HARDANGERVIDDA
MAJ 1901
LAURITZ VAR STEL i hela kroppen när han vaknade av att Estrid tassade runt ute i salen och dukade fram frukost. Han tvingade sig ur sängen och insåg att de enda uppmjukningsövningar han kunde var de som cyklister använde sig av både före och efter hårda träningspass. Något släktskap mellan cykel och skidor måste ändå finnas, antog han, och satte igång med en serie övningar.
Frukosten bestod av römmegröt, flatbröd, getost och fläsk, det var viktigt att lassa in en hel del inför hårda arbetsdagar. Daniel hade återgått till sin tystnad och Lauritz kom inte på något sätt att få igång samtal, var inte ens säker på att det behövdes.
Den tekniska utrustningen förvarades uppe på kontoret. Lauritz försåg sig med en teodolit, en Zeiss konstaterade han nöjt, mätstänger, stativ, ritningar och millimeterrutat papper för att kunna göra skisser nere vid brobyggena på sträckan efter Ustaoset.
De skulle åt olika håll, Daniel uppåt till ett tunnelbygge vid Vikastølen, han själv nedåt. Klockan var strax efter sex på morgonen, det hade varit en kall natt och skaren bar.
Det gick fort utför på sådant underlag, nästan farligt fort eftersom han flera gånger var nära att falla. Men även efter att han dragit ner på takten gick det fort och lätt, hans packning med instrument, mätstavar och skrivdon vägde inte ens hälften av vad han haft i ryggsäcken dagen innan.
Vid den första planerade bron låg arbetarnas barack. Hela arbetslaget sysslade med snöskottning. De hade rensat upp en väg mellan baracken och det blivande bygget och höll nu på att avlägsna snö från de två tänkta brofästena som låg femton meter isär över en klyfta med en bäck, nu fortfarande frusen, åtta meter ner.
Lauritz åkte ner på bäckens is, stannade på ungefär tjugo meters håll och betraktade platsen. Arbetarna uppe vid brofästena verkade inte ta någon notis om honom och varken ökade eller minskade takten i snöskottningen.
Stenvalv, utan tvekan en valvbro i sten, det måste vara helt rätt, tänkte han, drog av sig ryggsäcken och letade fram ritningsförslaget. Det mesta verkade logiskt och bra, men han tyckte sig ändå se ett eller annat som kunde förbättras. Han svängde på sig ryggsäcken och segade sig uppåt i en halvcirkel tills han var framme vid det ena blivande brofästet som höll på att friläggas från all snö. Bergknallen verkade bestå av solid mörk granit, det var utmärkt.
En av männen där uppe, klädd i stor grå slokhatt och med långt svart skägg, körde ner sin spade i snön, gick beslutsamt fram mot Lauritz, fick av sig hatten och räckte fram en hand av stekpannestorlek till hälsning.
Lauritz lyfte av sig sin alldeles för varma vargpälsmössa och tog den utsträckta handen.
“Du är basen Johan Svenske?” frågade han helt i onödan.
“Högst densamme och du är nye ingenjörn, angenämt”, svarade bjässen och kramade Lauritz hand för hårt, helt säkert med avsikt.
De mönstrade varandra under några sekunder. Männen i arbetslaget brydde sig inte om dem utan skottade på i samma takt som förut.
“Det skall bli en valvbro i sten har jag förstått”, sade basen. “Vi skulle ha fått material till byggnadsställningar idag på morgonen, men det tycks vara försenat. Kommer väl framåt eftermiddagen.”
Mannen talade lite egendomligt. Först trodde Lauritz att det var någon nordlig obekant dialekt, men så slog det honom att det var en blandning mellan svenska och norska.
“Heter du Svenske eller är det bara vad man kallar dig?” frågade Lauritz.
“Jag heter Johansson, det där med Svenske är mer som en hederssak”, flinade basen och lade in en stor prilla snus. “Vi har ett stenbrott bara femhundra meter härifrån om du undrar.”
“Bra”, sade Lauritz. “Jag skulle vilja visa dig ritningarna och diskutera några ändringar. Kan vi gå upp och sätta oss i baracken?”
Basen ryckte på axlarna och slog ut med armen till tecken på att Lauritz kunde skida upp i förväg.
Han hade hunnit breda ut ritningarna på ett av de fyra matborden framför den glödheta lilla kaminen när Johan Svenske kom in, slog sig ner och utan vidare vände upp ritningen mot sig själv och studerade den en kort stund.
“Det är det vanliga, inget nytt, inget konstigt”, konstaterade han och sköt ifrån sig ritningen med en frågande min, som om allting varit självklart redan från början, till och med innan han sett ritningen.
Lauritz tvekade kort om hur han skulle presentera sin förändring. Det gällde att inte visa någon osäkerhet.
“Här”, sade han och vred runt ritningen så att båda kunde se och pekade med en blyertspenna, “finns en svag punkt. Berget som vi ska fästa norra valvbågen vid lutar svagt utåt som du ser. Det är inte så bra. Vi skulle behöva en sju meter lång hylla inåt som vi sen fyller på med sten som stöd, så att valvet alltså får stöd både horisontellt och vertikalt. Vad anser du om det?”
Han avvaktade utan att visa sin nervositet medan basen nyfiket studerade ritningen, rev sig i skägget och funderade.
“Det är en bra idé”, sade han till slut. “Det där skulle vi ha gjort på flera ställen, men det blir ju dyrare. Höjer ackordet. Jag hade ett förslag men räknar om det. Vi får spränga och borra oss ner minst en halvmeter. Gånger sju meter, gånger fem meter. Det blir en del kubik det.”
“Ja”, sade Lauritz, “men det blir en mycket säkrare bro.”
“Javel. Ingenjörn tycks veta vad han snackar om. Men först skottar vi rent, sen får solen göra resten.”
“Solen?”
“Ja. När den svarta stenen börjar sticka fram i dagen så fäster solen bra så här års. Vi får rent och torrt på några dagar och kan börja spränga. Om vädret står sig, det vet man ju aldrig.”
Det verkade som om de hade funnit varandra. Lauritz blev mer glad än lättad, det kändes märkligt spännande att samarbeta med någon som var en motsats till honom själv, som lärt sig allt i praktiken i stället för i föreläsningssalar.
Han bad om hjälp av några man till att hålla mätstavarna eftersom han nu skulle göra finmätningen på själva byggnadsplatsen.
Karlarna som hjälpte honom hade utan tvekan assisterat på samma sätt förut, de ifrågasatte inga instruktioner och visade ingen otålighet där de stod med sina stänger och avvaktade klartecken för att flytta sig bakåt några meter åt gången.
När Lauritz var halvvägs igenom sina mätningar och anteckningar kom de två försenade slädarna från Ustaoset med material till byggnadsställningarna. Hästarna som var små och sega fjordingar stretade hårt, det stod vit ånga ur näsborrarna på dem. Hälften av snöskottarna släppte sina skovlar och började lossa repen runt slädarnas last. Samtidigt föll de första snöflingorna.
Lauritz såg upp mot himlen. Han hade varit så upptagen av sitt mätinstrument att han inte märkt väderomslaget. Himlen hade blivit mörkt grå och vinden ökade samtidigt som snöandet tilltog. Utan att basen sagt ett ljud om saken slängde karlarna upp sina skovlar på axeln och började gå upp mot baracken. De två man som höll mätstängerna föreföll något otåliga och undrande.
De hade förstås rätt, tänkte Lauritz när han såg hur linsen började fyllas med blöt snö. I det här vädret kunde han inte längre vare sig mäta eller anteckna. Han visade med handen att också de skulle ta sig in i baracken. Bara under den korta promenaden dit upp tilltog stormen. Det var annorlunda än när han gått där ute på isen, märkte han. Det här var tung blöt snö, inte som gårdagens små vassa iskristaller.
Karlarna makade sig tillrätta inne i baracken. De flesta lade sig ovanpå sina bingar, några drog fram en kortlek och satte sig vid ett bord, någon satte sig vid kaminen och började smörja ett par stövlar med fett. Johan Svenske bjöd de två kuskarna och Lauritz att sitta ner vid samma bord som han själv och frågade om han kunde bjuda på kaffe. För man visste ju inte, som han sade, om det här var en storm som var över på tjugo minuter eller tjugo dagar. Kuskarna ynkade sig över hästarna. Blöt snö och hård vind var det värsta, förklarade de. Särskilt efter en hård transport som den man just haft från Ustaoset. Sån där slasksnö lade sig som en tjock våt matta över ryggen på kräken och kylde ner dem alldeles för fort. I värsta fall kunde de få lunghostan och dö.
Lauritz sneglade på basen, som inte med en min visade vad han ansåg om risken för sjuka hästar. Stormen tilltog där ute. Vinden ylade snart runt husknutar och takfall och då och då riste det i hela huset.
“Kan vi inte ta in hästarna?” frågade Lauritz som om det vore den naturligaste sak i världen. Det var en chanstagning, han var rädd att göra sig dum men han tyckte synd om hästarna. Och det fanns gott om utrymme i barackens mitt, alldeles vid ingången.
Basen Johan Svenske flinade brett. Men vänligt snarare än hånfullt, önsketänkte Lauritz.
“Javel”, sade basen och rev sig i skägget. “Jag tänkte liksom att det inte passade sig så bra med skitande hästar och ingenjörsbesök i samma barack. Men om ingenjörn säger det så…”
Han nickade glatt åt de två kuskarna som suttit på helspänn efter Lauritz förslag och nu reste sig blixtsnabbt och tumlade ut i stormen. Dörren slog vilt i vinden efter dem innan någon muttrande gick och stängde den.
En stund senare stod två mycket våta, mycket stillsamma fjordingar med hängande öron i farstun medan deras ägare med händer och armar svepte bort lagret av våt tung snö från deras ryggar. Kokerskan kom ut från sin kabyss, gjorde stora ögon och skrek hotfullt att hästskit hade hon inte betalt för att ta hand om. Hennes utbrott väckte bara munterhet och man försäkrade henne att här i baracken var nog både den ene och den andre van att ta hand om hästskit. Det var bara att skovla in den i kaminen.
Kaffet var hett och förvånansvärt starkt och gott. Lauritz trivdes, det gjorde han faktiskt och kunde inte hitta något annat ord för sitt välbefinnande än just det. Här var alla lika, ingenjör som kusk som bas som rallare. Och om han måste stanna över natten så var det väl inte mer med det. Här fanns visserligen ingen telefon, som i ingenjörsbostäderna. Men vädret var väl förklaring nog om han inte dök upp till kvällsvarden i Nygaard.
Han började ställa frågor till Johan Svenske om skillnaden mellan de olika arbetslagens specialiteter och vad Johan Svenske själv föredrog. Det var inte bara artig konversation, han ville verkligen lära så mycket så fort som möjligt om allt det man inte kunnat veta i Dresden. Den teoretiska kunskapen hade han redan i bagaget, det var han övertygad om. Men allt det andra, det som Daniel Ellefsen antytt, det som Johan Svenske snabbt och med små åthävor övertygat honom om, var den kunskap han hade störst behov av.
Johan Svenske var inte nödbedd, han var dessutom yrkesstolt och en god berättare. Tunnlar och broar var hans sak, broarna på somrarna och tunnlarna på vintern. Med tunnlar var det framför allt så att man hade svårt att värdera ackordet. Man kunde börja ett jobb och från mynningen ta sig fram tre meter om dagen. Men en bit in ändrade sig berget, ibland nästan som på djävulskap, och då kom man bara en halv meter om dagen. Såg man vilken granit man hade att göra med kunde man lätt bedöma hur fort, eller hur långsamt, den skulle ge med sig. Bäst var den röda graniten, värst den ljust gråa. Den kunde man knappt sjunga sig igenom. Jo, sjunga. Det var det bästa. Två man vred stenborren, två man slog släggorna. Två slag, ett vrid, två slag, ett vrid, det blev en särskild rytm.
Han klappade i händerna och uppmanade några karlar att sjunga helvetessången, den man tog till när det var som djävligast. Några män började lite blygt, man var inte van att uppträda vare sig för ingenjörer eller andra utomstående, men snart föll flera in och till slut dånade baracken av, förvånansvärt tyckte Lauritz, vacker trestämmig sång. Man riktigt såg framför sig hur det dammade av de klingande släggorna och hur svettiga starka armar sakta men obönhörligt envist vred borren längre och längre in i den vrenskande graniten tills man äntligen nått tillräckligt långt för att lägga in dynamiten i hålen.
Hårdast var tunnlarna, farligast skäringarna utefter bergssidorna. Det berodde på de ständiga rasen. När de kom måste man kasta sig in mot fjällsidan för att inte krossas eller, för all del vanligare, bli blåslagen. Lösningen var att hålla folk ovanför skäringarna som med släggor gick på allting som såg ut att kunna ge sig iväg, så att man kunde få bort åtminstone sådant som var en tydlig fara. Men berget var lurigt, sprickor som inte syntes på ytan kunde växa i hemlighet när de liksom tappade fotfästet av skäringen. Och så brakade helvetet löst när man minst anade det.
Broar var enligt Johan Svenske det mest angenäma. Dels var det ju sommartid, dels ett arbete som dag för dag gick fortare än tunnlar och skäringar. Men det var något annat också, det var vackert på något sätt. Som den här välvda stenbron de skulle ta itu med härnäst. Nu hade Johan Svenske äntligen fått se ritningen, men den såg precis ut som han föreställt sig, ja nästan i alla fall. Nu skulle det ju tillkomma en nyhet, det där med att spränga ner ett horisontellt stöd för konstruktionen. Det var fanimej inte dumt tänkt. Säga vad man ville om ingenjörer, men ibland hade de sina ljusa stunder.
Lauritz blev varm inombords. Han var van vid beröm från såväl lärare som cykeltränare. Och en man skall aldrig förhäva sig. Men de här orden från Johan Svenske var något mycket annorlunda, och värdefullt. De hade ju tre broar framför sig och Lauritz var gröngöling. Diplomingenjör från Dresden, men gröngöling.
Stormen hade avtagit betydligt, vilket var överraskande för Lauritz men inte för de andra. Några karlar gick ut på farstubron och kikade upp mot himlen och ropade tillbaks in att nu var det bara att ta till skyffeln igen. Det hade kommit tre decimeter våt, särskilt tung och djävlig, snö. Allt man skottat tidigare denna arbetsdag var nu dubbelt upp, om man räknade skillnaden mellan tung blötsnö och gammal smält snö.
Kuskarna ledde ut sina vrenskande hästar, det verkade som om kräken inte ville lämna stugvärmen. De hade i alla fall skött sig väl och märkligt nog inte skitit alls.
Lauritz bedömde att han bäst använde sin tid om han återvände till Nygaard, då kunde han göra ritningen helt klar för det ena brofästet tills i morgon och komma tillbaks för att avsluta mätningarna vid det andra brofästet. Han frågade till råds om vädret och Johan Svenske kallade fram en liten halt karl som bligade en stund upp mot himlen och sedan försäkrade att nu kom det högtryck, det skulle bli kallare men klart. Lauritz tackade för sig och spände på sig skidorna. Klockan var inte mer än fyra på eftermiddagen, han borde vara hemma i god tid till kvällsvarden, bedömde han.
Det hade tagit en timme ner på skaren. Tre timmar tillbaks föreföll som en väl tilltagen marginal.
Redan efter en halvtimme började han tvivla starkt på sin sakkunnighet i bedömningen. Snön var tung och våt, men gjorde heller inget motstånd, hade ingen bärkraft. Också hans breda hickoryskidor sjönk ner tre decimeter, det var som att vada fram i vit gröt. Och eftersom varje rörelse framåt blev extra trög drabbade ansträngningen tämligen exakt hans träningsvärk från gårdagen. Snart övervägde han om han skulle återvända till arbetarbaracken. Någon vrå att sova i skulle han säkert få.
Men det vore förargligt. En gröngölingsingenjör som inte ens kunde skida hem efter dagen som alla andra. Han bet ihop och fortsatte.
Att behärska muskelsmärta var han van vid, ansåg han. Den som bäst hanterade mjölksyran i spurten vann. Och han vann oftast, han var Europamästare.
Fast det var med publik som hurrade och skrek. Dessutom en publik där en av åskådarna betydde mer för honom än alla andra människor. Och en annan, hennes far, som hade större makt över hans livs lycka eller olycka än alla andra.
Han försökte distrahera sig med minnesbilder från Dresden, tänka bort smärtan i låren och framkalla den ena Dresdenscenen efter den andra.
Velodromen. Den särskilda doft som blandades av gummi, olja, svett och lack, det lite rödaktiga lacket, som bildade en yta lika perfekt slät som glas. Den ovala inåtlutande banan var förmodligen byggd i bokträ, brädorna var minutiöst tillskurna och inpassade i varandra utan minsta springa eller upphöjning i skarvarna. Om det inte vore för lacket skulle velodromen ha sett vitaktig ut, nu påminde färgen snarare om den på stränginstrument som violin och cello.
Han måste stanna och andas. Först nu insåg han att det fanns ett alldeles logiskt skäl till hans andningssvårigheter. Han befann sig på mer än tretusen fots höjd och kroppen hade ännu inte anpassat sig. Det var som under första dagen på bergsvandring i Alperna.
Det skulle bli bättre om några dagar när kroppen började vänja sig. Men den insikten var ingen tröst just nu. Han spände av sig skidorna, kastade upp dem på axeln och började pulsa uppåt anläggningsvägen intill den framtida järnvägslinjen. Redan efter ett par minuter fann han att det inte blev lättare, snarare ännu tyngre.
En stadig kall vind från nordväst gjorde att slasket höll på att frysa till, det krasade allt högre när hans smalben skar genom det översta snölagret. Inte ett moln på himlen, solen var på väg ner bakom bergstopparna och hela sträckan uppåt förvandlades till jättelika spegelytor av att de vita gnistrande fjällsidorna belystes snett. Han måste börja gå med hopknipna ögon, han hade inte glömt vad kollega Ellefsen sagt om snöblindhet.
Sächsische Staatsoper. Men så sade ingen i Dresden även om det var det formella namnet. Semperoper hette det. Richard Wagner hade varit verksam där tidigt, men liksom operans arkitekt Gottfried Semper blivit förvisad från Sachsen av politiska skäl, de hade visst varit för demokratin. Senare blev båda, i synnerhet Wagner, förlåtna och baronen älskade särskilt Ringen, helst av allt Die Valkyrie.
Det var en annan sorts distraktion. I fantasin försökte han framkalla den mäktiga Valkyrieritten, den gjorde sig väl i det här landskapet. Jotunheimen låg faktiskt inte så långt bort. Men han hade inte samma minnesbilder från Ragnarök och måste fantisera fram valkyriorna igen.
Nej, det här gick inte längre. Han måste på nytt ta på sig skidorna. Den fallande temperaturen efter de sista värmande solstrålarna kanske hade det goda med sig att det skulle bli skare som bar skidorna.
Guld och elfenbensfärg, den stora ridån var lila, eller purpur om man skulle vara fin, den färg romerska kejsare och generaler färgade sina mantlar med. Färgämnet kom från en liten havssnäcka, det var dyrare än guld. En fullkomligt gigantisk ljuskrona svävade över parketten.
Men som operahabitué i Dresden hade han varit en bedragare, dock en bedragare med en icke oansenlig ursäkt. Baronen hade ett årsabonnemang, en loge ständigt reserverad på första raden. Platserna på hela första raden, utom den kungliga logen, var reserverade av den sachsiska överklassen. Baronen själv gick uteslutande på de föreställningar som han betraktade som de sunt tyska, kort sagt Wagner.
När Lauritz vunnit sitt första universitetsmästerskap fick han som extrapris ynnesten av en plats i baronens loge för resten av säsongen. Baronen var hedersordförande i universitetets Velocipedklubb, därav det till synes märkliga sambandet.
När han fick erbjudandet hade han först dröjt med svaret och letat efter artiga sätt att avböja den alltför tidskrävande hedersbetygelsen. Han tränade hårt och han arbetade lika hårt med studierna. Och det som enligt hans mening mer än någonting annat kännetecknade opera var att det tog en sån satans tid.
Skidorna började fästa i skaren, han sjönk inte längre ner så djupt. Om han drog sig utåt kanten på den sörjiga transportstigen kunde han få till något som möjligen liknade ett spår. Även om han inte skulle ha så mycket nytta av det just nu så blev det till god hjälp när han skulle tillbaks nästa dag.
Fasansfulla tanke, men så var det. Det som nu kändes som en sista avgörande ansträngning var bara slutet på den första arbetsdagen. I morgon skulle han igenom samma prövning på nytt.
Tillbaks till operan. Vad baronen inte såg när han lutade sig över bordet vid segerbanketten, Dresden hade också tagit hem lagsegern, och framförde sitt generösa anbud om abonnemangsplats på Semperoper var dotterns min på hans vänstra sida. Ingeborg nickade ivrigt men snabbt åt honom och vände sig genast åt ett annat håll. Han tackade alltså översvallande ja till inbjudan.
Om det var Wagner på repertoaren var baronen själv alltid med i logen tillsammans med sin hustru. Det krävde list, kallblodighet och diskretion. En snabb beröring då och då som såg ut som en tillfällighet. Han kunde stödja hennes arm när det äntligen blev paus och hela sällskapet gav sig iväg mot förfriskningarna. Hon kunde omärkligt föra sin fot allt närmare hans, helst i något dånande crescendo som garanterat skulle fånga faderns hela uppmärksamhet. Och så en snabb, nästan omärklig beröring som fick blodet att susa vid tinningarna.
Vid de tillfällen då Semperoper spelade fransk eller italiensk opera kom inte baronen själv och följaktligen inte heller hans hustru. Då satt Ingeborg och han själv längst in i logen, så långt från balustraden som möjligt. Det var där de kysst varandra för första gången redan till ouvertyren till Den tjuvaktiga skatan.
Baronen genomskådade dem alltför fort. Åtminstone vidtog han försiktighetsåtgärder, så att Ingeborg alltid skulle ha husföreståndarinnan eller en väninna med sig. Men husföreståndarinnan kunde inte ta ledigt för opera hursomhelst. Hade baronen gäster, vilket han ofta hade under stadssäsongen, var hennes närvaro i huset ofrånkomlig. Det var hon som förde befäl över hela tjänarstaben.
Skidorna bar plötsligt. Av solen återstod bara en röd- och guldglänsande strimma i väster bakom höga fjäll. Det skarpa ljuset som skurit som knivar i hans ögon hade övergått i rosa skymning. Han hade redan missat kvällsvarden, insåg han. Och påmindes samtidigt om att han var glupande hungrig, nästan på gränsen till illamående. Men skidföret bar, det blev knappt decimeterdjupa, våta men helt släta, spår efter honom. Under natten skulle de förvandlas till isbana, för snabba att åka utför, för bakhala att ta sig uppför. Just nu var det ändå mycket bättre än att vada i slask som han gjort i flera timmar.
Genast när han tappade greppet om sina minnesfantasier kom smärtorna i låren och höfterna tillbaka. Och, nästan värre, skavsåren på hälarna. Han måste fort tillbaks till sina Dresdendrömmar.
De hade börjat mötas i förväg och promenera till Theaterplatz. Antingen ute på Augustusbrücke över Elbe, eller på strandpromenaden Terrassenufer. Ingeborg hade nämligen smidit planer med en väninna som visserligen var av mycket god familj men avskydde opera. Eftersom baronen bara var medveten om det förra men inte det senare, hade han odelat förtroende för denna väninnans dygdighet. Vad han således inte hade en aning om var att hon bland åtskilliga förskräckliga uppfattningar var anhängare av allmän och kvinnlig rösträtt, liksom Ingeborg.
Christa brukade diskret avlägsna sig från logen just när andra akten börjat och inte komma tillbaks förrän precis före nästa paus. Hon brukade ta med sig den sorts litteratur som hon ändå måste läsa i smyg till damtoaletten och försäkrade att arrangemanget var alldeles utmärkt för hennes del. Ingen, inte ens hennes egen far, som var minst lika strikt och politiskt förstockad som Ingeborgs, kunde föreställa sig att Christa satt på operans damtoalett och läste förbjudna böcker. Dessutom var det en principsak att understödja intrigen, förklarade hon. Den moderna kvinnan, den kvinna som nu skulle stiga in i ett helt nytt århundrade av framsteg, var inte bara berättigad till rösträtt, utan också till kärlek efter eget och fritt val. Även sådan kärlek som på intet sätt välsignats av religiösa ritualer.
Om baronen anat att hans dotters betrodda väninna hyste dessa skandalösa idéer hade han snabbt fått slut på intrigen. Men inte hade han ens kunnat föreställa sig något så djupt anstötligt från en så väluppfostrad ung dam? Väninnan Christa var dessutom lika förslagen som Ingeborg när det gällde att spela fin fröken från det förra århundradet.
Lauritz hade inte utan vånda kommit fram till att också han, till skillnad från sina bröder och de flesta män han kände, var anhängare av kvinnlig rösträtt. Arbetares och fiskares rösträtt hade han alltid varit för. Skulle annars feta bagarmästare, droskägare, bankirer och repslagarmästare inne i Bergen ha rösträtt, men inte män som hans far och hans farbror Sverre?
Det var första steget i den logiska modell av resonemang som Aristoteles anvisade. Nästa steg kom då obönhörligt. Om nu alla rallarna och tunnelarbetarna i Johan Svenskes lag, dessa förträffliga män, skulle ha rösträtt? Vad då med kvinnor som Ingeborg och Christa, så oändligt mycket mer bildade och kunniga om allt som hörde till andens men inte handens verk? Logiken var ofrånkomlig. Men ändå inte något han gärna ville diskutera bland andra män.
Det var mörkt när han kom fram. Nå, mörkt blev det inte längre, inte så länge himlen var klar och fjälltopparna och fjällsidorna fortfarande täckta av snö. Det blev bara blå skymning.
När han stampade av sig is och slask i farstun kom Estrid ut för att ta emot honom, blyg och förskrämd som tidigare, och frågade vad som hänt.
Han sade som det var, utan omsvep. Han var bara en usel skidlöpare, det hade tagit mycket längre tid än han trott att ta sig hem. Men han skulle vara evinnerligt tacksam om det funnes något att äta.
Hon nickade tyst och försvann ut i köket. Daniel Ellefsen satt uppe på kontoret, fotogenlampan var tänd där uppe. Men han kom inte ner för att hälsa eller fråga vad som stod på. Det hade Lauritz inte heller väntat sig.
En stund senare satt han med en kraftig soppa på torrfisk och potatis, spekekött från ren, flatbröd, smör, getost och vatten med torrmjölk vid sidan av. Han åt koncentrerat och snabbt.
När han med värkande lår knixade sig uppför trappan till kontoret med sina ritningar under armen såg kollegan, som satt och räknade på ett ark vid sidan av sin ritning, upp som hastigast och nickade.
“Du fick slita på hemfärden”, sade han efter en stund.
“Jo”, medgav Lauritz. “Slask halvvägs upp till knäna. Vet jag nu och nu är det så dags. Jag har skavsår på båda hälarna. Det blöder.”
“Sårsprit finns inne i skåpet där borta, den vita flaskan med rött kors på. Ta av dig om fötterna, såren behöver luft så att de torkar. Byt till rena och tjockare strumpor. Glöm inte att ta med whiskyn när du åker ner i morgon.”
“Whiskyn?”
Så var det. Jernbanebolaget höll varje barack med två flaskor whisky var lördagskväll. White Horse, inköpt på fat, tappad på flaska i ingenjörsbarackerna. Vatten till sin toddy fick rallarna hålla med själva.
Nästa morgon blev hans livs hårdaste. Han hade kunnat sova ett dygn, kändes det som, men tvingat sig till en och en halv timmes arbete vid ritbordet innan han måste erkänna att han inte längre kunde hålla ögonen öppna.
Av sömnen mindes han ingenting, bara att han gått och lagt sig i det kalla sovrummet och dragit fårskinnsfällarna över huvudet. Nu värkte hela kroppen, också magmusklerna och baksidan på överarmarna. Han kände sig mer som invalid än som norsk diplomingenjör, “viking” gubevars, från Dresden.
Han tvingade sig igenom cyklistens vanliga uppmjukningsövningar och tänjningar. Smärtorna genomborrade honom från alla håll. Dessutom plågades han av en het sveda i ansiktet.
När han en stund senare, efter att ha kämpat på sig kläderna, ställde sig framför rakspegeln kände han knappt igen sitt eget ansikte. Han var rödmosig och uppsvälld över ögonbrynen, på näsan och kindknotorna var huden fylld av vattniga blåsor. Hans första häpna tanke var att han fått kopporna. Men det var förstås solen som bränt sönder ansiktet. Strålningseffekten mångdubblades antagligen av det gnistrande vita landskapet. Och den kalla vinden mot huden gjorde att man underskattade faran.
Vid frukosten väntade han i det längsta med att ta upp ämnet. Han hade hoppats att kollega Daniel skulle säga något självmant. Men det var att hoppas för mycket.
“Jo, det var en sak”, sade han när de hunnit till kaffet. “Som du ser har solen gått hårt åt ansiktet mitt.”
“Du kommer att fjälla av dig skinnet tre gånger, sen är det över. Framåt juli ser du ut som jag”, svarade Daniel tankspritt som om saken varit fullkomligt självklar.
“Jaha, det var ju bra att veta”, muttrade Lauritz surt. “Men innan jag får tillfälle att göra vissa kompletterande inköp i handelsboden i Ustaoset undrar jag om du möjligen skulle kunna låna mig en hatt och ett par solglasögon. Om det inte är för mycket begärt, vill säga. Jag menar, det kanske är ett arrangemang som skulle kräva ett flertal ord?”
“Visst, det går bra”, svarade Daniel, till synes oberörd av ironin.
Så tystnade han och såg ner i kaffet. Lauritz suckade ljudligt och demonstrativt men det hade ingen effekt. Fortfarande bara tystnad. Lauritz harklade sig menande. Det hjälpte inte heller.
“Så här kan vi inte ha det”, sade han när tålamodet tog slut. “Jag uppskattar förstås att du är beredd att låna mig solglasögon och hatt, mitt ansikte kommer att vara oss båda än mer tacksamt. Men du kan ju inte vänta dig att grejorna kommer till mig självmant?”
“Förlåt, du har rätt”, sade Daniel, reste sig och gick in i sitt rum. Strax kom han tillbaks med en hatt och ett par goggles som såg ut som sådana automobilförare i Tyskland brukade använda. Han lade sakerna på bordet, utan att säga något. Lauritz började känna sig smått desperat.
“Och den där whiskyn som jag skulle ta med mig till rallarbaracken, var finns den?” vidtog han uppfordrande.
“I kallförrådet ute i köket bakom skafferiet. Whisky fryser inte.”
“Tack för upplysningen. Men säg, om nu rallarna får en ranson whisky till lördagskvällen, gäller samma förmån ingenjörerna?”
“Nej, det kostar tre kronor flaskan för oss.”
“Jag förstår. Då har jag ett förslag. Jag väntar mig förstås inte att du ska kommentera det, men i alla fall. Jag bjuder på en flaska whisky i kväll och med detta har jag givetvis en baktanke. Nämligen att stimulera min närmaste arbetskamrat till lite övning i konversation.”
Daniel Ellefsen såg upp från sin kaffemugg som han tyckts studera högst ingående. Plötsligt såg han helt närvarande ut.
“Det är inget dumt förslag”, sade han. “Du har helt säkert rätt, jag kan behöva lite övning i konversation. Men jag betalar hälften.”
Så svepte han i sig sista kaffeslurken, gick ut i farstun och hängde på sig ytterkläder och mes. Sen slog det i ytterdörren och snart hördes svagt det frasande ljudet av skidor mot hård skare.
Lauritz log och skakade på huvudet, drack också han upp det sista kaffet och reste sig stönande för att gå ut i köket och leta fram whiskyflaskorna till Johan Svenskes arbetslag.
Det blev en skräckinjagande färd nedåt brobygget. Det spår han dragit upp i slasksnön kvällen innan hade nu förvandlats till hård is med ett tunt lager mjuka kristaller på ovansidan som ytterligare förbättrade glidet. Han antog att en skicklig skidlöpare inte behövt mer än en knapp halvtimme för att ta sig ner. För hans del blev det betydligt värre. Redan i första backen var han tvungen att sätta sig på ändan när det började gå för fort undan. Det blev en del hårda törnar och så fick han ont också i den enda delen av kroppen som inte värkte. Som tur var hade han förutsett risken och svept in de två whiskyflaskorna i varsin tjock ylletröja för att inte slå sönder dem under resan.
I de alltför branta backarna var han tvungen att gå med skidorna på axeln. Men när det bara lutade måttligt eller var slät mark tog han på sig skidorna på nytt. Efterhand blev han djärvare och prövade allt brantare backar. Tills han landade i ett moln av frasande skarsnö och låg intrasslad i skidor och stavar, dock med ryggsäcken överst. Han kunde snabbt konstatera att han inte brutit någonting och att whisky flaskorna fortfarande var hela. Men de blåfärgade glasögonen hade han tappat och det tog honom en god stund att hitta dem.
När han kom fram till byggplatsen nere vid baracken upptäckte han att snöskottningen gått märkligt fort. Båda de blivande brofästena låg så gott som fria ute i solljuset och skottarlaget befann sig en god bit bort från baracken. Det såg ut som om de höll på att gräva fram en väg, antagligen till stenbrottet som Johan Svenske talat om.
Han skidade bort mot snöskottarna, stannade och ropade och vinkade med staven. Mannen med den stora gråa slokhatten som tvivelsutan var basen körde ner sin skovel i snön och började gå mot baracken. Lauritz skidade i förväg.
När Johan Svenske kom in och stampade av sig lite sockeraktig frostsnö satt Lauritz redan vid ett av matborden med de två whiskyflaskorna och nya ritningar framför sig.
“Ska ni skotta hela vägen till stenbrottet?” frågade Lauritz. “Sade du inte att det var femhundra meter?”
“Jojomänsan”, sade basen och svepte ner sin hatt på bordet intill ritningarna. “Här kan inte fan sitta och rulla tummarna och vänta på att våren skall göra jobbet, då går det åt hälvitta med ackordet.”
“Och våren här uppe är väl inte alltid till att lita på?”
“Nej inte fan. Om två dagar är vi framme vid stenbrottet. Och så kan det komma en meter snö över natten. Och då är det bara att börja om. Tack för whiskyn. Men på måndag behöver jag dynamit.”
“Hur mycket?” frågade Lauritz osäkert.
“Tio kilo tänker jag vi ska ha för att öppna stenbrottet och få till brofästena. Resten gör vi för hand, slägga och spett.”
“Då kommer jag med dynamiten på måndag”, sade Lauritz som om det var en självklarhet. I själva verket hade han ingen aning om rutinerna för hur dynamit skulle rekvireras, levereras och kvitteras. Han gissade bara. För eftersom basen nu frågat honom så verkade det som om han skulle leverera. Förvarade man dynamit uppe i ingenjörsstugan? Det föreföll farligt. Eller kanske i någon före detta visthusbod på lite avstånd från de andra byggnaderna på Nygaard? Eller någon helt annanstans. Hursomhelst hade inte Johan Svenske reagerat på upplysningen att Lauritz personligen skulle leverera dynamiten – tio kilo dynamit i ryggsäcken? Då var det väl så det gick till.
Lauritz tog fram sina nya ritningar där han mer exakt anvisat hur de största blocken i stenvalvet skulle utformas och hur byggnadsställningarna skulle resas. Johan Svenske studerade ritningarna med rynkad panna, han verkade något irriterad. Lauritz gjorde sitt bästa för att inte avslöja den osäkerhet han kände komma krypande. Han kunde inte ha räknat fel någonstans, även om han varit trött när han stapplat upp på kontoret under gårdagskvällen. Så det var inte det. Men något var ändå skäl för basens missnöje.
“Jo, jag ska säga ingenjörn att det här ser inte så dumt ut, inte alls”, började den väldige mannen långsamt medan han rev sig i det yviga skägget. “Ingenjörn vet nog tammejfan hur man bygger en bro. Men det vet jag också och det ingenjörn ritar det ser jag liksom framför mig på platsen. Det här blir min sextonde bro i sten.”
“Jag förstår”, sade Lauritz avvaktande. I själva verket förstod han inte alls.
“Så då är vi överens, då?” föreslog Johan Svenske efter en lång tystnad.
“Överens om vadå?” måste Lauritz fråga, det gick inte längre att låtsas att han begrep det han inte begrep.
Johan Svenske såg ner i bordet och log. Han hade förstått.
“Ingenjörn är ju ny här”, sade han vänligt med sänkt röst. “Den där förbättringen vid det västra brofästet som ingenjörn ritade till var bra, det sa jag också så fort jag sett’en. Så vi kom ju bra överens från början och det är inte det sämsta. Men vi är alltså överens om att ingenjörn sköter teodoliten och jag bygger. Omvänt skulle det ju inte fungera. Ingenjörn mäter och räknar på vinklarna och avstånden, men bygget sköter jag. Blir det bra?”
“Det tror jag faktiskt”, svarade Lauritz. “Sexton broar, det var inte illa. Vet du hur många jag har byggt?”
“Nä, men då var det väl inte broar här uppe i snön?”
“Ingen!”
Johan Svenske häpnade först och brast sen ut i bullrande skratt. De skakade hjärtligt hand. De hade en överenskommelse.
Om det inte varit för de outhärdliga smärtorna hade hans hemfärd blivit behaglig som en söndagspromenad längs Elbe. Solen kom nu bakifrån, och på slät mark kunde han staka sig framåt med böjda knän utan att anstränga vare sig höfter eller lår eller slita på sina skavsår. När han dubbelstakade gled han nästan tio meter för varje stavtag. Uppåt var det inte heller så illa som han befarat. I det såphala glidet, den isränna till spår han klafsat fram i slasket kvällen innan, gick det att ta sig fram med hjälp av armarna utom när det blev tvärbrant. Då tog han av sig skidorna och gick sakta haltande uppåt på skrå, som man går i berg. Någon brådska hade han inte, han skulle vara tillbaka mitt på dagen och kunde sen vila till framåt kvällsvarden. Och whiskyn, tänkte han förväntansfullt. Det vore väl ändå bra märkvärdigt om Daniel skulle dricka whisky tigande.
Hur lätt denna hemfärd än varit, med bästa tänkbara skidföre, stapplade han som ledbruten in till sin säng och låg helt stilla en lång stund utan att ens snöra av sig pjäxorna. Han skulle inte ha orkat en dag till, inte kunnat gå upp i gryningen nästa morgon och ge sig av på nytt. Men nästa dag var Herrens vilodag i den mest bokstavligt tänkbara innebörden. Då skulle han inte röra en muskel, bara läsa.
Han hade varit sparsmakad med böcker i bagaget och tur var det, med tanke på hur blytung ryggsäcken blivit i snöstormen ute på Ustavand. Men Shakespeares samlade verk i ett enda band med psalmbokstunna sidor borde hålla honom med läsning rätt länge, liksom Georg Brandes tjocka bok med kommentarer. Om Shakespeare visste han inte tiondelen av vad han visste om Goethe och Schiller. Han var ju inte mycket för det engelska.
Med stön och gnäll, tacksam för att ingen såg eller hörde honom, tvingade han sig till slut ur sängen för att få av sig pjäxor och kläder. En stund senare sov han djupt utan att heller den här gången ha hunnit grubbla en stund eller resonera med Gud.
Estrid hade oväntat lagat till en ren festmåltid med spekekött som första tilltugg och därefter paradrätten framför alla andra på vidderna, “ripa på ingenjörsvis”, vilket betydde med gräddsås, potatis och morötter och rödvin därtill. För Lauritz kändes det nästan som en gudomlig belöning efter uthärdad prövning. Till och med Daniel Ellefsen hade piggnat till och gjorde rentav små försök till konversation innan de ens hade börjat ta itu med whiskyn. Lauritz uppmuntrade honom med allehanda frågor, till en början om riporna.
Daniel svarade förstås enstavigt, men Lauritz gav sig inte utan frågade envist på medan rödvinet sköljde ner det delikata ripköttet. Till slut fick han till och med ur Daniel en lika märklig som kanske typisk historia om Nygaard.
Bonden på Nygaard, som Lauritz ännu inte hade träffat trots att han väl var att formellt se som värd för de två ingenjörerna, hette Tollef Nygaard och var traktens ivrigaste och helt säkert förnämste jägare, mest på vildren. Han och sonen Ole sålde för det mesta sitt renkött och sina ripor. De körde fjordingsläde till Geilo där de sålde kött och fisk och köpte mjöl och kaffe.
Tollefs bäste vän och jaktkumpan hette Gjert Kaardal, den hårda jakten på vintrarna band genom åren de två allt närmare samman. De kom efterhand fram till att det skulle underlätta jakten om Gjerts dotter Sigrid gifte sig med Tollefs son och när de pratat löst om det några år gjorde Gjert slag i saken. En sommardag med tunt snötäcke tog han dottern och en präktig mjölkko med sig och vandrade de sju milen upp till Nygaard. Väl framme räckte han över kon och knuffade fram sin förmodligen vilt rodnande dotter till beskådan. Det gick bra. Sonen Ole blev omedelbart förälskad och att det kan ligga mycket i den historien förstår man när man ser hustru Sigrid på Nygaard, ett ståtligt fruntimmer än idag.
Allt detta hade Daniel Ellefsen, låt vara under trycket av till en början nästan förhörsliknande frågor från Lauritz, lyckats berätta redan till rödvinet.
Och whiskyn lättade därefter än mer tungans band hos honom. Han började rentav fråga tillbaka, exempelvis om vilken sorts ingenjörsexamen Lauritz hade. När Lauritz, inte utan stolthet, något han snabbt fick ångra, berättade att han hade en diplomingenjörsexamen från Dresden mulnade Daniel och muttrade att det kanske förklarade saken.
“Vilken sak?” undrade Lauritz förvånat.
“Att jag är assistentingenjör och att du som är yngre än jag, och dessutom nyanställd, är ingenjör. I min familj hade vi inte råd med en sån där dyrbar examen, jag fick nöja mig med Teknikhögskolan i Köpenhamn.”
“I min familj hade vi över huvud taget inte råd ens med skolgång”, svarade Lauritz lågt och såg besvärat ner i bordet. Han trodde sig ha funnit den ömma tån hos Daniel och trodde sig också förstå att den där tystnaden inte bara hade med det trolska inflytandet från vidderna att göra, utan än mer med vanlig okomplicerad avundsjuka.
“Det var välgörenhetssällskapet Den gode Hensikt i Bergen som betalade hela min och min bror Oscars utbildning, från Katedralskolan och uppåt”, fortsatte han. “Min far var fiskare, han och hans bror gick i kvav ute på havet, vi var därefter lusfattiga. Som tack för utbildningen är jag nu här på Nygaard, ledbruten och skinnflådd i ansikte och på hälarna. I stället för ute i världen och tjänar pengar.”
“Som tack för utbildningen?” undrade Daniel med en glimt av äkta intresse och nyfikenhet i blicken.
“Ja, det var som ett underförstått villkor. De där herrarna var ju obotliga entusiaster, optimister också för den delen, när det gällde att bygga Bergensbanen. Man hade invänt från Stortinget att det inte fanns tillräckligt goda ingenjörer i Norge för ett sådant projekt. Så då beslöt bergensarna att utbilda egna ingenjörer. Och här är jag. Skål!”
“Det var verkligen som faan!” utbrast Daniel och höjde sitt whiskyglas så häftigt, att det skvimpade över. “Så du är fiskargrabb från Vestlandet, det hade man aldrig kunnat tro!”
“Hurså aldrig kunnat tro?” undrade Lauritz uppriktigt förvånad. “Jag talar ju inte precis Kristianiadialekt.”
“Nej men se dig i spegeln! Mustaschen, överklassfrisyren med kort snagg, ditt sätt att sitta till bords, ditt sätt att tala med vår kocka. Jag var säker på att du kom från någon skeppsredarsläkt i Bergen, de där dialekterna kan jag ändå inte skilja mellan, jag är ju borta från Hamar. Skål igen tammejfan!”
Han svepte resten av sitt whiskyglas, sträckte sig genast efter flaskan, höll först på att servera sig själv, men ångrade sig, bugade skämtsamt som till ursäkt och fyllde i stället Lauritz glas till brädden.
“Så du kan alltså fiska?” frågade han sen som om det varit den mest naturliga fortsättningen på samtalets oväntade vändning.
“Ja, naturligtvis. Och segla.”
“Också fiska under isen efter öring?”
“Ja, också under isen efter öring.”
“Ska vi göra det i morgon?”
“Det tycker jag låter som ett charmant förslag, käre bror”, svarade Lauritz med parodiskt överklassmanér och tvinnade samtidigt sin mustasch.
Deras skratt kom som en befrielse.
Under resten av kvällen söp de sig fulla och började berätta historier för varandra, utan minsta tanke på att det var början till slutet på alla samtal. Om nu Daniel haft rätt, eller varit helt sannfärdig, när han påstod att tystnaden kom när alla historier oundvikligen var berättade.
Nästa morgon gick de upp fyra timmar senare än vanligt, inte oväntat med värkande huvuden. Ändå var de fast beslutna att genomföra sitt öringsfiske.
De hämtade nät uppe i en av bodarna på Nygaard, yxor och rep hade de i sina egna förråd. Lauritz band samman fyra skidstavar i bambu till en lång stång och med nät och snöskovlar på axlarna pulsade de ner till stranden, det var en för kort bit för att besvära sig med skidor och Lauritz hävdade dessutom att vilodagen för hans del vore förstörd om han så mycket som såg ett par skidor.
De valde en plats nära utloppet från Nygaardsvand till Ustavand, Lauritz förklarade att på sådana platser var det strömt antingen åt ena eller andra hållet och i strömmen hittade fisken sin föda.
De yxade upp ett första hål i isen och lade ut sin bambustång för att mäta upp avståndet till nästa hål och efter fem hål hade de hela sträckan för ett nät. Lauritz körde ner bambustången genom det första hålet och fäste ett rep i handöglan, så lirkade han anordningen fram mot nästa hål, där Daniel tog emot. När de fått ner ett rep hela vägen från första till sista hålet sänkte de ner sitt första nät och drog det med repet under isen. Efter att ha lagt tre nät på det viset spärrade de av hela den sträcka där Lauritz förmodade att fisken skulle finnas. Till slut skottade de bort så mycket snö de förmådde ovanför näten så att mer ljus skulle tränga igenom isen. Ljuset skulle locka sländlarver och annat som fisken åt, förklarade Lauritz.
Han var redan nöjd med dagen när han en halvtimme senare lade sig till rätta ovanpå fårskinnsfällarna för att ta itu med Shakespeare. Om inte skidåkning, så åtminstone fiske var som att cykla, tänkte han. Hade man en gång lärt sig satt det i. Det var antagligen samma sak med segling.
De fick gott om fisk när de tog upp näten framåt kvällningen. De tog med sig så mycket som behövdes för två dagar in till kockan. Resten skottade de ner i en snödriva utanför husknuten. De hade nog med öring för flera veckor.