HARDANGERVIDDA
MAJ 1901
HAN FÖRBANNADE SKIDORNA högt och förtvivlat. Han förbannade också sitt övermod när han inhandlat dem. Då, för fyra dagar sedan, befann han sig i Kristiania och väckte viss munterhet i friluftsaffären på Prinsens gate när han ville köpa skidor dagen före självaste Frihetsdagen 17 maj. Det föreföll onekligen något sent på året, för i huvudstaden hade löven spruckit ut, vårblomster prunkade i rabatterna, all snö var borta sen länge och gatorna rensopade från vinterns grus och skräp. Karl Johan, där barnen snart skulle paradera, var pyntad med flaggor hela vägen från Stortinget upp till slottet.
Nu stod han på en öde isvidd med vatten över anklarna. Det översta lagret av isen hade brustit under honom och under några skräckfyllda sekunder trodde han att han var på väg att gå ner sig, trots att man försäkrat honom att det ännu var någon månad kvar innan isarna skulle gå upp här i fjällvärlden.
Då, i affären, hade han betackat sig för alla tips om skidåkning. Åka skidor kunde ju alla norrmän, det var som att cykla, hade han påstått. Hade man en gång lärt sig satt det i för resten av livet.
Nu visste han att det inte var sant och att barndomsminnena bedrog honom. När isen låg vrång längs fjordens stränder och man omöjligt kunde ta sig ut med båt hade han och bröderna fått åka skidor efter mor och far till kyrkan om söndagarna, det måste ha varit tre mil tur och retur. Det mindes han inte som någon särskild ansträngning.
Det var då det. Nu var han halvt utmattad. Det var inget fel på hans fysik, det var bara ett drygt år sedan han blivit Europamästare i bancykling och de längre, mer konditionskrävande sträckorna, hade varit hans starkaste sida. Då, när han stolt vandrade nedför Prinsens gate med skidorna över axeln och mötte alla förvånade blickar, hade han sett fram emot en härlig, stärkande tur över fjället.
Och nu stod han mitt ute på en sjö han aldrig hört talas om, Ustavand, med vatten över fotknölarna och kände iskylan komma krypande uppför vader och smalben. Och än värre, han såg döden närma sig i form av ett våldsamt väderomslag.
När han gett sig av på morgonen från Ustaoset hade det varit strålande sol från en helt molnfri himmel. Men nu reste sig en himmelshög vägg av snöyra framför honom som närmade sig i rasande fart. Solljuset började redan försvinna och inom några minuter skulle han vara helt förblindad. Hjälp fanns inte, ingen människa i närheten och heller ingen människoboning. Bara vitt fjällandskap och så denna förbannade is som dolt ett tunt överlager som inte bar honom. Hans fötter höll på att domna av den våta kylan.
Han var uppfostrad på havet och visste ingenting om fjällvärlden. Nu skulle han snart förlora all sikt i piskande snö och den hårda vinden som kom tjutande rätt mot honom, allt högre ju mer den närmade sig. Det ven redan om öronen och hans byxben fladdrade som oskotade segel.
På havet fanns liknande faror, som Far en gång inpräntat i sina tre små söner. Om man till exempel gick in i dimma så gällde det att ta en fast kompasskurs mot något landmärke det sista man gjorde innan sikten försvann, och sedan hålla den kursen tills man fick landkontakt och kunde orientera sig. Det borde vara samma sak nu.
Hans skidspetsar pekade i den riktning han varit på väg, ungefär tolv kilometer bort där Ustavand tog slut och där någon skulle möta honom på stranden. Han rotade fram sin kompass och tog ut riktningen, drog djupt efter andan och började klafsa sig fram i issörjan. Den tunna överisen brast under honom för varje steg, ryggsäcken kändes som lastad med bly, han svettades våldsamt över hela kroppen medan fötterna domnade alltmer av kylan. Det fanns ändå inget annat att göra än att tvinga sig vidare. För varje steg han förde en skida framåt och upp på den tunna skarebelagda överisen hoppades han. Men det brast på nytt när han sköt fram nästa fot. Var tionde meter stannade han, kontrollerade kompassen, vände sig om och försökte se sitt eget spår i snöyran för att förvissa sig om att han höll kursen rak. Han försökte räkna på tiden, som om han varit på havet, men insåg snart att det inte spelade någon roll. Om han plötsligt såg stranden dyka upp några meter framför honom i snöyran så var det ju inte kollisionsfara utan räddningen.
Han övervägde om han skulle lämna den tunga ryggsäcken på isen, men bestämde sig för att det kanske snarare var bättre att bibehålla ansträngningen och den höga temperaturen inombords för att rädda sig från förfrysning, det kändes som om överskottsvärmen också spred sig ner till fötterna. Dessutom ville han inte komma fram som en skeppsbruten, eller ännu värre en ynkrygg som inte ens kunde hålla rätt på sitt eget bagage.
Plötsligt bar isen under honom och skidorna gled upp på den tunna skaren utan att det brast under honom. Först kände han en oändlig lättnad, det kunde inte vara många kilometer kvar till stranden, och sen bara någon halvmil kvar till Nygaard där han skulle inkvarteras.
Lättnaden blev kortvarig. När de plaskvåta skidorna kom upp på fast snöunderlag bildades snabbt en ismodd under dem på minst en tum. Föret blev ännu tyngre än när han vadat sig fram under den tunna överisen. Han måste stanna, det gick inte att ta sig fram med så mycket klabb under de tunga breda hickoryskidorna.
Ett alternativ var att ta av sig skidorna och gå till fots, det kunde rentav vara bättre för att hålla fötterna igång. Men det skulle gå långsamt med den dubbla bördan och han var redan våldsamt försenad. Och det var snöstorm med noll meters sikt, han kunde inte längre kontrollera sitt spår bakåt.
Gud ville han inte be till. Det var en principsak. Gud skulle inte besväras i onödan med sådant som man kunde klara själv. Lika lite som man kunde be Gud om rikedom kunde man vända sig till Honom i struntsaker. Till Gud skulle han förvisso be denna afton när det här besväret var avklarat, men bönen skulle då som vanligt handla om det han själv inte hade makt att påverka. Om hans och Ingeborgs framtid.
Det kändes som om de våta fötterna skrek av smärta. Det var antagligen bra, bättre i alla fall än om de blivit känslolösa. Nu återstod bara en sak att göra.
Med viss möda krånglade han av sig den trettio kilo tunga ryggsäcken, det var böckerna som stod för övervikten, tog av vantarna och fumlade loss de isiga skidbindningarna. Han fick rota en stund i sin hårdpackade ryggsäck innan han hittade en kniv. Så började han noggrant skrapa skidorna. Det var i alla fall en sak han kom ihåg från barndomen. Att om man hamnade i klabbföre så måste man skrapa skidorna helt rena innan man kunde fortsätta. Lämnade man minsta isfläck kvar så var det runt den som det först byggdes upp en ny kulle och sen en växande utdragen sträng av is och hårdpackad snö, och så var det samma som innan. Det var inte så kallt, kanske bara fyra, fem minusgrader, men vinden förstärkte kyleffekten till mer än det dubbla. Han tvingade sig att hålla ut trots att fingrarna börjat stelna och skrapade båda skidorna helt rena.
När han äntligen kunde ta de första stavtagen framåt hade han ett utmärkt glid, för varje benrörelse for han två meter framåt med betydligt mindre ansträngning än förut. Och när han nu kunde skida på riktigt fick också fötterna så mycket mer rörelse att de vaknade till liv på nytt. Det enda han nu oroade sig för var att det kunde vara öppet vatten eller svag is närmast stranden, så att han skulle gå ner sig just när han var nära räddningen. Eller så kanske isbildningen inte såg ut på en insjö, utan bara vid havet?
Det var ändå bäst att hålla den goda farten så länge det gick och vara noga med kompassen. Sikten var fortfarande praktiskt taget noll och han höll ögonen nästan helt hopknipna. Att de små vassa iskristallerna piskade honom i ansiktet gjorde inte så mycket, det motverkades av den hetta som ansträngningen byggde upp inom honom. Men öppnade han ögonen blev smärtan av den isiga finkorniga snön för stor.
Var detta vansinne eller rentav en vansinnig dröm? Han var ensam i ett snöhelvete men de skulle ha varit tre bröder på den här skidturen. Oscar hade deserterat, Gud vet vart men i värsta fall långt bort i världen. Att Oscar blivit bedragen, skändligen bedragen, var illa. Mer än så, det var… han letade efter det norska ordet för hjärtekrossande, fann det inte och insåg att han först helt nyligen börjat övergå till att försöka tänka på norska i stället för tyska. För en vecka sedan hade han varit hemma i Dresden, nu var han oåterkalleligen hemma i Norge.
Hemma i Norge?
Utan att förstå varför brast han plötsligt i skratt, stannade flämtande och lutade sig framåt över sina korsade skidstavar och snyftade mer än skrattade. Han befann sig i en rasande snöstorm uppe på Hardangervidda där han knappt kunde se kompassnålen framför sig och började till och med få svårigheter att hålla sig upprätt. Och detta var ändå på våren, en mild årstid jämfört med vad som väntade om bara några månader, efter den korta sommaren. Och bara Gud visste hur lång tid han skulle tvingas kvar i detta vita helvete och dessutom arbeta för en struntlön.
Men han var här och ingenting kunde ändra på det. Snöstormen skulle inte hindra honom, inte heller de värre vinterstormar som väntade. Det var en fråga om heder. Det välvilliga borgerskapet i Bergen hade skänkt honom och bröderna den förnämsta ingenjörsutbildning som fanns att få i världen. Och priset att betala tillbaks var så sett inte för högt. Bygga broar, bygga tunnlar, bygga Bergensbanen.
Men Oscar hade deserterat som ett våp, med handen för pannan bullrande av olycklig kärlek och sårad stolthet, förmodligen klädd i blå kavaj och gula byxor som Goethes än större fåne.
Sverre hade också deserterat men det var lika så gott. Sverre ville han inte längre betrakta som sin bror, Sverre fanns ej mer.
Han hade god fart på skidorna nu, borde kanske ta det mer långsamt och försöka kontrollera kompassen oftare.
Själv skulle han i alla fall betala tillbaks, han skulle bygga broar för tre. Sant var visserligen att han hade fantiserat om att desertera han också, men det var när han inte hade en ringaste föreställning om de andras planer. Som det nu blev hade han i alla fall inget val. Brödernas flykt hade lika mycket som baronens hårda villkor tvingat honom och Ingeborg att leva åtskilda i flera år.
Baronen var lättare att förstå. Rentav lättare att ursäkta.
Klabbföret hade på nytt gjort skidorna tröga, det verkade som om det fanns regndroppar i snön som piskade honom i ansiktet. Det förklarade saken, men snöstormen visade inga tecken på att bedarra. Han stannade och försökte slå skidorna fram och åter i spåret, men isen eller isfläckarna där under satt för hårt. Bara en sak att göra. Av med skidorna och fram med kniven.
När han började skrapa av isfläckarna och den hårdpackade snön från skidorna slog det honom att han inte längre frös om fötterna. Den snabbare skidåkningen med ständiga upp- och nedåtböj hade värmt också fötterna. Men han var våt av svett under kläderna och visste väl med sig att han inte längre kunde stanna för att vila, då skulle svetten snart bilda en isskorpa runt hela kroppen. Det måste gå fort att få skidorna isfria. Ändå inte för fort, så att han måste stanna på nytt.
Han hade förstås kunnat bli rik, kanske inte rik i baronens ögon men tillräckligt för att kunna erbjuda Ingeborg ett “anständigt liv”, som baronen uttryckte saken. Han hade kunnat välja och vraka bland det ena anbudet mer lukrativt än det andra. Hur enkelt hade det inte varit att falla för den frestelsen? Och därmed få Ingeborg att älska tills döden skiljde dem åt.
Det hade varit förfärligt med tre deserterande bröder, tre svikare. En skam, en omöjlig tanke.
En man står vid sitt ord, lika mycket ett underförstått ord till järnvägsentusiasterna bland Bergens borgerskap som ett uttalat löfte, som till Ingeborg. Han hade svurit att aldrig älska någon annan, aldrig gifta sig med någon annan. Också det ordet skulle han hålla.
Ingeborg mot hedern, det var ett olösligt dilemma. Och det var bara i sådana svårigheter man kunde vända sig till Gud.
Med stelnande fingrar tvingade han sig att skrapa bort även de minsta små iskristaller han kunde ana i snögloppet, beklagade sig muttrande över att han inte hade tunnare handskar, de tjocka sälskinnsvantarna han köpt på Prinsens gate var för otympliga. Just när han var färdig dog vinden plötsligt ut och solen trängde igenom i snötöcknet, först bara som en överrumplande ljusning, sen ett vitt skimrande klot bakom sönderrivna molnskyar på låg höjd, sen plötsligt bara enstaka moln, de första glimtarna av blå himmel och så samma strålande sol som när han startat på morgonen. Den magiska förvandlingen var över på några minuter.
Han såg ut mot sitt eget skidspår genom det tunna snötäcket på isen. Det löpte något ringlande, ömsom lite åt vänster, ömsom åt höger och tillbaks. Han antog att det var när han stannat där ute och kontrollerat kompassen som han måste ha korrigerat kursen utan att märka det själv. Mycket intressant.
Stormen virvlade bort över isen på Ustavand, för varje sekund allt längre bort och det som nyss varit dån och vindtjut hade nu ersatts av total tystnad.
När han vände sig om åt andra hållet upptäckte han att han befann sig mindre än tio meter från stranden. Han såg också en man som stod hundra meter bort och tycktes syssla med att demontera ett vindskydd. Det måste vara ingenjörskollegan som kommit för att möta honom. Han tog på sig skidorna och gled med långa kraftfulla stavtag kollegan till mötes.
“Hej, du är lite ny på skidorna ser jag”, hälsade kollegan förargligt nog. “Daniel Ellefsen, assistentingenjör”, fortsatte han, tog av sig den bredbrättade hatten och sträckte fram näven.
“Lauritz Lauritzen, ingenjör”, svarade Lauritz avvaktande. I hans anställningspapper stod ingenting om att han var något annat. Så tog han den framsträckta handen.
De mönstrade varandra. Det första Lauritz lade märke till var att den andre var långhårig som en kvinna och brun som en neger, hans ansiktshud påminde om läder.
“Vi säger du till varandra här uppe”, meddelade den andre.
“Inte mig emot”, svarade Lauritz.
Där tog konversationen slut. Daniel Ellefsen packade ihop sitt vindskydd och spände på sig skidorna och började utan vidare staka iväg samma väg han kommit i sitt delvis översnöade spår. Lauritz följde efter i spåret så gott han förmådde. Det tog dem tjugo minuters hårt arbete, åtminstone för Lauritz, att ta sig upp till Haugastøls blivande stationshus. Grunden var redan lagd, ett drygt dussin arbetare höll på att resa byggnadsställningar för överbyggnaden. Intill låg en barack, det rök hemtrevligt ur en ranglig skorsten i svart plåt.
“Resten av vägen till fots”, sade den andre, spände av sig skidorna och pekade mot en sörjig stig som ledde vidare upp till inkvarteringen vid Nygaard.
“Låt mig ta dina skidor, du har mer än nog att knoga med din mes”, fortsatte han, fick skidorna från Lauritz och kastade utan vidare upp dem på axeln intill sina egna och började gå på den steniga och slaskiga stigen.
Lauritz skulle gärna ha gått upp jämsides för att samtala, han hade tusen frågor. Men den andre gick på för hårt, han orkade knappt hänga med bakefter. Inget blev sagt på den timme det tog dem att ta sig upp till gården.
Lauritz förstod inte hur han skulle tolka tystnaden, om den uttryckte något obestämt misstroende mot honom själv som nykomling, möjligen också som överordnad trots att han var några år yngre. Eller om det var en fåordighet som helt enkelt kom sig av miljön, att den övermäktiga naturen förminskade människor. Han flåsade snart rätt ljudligt, vilket den andre inte tycktes märka, eller kanske struntade i, och han hade på nytt börjat svettas. Det var visserligen bra, eftersom han var våt runt hela kroppen och det hade känts kallt under skidturen upp till Haugastøl.
Nygaard var en liten samling låga hus, med ett undantag. En timmerstuga i två våningar var påfallande mycket större. Det var dit de var på väg.
“Stugan kallas Ingenjörshuset”, förklarade den andre när de stampat av sig snön om fötterna och stigit in. “Du kan hälsa på kockan Estrid, hon serverar oss kvällsvard klockan sju. Själv är jag försenad, fick vänta längre än jag trodde nere vid Ustavand, måste se till ett bygge. Något du vill fråga om?”
“Ja”, sade Lauritz. “Hur är det med postgången härifrån?”
“Så här års två gånger i veckan, brevbäraren kommer på skidor från Haugastøl. Han går mellan Geilo och Finse.”
“När kommer han nästa gång?” frågade Lauritz.
“I morgon vid pass tvåtiden. Det beror på vädret, men han måste ta sig upp till Finse före mörkret. Väntar du redan post?”
“Nej, men jag vill skriva. Och så en fråga till. Var ska jag bo här i huset?”
Den andre såg plötsligt överraskande generad ut.
“Förlåt”, sade han. “Här uppe tror man att allting är självklart, det är en ovana du också kommer att lägga dig till med. Men i alla fall. Du och jag bor i de två rummen på nedre botten, med salen och den stora spisen mellan oss. Det är för värmens skull, man måste turas om att gå upp och elda hela vintern. På övervåningen har vi kontor. Vi ses framåt aftonen.”
Så vände kollegan utan vidare på klacken och försvann.
Lauritz tog itu med det “självklara” och kunde till en början konstatera att ett av de två sovrummen på nedre botten var tomt och det andra inte. Han släpade in ryggsäcken och såg sig omkring i vad som skulle bli hans hem på obestämd tid, åtminstone något år. Rummet var tre gånger fyra meter. Grov stockpanel, breda golvplankor, alla springor isolerade med mossa. Ett fönster, ett bord, en stol, ett rangligt klädskåp och en bred säng i allmogestil, lite för kort. Rummet doftade av timmer och tjära.
Han ryste till av köld och erinrade sig att han var våt på hela kroppen. Fötterna hade kallnat på nytt. Med ett ryck slängde han upp ryggsäcken på den breda sängen och började rota fram kläder, men ångrade sig och gick i stället ut i förstugan och in i köket. Där satt kockan Estrid intill en värmande järnspis och flög upp som en liten orolig fågel när han steg in. Hon hade skalat potatis.
“Förlåt!” utbrast hon och rodnade, oklart varför, liksom oklart vad han skulle förlåta.
“Goddag Estrid”, hälsade han. “Jag är Lauritz, den nye ingenjören och Estrid får gärna kalla mig vid bara förnamn. Men nu undrar jag om Estrid skulle kunna hjälpa mig med en liten sak?”
Hon nickade men tycktes inte våga svara. Hon var söt, blond nästan som snö och med det långa håret i en enda fläta som hängde en god bit ner på hennes rygg. Hon såg ut att vara mellan arton och tjugo år.
“Jag skulle behöva en balja med varmt vatten”, fortsatte han. “Och så har jag en hoper svettiga kläder som skulle behöva tvättas, fast det är inte så bråttom. Skulle det gå att ordna?”
“Javisst ingenjörn, ska jag bära in vattnet i salen framför spisen?” svarade hon lågt och fort med nedslagen blick.
“Ja, det blir alldeles utmärkt, tack så mycket Estrid”, sade han och gick.
En halvtimme senare när han hunnit sortera sitt bagage och lagt upp skrivdon och böcker och tidskrifter på det rangliga skrivbordet stod han naken framför den kraftfulla öppna spisen i en zinkbalja och försökte bada sig från topp till tå. Han hade börjat med att lägga sig på knä över baljan, gnida in håret med grönsåpa och sedan skölja det. Stående i baljan tog han sedan det hela från ansiktet och vidare nedför kroppen. Satt sedan en stund och lät sig lufttorka på kroppen med fötterna kvar i baljan. Det brann och stack som nålar.
Han klädde sig i rena kläder, vaxade sin mustasch som börjat slokna betänkligt, satte sig vid skrivbordet, slätade ut ett pappersark framför sig och doppade pennan i bläckhornet. Det slog honom omedelbart att han kanske tagit med sig för lite bläck. Kunde man rekvirera mer via brevbäraren?
Vad skulle han nu skriva till henne, bortsett från det rent sakliga? Han hade kommit fram. Resan mellan Dresden och Kristiania tog tre dygn. Resan från Kristiania långt upp i snövidderna tog fyra dygn. Det var alltså en vecka sedan de skiljdes utanför Hauptbahnhof. En mycket vacker byggnad förresten, någon gång i livet ville han bygga något liknande. Fast förstås inte i barockstil utan något nordiskt.
Tillbaks till saken. Han var framme, resan hade gått utan komplikationer, lite snöstorm sista skidturen bara, men den gick fort över. Under resan hade han haft mycket tid för sig själv, mycket tid att tänka. Utan tvekan skulle hans fångenskap uppe i glaciärvärlden vara flera år. Men ingenting, inte ens den mest bitterljuva längtan, varade för evigt. Om man tänkte efter var han själv bara tjugosex år gammal och hon tre år yngre. Om de höll sin pakt skulle de vinna till slut. Landskapet omkring honom var ödsligt men vidunderligt vackert.
Han såg hennes ansikte framför sig i snöstormen, liksom mot de resliga snöklädda fjälltopparna och de isbelagda sjöarna, han tänkte alltid på henne, längtade alltid, sände henne tusen förbjudna kyssar. Ungefär så.
Han skrev sitt brev prudentligt noga, säker på att använda konjunktiven rätt för att understryka en viss elegans trots den mycket rustika – det var det ord han använt – miljö han från och med nu befann sig i.
På kuvertet skrev han namn och adress till hennes närmaste väninna Christa med det hemliga tecknet som avslöjade den verkliga adressaten, förslöt kuvertet och torkade av bläckpennan.
Sedan lade han sig på sängen och först nu, när han klarat av allt han måste denna första dag i straffkolonin, upptäckte han hur det värkte i kroppen. Han hade fått skoskav, stora blåsor, på båda hälarna. Träningsvärken på framsidan av låren och i höfterna var den värsta han kunde erinra sig. Kanske för tre år sen när han börjat hårdträna på allvar i velodromen i Dresden. Då, möjligen då, men säkert vid inget annat tillfälle i livet hade hans kropp upplevt sådana smärtor efter vanligt hårt arbete.
Han drog ett par fårskinnsfällar över sig och somnade utan att ens märka det, utan att ens fatta att han sovit när han vaknade av att han hörde klirr av porslin ute i salen. Det var sent eftermiddagsljus som strilade in genom det lilla fönstret med handblåsta skrovliga glas. Nej, rättade han sig, här hemma i Norden var kvällarna mycket längre så här års, klockan närmade sig säkert sju och kvällsvard.
När han steg ut från sitt sovrum satt kollegan Daniel redan vid bordet där Estrid ställt fram en stor ångande gryta mellan de två matplatserna, det doftade starkt av fårkött i hela rummet.
“Kom och ta för dig, Lauritz”, grymtade Daniel med mat i munnen. “Konservtiden är äntligen slut så du valde på så vis rätt årstid att komma upp.”
“Konservtiden?” undrade Lauritz.
“Ja, konservtiden. Och så klippfisk förstås. Mellan november och mars går inga transporter hit upp, bara brevbäraren. Då blir det konserver och torkad fisk. Vill du ha vin, eftersom det är första kvällen?”
“Finns det?” undrade Lauritz förvånad.
Snart hade Estrid ställt fram en flaska på bordet med den kortfattade innehållsförteckningen Rødvin. De skålade under tystnad. Åt sen en stund, också under tystnad.
“Du är inte särskilt pratsam av dig, Daniel, det kan man inte beskylla dig för”, sade Lauritz till slut. Något måste han säga för att bryta tystnaden som började gå honom alltmer på nerverna.
“Neej”, svarade den andre dröjande, lade ner sina bestick och såg ut att tänka efter. “Det blir lätt så här uppe”, fortsatte han. “Man delar rum så länge så till slut har man hört alla den andres historier. Arbetet är också rätt enahanda, vi gör i stort sett samma saker hela tiden, så det är heller inte så mycket att prata om. Och efterhand tystnar man. Man märker det inte själv, man liksom bara glider in i tystnaden.”
“Men jag kom ju just, mina eventuella historier kan inte ha tröttat ut dig!” invände Lauritz.
“Det är sant.”
“Och jag behöver din hjälp med både det ena och det andra.”
“Också sant.”
“Och jag har många frågor.”
“Det vet jag, det hade jag också när jag var ny. Så vi får väl börja där. Vad vill du veta?”
Lauritz åt en stund av fårgrytan medan han tänkte efter. Maten smakade som i hans barndom, minnesbilder av Mor och söndagsmat i salen flimrade förbi.
“Först om min personliga utrustning”, började han beslutsamt. “Vad saknar jag som jag borde ha haft med mig?”
Den andre log lite snett och skakade på huvudet. Sen drog han efter andan och kom med en liten föreläsning som i ord räknat förmodligen var mer än han sagt under den senaste månaden, att döma av hans beskrivning av den stora fjälltystnaden.
Pälsmössa med öronlappar var bra under vintertid när nordvästan ven om öronen. Den Lauritz haft på sig när han kom skulle passa utmärkt då. Men nu kunde han lägga den åt sidan, nu borde han ha en hatt med breda brätten, för att skydda ögonen. Och solglasögon, självklart. Snöblindheten var inte att leka med. En del arbetare som kom upp på våren, särskilt den period man kallade den vita våren, från mars till slutet av maj, saknade ofta solglasögon. De kunde bli liggande i veckor med bandage runt ögonen och svåra smärtor.
Det var till en början det viktigaste, och det enklaste, att åtgärda. I Järnvägsbolagets bodar kunde man köpa allt sådant, den närmsta låg nere i Haugastøl.
Skidorna var en mer komplicerad sak. Snön skiftade karaktär hela tiden, från hårt vindpackade drivor till skare som bar på morgnarna men brast framåt eftermiddagarna, till djup nysnö där man kunde sjunka ner till midjan om man hade fel sorts skidor, då skulle förresten de breda hickoryskidorna som Lauritz haft med sig passa utmärkt. Nu var de sämre. Den närmsta tiden borde han ha något smalare skidor, av björk eller ask, med tjära och fett inbrända på undersidan. Renskötarna som kom förbi gården med jämna mellanrum för att sälja kött hade just sådana skidor som de tillverkade själva. Och mer än gärna sålde.
Tjocka kläder hade man inte så stor användning för, ingen gav sig frivilligt ut i snöstorm. Och hamnade man där ändå, vilket man gjorde ibland, så satt man sällan stilla utan gnodde på för glatta livet för att komma hem. Tjocka kläder var i vägen om man skulle ta sig fram fort. Skydd mot vinden var mycket viktigare, han måste alltså ha en anorak. Fanns också att köpa i Järnvägsbolagets bodar.
Fast det kunde ju hända att man fastnade i en snöstorm och måste gräva ner sig i snön. Då kom tjocka kläder till pass, eller ännu hellre en sovsäck i renskinn. Gav man sig ut i osäkert väder måste man för säkerhets skull ha sådana reserver i ryggsäcken. Det var order från överingenjör Skavlan.
Tja, det var väl, såvitt Daniel kunnat se, de viktigaste upplysningarna han kunde ge Lauritz vad utrustningen beträffade. Inköpen var inga problem, alla fick kredit i bodarna.
Lauritz insåg, något generad, att hans noggranna planering för sin packning lämnade en hel del övrigt att önska. Men det skulle åtminstone gå fort och lätt att göra de nödvändiga kompletteringarna.
Efter sin förvånansvärt gladlynta föreläsning skakade Daniel Ellefsen ironiskt på huvudet åt sig själv.
“Så mycket har jag fanimej inte snackat på ett helt år”, sade han.
“Jag gissade ett halvår”, svarade Lauritz torrt. “Och mer prat blir det, hoppas jag. För vad är det viktigaste jag måste veta om arbetet?”
“Du menar inte det rent tekniska, ritningar, konstruktioner, mätningar?”
“Nej, allt sånt kan jag åtminstone föreställa mig, om nu teorin stämmer någorlunda med praktiken. Men jag antar att jag kommer att bli förman för ett antal arbetare och om sådant kan jag ärligt talat ingenting. Och jag vill ju inte skämma ut mig redan från början. Förstår du ungefär vad jag är ute och far efter?”
“Ja, jag tror det. Men jag har varit här i tre år och åren här är mycket längre än vanliga år nere i låglandet. Det är som om jag inte längre ser det som är speciellt för oss här uppe, jag måste tänka efter en stund.”
De skålade i sitt vin och avslutade måltiden under förnyad tystnad. Lauritz fick för sig att kollegan glömt bort frågeställningen. Först när Estrid blygt och tyst dukat ut efter dem, men lämnat vinflaskan och glasen kvar på bordet, såg det ut som om Daniel Ellefsen gjorde sig beredd på en ny verbal kraftansträngning. Han började med att slå upp varsitt nytt glas vin åt dem. Sedan lutade han sig lätt tillbaka, betraktade de grova bjälkarna i taket och såg ut som om han tog andligen sats.
Det speciella, började han, var förhållandet mellan ingenjören och basen för arbetslaget. Ett arbetslag bestod i regel av mellan tolv och sexton man och de valde själva vem de ville ha till bas, både för arbetet och inne i baracken. Basen bestämde allt inom laget, från sådana saker som vems tur det var att ligga inne hos kockan till hur alla arbetsmoment skulle läggas upp. Det var han som förhandlade om ackordet, allt arbete här uppe skedde på ackord.
Basen var den egentlige chefen för arbetet. Formellt var han förstås underställd ingenjören, men i praktiken var det han som ledde hela arbetet. Det var bara att acceptera. De män som valdes som basar hade många års erfarenhet, de kunde se på en skäring hur lång tid den skulle ta, de kände alla variationerna i bergets granit, i regel var det granit man arbetade med, de kunde se om man var nära ett ras inne i en tunnel, de var kort sagt oumbärliga.
Ingenjörens ansvar var allt det matematiska, att mäta höjd, bredd och riktning för en tunnel, att bestämma vilken typ av brokonstruktion man skulle använda sig av, allt sådant. Om basarna ville fråga om något så gjorde de det. Men det tjänade ingenting till att försöka hänga över axeln på dem med instruktioner under själva arbetets gång. Särskilt inte om man var ung och ny.
Det var väl det hela. Åtminstone om man skulle försöka beskriva vad som skiljde arbetet på Bergensbanen från andra arbetsplatser i landet. Daniel Ellefsen tystnade som om allting därmed var sagt. Lauritz satt med rynkad panna och grubblade över vad han skulle fråga först.
“Vad är en skäring?” började han och kände sig genast dum för att han börjat i en detalj.
Daniel Ellefsen svarade inte först utan doppade bara sitt pekfinger i vinglaset och ritade upp en mjuk båge på bordet.
“Fjällsida”, sade han och doppade på nytt fingret i vinet och ritade in ett stor L i fjällsidan.
“Skäring, tåget måste runda fjällsidan på jämn mark.”
“Ja, förstås”, sade Lauritz generat. “Jag var bara inte bekant med ordet. Men för att ta något svårare. Hur i Herrans namn ska jag kunna förhandla om ackord?”
“Svårt i början”, medgav kollegan. “Du får ett förslag från basen som ligger nära det rätta priset på arbetet. Och så prutar du lite och så tar han i hand och saken är klar. Eller du säger att du måste fundera lite och frågar mig. Sen lär du dig, så märkvärdigt är det inte. Den bas du kommer att träffa i morgon är Johan Svenske, en av de bästa. Har varit här sen 1895. Nej, nu är det dags att ta kontoret!”
Han reste sig hastigt upp och pekade att de skulle till övervåningen. Det hade börjat skymma, så de tände en fotogenlampa. Lauritz fick en packe handlingar som låg i en lädermapp med hans namn på.
Det var enkla ritningsförslag på tre broar, det som skulle bli hans första arbetsuppgift. Han kunde inte se något som verkade fel i förslagen, men bestämde sig för att han ändå måste se de tänkta byggnadsplatserna innan han kunde ta ställning. Nu fanns inte mycket att göra. Han ursäktade sig snart och gick ner för att lägga sig. Daniel Ellefsen satt djupt försjunken i sina ritningar och utförde små räknestycken på ett papper vid sidan av. Han tycktes inte märka att Lauritz gick och han besvarade inte godnatthälsningen.
Det var iskallt i hans sovrum men han antog att fårskinnsfällarna skulle hålla honom tillräckligt varm. På nytt påmindes han om all träningsvärk i kroppen och hade svårt att hitta en sovställning som inte smärtade.
Det här var hans bönestund. Men han bad inte till Gud på det vanliga sättet, inte på knä vid sängkanten, inga knäppta händer, inget blundande. Han resonerade med Gud. Tackade för en lycklig framkomst, men brydde sig inte om att tänka på eller resonera om de svårigheter med arbetet som han tyckt sig se i kollega Ellefsens beskrivningar. Det väsentliga nu var prövningen Gud utsatte honom för. Hur länge den skulle vara kunde han inte veta, bara att han måste klara av den. Gud prövade var man. Den som klarade Hans prövning kunde därefter möjligen, men ingalunda säkert, få sin belöning. I Lauritz fall var det nu som alltid, och allt framgent, en fråga om Ingeborg och ingenting annat. För henne skulle han uthärda allt.