriminalassistenten hört talas om Hanoks bok?” frågade Edwina medan hon fyllde på i vinglasen.

”Ni har nämnt den förut.”

”Den påträffades bland Dödahavsrullarna. Det är en urgammal text – från förkristen tid – som ingår i den apokryfiska litteraturen. Den förutspår världens undergång. Det står att jorden plågas av en annan ras som kallas väktarna, och att det var de som först lärde oss att göra svärd och knivar och sköldar. De gav oss verktyg att förgöra oss själva med. Redan i forntiden kände man alltså till de här varelserna och insåg att de var annorlunda än vi.”

”Sets söner”, sa Lily lågt. ”Ättlingar till Adams tredje son.”

Edwina såg på henne. ”Jaså, du känner till dem?”

”Jag vet att de har många namn.”

”Jag har då aldrig hört att Adam fick en tredje son”, sa Jane.

”Han förekommer faktiskt i Första Mosebok, men Bibeln slätar ju över allt möjligt”, sa Edwina. ”Stora delar av historien har censurerats och tystats ner. Först nu, tvåtusen år efteråt, kan vi läsa evangeliet enligt Judas.”

”Och de här ättlingarna till Set, är det de som är väktarna?”

”De har kallats vid många olika namn genom tiderna. Elohim, nefilim. Shemsu Hor i Egypten. Det enda vi vet säkert är att deras härstamning är urgammal och har sitt ursprung i Levanten.”

”Förlåt, var då?”

”Det heliga landet. I Hanoks bok står det att vi till sist kommer att bli tvungna att slåss med dem för att överleva. Och att vi kommer att lida fruktansvärda plågor medan de slaktar och förtrycker och förstör.” Edwina avbröt sig för att fylla på i Janes glas. ”Och sedan avgörs allt i en sista slutgiltig strid. Apokalypsen.” Hon såg på Jane. ”Stormen är på väg, vare sig ni tror det eller ej.”

Eldskenet blev liksom suddigt för Janes trötta blick. Ett kort ögonblick föreställde hon sig ett hav av eld som slukade allt. Jaså, det är en sån värld ni lever i, tänkte hon. En värld som jag inte känner igen.

Hon såg på Maura. ”Kom inte och säg att du tror på det där.”

Men Maura tömde bara sitt glas och reste sig. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag går och lägger mig.”