TYSKA ÖSTAFRIKA
MAJ 1902
NÄR DE LÅNGA regnen äntligen upphörde kändes det som om han var våt ända in i själen. Den finkorniga jorden, den sorts jord afrikanerna använde för att tillverka soltorkat tegel, hade förvandlat lägret till en sörja av röd välling och solens återkomst fick det till en början att kännas som om man bodde i en ångbastu eller ett turkiskt bad.
Han hade insisterat på att befinna sig på plats när regnen var som häftigast och vattenståndet som högst i Msuriflodens tre armar och strömmarna som stridast. Det var bara frågan om enkelt sunt förnuft. Han måste bygga tre broar inom en sträcka på mindre än två kilometer och ville till varje pris undvika sin företrädares misstag med för låga konstruktioner som slets sönder redan två veckor in på de långa regnen. Det var ett begripligt misstag, men det hade försenat arbetet med två månader eftersom allting måste göras om från början.
Afrikanska floder skiljde sig från floder i den civiliserade världen på så vis att de såg helt ofarliga ut stora delar av året, som strängar av sandöken utan en synlig droppe vatten. Men under regnperioden förvandlades de till rasande vattenmassor som slet sönder allt i sin väg. Det var en mycket intressant lärdom. Det påminde honom om Herr Doktor Fichte, som under sina föreläsningar i mekanik alltid hade framhållit att fantasi och improvisation är den sanne ingenjörens hemliga tillgångar, rentav det som skiljer honom från medelmåttan, alltså detta man lär i praktiken och inte kan inhämta genom enkla bokstudier av de fysiska lagarna.
Nu kunde han alltså inleda arbetet med att gjuta betongfundamenten som skulle bära upp broarna tillräckligt högt över vattnets nyckfulla förstörelsekraft. Det hade varit värt besväret att dag och natt under femtio dygn känna sig mer som en dränkt katt än som tysk diplomingenjör i civilisationens tjänst.
Därmed borde allt ha varit gott och väl. Men det var då som mardrömmen tog sin början.
Först var händelserna mer egendomliga än skrämmande. Under den andra regnfria natten försvann två swahiliarbetare från avdelningen för kreosotbehandling av syllar. Det fanns till synes ingen naturlig förklaring. Man hade hört talas om att engelsmännen uppe i norr hade avsevärda problem med deserterande arbetare. Men det var mer begripligt. Engelsmännen var barbarer som använde sig av slavarbetare som de importerade från Indien och andra asiatiska kolonier. Med jämna mellanrum levererades hela båtlaster av dessa magra, sjösjuka och arma satar, han hade själv sett en sådan last när den lossades i Mombasa och det var en högst upprörande syn. Därtill kom att engelsmännen tycktes föreställa sig att kinin mot malaria och smittkoppsvaccinering bara var till för vita, eftersom de ändå hade så riklig tillgång på infödingar. Att somliga herrar arbetare flydde för livet under sådana omständigheter var inte att förvåna sig över.
Men det här järnvägsbygget var tyskt och således civiliserat. Så varför skulle ett tyskt bygge drabbas av deserteringar? Tre nätter i rad försvann arbetare från lägret.
Också infödingarna fann till en början detta oförklarligt, eftersom man befann sig 236 kilometer från Dar es-Salaam och ingen väg fanns att gå tillbaka utom den järnväg som man själva hade byggt. Och bara ett tjugotal kilometer från den plats där man nu befann sig vidtog en stor ökenliknande stäpp utan en droppe vatten. De försvunna männen hade dessutom avstått från innestående lön. Och en 236 kilometer lång promenad på järnvägssyllar under brännande sol, utan vatten och proviant föreföll som ett omöjligt företag.
Föga förvånande kom infödingarna, även de som hade kristnats, snabbt fram till att man hade att göra med illdåd från onda andar.
Oscar måste för sig själv motvilligt medge att detta inslag av vidskepelse bland bemanningen gjorde hans ansvar än större. Han var sannerligen inte missionär, även om han alltid ansett att de gjorde ett storartat arbete för att sprida ljus i mörkret. Men hans uppdrag var att bygga järnväg och broar och öppna landet för handel och kunskapsspridning, inte att predika den rena protestantiska läran, som han för övrigt inte trodde på själv. Men nu kom hans moraliska skyldigheter ändå att tangera teologin, eftersom han måste övertyga de skräckslagna negrerna om att onda andar helt enkelt inte fanns. Först och främst måste han då finna en rationell förklaring till de nattliga försvinnandena.
I en av de snabbt uttorkande flodarmarna som nu förvandlats till en samling grönslemmiga pölar där instängda fiskar desperat krälade om varandra inför de lystet väntande fiskörnarna uppe i bladverket längs stränderna, fann man de första konkreta spåren. En blodig halvt söndersliten röd fez och resterna av en människoarm.
Det gjorde inte saken mycket bättre. Swahilierna började genast tala om kannibaler, vilket som hypotes var lika nedslående för arbetsmoralen som föreställningen om onda andar.
För Oscars vidkommande var kannibaler att föredra framför onda andar. Man hade trängt långt in i Tanganyika och möjligen hade man nått ett område där det fortfarande fanns kannibaler, även om alla i förvaltningen i Dar med snörpta munnar försäkrade honom att detta oskick var utrotat.
Kannibaler var dock verkliga människor, fullt möjliga att bekämpa. I lägret fanns tio välbeväpnade askarisoldater och det betydde avsevärd eldkraft. Kannibaler kunde de uppspåra och oskadliggöra.
Men när han studerade den sönderslitna armen man hittat i den uttorkade flodbädden ansåg han att rena förnuftet måste säga var och en att här var det frågan om något helt annat. Han kallade på sin assistent Hassan Heinrich och bad honom genast hämta jägaren Kadimba. De tre sökte sedan ensamma vidare nedåt flodarmen, men nu bar han själv sin Mauser och Kadimba den Mannlicher som var hans reservgevär. De behövde inte gå långt innan de fann kadavret efter en av de försvunna kreosotarbetarna, nästan allt kött var borta. Kadimba hade inga svårigheter att förklara vad som hänt och hans beskrivning var konsistent och högst trovärdig. Dessutom stöddes hans resonemang av de spår i sanden som han med tillkämpat pedagogiskt tålamod beskrev som spår efter två äldre hanlejon. Kadimba läste spår i naturen med samma självklarhet som om det varit tryckt skrift.
Hans förklaring till det inträffade var saklig och precis. Bwana ingenjör Oscar bör veta, sade han, att när lejon blir gamla så kommer yngre och starkare lejon och driver bort dem från flocken. Det är oundvikligt. Förr eller senare blir den mäktigaste Simba gammal och då händer detta. Här har vi två gamla bröder. De kan inte jaga utan sina kvinnor, som nu tjänar andra herrar. De kan inte springa ikapp zebrorna längre, än mindre antiloperna. Om människor finns i närheten blir vi deras byte, eftersom människor är enkla att döda, särskilt i mörkret. Simba vet att vi inte kan se i mörkret som han. Dessa två gamla bröder har nu fått smak på människokött och de kommer att återvända för att döda ända tills vi dödar dem.
Det var en avgörande kunskap som genast krävde vissa organisatoriska åtgärder. För det första måste man få hela arbetsstyrkan i lägret att förstå den verkliga anledningen till de nattliga försvinnandena, hur obehaglig sanningen än var. Dock sannolikt mindre obehaglig än föreställningarna om kannibaler och onda andar.
För det andra kunde tältlägret kring bygget inte längre organiseras i preussiskt räta rader av numrerade tält. Man måste dra samman tälten i små cirklar och bygga en boma av taggiga buskar runt varje tältgrupp och det arbetet måste påbörjas genast, det måste gå före brobygget till och med.
För det tredje måste man organisera jakten på de två människoätande lejonen. Det senare var tvivelsutan hans uppgift. Som ställföreträdande chefsingenjör med särskilt ansvar för brobyggnationer, som hans arbetsbeskrivning löd, var han också lägrets högst ansvarige för ordning och disciplin. För ordningens upprätthållande hade han hittills skjutit fyra noshörningar, som antingen anfallit lägret och ställt till oreda just som noshörningar brukar, eller också trampat sönder den övervattnade banvallen och orsakat mycket onödigt extraarbete. Han hade gett upp när det gällde de besvärliga girafferna som ständigt rev ner telegrafledningen, de var helt enkelt för många.
På jägaren Kadimbas inrådan hade han då och då dödat en elefant och låtit den ligga kvar på platsen för att få elefanterna att undvika att komma i närheten av järnvägen. Stanken från en ruttnande frände skrämde dem. Enstaka noshörningar uppe på banvallen var illa nog, en elefanthjord var rena katastrofen. Och kontinuerligt hade han och Kadimba jagat hartebeest och impala och andra smärre antiloper för att bidra till lägrets köttförsörjning. Så långt var allt gott och väl. Men någon särdeles skicklig jägare var han inte. Skjuta kunde han visserligen, under studietiden i Dresden hade han tillhört stadens skarpskyttekompani. Men det var en helt annan sak. Och det var inte mycket till tröst att hans Mauser utan tvekan var världens förnämsta gevär, vida överlägsen i anslagskraft om man jämförde med allt vad engelsmännen fick hålla till godo med. För nu handlade det inte om fysikens lagar, utan om Simba. Dessutom i mörkret.
Medan lägret byggdes om efter hans anvisningar, han hade ställt in allt annat arbete under dagen, satt han ensam i sitt tält med vevgrammofonen. Av de få nya musikstycken han fått med sig från sin senaste permission i Dar es-Salaam var Schuberts ofullbordade det han föredrog i melankoliska stunder, eller när han behövde överväga allvarliga problem, som nu.
Vid sidan av Doktor Ernst var han den ende civiliserade mannen i lägret och därtill den som måste fatta beslut i alla frågor som inte rörde medicinska avgöranden eller rena hälsofrågor. Så länge det gällde att mäta brospann eller anvisa de platser där man skulle gjuta broarnas fundament var allt en naturlig ordning. Hans auktoritet var självklar. Ingen neger skulle få anledning att ifrågasätta honom. Nu måste de därtill utgå från att han var den enda räddning som stod mellan dem och en fasansfull död i Simbas käftar.
Han hade själv sett en sådan död när han passerade med en transport upp mot linjens mest framskjutna punkt. Fyra lejon slet en zebra i stycken och den visade fortfarande svaga livstecken när de började äta. De slet upp buken först. Det fanns ingen anledning att förmoda att de skulle behandla mänskliga byten annorlunda.
Frågan var om han var värdig infödingarnas förtroende när det gällde att döda lejon. Mycket gott kunde han föra med sig från den civiliserade världen för att förvandla den mörka kontinenten, han som alla andra vita. Men nu gällde det något av det mest skräckinjagande man kunde tänka sig långt inne i Afrikas mörka hjärta: människoätare.
Det fanns alltså bara ett förnuftigt beslut att fatta och detta alldeles oavsett hur det skulle komma att påverka infödingarnas respekt för honom. Att avstå vore ren dårskap.
Han förbannade sin lättja, att han inte ägnat mer tid med Hassan Heinrich i deras ömsesidiga språkövningar under sena kvällar, där han talade tyska och Hassan Heinrich först upprepade hans ord och sedan svarade på swahili. Han hade nämligen velat tala med Kadimba ensam, så att så få som möjligt i lägret fick nys om att han måste ta råd av en neger. Men nu var detta ogörligt, saken var alldeles för allvarlig för att man skulle kunna tillåta sig ens smärre språkliga missförstånd. Han stängde av sin musik och slog till gonggongen intill tältöppningen. Hassan Heinrich steg omedelbart in.
“Se till att få hit Kadimba så fort som möjligt!” beordrade han. “Och sen vill jag att du sitter med oss under samtalet så att vi båda helt säkert förstår vad den andre säger.”
Kadimba hade aldrig varit inne i hans tält förut och såg märkbart besvärad ut när han steg in efter Hassan Heinrich. De hade visserligen skjutit en hel del tillsammans när de höll efter noshörningar och annan ohyra, eller fyllde på köttförråden, men aldrig umgåtts på det här intima sättet. Också Oscar kände sig till en början något förlägen, men ett plötsligt infall gav honom en naturlig samtalsöppning.
Kadimba hade som de flesta infödingar ute i bushen mer eller mindre groteska tatueringar eller rituella skärsår här och var. Så var det bara, och det var inget att fästa sig vid. Men nu slog det honom att Kadimbas sår på båda kinderna mycket väl kunde ses som symboliska ärr efter klor. Så han frågade först om detta och hans gissning visade sig träffa rätt. Ärren föreställde mycket riktigt revor efter lejonklor.
Kadimba kom från en stam nära det hav som muzungi kallade Victoriasjön och för hans fränder var Simba lika viktig i tankevärlden och i jakten, som fiende och andeväsen med magiska krafter, som för massajerna uppe i norr. För att tas upp i jägarnas och männens gemenskap måste en ung man först döda Simba med spjut och sköld, precis som hos massajerna. Och fick man då inga rivsår så att säga den naturliga vägen så skars de in i ansiktet under invigningsfesten. Det var finare att ha sådana ärr som gjorts av far och farbror under den stora festen, för det visade att man kommit oskadd från mötet med Simba och var en jägare med tur.
Oscar hade ett skämt på läpparna om rätt man på rätt jobb, men han hade lärt sig att sådan vit mans humor skulle gå över huvudet på lägrets kanske just nu viktigaste man.
I stället bad han om en plan för den kommande jakten. Skulle man försöka skjuta lejonen när de kom tillbaks för att fälla nya mänskliga byten, eller skulle man försöka spåra dem och hitta dem i deras daglega? Det borde bli det första avgörandet gissade Oscar, men han försökte se säker ut när han framställde saken.
Av Kadimbas ansiktsuttryck när Hassan Heinrich översatte framgick tydligt att frågan var både väsentlig och svårbesvarad. Kadimba tänkte en stund innan han långsamt började formulera ett svar.
“Simba vet var vi finns men vi vet inte var han är, det är det första att tänka på Bwana Oscar”, började han. “Jag kan spåra de två bröderna åt er och vi har tio askaris i lägret. Det blir tio gevär och så har vi en Mauser och om jag kanske får låna er Mannlicher. Ändå är detta ingen bra idé. Bättre vänta här tills de två bröderna kommer, för de kommer helt säkert.”
“Varför det?” avbröt Oscar häpet innan han ens hört om det fanns en fortsättning på Hassan Heinrichs översättning.
Kadimba förklarade att han kände de här två gamla lejonen, att han måhända hade träffat på dem förut i en annan värld eller annan tid, hursomhelst kände han dem inom sig. Spåren och deras försiktighet och deras hunger efter människa hade sammantaget sagt Kadimba vilka de var och hur de tänkte. De var båda mycket gamla, kanske nio, tio år och helt skalliga, utan man. Precis som äldre män blir – muzungi fortare än svarta män. Kanske skulle de två fortfarande kunna döda mbogo, den gamle ensamme buffeln, men det var inte säkert. Om några år när deras tid hade kommit skulle hyenorna ta dem en och en. Men dessförinnan hade de ett stort förråd av lättjagad människa för att äta sig till förnyad styrka och ett längre liv. De var båda mycket erfarna och listiga och visste att de bara kunde jaga i mörkret och sova väl gömda hela dagarna.
Det betydde att om man spårade dem, vilket inte skulle vara så svårt, särskilt inte nu när marken fortfarande var fuktig efter de långa regnen, två timmar eller tre timmar eller kanske kortare, så skulle snart varje snår man såg framför sig kunna vara deras daglega. Och tio askari med sina läderstövlar, hårda benlindor och slängande gevärskolvar som raspade mot varenda buske skulle berätta för bröderna på ett avstånd som fem långa spjutkast att här kom människorna för att hämnas. Unga och mindre erfarna lejon som också fått smak på människokött skulle kanske stanna kvar för att anfalla om de hörde att vi kom i deras spår. Det skulle kosta dem livet och vi skulle också mista en eller två man. Och då var allt över. Men det går inte med de här två bröderna. När de hör oss komma går de bara undan. Jag spårar dem vidare och de går undan på nytt. De väntar på mörkret. Och vi måste vända hem före mörkret. Om vi visste var de tog daglega, och om det var tillräckligt nära, och om de återvände till samma plats varje dag, så kunde vi omringa dem och sakta krympa cirkeln och till slut skjuta dem båda när de försökte bryta sig ut. Men vi vet inte tillräckligt för att döda dem på så vis. Vi måste börja i en annan ände, att försöka skjuta dem när de kommer in i lägret om natten. Men det dröjer. När Simba kommer i natt blir han förvirrad och misstänksam för att vi har ändrat lägret. Han vet mycket väl vad en boma är, där har han varit förut för att döda boskap. Men vi har eldar här och var och det gör honom än mer försiktig. Han kommer inte i natt, inte heller nästa natt, även om vi säkert kan hitta färska spår i närheten. Men när han blir hungrig kommer han och har redan valt ut den boma han tänker anfalla. Tredje natten från nu bör vi sitta på pass, helst högt upp med överblick, kanske uppe på en av förrådsvagnarna där vårt järnvägsspår slutar.
Det visade sig att Kadimba hade fullkomligt rätt. Först på tredje natten efter nyordningen i lägret, med spridda eldar och taggiga förskansningar runt de numera uppsplittrade grupperna av tält, kom de två lejonen tillbaka.
I början av kvällen kände sig Oscar väl tillfreds uppe på taket till en av de två kvarlämnade förrådsvagnarna. Han satt bekvämt i en fåtölj man burit upp från hans tält med en filt om benen och sin Mauser i knät. Så länge det var skjutljust var han full av tillförsikt. Kadimba hade försäkrat honom att lejon dog lätt om man bara träffade dem någonstans mitt i kroppen, inte ute på kanterna men mitt i kroppen. Bogen, hjärta, lungor skulle förstås döda besten så gott som på platsen. Men inget lejon överlevde heller ett skott längre bak, i buken. Det var en stor träffyta på lejon och Bwana Oscar var en god skytt.
Solnedgångarna hade åter blivit röda glödande skådespel nu när regnperioden var över sen några veckor. Skymningsljuden hade kommit tillbaka ute i skogen, han kände de flesta vid det här laget, även om han inte hade tyska namn på fåglarna, grodorna och det egendomligt ömkligt skriande ljudet som man förargligt nog bara hade ett engelskt namn på, bush baby. Tyska Vetenskapsakademien hade ännu inte lyckats bestämma sig.
Också i den första skymningen, när eldarna fortfarande brann friskt och han ännu kunde höra dämpade samtal från arbetarna som lade sig till ro inne i sina befästa borgar av törnen och ris, kände han välbefinnande. Ännu i maj kunde nätterna bli rätt kyliga, även om det inte bet på en norrman. Detta var intet jämfört med vissa fuktiga råkalla nätter hemma vid fjorden.
Hjemme vid fjorda. Han hade tänkt orden på norska och det slog honom att det var något ytterst ovanligt. Han tänkte alltid på tyska, när han inte rabblade glosor på swahili för att rekapitulera kvällens lektion med Hassan Heinrich.
Han såg fjorden framför sig, varje udde där, varje fjälläng, de vita grannhusen och enstaka segel ute på det mörkblå vattnet, vänner, släktingar eller åtminstone bekanta på väg för att bärga skreien, den lekmogna torsken som gav extra högt pris, eller om de seglade mot Bergen för att sälja en redan svällande fångst.
Han slogs av en överväldigande känsla av overklighet. Där, vid fjorden eller åtminstone inne i Bergen, skulle han egentligen ha befunnit sig just nu. I stället satt han i Afrika, exakt på den punkt där civilisationen slutade, där nästa brobygge skulle uppföras. På andra sidan den sinande floden fanns bara det afrikanska mörkret. Sakta men obetvingligt stretade järnvägen framåt, över milsvida malariaträsk, genom öknar, genom till synes ogenomträngliga busksnår och skogar, men ständigt och envist framåt.
Det var den goda sidan av saken. Hans liv var inte förfelat. Han var en kugge i det gigantiska maskineri som höll på att införliva hela den mörka kontinenten i civilisationen, en historisk uppgift av ofattbara dimensioner.
Den andra sidan av saken var att hans liv, på ett mer personligt plan, helt självklart var förfelat. Dessutom var han en svikare.
Han skulle förvisso ha byggt järnväg, just i denna stund, mellan Kristiania och Bergen, tillsammans med sina bröder. Där saknades sannerligen inte utmaningar, somliga brobyggen på Hardangervidda borde vara minst lika komplicerade som dem han själv arbetade med just nu. Men utmaningarna där uppe, 10 000 kilometer rakt norrut, bestod snarare av snö, is och stark vind än av rasande nyckfulla floder. Eller lejon som åt människor, förmodligen vita människor med samma aptit som svarta.
Lejon. Simba.
Och så var han plötsligt tillbaka i verkligheten som nu blivit kolsvart. Han såg knappt handen framför sig och det hade blivit alldeles tyst, både ute i den omgivande skogen och nere i lägret. Kadimba satt bara tio meter bort i samma position som han själv ovanpå den andra järnvägsvagnen. Men de kunde inte tala med varandra, inte ens viska. Kadimba hade försäkrat att lejon hör människans viskning som om man skrålade för full hals.
Eldarna hade falnat till glöd runt de taggiga buskborgarna där nere. Han hade all förståelse för att ingen hade lust att smyga ut i den svarta natten för att fylla på ny ved. Men det innebar också att han snart skulle vara praktiskt taget blind och helt beroende av sin hörsel. Han hade visserligen inte skjutit så mycket som somliga av de gamla veteranerna från det sista dåraktiga, men dock säkert det sista kriget mellan Tyskland och Frankrike, de som alltid såg så preussiskt stränga ut med vaxade knävelborrar, de som kommenderade Dresdens skarpskyttar. I gengäld var han inte heller döv som de flesta av dem.
Men människans hörsel är intet mot de afrikanska vilddjurens, det hade han redan lärt sig. Och Simbas stora mjuka tassar på den upptrampade och nu något svampiga röda jorden runt lägret borde för hans vidkommande vara fullkomligt ljudlösa.
Han kom att tänka på att han själv och Kadimba bara satt tre meter upp och båda med ryggen ogarderad. Kunde ett lejon ta så höga språng? Antagligen.
Man måste alltså förbättra arrangemanget till nästa natt, spänna linjer av tunna trådar bakom de två järnvägsvagnarna och fästa en del tomma konservburkar här och var som larmanordning. En briljant ingenjörslösning som kom för sent som vanligt, försökte han galghumoristiskt gaska upp sig.
Tystnaden var total. Liksom mörkret, eftersom eftersläntrande moln från regnperioden dolde till och med stjärnhimlen. Månen var dessutom i nedan, man borde ha tänkt på det också.
Rent sakligt sett, om man nu skulle tro Kadimba på hans ord, och han var otvivelaktigt experten på området, inte trots att han var afrikan utan just därför, så var han själv och Kadimba just nu de enda synliga lejonbytena i lägret. De satt som två utplacerade beten, utan taggiga buskar omkring sig, högt upp till allmän beskådan.
Den rent tekniska lösningen vore att sitta omringad av spjut fästa i fyrtiofem graders vinkel. Ett lejon som då tog ett språng med sikte på jägaren skulle spetsa sig själv. Men också det var en senkommen teknisk lösning. Just nu var han lockbete utan skydd. Så förhöll det sig rent faktiskt och det var meningslöst att försöka förneka.
Han måste ha slumrat till efter några timmar där han ömsom grubblat över förbättringar i arrangemanget och ömsom försökt betvinga sin dödsrädsla. Ändå måste han ha slumrat till.
Plötsligt exploderade den bortre delen av lägret i skrik och slammer från kokkärl och annat och något som måste vara vilddjurets vrål, med resonans som från en mycket stor kropp. Snart syntes irrande bloss från facklor, och det upprörda tjattret från infödingarna steg mot den svarta natthimlen. Man kunde uppfatta något som lät som ett skri i dödsångest och därefter mer lättolkat, ett rytande lejon. Och ännu ett.
Först i gryningen kunde man reda ut vad som hade hänt. Båda lejonen hade kommit tillbaka och de hade funnit en smal tunnel eller gång in under en av de taggiga buskförskansningarna. De hade gått in den vägen, hittat ett tält som inte var helt tillslutet, släpat ut en man samma väg de kom och inte ens dödat honom förrän de befann sig på utsidan av boman, det var då man hade hört dödsskriet.
Kadimba var kortfattad men precis när han satt med vid Oscars frukost och förklarade händelseförloppet. Lejonen hade undersökt lägret noga, kanske två nätter, innan de slog till. De hade valt den samling tält som låg längst bort från de två utplacerade skyttarna. Och det var inte tur. Det var list.
Att de så lätt hade kunnat tränga sig igenom de taggiga buskarna berodde på att, just som Kadimba hade vetat från början, båda var helt skalliga. Ett lejon med stor, kraftig man hade inte tagit sig igenom där de här bröderna slank in.
“Bwana Oscar”, suckade han sen mer generad än oroad, “de här lejonen kommer att bli till stort besvär för oss. Och somliga här som inte är jägare som Bwana Oscar och jag själv, kommer snart att börja tro på onda andar igen.”
* * *
Tron på trolldom och onda andar tycktes obetvinglig. Ingenting bet ju på dessa demoner i lejonskepnad och de lät sig aldrig överlistas. Paniken var nära och en kväll gav sig en man vilt skrikande iväg från lägret och in i skogen och han sågs aldrig mera till. Alltså hade han blivit förhäxad av de onda lejonandarna som hämnades därför att man gjort det allt svårare för dem.
Det var den allmänna meningen i lägret och Oscar oroade sig alltmer för vad som skulle hända när nästa transport kom tuffande från Dar med förnödenheter och ny arbetskraft. Förmodligen måste han då beordra sina askaris att vakta järnvägsvagnarna med monterade bajonetter och skjuta skarpt om någon eller några försökte kapa tåget för att fly.
Han och Kadimba hade försökt allt. De hade förstärkt varje boma runt tälten med en kort palissad så att bestarna inte skulle kunna krypa under taggbuskarna. Kadimba och han själv led svårt av sömnbrist efter sitt nattliga vakande som visserligen kändes något tryggare nu när himlen blivit molnfri och månljuset allt starkare. Men ingenting tycktes hjälpa, lejonen fann alltid en ny taktik när de mötte nya hinder.
Och de blev alltmer arroganta. De hade börjat anmäla sin nattliga ankomst med det ljud som folk i Europa kallar för lejonets rytande, ett ljud som hörs på en kilometers avstånd i den afrikanska natten, ett dovt mullrande ljud som får nackhåren att resa sig på var man, svart som vit. Kadimba förklarade att det ljudet är Simbas sätt att tala om att han nu närmar sig sitt eget jaktområde och varnar alla för att inkräkta på hans rätt. De två lejonen hade börjat betrakta järnvägsbygget som deras privata köttfarm där maten alltid stod framdukad. Oscars känsla av vanmakt började närma sig desperation.
Och vad den tilltagande vidskepligheten beträffade, detta som han som företrädare för tysk kultur hade ett särskilt ansvar att bekämpa, så blev det inte bättre efter att de två hade visat sig i fullt dagsljus. Snarare tvärtom.
De anföll arbetarna vid det första brofästet vid pass tvåtiden på eftermiddagen. De kom verkligen som onda andar och blixtsnabbt ut från det färska gräset intill brofundamentet på flodbanken, slet till sig en av arbetarna som gått undan ett stycke för att uträtta sina behov och försvann lika snabbt med sitt byte in i det skymmande gräset. Allt var över på några sekunder.
Men de hade ändå visat sig tillräckligt länge för att alla på platsen skulle få en skrämmande klar bild av hur de såg ut. De var mycket tunga, större än vanliga lejonhannar. Och de var helt flintskalliga, inte en tillstymmelse till man vare sig kring huvud, hals eller bog. Det gav dem ett groteskt utseende, lejon fastän inte lejon.
Oscar hade haft sin Mauser lutad mot en bropelare bara några meter bort men ändå inte haft en chans att skjuta förrän allt var över. Det enda han kunde göra var att ge den självklara ordern att allt gräs från brofästet och minst femtio meter bort måste hackas ner, om så för hand med pangas. Liar hade man dessvärre inte tillgång till.
Nästa dag satt han uppe på brofundamentet, beredd med Mausern i hand och hoppades förgäves. Lejonen upprepade aldrig den överraskande nya taktiken.
I stället tycktes de ha fått en idé av lukten från mänskliga exkrementer. Två sena eftermiddagar i följd fann de nya byten i samma hukande skyddslösa position alldeles i lägrets utkant.
Det var ett beteende som järnvägsbolaget sett mellan fingrarna med, detta att negrerna föredrog att uträtta sina behov ute i naturen. Det hade inte betraktats som något större problem, ett järnvägsbyggarläger var i regel ständigt i rörelse så att när en plats var kontaminerad flyttade man sig automatiskt några kilometer framåt och bort från stanken. Men här vid brobygget hade man nu på grund av alla förseningar blivit kvar en hel månad. Och när insikten spred sig i lägret, att den som gick för långt bort för att skita i högsta grad riskerade livet, så förvandlades den nära omgivningen inom loppet av några dagar till en stinkande kloak.
Det blev droppen för Doktor Ernst, som annars var en timid och tillbakadragen person som mest sysslade med sin malariaforskning. Men han var också som lägerläkare ansvarig för alla sanitära förhållanden. Den spenslige lille mannen var visserligen dubbelt så gammal som Oscar, men hälften så tung och avsevärt kortare och hade aldrig tidigare höjt rösten. Men när han kom instormande i Oscars tält, utan att fråga först, vid tiden för aftontoaletten, var han vit i ansiktet av vrede och pekade stumt på sin högra stövelspets. Han hade uppenbarligen trampat i avföring.
Oscar försökte desarmera situationen med humor och påpekade med låtsad stränghet att han väl förstod Herr Doktor Ernsts förlägenhet, men att det ändå kunde te sig olämpligt att så handgripligt illustrera problemet som att släpa in orenheten i hans tält. Oscars försök till skämtsamhet hade ingen som helst dämpande effekt, snarare tycktes den underbygga det oväntat magnifika vredesutbrott som den lille mannen nu levererade.
Som om det inte var illa nog med de malariaproblem som nu stod för dörren! Skulle man också dra på sig en koleraepidemi, eller dysenteri, som närmast oundvikligen skulle bli följden av denna sanitära slapphet! Vi var inte i Afrika för att bete oss som okunniga vildar, vi var i Afrika för att sprida den tyska civilisationen och där inbegreps icke kolera!
Det fanns inget i sak att invända mot Doktor Ernsts proklamationer, inte ens det där om den tyska civilisationen. Oscar bad Herr Doktor Ernst att lugna ner sig, sätta sig och föreslå en åtgärdsplan.
Därefter flöt samtalet lugnare. Afrikanska vanor hit eller dit, från och med nu skulle man upprätta en fungerande latrinanordning, av militärt snitt snarare än det hemlighus som Oscar och Doktor Ernst själva använde. Alltså gräva en djup ränna, fästa sittstänger och omge anordningen med en vägg av flätad vass. Gärna avgränsningar där inne, med samma vasskonstruktion, med tanke på infödingarnas välkända blygsel för just dessa mänskliga behov. Vilket var desto märkligare med tanke på att de i vissa andra onämnbara sammanhang över huvud taget inte visade någon blygsel. Men med detta var det som det var.
Första åtgärden under morgondagen, innan någon som helst byggnationsverksamhet påbörjades, måste bli att ta itu med latrinbygget. Och icke minst viktigt. Utanför anläggningen måste det finnas tvättmöjligheter och var och en som inte tvättade sig efter förrättning måste få sträng reprimand. Denna form av hygieniska åtgärder var av sådan vikt att det i värsta fall kunde handla om hela besättningens välbefinnande. Förutom att ett forskningsprojekt rörande malaria äventyrades. Samt måste all ikringliggande avföring fraktas bort och grävas ner, om så med väpnad eskort från askaritroppen!
Oscar fann intet att invända. Själv var han ingenjör och väl hemmastadd i den moderna naturvetenskapen, som mer än någon annan disciplin skulle skapa den nya fredliga världen. Men när det gällde medicin var han, om inte totalt obildad, så åtminstone knappt mer än allmänbildad. Vad beträffade frågan om personlig hygien såg han den mer som en fråga om snygghet än som allvarlig hälsofråga. Å andra sidan fanns ingen anledning att betvivla, än mindre bestrida, Doktor Ernsts sakkunskap.
Det skulle inte bli helt lätt att förvandla nästa arbetsdag till en enda samlad insats mot avföringsproblemet i stället för att fortsätta bygget. Alla var angelägna om att få broarna klara så snart som möjligt, så att man kunde flytta från den förhäxade platsen. Somliga sade sig nämligen veta att de onda andarna var stationära och vredgades över intrånget på deras territorium. Men enligt Kadimba skulle det inte spela någon som helst roll om man flyttade lägret några kilometer bort. Lejonen skulle bara följa efter, med samma självklarhet som andra mer normala lejon följde zebrorna eller bufflarna.
Huvudproblemet var alltså de till synes osårbara lejonen. Till dags dato hade de dödat femton människor i lägret. Den väntade arbetsförstärkningen med nästa transport från Dar var därför efterlängtad.
Han måste finna ett sätt att skjuta de två bestarna. Det var nästan lika mycket en principsak som en humanitär fråga. Han var Bwana Oscar och arbetsledaren, det var hans ofrånkomliga ansvar.
Nästa dag medan arbetsstyrkan knotande och maskande uppförde latrinanordningen efter hans enkla ritning i sanden, och än mer motvilliga män skyfflade avföring för vidare transport, presenterade han en ny plan för Kadimba.
En av järnvägsvagnarna var avdelad på hälften med ett kraftigt järngaller. Tidigare hade man använt den låsta avdelningen för transport av löner, vetenskapliga instrument, vapen och ammunition.
Om man nu placerade två askaris bakom gallret, öppnade järnvägsvagnens motstående kortsida och använde soldaterna som bete?
Kadimba såg förbryllad ut när han hörde idén och tänkte efter länge innan han försökte formulera ett svar. Men hans swahili var så dålig, eller åtminstone svårförståelig, att Oscar måste kalla in Hassan Heinrich för att tolka.
“Jag tror”, sade Kadimba, “att Bwana Oscar har en bra idé. Jag borde ha tänkt på det här själv och jag ber om ursäkt. På vanliga lejon hade en sådan fälla aldrig fungerat. Men dessa bröder är inga vanliga lejon. De tar människa varhelst de kan finna en. Det kan fungera. När Simba kommer in för att ta sitt byte drar våra askari igen den stora falluckan vi måste bygga i vagnens ände. Simba kommer att bli mycket vred och väcka oss alla, innan våra män skjuter honom. Men vi skall hjälpa Simba att hitta fram och jag vet hur.”
De slaktade en av de sista återstående getterna som förvarades i den andra järnvägsvagnen och släpade getens lungor, hjärta och hela tarmpaketet i en cirkel runt lägret för att låta doftspåret sluta uppe i järnvägsvagnen med den gillrade fällan.
Idén var tvivelsutan god, men det visade sig svårt att finna två frivilliga bland de i vanliga fall tappra och modiga askarisoldaterna. Deras första invändning var att det borde vara jägare som satt där och spelade bete, inte soldater. Oscar förklarade att han själv skulle överta jobbet efter två nätter och sedan turas om med Kadimba men att han suttit och vakat så många nätter att han måste sova, helt enkelt måste. Han lovade dock på sitt hedersord.
Det var ytterst oklart hur dessa väpnade negrer uppfattade hans deklaration om hedersord. Såvitt han visste var den allmänna inställningen i Afrika att ett ord från en muzungu aldrig gällde som sanning. Hursomhelst hade han som chef på platsen det högsta befälet och den som vägrade skulle disciplineras och därefter förlora sitt jobb. Och vid inspektion av järngallret inne i järnvägsvagnen där fällan skulle gillras höll alla med om att inget lejon skulle kunna ta sig igenom sådana galler. Om det var frågan om ett vanligt lejon, vill säga. Men mot onda andar förslog inga galler i världen, ens om de var av guld.
Oscar anmärkte torrt att tillgången på guld var högst begränsad i lägret och att stål var fem gånger starkare än guld. Ett påpekande som trots sin vetenskapliga självklarhet inte tycktes övertyga någon.
Mer eller mindre med tvång låste han in två frivilliga som han själv utsett i den bur som utgjorde halva järnvägsvagnen, kontrollerade att de två uppenbart skräckslagna männen hade fungerande gevär, anvisade dem repet de skulle dra i om Simba kom på besök, önskade avmätt godnatt och gick därefter omedelbart till sitt tält,
Så fort han dragit moskitnätet runt sin säng och lade huvudet på kudden somnade han utan att ens hinna få dåligt samvete för att inte ha tvättat sig och borstat tänderna.
Han hade ingen aning om hur länge han sovit eftersom hans sömn mer liknat medvetslöshet. Och först fattade han inte varför han vaknat eller ens var han befann sig. Men så hörde han skottsalvorna och vrålet från ett lejon.
När han i nattskjorta och med en fotogenlampa sträckt över huvudet kom fram till fällan i järnvägsvagnen såg han först av allt att öppningen hängde på trekvart. Det var dessutom oroväckande tyst där inne.
Han tog ett djupt andetag, fylld av onda aningar även om förnuftet försökte lugna honom – inget lejon kunde bryta sig igenom tvåtums stålgaller – innan han vräkte undan den trasiga falldörren och lyste in i vagnen. Det enda han först såg var fyra ögonvitor borta bakom gallret.
“Var Simba här?” frågade han fastän han redan visste svaret.
De två männen föreföll så förlamade av skräck att de inte kunde svara honom.
Nästa morgon utredde han noga händelseförloppet. Och han tänkte att om svarta män alls kunde vara bleka om nosen så gällde det nog i hög grad hans två askaris som fungerat som väpnat bete. Han fick med hjälp av Hassan Heinrich fråga om gång på gång innan han kunde fastställa vad som hänt.
Simba, en eller två, det var oklart, hade plötsligt befunnit sig inne i järnvägsvagnen. De två askarisoldaterna hade, möjligen med visst dröjsmål på grund av de onda andarnas mentala kraft, gjort som de varit tillsagda att göra, dragit i repet så att falluckan slagit igen. Därefter hade de, i kolmörker givetvis, öppnat eld. De hade skjutit elva till tretton skott i mörkret och då bevisligen träffat så oturligt att de splittrat den låsanordning som tillslutit fällan, varvid Simba sett en öppning, trängt sig ut genom den och försvunnit i natten. Det var det hela.
Oscar skrev sin rapport med tårar i ögonen. De hade varit så nära att bli av med detta helvetesproblem och ändå misslyckats. Om han inte varit en civiliserad människa skulle nog också han ha börjat luta åt teorin om trolldom och onda andar.
Det kändes som om han borde ge upp, hoppa på nästa transport till Dar, kvittera ut sin slutlön, återvända till Norge och göra det han varit ämnad till från början. Inför denna svarta ondska hade han ingenting att sätta emot, han var ett dåligt exempel på hur den vite mannen skulle föra civilisation och modernitet till Afrika. Han var ett misslyckande för andra gången i livet.
Han hade just tänkt den plågsamma tanken till slut när han hörde att Kadimba stod utanför tältet och kallade på honom. Han gick modstulet ut och upptäckte att hans jaktkamrat såg förvånansvärt glad ut.
“Bwana Oscar, vi kommer att döda ett lejon innan solen går ner”, försäkrade Kadimba och sken samtidigt upp i ett strålande vitt leende.
Oscar kunde inte behärska sig utan kastade sig om halsen på Kadimba, fann sig dock snabbt och bad om ursäkt.
Kadimba, som nu gick med en sorts fjädrande optimistiska steg, tog honom med till den ramponerade järnvägsvagnen och började berätta vad han läste i spåren. Nu behövdes inte Hassan Heinrich, för när de bara talade jakt förstod de varandra fullkomligt.
Det fanns blod inne i järnvägsvagnen, färskt blod, både på golvet vid den plats där Simba trängt sig ut, och blod som hade stänkt mot den sönderskjutna fälluckan.
Kadimba smetade loss lite blod med pekfingret, höll upp det till beskådan och smakade triumferande på det.
“Det är hans lever, Bwana Oscar, vi kan hitta honom och döda honom nu, om han inte redan är död”, förklarade Kadimba med ett nytt strålande leende. Sedan gick han ut och pekade på de för Oscar osynliga blodspåren i den röda jorden och visade med hela handen riktningen dit Simba gått undan.
De beväpnade sig efter en stadig frukost, fyllde sina vattenflaskor och började gå på spåret. Till en början var det tydliga språngspår med många meter emellan, sedan hade Simba lugnat ner sig och gick stadigt och långsamt. Efter några hundra meter blev Oscar orolig och stannade för konsultation. Såvitt han kunde se, förklarade han, följde de nu ett oskadat lejon som utan brådska gick undan för dem. Kadimba skakade på huvudet och pekade ner i en tydlig spårstämpel efter en av baktassarna.
“Se Bwana Oscar! Alltid se. Han går med utspärrade klor och brett mellan sina fingrar.”
Innebörden var oklar för Oscar, men han svalde den förtreten och frågade vad nu detta kunde betyda. Det betydde att Simba hade ont, att han var på väg att dö. Och att han visste det, vilket gjorde honom desto farligare. Men de här spåren var några timmar gamla. Och som för att ytterligare övertyga tog Kadimba upp en liten klump röd jord, gnuggade den mellan fingrarna, lånade Oscars vita handlov och smetade ut en tydlig blodfläck.
De hade gått en timme, vilket föreföll Oscar mycket långt för ett skadat djur och han kunde inte undgå att märka att också Kadimba börjat bli något osäker. Han föreslog att de skulle sätta sig och ta en paus. Kadimba nickade och log. De satte sig ner och skruvade upp sina vattenflaskor.
Oscar försökte samla sig till någon sorts slutsats. Lejonet var träffat av en kula som gått genom dess lever och ut på andra sidan. Det var ett vetenskapligt faktum. En människa hade i motsvarande situation varit medvetslös och döende för länge sen, detta lejon hade gått i närmare en timme. Det var motsägelsefulla fakta, han visste inte längre vad han skulle tro.
“Kadimba, vet du var han är?” frågade han.
Kadimba såg förvånat på honom och pekade sedan på ett tätt snår femtio meter bort.
“Han ligger där, vi är framme, Bwana Oscar. Det var därför jag trodde att vi skulle stanna här och vänta en stund”, svarade Kadimba med en axelryckning. “Kanske är han död, kanske är han inte död. Men där borta är han.”
“Vad gör vi nu?” frågade Oscar.
Kadimba log och osäkrade sin Mannlicher och tecknade åt Oscar att göra detsamma med sin Mauser.
De gick fram halvvägs till snåret och stannade. Kadimba tecknade nu åt honom att skjuta lågt mitt in i snåret, men sedan snabbt ladda om. Han gjorde som han blivit tillsagd, tänkte samtidigt att det måste vara första gången han tog order från en neger, sköt ett lågt skott och laddade snabbt om.
Lejonet kom med ett vrål och som en grågul blixt rakt emot dem och de sköt båda samtidigt och lejonet föll några meter ifrån dem, försökte resa sig men träffades då av två nya skott och låg sparkande med bakbenen en kort stund innan det blev stilla.
“Han var svår att döda, men nu är han död”, konstaterade Kadimba.
Som en ond ande kom han, tänkte Oscar och petade för säkerhets skull med gevärspipan mot lejonets öga som inte blinkade.
Först nu kunde de börja betrakta monstret. Kadimba försäkrade att det var det största lejon han någonsin sett.
Det krävdes sex man för att bära lejonkroppen tillbaks till lägret. Allt arbete för den dagen inställdes och man tog fram det sista förrådet av bayerskt öl för att fira medan alla män dansade runt lejonkroppen i cirkelvarv på cirkelvarv och sjöng sånger om hur tappra alla varit när de dödat Simba.
Oscar drack sig för första gången ute i bushen berusad på öl, tämligen varm öl, men hade sinnesnärvaro nog att se till så att lejonet flåddes innan skinnet förstördes. Många frivilliga anmälde sig den här gången.
Han ville behålla skinnet som bevis, delvis för huvudkontoret nere i Dar, men mest för männen i lägret. Han skulle låta spänna upp det högt när det saltats och torkats, som standar över lägret men också som påminnelse om att inga onda andar fanns som inte den vite mannen kunde besegra.
Han var ändå, till och med just innan han somnade i en blandning av lyckorus, vanlig berusning och utmattning, väl medveten om att det inte var över. Den andre brodern Simba var oskadd.