DE SISTA DAGARNA I DRESDEN
“HERRAR DIPLOMINGENJÖRER!
Här i Dresden har vi en synnerligen lång tradition att utbilda Tysklands, och därmed världens, främsta ingenjörer. Så var det vid tiden för Königliche Sächsisches Polytechnikum och så är det än idag på denna vår Technische Hochschule.
Ändå är förutsättningarna idag mer strålande för de nyutexaminerade än någonsin tidigare i vår månghundraåriga utbildningstradition. Mina herrar, en värld ligger nu för era fötter, men det är en helt ny värld. Det tjugonde århundradet kommer nämligen att skåda större tekniska framsteg än vid någon annan epok i mänsklighetens historia. Den moderna tekniken kommer nu att gå fram språngvis och så grundligt förändra världen att de av våra kolleger som utexamineras här om hundra år kommer att se på vår tid, som vi idag ser på stenåldern.
Det som var vildsinta fantasier igår, eller rentav idag, kommer att bli verklighet i morgon. Då är inte längre utmaningen att resa jorden runt på 80 dagar som Jules Verne skrev om. Då kommer vi att resa jorden runt på – 8 dagar! Vi kommer att erövra lufthavet och de flesta av oss i denna sal kommer att uppleva flygtrafik för passagerare, inte bara mellan olika länder, utan också mellan kontinenter.
På samma sätt kommer vi att erövra världshavens djup och för att åter anknyta till Jules Verne så kommer ’en världsomsegling under havet’ snart att vara verklighet.
Vi kommer att se i mörkret, tala med varandra på tusen mils avstånd, färdas på järnväg i över 200 kilometer i timmen, skapa byggnader hundratals meter höga, finna metoder att genomlysa och inspektera den mänskliga kroppen utan att göra våld på den, sitta i Dresden och lyssna på musik från Bayreuth med samma hörbarhet som om vi var på plats i konsertsalen, våra räkneapparater kommer att bli hundra, kanske tusen gånger effektivare än dem vi brukar idag och jag är säker på att åtminstone ni unga kommer att få uppleva hur den första tyska vetenskapsmannen landstiger på månen, ehuru Jules Vernes tekniska rekommendationer på just den punkten inte är mycket att hänga i julgranen.”
Där kom de första skratten. De nyutexaminerade unga ingenjörerna hade ditintills suttit blickstilla, som förhäxade, utan att ge minsta ljud ifrån sig. Rektor på Technische Hochschule var känd som en mycket god talare, men den här gången överträffade han både sig själv och de höga förväntningarna.
“Kort sagt”, fortsatte han, “om bara några årtionden kommer världen att se helt annorlunda ut på grund av våra tekniska framsteg. Vi kommer att föra ut vårt kunnande till de fattiga delarna av världen, som vi redan påbörjat i Afrika. Vi kommer därmed att skapa jämlikhet mellan olika folk och raser och därför är det vi har framför oss inte enbart ett projekt för män med räknestickan som själ, eller en fråga om fysikens lagar och annan naturvetenskap. Det är också i hög grad ett humanistiskt projekt ni har framför er.
Den omvälvande tekniska förändring som världen nu skall genomgå, i detta det tjugonde århundradet, innebär i ett särskilt avseende en större välsignelse för mänskligheten än allt annat.
Krig som metod att lösa politiska problem kommer inte längre att kunna tillämpas. I en värld så tekniskt avancerad som den ni skall vara med att skapa från och med idag och under resten av era yrkesliv kommer vi att förpassa krigen till historiens sophög. Krig är primitiva, därför är högteknologiska krig contradictio in adjecto, en inbyggd självmotsägelse.
Och det är denna värld ni nu går ut för att rita, bygga och konstruera. Jag lyckönskar er av hela mitt ingenjörshjärta!”
Därefter följde stormande applåder som inte tycktes kunna upphöra. Det blev som på operan, stampningar i golvet först, sedan reste sig den ene frackklädde examinanden efter den andre så att glädjeyttringarna slutade med stående ovationer.
Så vidtog själva diplomutdelningen. De som fått högst poäng på sin examen ropades upp från nummer tio till ettan. Det var en oerhörd merit att placeras bland de tio främsta i Dresden, en säker biljett till de intressantaste och bäst betalda anställningarna i Europa. Var man en bland de tio kunde man välja och vraka.
En engelsman belade tiondeplatsen, fick komma upp och ta emot sitt numrerade diplom och möttes av artiga applåder, mest förstås från den engelska bänken. Man sade att rika engelsmän som inte kom in på Cambridge sökte sig till Dresden i stället, något som alla engelsmän i staden – händelsevis dock rika allihopa – bestämt förnekade.
Nummer nio var en berlinare, nummer åtta hamburgare.
Nummer sju var en norrman, Oscar Lauritzen, som fick matta artiga applåder. De tre bröderna satt tillsammans. Hoppet för Sverre var redan ute, Oscar lättad och Lauritz alltmer nervös allteftersom antalet diplom uppe på podiet där tiogruppen stod för sig försvann. Lauritz gjorde sitt bästa för att se oberörd ut, men hans bröder intill honom hade ingen svårighet att genomskåda det försöket.
“Tänk på att det är tävling, Lauritz”, viskade yngste brodern Sverre. “Sen när förlorar du en tävling?”
Han syftade på Lauritz karriär som tävlingscyklist. Förra året hade han på hemmavelodromen i Dresden blivit Universitetseuropamästare. Tysk mästare och Dresdenmästare var han flera gånger om.
Till slut återstod bara två diplom. När andraplatsen gick till en leipzigare kallsvettades Lauritz och kunde inte tänka klart. Självklart borde han ha varit bland de tio främsta, det visste alla. Men…?
Rektor, vältalaren, som fått examinanderna att rysa och känna hur håren på underarmarna reste sig, drog ut på spänningen när han steg fram med ettans diplom i handen.
“Märkligt nog”, sade han, “är årets etta någonting särdeles omodernt och tekniskt primitivt. Nämligen en cyklist!”
Saken var alltså klar, bröderna kastade sig fram och dunkade kraftfullt sin storebror i ryggen. Själv försökte han värja sig och se allvarlig ut, som om han vore den ende bland 57 utexaminerade diplomingenjörer som inte förstått vem cyklisten var.
“Får jag be vår Europamästare Lauritz Lauritzen komma fram!” ropade rektorn högt för att överrösta de applåder som redan dånade i salen. Lauritz var, som alla segrare i kampen mot andra universitet, en populär man.
Efteråt när de tre bröderna stod med varsitt diplom under armen ute på Georg Bährstrasse i trängseln av nyutexaminerade och föräldrar var deras känsla att världen nu verkligen låg för deras fötter. Några års hundgöra väntade dem uppe på Hardangervidda, det var en skuld att betala av, sedan var de fria. När järnvägsbygget var klart kunde de försöka bygga upp en egen ingenjörsfirma inne i Bergen, Lauritzen & Lauritzen & Lauritzen, som de brukade skämta.
De sade fortfarande “inne i Bergen”, det satt i sen barndomen ute på Osterøya. Nu skulle de först gå raka vägen till Dresdner Bank och visa upp diplomen för att därefter enligt överenskommelse utkvittera tusen mark var. Det var avskedsgåvan, en sorts festsalut, från Den gode Hensikt, som tagit sig an dem redan som repslagarlärlingar, rentav avskedade repslagarlärlingar, hos Cambell Andersen ute på Nordnes.
Tusen mark var en övermåttan schangtil examenspresent, det motsvarade väl åttatusen norska kronor, mer än en årslön som järnvägsingenjör på Bergensbanen.
Väl stadda vid kassa skulle de gå hem och tillfälligt hänga av sig frackarna och sen byta skjorta till kvällen. Examensbanketten skulle också avätas i frack.
Deras resa hade varit lång, men nu var de framme vid målet. Det borde för alla tre bröderna ha varit deras livs lyckligaste dag och ingenting de såg hos varandra tydde på något annat.
Men det fanns en sak som Lauritz inte hade berättat för sina bröder.
Det fanns också en sak som Oscar inte hade berättat för sina bröder.
Och det fanns en sak som Sverre absolut inte hade berättat för sina bröder.
* * *
Oscar satt sent på kvällen, andra kvällen efter hennes försvinnande, på polisstationen nära Hauptbahnhof i Süd-Vorstadt, för övrigt inte så långt från Technische Hochschule.
Han var orakad och svettades trots att det var en sval majkväll. Om förrgår varit hans livs lyckligaste dag måste detta vara den olyckligaste.
Maria Teresia var definitivt försvunnen. Puts väck. Inte ett spår, inte ett brev, inte ens en blodfläck någonstans, ingenting.
Han hade stått på järnvägsstationen redan tjugo minuter innan tåget till Berlin skulle avgå, det var första resan mot deras nya lyckliga liv. Hon äntligen befriad, på väg till ett nytt land och en ny identitet. Han överväldigande förälskad och nästan vantrogen inför den lycka som uppfyllde honom. När tåget avgick, i precis det ögonblicket, skulle han ha öppnat den flaska champagne han hade packat i bagaget.
När det var tre minuter kvar hämtade han ut sitt bagage från kupén, två välfyllda resväskor. Något måste ha försenat henne och då kunde han självklart inte resa. Det var nervöst, det var också förargligt att missa tåget och på något sätt lyckas mobilisera spänningen på nytt nästa dag inför flykten mot en ny värld, i fler avseenden än vad den strålande talaren syftat på vid examensdagen.
Hon kom inte. Tåget avgick med en vissling och tunga långsamma stånkanden från loket.
Först måste han få tag på en droska och skicka hem bagaget. Själv måste han promenera bort till Madame Freuer och fråga om hon visste något. Det var pinsamt, men kunde inte hjälpas.
Madame Freuer var som väntat sur och tvär, men tycktes inte ha uppfattningen att Maria Teresia rymt, utan bara att hon “rest bort”. Och det stämde ju självklart. Det vill säga, det stämde inte. På vägen till järnvägsstationen hade hon… rövats bort? Överfallits? Rånats? Låg skadad på ett sjukhus?
Han försökte täcka över sin rädsla och oro med vackra bilder av henne. Han skulle aldrig kunna älska en kvinna som han älskade Maria Teresia. Det var han förvissad om med tjugofemåringens hela livserfarenhet i ryggen. Det fanns ingen kvinna som hon, ingen vackrare, ingen mer charmerande och kvick och infallsrik, ingen mer… erotisk.
Polisen hade knappast bemött honom artigt eller ens yrkesmässigt. Först hade Oscar vänt sig till vakthavande på avdelningen för försvunna personer.
När han berättat historien för den gamle trötte, fete och ointresserade, minst femtio år gamle polissergeanten på avdelningen för anmälan av försvunna personer hade han blivit skickad vidare till bedrägeriroteln. Vilket var fullkomligt vettlöst. Dessa indolenta korkade byråkrater förstod inte ett dyft av sakens allvar. Och nu till råga på allt hade man skickat honom till sedlighetsroteln som om det gällde något vanligt bordellärende!
Hennes levnadsöde var i sanning djupt gripande. Hennes mor var spansk grevinna, därav hennes mörka, nästan svarta ögon som han kunde drunkna i utan att se dem, bara genom att tänka på dem. Hennes far var en frånskild greve från München, eller förstås utanför München eftersom de ägt ett slott på landet som varit i släktens ägor sedan 1200-talet.
De hade bott i solen nere i Spanien, strax utanför Valencia, med apelsinlundar runt egendomen och det blå Medelhavet i fjärran. Hon hade haft små vita lamm att leka med och starka män tog ibland upp henne i sadeln och red med henne runt ägorna där man födde upp stridstjurar.
Och så hade lyckan i ett slag, en natt med storm och åskväder, förvänts i den djupaste olycka. Hennes mor, med de blixtrande svarta ögonen, var maniskt svartsjuk och drog kniv (hennes misstankar visade sig senare helt ogrundade) och i självförsvar dödade då hennes far sin högt älskade spanjorska. En sådan fullkomlig katastrof!
Vid rättegången kunde fadern inte, eftersom han var så ädel, åberopa självförsvar. Och det vore honom djupt främmande att dra fram sin frus svartsjuka inför allmänt beskådande i en simpel rättegång. Följaktligen dömdes han till döden och avrättades i en garrott, en sorts strypmaskin.
Vid fem års ålder hade Maria Teresia därför sänts hem till en synnerligen elak faster på slottet utanför München. Men eftersom fastern blivit förmyndare och eftersom Maria Teresia i själva verket var den rättmätiga arvtagerskan, så hade fastern först placerat henne på barnhem, åberopandes allehanda skäl. Och därefter betalat häxan till barnhemsföreståndare att sälja den lilla oskyldiga flickan vidare till en bordell långt bort, i Leipzig.
Maria Teresia hade sedan länge gett upp hoppet om att återta sin rätt till slott och egendomar, hade hon berättat gråtande. Men hon hade aldrig gett upp hoppet om ett bättre liv och hon sparade alltid pengar för framtiden, hon hade sjutusen mark i en hattask med dubbel botten.
Han hade själv sett asken.
En dag, hade hon hoppats, fastän hoppet försvagats alltmer när tiden gick, skulle en man, en ung vacker och intelligent blond man, helst från Norden, komma och rädda henne. De skulle fara till hans land, han skulle förlåta henne det tidigare lidandet som de båda skulle dra ett streck över och så skulle de leva lyckliga.
Oscar hade fantiserat vildsint om Maria Teresias första möte med Mor Maren Kristine. Mor skulle aldrig någonsin kunna föreställa sig Maria Teresias förflutna, annat än möjligen den lyckliga barndomen. Mor visste inte vad en bordell var.
En trött, orakad polisman, lika orakad som Oscar vid det här laget, kom ut och betraktade honom ungefär som om han vore förbrytare.
“Det är du med den försvunna horan?” frågade han högst okänsligt. “Kom in och berätta!”
Rummet var ett litet kyffe med utredningspärmar huller om buller, ett skrivbord och två stolar där läderstoppningen spruckit på båda. Belysningen var svag, bara en glödlampa under grön skärm på polismannens bord.
“Nå!” sade polismannen trött. “Vad hette hon?”
“Maria Teresia.”
“Från bordellen på Schmaalstrasse eller det flottare stället uppe vid operan, vad heter det?”
“Salong Morgenstern.”
“Jag förstår. Ett ögonblick.”
Polismannen gick in i ett angränsande rum och talade mumlande med någon och kom tillbaks med en tjock dokumentsamling mellan två läderpärmar hopbundna med svarta snören.
“Vi har tämligen god ordning på hororna här i Dresden”, mumlade polismannen medan han bläddrade i dokumenten. “Regelbundna läkarkontroller, de sägs vara de medicinskt ofarligaste i Tyskland just därför. Tvångsbehandling om det är något enklare, förvisning om det är syffe. Var det Maria Teresia ni sade?”
“Ja.”
“Utmärkt, för här har vi henne. Judith Kreissler, född 1875 i Posen, dömd för bedrägeri en gång, i Hamburg, avtjänade ett år. Anmäld ytterligare, åtalet nedlagt, hm. Ja, det ser ut som…”
“Hon heter faktiskt Maria Teresia, hennes mor är spanjorska, därför hennes svarta ögon!” avbröt Oscar.
Polismannen drog djupt efter andan och suckade, men han såg inte det minsta hånfull ut.
“Maria Teresia är givetvis ett mycket vackert namn, fullt värdigt en drottning, förlåt jag menar inte att vara ironisk. Men det är bara ett, ska vi säga, artistnamn. Hennes svarta ögon beror möjligen på att hon är judinna, men spansk är hon inte. Hon kommer som sagt från Posen.”
Tiden stannade för Oscar. Allt hon hade berättat hade han kunnat se framför sig lika tydligt som om han varit åsyna vittne. Spanien, apelsinlundarna, det blå Medelhavet, den temperamentsfulla vackra modern med håret uppsatt med någon sorts kam i nacken som hette något speciellt han just nu glömt, den ädle distingerade fadern.
Allt var alltså lögn? Det var inte möjligt! Han hade till och med sett hattasken där hon förvarade sina under synnerliga umbäranden intjänade pengar.
“Jag måste fråga en sak”, sade polismannen stillsamt. “Fick hon möjligen pengar av er strax före detta mystiska försvinnande?”
“Ja, och det är det som gör mig så orolig, hon kan ju ha blivit rånad. Hon fick tusen mark!”
“Får jag fråga varför?”
“Hon kunde växla in dem i guld till ett 50 procent högre värde.”
“Hurdå?”
“Ja, alltså. Det var en äldre kund som hon höll mycket av men som hon inte längre… hade några förbindelser med. Men han kunde ge henne en särskild rabatt, det hade med bokföring i hans firma att göra, och hursomhelst kunde hon förvandla mina tusen sedelmark till guldmark och det skulle vi slå samman med hennes, det måste jag påpeka, större sparkapital. Det var vår start i det nya livet.”
Polismannen såg trött ut, men inte det minsta fientlig. Han lyfte upp båda armbågarna på bordet och gned sig med fingrarna över ögonen. Han var flintskallig, hans kavaj illa sydd, hans mustasch illa ansad, han var kort sagt ingen man att lita på.
“Ni är ju en intelligent person, herr diplomingenjör”, sade polismannen medan han fortfarande gned sig i ögonen. “Det måste man utgå från att ni är om ni är nummer sju i årets kull av världens bästa ingenjörer. Att ni samtidigt är en idiot sammanhänger med er ålder. Hur gammal är ni? Tjugosex?”
“Ett år yngre, erkännes.”
“Maria Teresia, om vi ska fortsätta att använda pseudonymen, har med små variationer genomfört det här bedrägeriet tre gånger förut. En gång blev hon dömd, två gånger slapp hon undan därför att målsäganden inte ville driva saken till sin spets. Det är just det som gör den här typen av brottslighet så snillrik. För säg, skulle ni vilja uppträda som vittne i denna sak inför stadsrätten i Dresden? Vi kan hitta henne, det är nog inget problem. Alla horor på bättre bordeller i Tyskland är registrerade och ordentligt bokförda. Så om ni vill driva saken vidare får vi tag på henne. Men vill ni det? Pengarna kan ni tyvärr glömma, de har gått till nån hallick. Nå, lägger vi ner det här ärendet omedelbums?”
Världen hade exploderat för Oscar. Han hade tappat förmågan att både tala och tänka. När han reste sig för att sträcka fram handen till avsked var han så knäsvag att han höll på att falla omkull.
Det kändes som om han flöt ut från polishuset i en osynlig ström, inte som att han gick för egen kraft. Hans synfält tycktes krympa, framför sig såg han bara bilden av polismannen som stampat på, hällt skit på, pissat på det vackraste någonsin i livet. Polismannen tände en cigarrett och plockade ihop akten om bland andra Maria Teresia, alias Judith Kreissler från Posen.
Han satt på en bänk vid Terrassenufer och stirrade ner i Elbes mörka vatten. Nattkylan mot pannan gjorde honom gott, hans kortslutna hjärna började fungera på nytt.
Maria Teresia existerade inte, allt hade bara varit en dröm. Såvida det inte var det närvarande som var en mardröm. Nej, verkligheten var alldeles för påtaglig, publiken som börjat strömma ut från Semperoper. De gav en föreställning av Richard Strauss, Feuersnot, Sverre påstod att den knappast var värd att se. Festklädda operabesökare började promenera förbi hans bänk, de skrattade, talade högt, de var utan tvivel verkliga.
Polismannen hade kallat honom idiot och det gick inte att invända mot den beskrivningen från en utomstående och objektiv betraktare. Det var dessutom värre än så, han var en självbedragare. Den kärlek som varit större än allt annat i hans liv hade aldrig funnits i verkligheten, det som varit det största och vackraste i hans liv var en illusion. Och vad var det då för mening med att leva?
Som om han plötsligt kommit till insikt reste han sig och promenerade upp på Augustusbron, stannade mitt på bron, höll sig krampaktigt i järnräcket och stirrade ner i den sävliga svarta strömmen.
Det skulle gå fort. Han var en usel simmare, så om han nu välte sig över räcket var det oåterkalleligt och det vore den enda hedervärda lösningen. Han hade låtit en hora lura av honom hela examensgratifikationen från Den gode Hensikt. Han skulle aldrig kunna se sina bröder i ögonen mer. Han måste bort, långt bort.
* * *
När Lauritz steg av tåget på den lilla landsortsstationen väntade häst och vagn från Schloss Freital. Kusken meddelade att turen bara skulle ta en knapp halvtimme.
Det var ett vackert kuperat landskap med mestadels vinfält på vägen mot slottet och det stora avgörandet.
Än en gång tänkte han igenom förutsättningarna utan att hitta något skäl att se annat än optimistiskt på vad baronen skulle komma att svara.
Sommarsäsongen, när hela familjen von Freital och allt tjänstefolket lämnade sitt stadsresidens på Wigordstrasse mellan Carolabrücke och Albertbrücke för det långa sommarlovet på slottet, hade ännu inte riktigt kommit igång. Baronen hade rest ensam i förväg. Och om han nu svarat på Lauritz högst formella skriftliga anhållan om audiens genom att bjuda ner friaren till Schloss Freital, med middag och övernattning, så såg det inte annat än bra ut. Då kunde planen inte gärna vara att svara nej på den stora frågan.
Baronen var hedersordförande i Dresdens velodromcykelförbund och Lauritz var en av förbundets mest framgångsrika cyklister någonsin. Det måste också verka till hans fördel.
Han hade gått ut som etta på examensdagen och det hårda arbete som låg bakom den placeringen hade mycket mer med Ingeborg att göra än med prestigen eller tävlingen som sådan. Hon hade försäkrat honom att Far skulle bli kolossalt imponerad om han lyckades med den bedriften, rentav mer än av tävlingssegrarna på velodromen.
Det enda som låg honom i fatet var förstås att han var fattig, möjligen också att han inte var adlig, även om baronen för något år sedan fått för sig det. När han fick veta att gården Frøynes var uppkallad efter vikingaguden Frej och att samma familj bott där i tusen år blev han märkbart imponerad och berättade att hans egen familj bara bott åttahundra år på Schloss Freital.
Sedan lät han undersöka saken närmare och fick visst reda på allt väsentligt ur hans eget sociala perspektiv, att bröderna Lauritzen kom från en fiskarfamilj.
Likväl var han årets etta på Technische Hochschule. Och baronen hade bett honom resa ända ner till Freital. Hade avsikten varit att avfärda den stora frågan hade det varit enklast och minst pinsamt för alla parter att klara av saken på vinterresidenset i Dresden.
Allén upp mot slottet var kantad av flerhundraåriga blommande kastanjeträd. Det var vackert och mäktigt. Men det stora huset fick honom att känna sig liten, liten på någon sorts ovärdigt sätt. Han började för första gången under resan bli nervös när han och kusken, som bar hans bagage, gick över gruset mot huvudentrén.
En betjänt i livré öppnade porten just när Lauritz osäkert höjt handen för att bulta på. Betjänten hälsade välkommen, övertog Lauritz resväska och meddelade att herr baronen väntade med middag i köket om en halvtimme och att klädseln borde vara lantligt enkel, visade Lauritz uppför en bred trappa till andra våningen, bort i en lång korridor.
Gästrummet var magnifikt, minst hundra kvadratmeter, sängen dold under en ljusblå sänghimmel och en sorts draperier av brokad i mörkare blått och silver, framför ett av de höga fönstren stod ett litet sirligt skrivbord med svängda ben. Han hade glömt vad den möbelepoken kallades.
“Lantligt enkel” klädsel och middag i köket? Hur skulle han tolka det beskedet?
Sverre som kunde allt sådant hade utrustat honom med tre uppsättningar kläder. Dels dem han reste i, kavaj, silverfärgad väst och midnattsblå slips, dels frack ifall han skulle hamna på middag med fler personer, men dels också en engelsk kostymering med tweed och en stickad slips om det skulle bli “mer vardagligt”. Och så var det tydligen.
Var middag i köket en avsiktlig nedgradering av gästen, ett sätt att markera? Han kände sig osäker på allting, kläder, baronens avsikt, vad middag i köket betydde, när han gick nedför de breda kalkstenstrapporna i slottet.
Betjänten fångade upp honom nere i hallen och visade honom vägen mot köket. Där väntade baronen, mycket riktigt klädd på ett sätt som faktiskt liknade den stil som Sverre rekommenderat som reserv.
Köket var enormt, mitten av rummet dominerades av en gigantisk stenskiva där kastruller i koppar och råvaror trängdes. I ena hörnet av rummet fanns en liten alkov omgiven av fyra fönster. Där var dukat för två.
“Herr diplomingenjör!” hälsade baronen och kom honom till mötes med utsträckt hand. “Jag har hört nyheten, ni blev etta och det är verkligen en bedrift med tanke på konkurrensen i Dresden. Säg vill ni inte dricka ett glas vin, vår egen skörd från förrförra året, en silvaner?”
Det fanns naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej. Och därefter skulle han dessvärre avtvingas ett omdöme. Sverre hade förutsett även den möjligheten, att han skulle serveras ett sachsiskt vin. Han skulle då bara säga att det hade “en intressant frisk smak, men möjligen fortfarande var lite ungt”. Det räckte för att framstå som en man av värld i Sachsen.
Nu visste han dessutom att vinet bara var två år gammalt.
Baronen höjde glaset mot honom när de satt sig vid det elegant dukade bordet i alkoven med alla fönster. Lauritz försökte se eftertänksam ut när han druckit. För hans vidkommande var det ett vitt vin vilket som helst.
Baronen betraktade honom förväntansfullt när de skålat.
“Hm”, sade Lauritz. “En intressant, frisk smak. Möjligen lite ungt. Men jag måste verkligen, ja jag är ju ingen kännare, säga att det var mycket gott.”
Så hade han klarat sig förbi det blindskäret.
“Ja, jag tror nog också att det här vinet når sin topp först om två år”, meddelade baronen och drack på nytt för att riktigt känna efter.
Det föll Lauritz in att han satt i en konstig dröm, i Tysklands avlägsna östra hörn, i ett av de mindre vindistrikten fjärran från det renommé som tillkom rhen- och moselviner, eller för den delen viner från Franken. För att avgöra sitt livs framtid, sin lycka eller olycka, måste han uttala sig om något han absolut inte begrep sig på.
Och mannen mitt emot honom, tydligt på gott humör, en man i femtioårsåldern med tendens till skallighet och blåa ögon, som snabbt kunde växla mellan fryntlig vänlighet och iskyla, bestämde spelets alla regler. Det var bara att försöka lägga sig på rulle. Det hette så inom cykelsporten när man låg tätt efter ledaren och följde hans minsta rörelse utan att ta några egna initiativ. Förrän mållinjen närmade sig.
“Jag hade tänkt så här”, sade baronen vänligt när han druckit en ny rejäl klunk och en betjänt genast steg fram och fyllde på deras glas på nytt och sedan blixtsnabbt drog sig tillbaks utan att baronen tycktes ha lagt märke till honom, “att eftersom vi bara är två män och inte behöver hålla på några former så ville jag bjuda på sådan mat som man inte gärna serverar kvinnor, Eisbein mit Knochen och en torr riesling som jag då dessvärre inte gärna kan presentera härifrån Sachsen. Och så äter vi karlmat, bara herr diplomingenjören och jag, och ni ska veta att den här kökshörnan är min älsklingsplats här i huset. Jag menar, så att ni inte tror att jag på något sätt nedvärderar min ärade herr diplomingenjör genom valet av serveringsplats. Det passar, hoppas jag?”
“Det passar självklart alldeles utmärkt, herr baron. Jag är mycket tacksam för att ni kunde ta er tid till detta högst privata samtal därför …”
“Så, nu tar vi det lite lugnt, herr diplomingenjör!” avbröt baronen. “Jag är väl medveten om varför ni söker mig. Min dotter Ingeborg har minst sagt upplyst mig på den punkten. Men den frågan föreslår jag att vi väntar med tills vi dricker kaffe i salongen. Passar det herr diplomingenjören?”
“Också det passar självklart alldeles utmärkt, herr baron.”
“Mycket bra! Låt oss då förlusta oss med sådan mat som män bland män kan njuta av när inga fruntimmer finns i närheten.”
Varför skulle man vänta med frågan? Lauritz var på bortaplan, i högsta grad så. Det enda han kunde göra var att spela med.
De serverades varsitt gigantiskt stycke fläsklägg med lite surkål. Och rädisor, antagligen mest för färgens skull. Till dessa gigantiska köttstycken skulle man dricka, något motsägelsefullt trodde Lauritz, en torr riesling från Rheingau.
Baronen hade ett samtalsämne. Han ville veta allt om Lauritz framtidsplaner. Och för Lauritz del fanns då ingenting annat att göra än att berätta, fullt sanningsenligt, historien om tre fattiga pojkar från en ö utanför Bergen som genom en ödets nyck fått stipendier att utbilda sig till diplomingenjörer vid världens förnämsta institution för teknik.
Självklart skulle nu de tre bröderna återvända till Norge för att delta i ett av de största och djärvaste järnvägsbyggena någonsin. Det var därför bergensarna hade bekostat denna utbildning i Dresden. Det innebar att de skulle vistas några år i arktisk kyla och leva under ytterst primitiva förhållanden. Men det var en hederssak, en skuld att betala av.
“Jag har stor respekt för er hederskänsla, herr diplomingenjör”, meddelade baronen, “men ni är trots allt nummer ett bland alla högt kvalificerade ingenjörer. Ni har därmed alla möjligheter till de bäst betalda ingenjörstjänsterna i världen. Jag har faktiskt sonderat terrängen något, jag har ju mina kontakter. Ni kan bli, om inte rik, så dock välbeställd om ni stannar i Tyskland. Har inte det fallit er in?”
“Jo, det har fallit mig in”, medgav Lauritz. “I samma ögonblick som tågen går över glaciären, det som så många i mitt hemland beskrev som en omöjlighet, så är min skuld återgäldad. Då ska jag söka mig till Tyskland.”
“Jag förstår. Och cykelsporten?”
“I en värld av snö och is lär det inte bli mycket cykling. Jag har sålt min cykel.”
“Det beklagar jag, ni hade haft minst fem år framför er i en tävlingskarriär som bara befinner sig i början.”
Baronen såg nu lite dyster ut. Deras tallrikar var överfyllda av benen från fläskläggen. Det salta köttet hade tvingat dem att dricka en hel del vin.
“Kaffe och konjak i biblioteket!” kommenderade han plötsligt och den svartvitklädda personalen reagerade som om de fått en elektrisk stöt och satte omedelbart igång en serie åtgärder medan värden med en beskyddande arm om Lauritz skuldror ledde ut honom från favoritplatsen i köket.
Biblioteket var onekligen mer ståndsmässigt, fyra fem meter i tak, hela väggarna täckta av böcker.
“Äldre släktingars intresse”, förklarade baronen. “Här lär finnas Voltaire och förstaupplagor av både Goethe och Schiller och jag vet inte vad. Slottet kommer som ni väl vet att övergå till min äldste brorson efter min död?”
“Nej, det visste jag inte, hur kan det komma sig?”
Lauritz hade blivit överrumplad och han insåg det inte förrän det var för sent. Trodde baronen att han försökte gifta sig till Schloss Freital?
“Jo, så är det”, sade baronen, snoppade en cigarr och räckte över åt Lauritz. En betjänt var genast framme och tände, Lauritz hade inte ens varit medveten om att han stått dold i rummet.
“Ingeborg är min äldsta, ännu inte gifta dotter”, fortsatte baronen medan han puffade igång glöden på sin cigarr. “De yngre systrarna har vi lyckats placera, en i Greifswald, en i Hessen. Men Ingeborg kommer alltså inte att ärva detta hus.”
“Det är faktiskt något vi aldrig någonsin diskuterat, därav min okunnighet”, sade Lauritz.
Han kände sig plötsligt misstänkliggjord, en fattig lycksökare på väg att förföra en dam från överheten.
Baronen svarade inte på en stund medan han övervakade serveringen av konjak åt dem båda.
De drack och de rökte sina cigarrer, fortfarande under tystnad.
“Då så!” sade baronen. “Då är vi framme vid den stora fråga som herr diplomingenjören hade tänkt ställa mig, skälet för detta möte. Varsågod!”
Lauritz kände sig som om någon plötsligt slagit honom i huvudet. Alla hans väl uttänkta formuleringar var som bortblåsta. Baronen puffade på sin cigarr och såg roat på honom, som om allt var ett elakt skämt.
“Ingeborg och jag älskar varandra”, började Lauritz, torr i munnen och tog en snabb nervös klunk konjak innan han fortsatte. “Vi har därför enats om att jag skulle söka upp er för att anhålla om hennes hand.”
“Men ni hade inte tänkt flytta upp på en glaciär och bo i en fjällhydda?” frågade baronen utan ironi, utan skämtsamhet, utan aggression, som om han bara var ute efter en ren sakupplysning.
“Nej, det hade vi inte”, svarade Lauritz. “Först måste jag och mina bröder klara av vårt arbete med järnvägen mellan Bergen och Kristiania.”
Baronen svarade inte. Han rökte, såg upp mot taket och verkade tänka efter.
“När en kvinna vill gifta sig under sitt stånd”, började han tankfullt efter sin plågsamt långa tystnad, “finns bara två kända anledningar. Den ena är lättbegriplig, då handlar det om pengar. En sån som jag offrar en dotter till en rik fläskhandlare och han tillför familjen kapital. Det är rationellt, mången dotter har tagit på sig detta ok för familjens bästa. Så är nu inte fallet här. Den andra anledningen till mesallians är den vi kallar kärlek. Jag är inte alls oförstående på den punkten, jag har också varit ung. Men jag kan försäkra er att Ingeborgs kärlek inte skulle överleva särskilt länge uppe i snöstormar på en glaciär i en liten hydda eller vilka enklare bostäder som nu erbjuds. Ni skulle båda dra olycka över er.”
“Just därför hade vi tänkt vänta tills detta hedersuppdrag var avklarat”, svarade Lauritz.
“Men då kan ni ju återkomma med er fråga om fyra fem år, herr diplomingenjör!” utbrast baronen. Det verkade som om han spelade överraskad.
“Vi ville så gärna förlova oss redan nu”, svarade Lauritz. “Vi inser att det blir svårt att vänta så länge, men vi är båda beredda på den uppoffringen.”
Baronen drack sin konjak långsamt och försiktigt och lade ifrån sig sin cigarr. Lauritz var hänvisad till att sitta och vänta.
“Jag har ett krav”, sade baronen till slut. “Ni måste kunna erbjuda Ingeborg ett anständigt liv. Om ni tar en av de många anställningar i tyskt näringsliv som ni genom mina förbindelser kan få mycket lätt, så uppfyller ni detta mitt minimikrav. Låt era bröder resa till den där glaciären. Stanna kvar i Tyskland, ni talar språket som en av oss, ni är en prydnad för den germanska rasen. I en tid av ett säkerligen dramatiskt tekniskt framåtskridande skulle ni utan tvekan kunna göra er lycka här. Tala med era bröder! De borde förstå ert predikament. Jag är en modern man, tro inget annat. Jag har inga som helst invändningar mot att ni är från det lägre ståndet, tvärtom finner jag det fascinerande att sådan begåvning som er kan dyka upp ur folkdjupet. Det är bara en sak som står över allt annat i den fråga vi nu diskuterar. Min dotters lycka. Där torde vi vara överens. Tala med era bröder. Om två av tre järnvägsbyggare kommer tillbaks är väl det ändå gott nog?”
“Så herr baron svarar alltså inte nej?”
“Nej, det gör jag inte. Men inte heller ja. På skrivbordet i ert rum kommer ni, nu när ni snart drar er tillbaka, finna ett antal erbjudanden om tjänst vid några av Tysklands mest välrenommerade företag. Så, får det lov att vara en konjak till?”
* * *
Tåget sniglade sig upp mot Dresden och Lauritz blev alltmer otålig. Han bedömde att resan skulle ha gått snabbare med häst och vagn. Han skulle gott och väl hinna hem till avskedsmiddagen hos Frau Schultze, så det var inget bekymmer. Men han skulle helst se att samtalet med Oscar och Sverre var avklarat innan man satte sig till bords.
Det hade inte varit lätt att komma fram till ett beslut, eftersom det fanns så många starka skäl som talade emot.
Den gode Hensikt hade lagt ner mycket pengar, han ville helst inte räkna ut hur mycket, på att göra honom och hans bröder till järnvägsbyggare och brokonstruktörer. Och målet för denna satsning var det som så många bergensare eftertraktade mest av allt, bygget av Bergensbanen.
De var moraliskt skyldiga att återgälda. De hade belönats med en furstlig gratifikation för två dagar sedan, man kunde se det som en kompensation för den magra lön som väntade uppe på Hardangervidda. Och de hade tagit emot pengarna, gladeligen till och med. Det minsta man kunde begära av den som smet från plikten vore att han betalade igen de pengarna.
Och det som talade för att han nu skulle välja och vraka bland de många lysande anställningsmöjligheter, varav tre faktiskt i Dresden, som baronen presenterat för honom, var enbart privata och egoistiska skäl.
Han älskade Ingeborg, tvekade aldrig att för sig själv använda det stora ordet, och hans kärlek var besvarad. Deras liv tillsammans och för evigt kunde börja genast.
Skulle Oscar och Sverre över huvud taget kunna förstå hur tungt denna kärlek vägde i hans vågskål? Eller än värre, skulle de ens kunna respektera att han på fullt allvar övervägde att svika sin plikt, och därmed lämna dem båda i sticket, för någonting som de båda antagligen uppfattade som ytterst diffust?
Kärleken hade de aldrig talat om, möjligen skämtat om, eller ironiserat över i samband med något bordellbesök vid festligare tillfällen. Hur skulle han inför Oscar och Sverre alls kunna göra troligt att hans kärlek till Ingeborg var så stark att den upphävde allt annat i livet, heder och plikt framför allt?
Möjligen skulle diskussionen sluta med att han mer eller mindre på sina bara knän bad dem förlåta honom sveket när de själva gav sig upp på vidderna och han i stället kastade sig rakt in i sin privata lycka i ett land som, jämfört med Hardangervidda, flödade av mjölk och honung.
Det gick inte att handla så mot deras vilja. Det var vad han til syvende og sidst kommit fram till. Han skulle be dem om lov, be att två bröder täckte upp för den tredje.
Det var i viss mening som att singla slant, eftersom han inte hade den bittersta aning om vad de skulle säga. De hade ju inga egna erfarenheter av stor kärlek.
Äntligen framme på Hauptbahnhof hastade han sig fram genom trängseln, kanske disträ, kanske mindre uppmärksam än vanligt, eftersom han tyckte sig skymta Oscar på plattform ett där tågen mot Berlin avgick.
Han promenerade hela vägen hem till König Johannsstrasse, som om allting behövde tänkas igenom ytterligare ett varv. Det verkade möjligen som en överloppsgärning, men man kunde inte vara nog genomtänkt när det gällde avgörande samtal. Som det visat sig när han fick tunghäfta och luft i huvudet hemma hos baronen.
Klockan var halv fem på eftermiddagen när han steg in genom grindarna vid den stora villa som han och bröderna haft som hem de senaste fem åren. De disponerade en av de fristående vita flyglarna helt för egen del. Sovrum, kök och matsal på nedervåningen, en jättelik ateljé på övervåningen där de hade sina ritbord och en modelljärnväg som på tjugofem kvadratmeters yta tog sig fram genom ett fjällandskap i papier maché. Allt det konstnärliga, det vita snöklädda fjället i mitten av modellen, de små stationshusen och fläckarna av naturtrogen granskog, hade naturligtvis varit Sverres ansvar. Oscar och Lauritz hade varit mer intresserade av att bygga lok och järnvägsvagnar.
När han steg in genom porten på nedervåningen kände han omedelbart att någonting var fel, fast omöjligt att säga vad. Kanske att det låg en slips på golvet i tamburen, kanske att huset var helt tyst, ingen grammofon från Sverres rum, över huvud taget inte ett ljud. Alla dörrar var stängda.
När han knackade på och öppnade dörren till Oscars rum blev han alldeles kall av den syn som mötte honom. Rummet var tömt och det såg ut som om det skett i brådska. Garderobsdörrarna stod öppna, kläderna var utrivna på golvet, resväskorna borta.
Var det kanske ändå Oscar han sett slinka undan i mängden på Hauptbahnhof?
Fylld av onda föraningar rusade han bort mot Sverres rum. Där var ordningen förstås oklanderlig, men resväskorna borta. I garderoberna hängde rader av kvarlämnade kläder som kanske inte var à la mode, gubevars. Men en stor del av kläderna var borta. Grammofonen stod kvar. Toalettartiklarna var försvunna från badrummet.
De hade båda packat och rest sin väg, åtminstone Oscar dessutom i all hast. Det var ett mysterium.
De måste väl ha lämnat ett brev efter sig. Eller var det bara ett smaklöst skämt?
Han skyndade in på sitt eget rum, men där låg inget brev, sprang vidare ut i köket, inte där heller. Skulle han gå över till Frau Schultze och fråga, de måste ju ha sagt farväl till henne om de rest i förväg, dessutom hälsat någonting till honom.
De kunde ha ställt ett brev på hans ritbord uppe i ateljén, det var egentligen den mest logiska platsen, det var där de brukade lämna meddelanden till varandra.
Han sprang uppför trappan med tre steg i taget. På hans ritbord, fastklämda under den långa vinkellinjalen fanns två vita kuvert. Nästan skräckslagen gick han fram och upptäckte att det ena tvivelsutan var skrivet av Sverre, den sirliga eleganta handstilen lämnade inga tvivel om den saken. Inte den kantiga och lite plottriga stilen på det andra kuvertet heller, det var Oscar. Båda bröderna hade skrivit samma adressering: Till min käre bror Lauritz.
Han lossade de två breven från linjalen och gick bort med dem till fåtöljgruppen vid de stora fönstren där de suttit så många kvällar efter arbetet vid ritborden. Han vägde breven i handen, de var båda lätta, innehöll knappast mer än ett ark papper.
Någon sorts bävan fick honom att tveka att öppna breven. Varför hade de till en början skrivit två brev? Hade de varsin förklaring till sitt försvinnande?
Han ville egentligen inte veta, inte läsa breven. Det kunde bara vara onda nyheter, vad det än var frågan om. Men självklart kunde han inte smita från sitt ansvar, han måste läsa breven, ju förr dess bättre. Vem först, Oscar eller Sverre?
Han singlade slant för att tvinga fram ett beslut som han ändå inte ville ta och slet därefter upp Oscars brev. Det var kort och melodramatiskt:
Käre Lauritz, min högt älskade bror och kamrat!
Jag har denna dag inte bara lämnat Dresden för alltid. Min förtvivlan och min vanära är så stor att jag knappt förmår säga mycket om den. Och igår stod jag länge i den kalla kvällen på Augustusbrücke och övervägde allvarligt att definitivt lämna denna världen. Jag har varit så förälskad att ni bröder aldrig skulle kunna göra er en föreställning om det, ingenjörer som ni är. Jag har blivit grymt sviken och bedragen, jag har blivit avlurad mina tusen mark å det skändligaste. Jag kommer aldrig att kunna se någon av er i ögonen mer. Jag flyr mycket långt bort.
Adjö
Oscar, er förtvivlade bror
Lauritz satt och vägde brevet i handen och försökte förstå vad där faktiskt stod. Oscar hade utsatts för någon form av bedrägeri. Tydligen av någon som han var bedårad av, i ordets bokstavliga mening. För detta skämdes han, vilket var begripligt.
Om nu detta var allt, så var det både sorgligt och förargligt men knappast världens undergång. Oscar hade ibland haft en tendens att spela den unge lidande Werther, men det hade Lauritz aldrig tagit riktigt på allvar.
Det hela var en impulshandling i förtvivlan, i sinom tid skulle Oscar komma tillbaks med svansen mellan benen och såren halvläkta och sedan skulle de läka helt. Herregud han var ju inte mer än tjugofem år gammal.
Lauritz blev generad över sin självpåtagna farbroderlighet. Själv var han tjugosex år. Nå, om nu Ingeborg kommit och sagt att allt bara hade varit en lek, att det dessutom varit praktiskt att ha en utländsk älskare så att inga rykten skulle bli kvar i staden när han tvingats ge sig av till det fjärran Norden, och att han vore en ytterst inbilsk person om han trodde att en som hon någonsin kunde “älska” en sån som han.
Ja, då hade nog också han stått på någon av broarna över Elbe och stirrat ner i den svarta strömmen. Så vem var han att döma Oscar?
Dessutom var det frågan om färska, visserligen stora, sår som borde kunna läka. En dag i framtiden skulle Oscar ha fru och barn i Bergen och det som nu var katastrof och största förtvivlan skulle på sin höjd bli en cyniskt rolig historia om ungdomens dårskap.
Men det kunde han lika gärna säga om sig själv, efter jämförelsen med den mardröm han tecknat om sig själv och Ingeborg.
Och vilken olycklig kärlekshistoria skulle han nu få höra av Sverre – märkligt att de alltid undvikit ämnet i sina annars så förtroliga samtal bröder emellan – hade Sverre också drabbats av Den Stora Olyckliga Kärleken?
Det hade han inte alls. Problemet var snarare det omvända, att hans stora kärlek var besvarad och att han nu låtit sig enleveras. Av en man. En viss Lord S.
Homosexualitet var inte bara naturvidrigt, det var dessutom obegripligt. Lauritz hade förstås hört skabrösa historier om vad som försiggick vid den engelska klubben eller i teatersällskapet eller operasällskapet i Dresden. Men sådant sladder hade han aldrig trott på, just därför att han inte trodde att det ens vore fysiskt möjligt att… nej, han ville inte tänka den tanken till slut.
Men nu hade han någon form av svart på vitt, han kunde inte gärna ifrågasätta sin egen brors bekännelse. Det var också något som Sverre betonade särskilt:
Det är två saker, min käre Lauritz, som jag tror Du inte kan förstå enbart med din intelligens. Det ena är kärleken, som poeter har försökt skildra i mer än tvåtusen år. Vi är alla indränkta i denna kärlekens eviga höga visa. Ändå, när den en dag drabbar oss, om den nu gör det, därom vittnar alla som välsignats, så blir upplevelsen så oändligt mycket större än vad vi föreställt oss. Trots att man kunde tro att vi vore synnerligen väl förberedda genom alla dessa texter. Men så är det, kan jag försäkra. Jag hoppas innerligt att du en gång får uppleva detta.
Det andra som du inte kan förstå i din ingenjörssjäl, något jag absolut inte menar nedsättande, vi är alla ingenjörer, är att denna stora känsla kan omfatta en man. Jag kan bara försäkra Dig att så är det.
Lauritz läste passagen för andra gången och måste på nytt lägga ifrån sig brevet. Det hans yngste bror beskrev var inte bara en skändlighet, utan med rätta brottsligt. Det var dessutom en förbrytelse mot Gud.
Det var inte lätt att försöka hålla huvudet kallt i denna svåra stund. Något försvar eller ursäkt för en sådan… böjelse fanns inte.
Det gjorde på sätt och vis Sverres förklaring till själva flykten lättare att acceptera:
Du måste också förstå, min käre bror, att en man med min särskilda läggning skulle få det svårt på Hardangervidda och omöjligt i Bergen. Vår Mors hjärta skulle brista om hon fick veta. Med min Lord S kan jag leva ett liv som alla andra, inte bara för att vi pederaster lätt accepteras i den engelska kulturen, utan också för att vi kan bo avskilda på hans egendom. Där kan vi utveckla våra planer för ett effektivare järnvägsnät i England, bland mycket annat. På Hardangervidda passar jag illa, i Bergen ännu sämre och hos Mor vore det katastrof.
Jag utgår från att i framtiden, det här tror du inte på Lauritz men jag skriver det ändå, kommer sådana som jag att vara inte bara avkriminaliserade utan också jämbördiga medborgare. Vi befinner ju oss, som Rektor så elokvent underströk, i mänsklighetens största århundrade.
Din mycket käre och beundrande bror
Sverre
Lauritz grät, det man annars aldrig gjorde i familjen. Så det var nog första gången, men grät gjorde han.
I förrgår hade de kanske varit världens tre lyckligaste bröder, det var åtminstone den känsla han mindes. Men det var något som inte stämde.
Han tog fram de två breven och kontrollerade dateringen. Sverres brev var från i förrgår. Så fort Lauritz tagit tåget ner mot Freital hade han lugnt och ordnat, förberedd sedan länge, organiserat sin flykt med den engelske homofilen.
Oscars brev var daterat i går. När han smugit upp för att sticka in sitt brev under linjalen på ritbordet hade han alltså till sin förvåning funnit ännu ett brev från Sverre, som han självklart inte öppnat. Ingen av dem visste att den andre skulle rymma.
Och här satt han ensam kvar med hela katastrofen i knät. En konsekvens, insåg han nu, var självklar. Han hade just dömts till Hardangervidda på fem år medan homofilerna förlustade sig i London med onämnbara ting och Oscar, med handen för pannan, flydde lidande ut i världen!
Det var inte rättvist. Förutom att det var en katastrof.
Ingen katastrof är rättvis, insåg han när han lugnat ner sig lite och torkat tårarna, han var tacksam för att ingen sett honom gråta.
Det var också så det hade börjat, med en katastrof. I en vinterstorm hade de blivit faderlösa. Genom ett gudomligt ingripande hade de räddats från evig fattigdom och slaveriarbete för några kronor om dagen.
De nådde ända fram till sina diplomingenjörsexamina och världen låg för deras fötter. Och så drabbades de ånyo av katastrof. Det var sannerligen inte lätt att förstå den gudomliga planen bakom detta.
Han lät blicken glida genom ateljén. Så hårt de hade arbetat, och vilka underbara kvällar hade de inte haft tillsammans! Till skillnad från andra studenter hade de förmånen av att arbeta tillsammans, alltid kunna fråga varandra till råds, alltid diskutera alternativa lösningar, alltid låta Sverre till sist rita upp förslaget.
Hans drakslingor fanns numera inkarvade i fönsterbågarna, Frau Schultze hade blivit överförtjust, hon var ju Norgeentusiast. Hon hade rentav bett honom göra fler sådana dekorationer åt bekanta, givetvis mot överdådig betalning.
I fem års tid hade de alltid ätit söndagsmiddagarna hos henne i stora huset. När de kom som gymnasister från Kristiania hade de inte bara talat bruten tyska, de hade varit sociala grobianer.
Hon började med bordsskicket och liknande enkla ting innan hon övergick till klädsel och konversation. När de samtalade med henne under söndagsmiddagarna var det inte bara samtal utan också konversation. Först hade hon valt ämnen som inte skulle göra dem osäkra, det vill säga sådant som hade med Norge att göra.
Hon och hennes salig man hade tillhört de tidiga turisterna, de som reste till fjordarna redan på 1880-talet. Där hade man börjat samtalen. Och samtidigt fått lära sig att servetten ligger till höger och brödet till vänster. Och hon hade hela tiden rättat deras tyska. Tills det inte längre behövdes. Hon hade gjort dem till unga världsmän på fem år, vilket hon själv framhöll med stolthet som ett socialt experiment som fick hennes nära vänner att häpna. Det fanns någon pjäs på det temat, men då var det en enkel kvinna, inte tre fiskarpojkar från Osterøya, som blev omgjord.
Och nu var allt detta slut. Där stod ritborden på rad. Där borta sov modelljärnvägen bland naturtrogna fjäll och skogar.
Och nu var det slut. Allt var slut.
Två saker måste ovillkorligen genomföras. Han måste äta avskedsmiddagen hos Frau Schultze. Och han måste skriva ett antagligen mycket långt brev till sin älskade.