TYSKA ÖSTAFRIKA
NOVEMBER 1902
EFTER KILIMATINDE HADE de en lång sträcka av lätt terräng framför sig genom gles miomboskog, de kunde utan svårigheter lägga en kilometer räls per dag de närmaste veckorna.
Men å andra sidan var det den vidrigaste tiden på året, novemberhettan var outhärdlig på eftermiddagarna och Oscar hade motvilligt tvingats acceptera att arbetsstyrkan drog sig in i skuggan och sov upp till tre timmar om dagen. Det skulle dröja närmare en månad innan lättnaden kom med de korta regnen.
Ur jaktsynpunkt var hettan inte enbart av ondo, särskilt inte om man kunde disponera ett lokomotiv och en täckt järnvägsvagn under en extra dags uppehåll vid varje transport från Dar.
Han hade tagit Kadimba med sig och under glatt samspråk med bayraren Schnell hade de tuffat ner ungefär femton kilometer längs linjen, förbi den plats där missionärsparet Zeltmann hade börjat bygga sin missionsstation, för att nå ett område med blandad savann och skog som sett lovande ut när det gällde köttjakt, mängder med impala, eland och buffel. Det hade inte tagit dem många timmar att få ihop ett köttförråd tillräckligt stort för att förse lägret med mat för tio dagar framåt, om man bara räknade med det färska köttet. Men så tillkom också de reservförråd man kunde bygga upp genom att skära köttet i remsor och hänga upp i trädgrenarna runt lägret. Den afrikanska hettan torkade snabbt varje köttyta hård och ogenomtränglig för fluglarver.
Paret Zeltmann hade markerat sin station, eller åtminstone den plats de hoppades skulle få järnvägsbolagets tillstånd att kallas station, med ett enkelt kors av två grovhyvlade akaciastammar. De hade börjat bygga sina hus, de som skulle bli kyrka och skola, en kilometer bort från järnvägen för att komma nära en flod som inte torkade ut ens i november. Oscar hade varnat dem för floden, särskilt för flodhästarna som kom upp för att beta på natten. De var en kraftigt underskattad fara. Alla människor visste att man skulle passa sig för krokodilerna, men som Oscar hade förstått var det flodhästarna som utgjorde det största hotet, det var därför afrikanerna ogärna slog nattläger intill vatten.
De hade klarat av jakten under morgontimmarna och kunde därför återvända med loket och sin fulla köttlast under middagshettan när landskapet förvandlades till en drömvärld av dallrande hägringar. Fartvinden fläktade inte mycket, trots att loket gjorde sina modiga fyrtio kilometer i timmen.
Deras samtal hade somnat av och de klippte alla med ögonen och kunde mycket väl ha åkt förbi akaciakorset utan att se någonting. Men Kadimba såg och höjde handen till tecken på halt. Spåren över banvallen talade sitt tydliga språk. En stor grupp människor hade passerat någon gång på morgonen.
Kadimba gick en stund framåtlutad och muttrande när han undersökte spåren. I vanliga fall var hans ansiktsuttryck utslätat när han spårade, vad han än undersökte var hela hans attityd outgrundlig ända tills han lugnt och konkret berättade vad han sett. Men inte den här gången, och Oscar började känna en växande skräck utan att ens förstå varför. Till slut tog Kadimba ett djupt andetag och började berätta vad han läst i banvallen och den torra förbrända jorden.
“Krigare från kinandi”, sade han med ett tonfall som om hela vidden av en katastrof därmed skulle stå klar. “De passerade för sex timmar sedan, ett hundratal, i gryningen, alldeles efter att vi kom förbi. De måste ha sett oss, åtminstone hört oss. Och så väntade de tills vi var borta.”
“Hur vet du att de är krigare?” frågade Oscar utan att kunna dölja sin osäkerhet.
“De kommer springande, de är bara män i krigarålder, de bär sina vapen med sig”, förklarade Kadimba.
Först stod det still i huvudet på Oscar och han tänkte att det var hettan som gjorde honom trögtänkt. Sedan växte skräcken han anat än mer.
“Missionärerna?” frågade han och Kadimba nickade nästan omärkligt med bortslagen blick.
“Men varför skulle krigare ge sig på ett stackars obeväpnat missionärspar?” frågade Oscar med en röst som nästan sprack av förtvivlan. Han ville egentligen inte veta.
“Kinandis män av andevärlden, deras män med magiska krafter, dem muzungi kallar häxdoktorer, Bwana Oscar. De hatar den vite mannens gudar. De vill visa sin styrka.”
Oscar försökte desperat räkna på tiden. Kinandikrigarna hade fem timmars försprång och det var bara en kilometer ner till Elise, Joseph, deras lilla dotter och de fem anställda kvinnorna. Han måste stålsätta sig och han måste ta befäl över både situationen och sig själv.
Han gick tillbaks till järnvägsvagnen där de fyra askarisoldaterna sov bland högar av urtagna antiloper och buffelkalvar och beordrade tre av dem att göra sina vapen skjutklara och följa honom, medan den fjärde med sitt liv måste försvara Schnell framme i loket.
De gick till en början raskt men snart insåg Oscar att man måste slå av på takten. Det var ingen bra idé att jäkta, att komma fram uttröttad i den våldsamma hettan. Elise och Joseph kanske levde, allt var kanske inte över. Den sista delen av stigen måste de alltså gå lika tyst som på jakt.
Det behövdes dessvärre inte, insåg han när de hade några hundra meter kvar. I trädkronorna runt Elises och Josephs läger, det som skulle ha blivit en missionsstation för att sprida ljus i mörkaste Afrika, hade gamarna redan flockat sig. Han försökte intala sig att det bara var missionärernas getter som låg döda där borta, men förnuftet talade skoningslöst emot en sådan förhoppning.
Ändå avancerade de den sista biten in mot lägret med sina gevär skjutberedda. Det enda liv de såg var några gamar som lyfte tungt från marken för att nätt och jämnt orka upp i trädkronorna runtomkring.
Lägret var byggt som en boma, med barriärer av taggiga buskar i en vid cirkel runt hyddorna och de halvfärdiga husen i soltorkat tegel. Öppningen var vid och de såg på långt håll att de kom för sent och att ingen levande människa fanns i närheten. Elise och Joseph låg fjättrade vid marken framför en eld som fortfarande pyrde, brann för tre timmar sen, tänkte Oscar medan han förtvivlat oförsiktigt sprang fram den sista biten. De andra kom långsamt gående efter honom med sänkta huvuden.
Att de var döda var bara alltför uppenbart. De låg fastnaglade i marken med armar och ben utspända som ett Andreaskors. Elise hade fått båda sina bröst bortskurna, det ena när hon fortfarande levde, det andra när hon var död, noterade Oscar som om han med denna typ av exakta iakttagelser skulle kunna värja sig inför det ohyggliga. Joseph hade fått penis och testiklar avskurna, medan han fortfarande levde, och hela paketet hade sen pressats ner i hans mun. De var båda helt nakna. Gamarna hade gått hårt åt dem.
Oscar kände en stum förlamning, som om det ohyggliga helt enkelt inte kunde vara verklighet utan bara mardröm. På nytt försökte han återta kontrollen över sig själv genom att göra skarpa iakttagelser och tolka dem som rent vetenskapliga observationer.
Både Elise och Joseph hade fått sina huvuden intvingade i ett märkligt arrangemang. Deras skallar var fixerade med käppar som man hamrat ner i marken och deras munnar uppspärrade med små hårda trästycken av akacia. Deras näsborrar var märkligt nog igentäppta med svart lera.
De andra männen stod helt stilla i en halvcirkel runt honom. Ingen av dem sade något.
“Varför?” frågade Oscar i riktning mot Kadimba och tecknade samtidigt mot sina näsborrar. Han förstod inte avsikten med leran som skulle täppa till.
“För att de skulle drunkna, Bwana Oscar”, viskade Kadimba. “Kinandi vill se sina fiender dö långsamt och helst drunkna på det här sättet.”
Oscar förstod inte till en början. Men han ville inte heller fråga medan han tänkte efter. Drunkna? Hade de hämtat vatten för att…?
Naturligtvis inte. De hade dränkts med urin, stanken kändes tydligt. Det var därför deras munnar var låsta i uppspärrat läge och deras näsborrar igentäppta med lera.
Han såg det plötsligt framför sig, som i en mardröm som inte gick att besvärja, som när han var barn och bad till Gud att han inte måtte få den där drömmen igen som alltid gjorde honom vettskrämd fastän han aldrig kunde komma ihåg den. Han såg de flinande triumferande dansande krigarna gå fram en och en för att sikta och under skratt och glada uppmuntrande rop från de andra börja pissa. Han ville skrika, falla ihop i gråt, tyst grät han redan ohjälpligt trots att han befann sig bland underlydande.
Ändå var det inte nog. Han hade inte sett det värsta.
När han vände sig bort från den outhärdliga scenen föll hans blick på något han först inte kunde tolka. I den improviserade eldstaden framför de döda föräldrarna låg den lilla dotterns huvud, svartnade rester av hår kletade runt flagnat förkolnat skinn. Hennes ögonhålor gapade tomma och rosa. På tvärslåarna över elden fanns rester av hennes kropp, men man måste stirra länge för att kunna ta till sig vad man faktiskt såg. Där var bålen, förkolnade revben, där låg en liten fot. Men armar och ben saknades.
Nej, inte saknades. Skelettdelarna låg kringspridda här och var, renskrapade, eller snarare rengnagda från kött.
Det kändes som om hans huvud skulle sprängas av insikten. Meningen med att ordna riten på detta sätt kunde bara vara att äta dottern i föräldrarnas åsyn innan man mördade också dem.
Han sprang undan och trodde att han skulle kräkas. Men förtvivlan var mycket starkare än äcklet, han såg synen alldeles för skarpt framför sig, som på fotografier. Bilderna ville inte ge vika, de klistrade sig fast i hans hjärna, de gick inte att undkomma. När han försökte ta sin tillflykt till en av lerhyddorna för att de andra inte skulle se honom i hans odisciplinerade tillstånd kom nästa chock. Där hängde slaktresterna efter tre kvinnor, de första tre som Elise och Joseph omvänt till den Rena Evangeliska Läran. Deras bröst hade skurits av medan de fortfarande levde, armar och ben saknades, bålen var översköljd med blod. Han började föreställa sig vad som hänt kvinnorna medan de fortfarande levde och försökte förtvivlat skjuta undan synerna som man likt mardrömmar inte kunde värja sig för. Han slog armarna om huvudet och vrålade utan någon som helst behärskning.
Kanske hade han rentav svimmat. Det nästa han var medveten om var att Kadimba satt intill honom med ena armen runt hans axlar och försökte få honom att dricka vatten som mest hamnade på hans svettiga kakiskjorta.
“Vi är i en farlig situation, Bwana Oscar, vi måste tänka snabbt och handla klokt”, viskade Kadimba.
Det var som om han fått en spann kallt vatten slagen rakt över sitt huvud. Nu gällde det liv eller död för de ännu levande.
“Du har alldeles rätt, min vän Kadimba”, sade han och reste sig tvärt, drog några djupa andetag, knöt och slöt sin högerhand några gånger för att se att han fortfarande fungerade som människa, åtminstone på det mekaniska planet.
“Kadimba, säg mig sanningen även om den är ond”, sade han och drog ett nytt ljudligt andetag genom näsborrarna. “Är kinandikrigarna på väg mot vårt basläger?”
“Ja, Bwana Oscar, det tror jag. Spåren går åt det hållet.”
“När kan de vara framme och när kan vi vara framme om vi tar de döda med oss? För vi kan inte lämna dem åt gamarna.”
Kadimba tänkte noga efter.
“Om vi bär de döda med oss försenar det oss en timme upp till tåget. Vi kan då vara framme en timme före mörkret. Om kinandikrigarna går mot lägret utan att vila kan de vara framme samtidigt.”
Oscar kalkylerade. Det hade klarnat för honom, han tänkte i vitglödgat raseri. Han gick ut på gårdsplanen där de tre askarisoldaterna fortfarande höll till runt liken och snarare nyfiket än chockade diskuterade vad de såg. När de upptäckte hur Oscar närmade sig i raseri sträckte de genast upp sig och slätade ut sina ansiktsuttryck till militär okänslighet. Han utdelade sina order snabbt och med hög röst. De döda skulle läggas tillsammans i en av lerhyddorna, man skulle riva ner en av väggarna över dem, som en provisorisk förvaring, inte begravning. Sedan måste alla ge sig av mot tåget i ilmarsch.
De döda måste inte bara skyddas mot gamarna, utan än värre mot hyenorna som ju var en sorts hundar och kunde gräva djupa gryt med sina framtassar. Men allt måste gå fort.
Efteråt sprang de alla mot tåget.
När de halvannan timme senare, när himlen redan börjat färgas röd som blod, närmade sig lägret fick Schnell order om att oupphörligt låta ångvisslan gå så att alla skulle samlas där järnvägsvagnarna stod tillsammans med det andra loket.
Det var ingen tvekan om hur försvaret skulle organiseras. Den timme man hade på sig innan mörkret föll gick åt till att släpa taggbuskar och bygga en barriär femtio meter från rälsen åt båda hållen. Det skulle inte stoppa några kinandikrigare, men det skulle hindra dem från att genomföra ett överraskningsanfall.
Oscar var skytt och jägare, men sannerligen inte militär. Men så mycket ansåg han sig begripa att ett hundratal svarta krigare med spjut och assegajer i händerna skulle kunna döda alla i lägret om de fick övertaget i ett nattligt tumultartat överfall.
I dagsljus var det omvända roller. Tio askaris som drillats av tysk militär och därtill han själv och Kadimba, som hade betydligt större träffsäkerhet, skulle mycket väl kunna hålla stånd mot hundra man med blankvapen. Levde de till gryningen skulle de också överleva.
Medan större delen av arbetsstyrkan desperat byggde rishindren runt de sammandragna järnvägsvagnarna ordnade Oscar och Kadimba försvarsvallar av mahognystockar uppe på de öppna järnvägsvagnarna så att varje skytt skulle sitta med stöd för armbågarna, med större delen av kroppen i skydd bakom mahogny, sannolikt den dyraste palissaden någonsin, konstaterade Oscar. Men skämdes omedelbart för att han inte kunnat hindra sin hjärna från att tänka den cyniska skämtsamheten. Och på nytt överfölls han av mardrömssynerna från den plats som skulle ha helgats åt Gud och människans godhet.
Han flydde desperat från fortsättningen på den tankegången in i praktiska frågor. Längs risbarriären borde man ha eldar som lyste upp tillräckligt för att kinandikrigarna skulle framstå i silhuett om de anföll. Ingen fick sova i tält den här natten, där var man fast som i en råttfälla och hade man dessutom ljus där inne syntes man alltför tydligt och blev ett lätt mål för spjut. Han hade den största respekt för afrikanernas spjut, både de långa kastspjuten och de kortare assegajerna, krigarnas vapen.
Själv tänkte han tillbringa natten bakom mahognybarriären på en av de öppna järnvägsvagnarna i mitten, så att han fick ett så stort skjutfält som möjligt. Han hämtade en madrass och ett par kuddar från sitt tält och sade åt Kadimba att göra detsamma. Arbetarna fick tränga ihop sig i de täckta järnvägsvagnarna där de var oåtkomliga för spjut.
När allt var organiserat satt två man i varje öppen järnvägsvagn med gevär och rikligt med ammunition. Banvallen höjde sig en och en halv meter från marken och sedan tillkom ytterligare samma höjd upp till de förskansade skyttarna. Nu var det som att vänta på Simba, med den skillnaden att Simba alltid kom tyst och kunde se i mörkret.
Natten där ute var nästan helt stilla, han hörde bara ljuden från några avlägsna hyenor. Kadimba låg utsträckt några meter bort i andra änden av järnvägsvagnen med händerna under nacken. Det såg opassande avspänt ut.
“Tror du att de kommer, Kadimba?” viskade han.
“Ja, Bwana Oscar, de kommer helt säkert. Kanske inte i natt, men de kommer”, svarade Kadimba i normal samtalston. Oscar insåg att det inte fanns något särskilt behov av att viska. Det här var inte jakt. Och kom hundra man där ute så kunde de i alla fall inte röra sig tyst.
“Hur kan du vara så säker på att de kommer till oss?” frågade han.
“De är snart hungriga, de bar bara vapen med sig, ingen proviant, och de åt bara några kvinnor och barnet där borta hos era gudsdoktorer”, svarade Kadimba med en kvävd gäspning.
Sakta sjönk Kadimbas ord in i Oscar. Kinandi måste anfalla för att stilla sin hunger, om inte annat. Man hade sagt honom att kannibalismen var utrotad i Afrika, den liksom slaveriet, och att detta tillhörde civilisationens välsignelser. Det var alltså inte sant. Han hade sett med egna ögon att det inte var sant.
“Ditt folk, Kadimba, och ert broderfolk massajerna äter inte människor. Varför gör kinandi det?” frågade han när han inte längre stod ut med tystnaden.
“Kinandi kommer långt bortifrån. De färdas snabbt och bär bara sina krigarvapen och kan inte jaga när de färdas på det viset. Kanske är det därför. Då äter de sina fiender. Eller så har några av deras ledare sagt åt dem att de får den vite mannens styrka om de äter hans barn. Kanske är det därför”, svarade Kadimba och vände sig åt sidan på sin madrass som om samtalsämnet nu var helt uttömt. Det verkade som om han hellre ville sova än samtala.
I tystnaden började det åter storma inne i Oscars huvud, den förvirring och ångest som han försökt jaga bort med att samtala kom tillbaka. Liksom synerna från missionsstationen, de var omöjliga att tränga undan. Så hade Gud lönat sina mest hängivna och oskyldiga troende.
När han var nio år hade han hatat Gud men inte vågat säga det till någon eftersom han förmodligen skulle ha fått stryk och bannor för att framföra en sådan hädelse, även om han vid den tiden inte ens hört ordet hädelse. Men Gud hade tagit deras far och farbror och lämnat sex barn faderlösa och två änkor utan försörjning. Ändå hade de alla rott till kyrkan vareviga söndag då man kunde ro, och stretat i timmar i snöglopp eller storm på skidor när man inte kunde ro, bara för att få höra Guds ord. Och för det hade Gud lönat dem med den grymmaste av orättvisor.
Sedan dagen då Far försvann på havet hade Oscar aldrig bett till Gud, men det var ingenting han talat högt om. Befann han sig i Dar och det var söndag så infann han sig i propra kläder till högmässan i den evangeliska kyrkan. Allt annat skulle ha ställt till med onödiga besvär. Och när man talade om den välsignelse som missionärerna spred bland negrerna, ett ord han förresten slutat använda, så hummade han bara med. Jo, självklart ingick spridandet av den rena läran i allt det goda som den germanska civilisationen skänkte Afrika. För somliga föreföll den saken till och med viktigare än järnvägen.
Det hördes ljud där ute i natten, nej mer än så, det var buller. Kinandi gjorde ingen som helst hemlighet av att de hade kommit fram. Oscar såg automatiskt upp mot natthimlen. Det var halvmåne och stjärnklart, tillräckligt med ledljus för att färdas om natten om man tog det försiktigt. Det verkade som om de slog läger på andra sidan risbarriären. Snart hördes en rytmisk sång från många män. Oscar uppfattade orden, men förstod inte innebörden.
“Förstår du vad de sjunger?” frågade han Kadimba.
Kadimba hade satt sig upp för att lyssna han också, men skakade på huvudet och tog sedan ett imponerande vigt språng över mahognystockarna och landade mjukt som en leopard nere på banvallen och försvann. Efter en stund kom han tillbaks med en av arbetarna som han höll i nackskinnet som en kattunge och utan att bry sig om bullret kastade upp på järnvägsvagnen.
“Han är kinandi, inte riktigt men nästan, släkten nandi från norr”, förklarade Kadimba med ett förnyat grepp om nacken på sin fånge, som med rädda ögon hade börjat lyssna ut i mörkret för att tolka sången. Nu hördes också trummor. Kadimba och hans fånge inledde en intensiv viskande konversation, då och då hårdnade Kadimbas grepp om nacken på den andre. Till slut fick fången gå och Kadimba tänkte efter på sitt vanliga sätt innan han bestämde sig för vad han skulle berätta.
“Det är goda nyheter, Bwana Oscar”, började han. “De tänker äta det sista av kvinnorna i natt, inte för att bli mätta utan bara för att bli starkare, en liten bit åt var och en. Men i morgon när det är ljust skall de anfalla oss för att sedan kunna äta sig mätta. De tappraste skall få äta de vita männens hjärtan.”
“På vilket sätt är det goda nyheter?” frågade Oscar, noga med att ställa frågan rakt på utan att ironisera. Kadimba var helt okänslig eller oförstående när det gällde ironi.
“Det är i sanning goda nyheter”, svarade Kadimba allvarligt. “För om de stormat oss i mörkret alla på en gång, så hade vi dödat många. Men till slut hade de dödat oss. Men nu när de tänker anfalla oss i dagsljus kommer de inte att klara det. Deras sång berättar allt.”
“Vad berättar deras sång?”
“Att de har en stor ledare med stor magi som hade en spådom om att en svart orm skulle komma med vita män från kusten. Den svarta ormen skulle sluka allt i sin väg om inte en stor ledare från kinandi hindrade det. Och där är vi nu. De har ätit sig till magisk styrka genom att sluka en vit oskuld och det gör dem okänsliga för våra kulor, som kommer att förvandlas till vatten när vi skjuter mot dem. Det har deras store ledare försäkrat. För att alla ska se hans stora kraft sparar de anfallet tills i morgon.”
“Hur kommer de att gå till väga?”
“Det är inte helt klart i sången, Bwana Oscar. Men jag tror jag har förstått. De kommer att ha sin magiska fest på det sista köttet nu. Sedan sova till gryningen. Då tar de bort våra rishinder och ställer upp hela sin styrka framför oss och börjar sin krigssång på nytt. Så att alla deras män fylls av mod och vi av rädsla. När den store ledaren ger tecken kommer de springande som en man, kastar sina spjut och fortsätter att springa mot oss och dödar dem av oss som ännu inte är träffade med sina assegajer.”
Kadimba tystnade och avvaktade. Han hade åtminstone enligt sin egen uppfattning sagt allt väsentligt.
Oscar begrundade det han fått veta. Han kunde inte komma fram till annat än att Kadimbas första omdöme var helt korrekt. Detta var i sanning goda nyheter. De kunde överleva.
Förutsatt att alla sköt som de skulle. Han försökte kalkylera effekten av ett frontalanfall med hundra afrikanska krigare i dagsljus mot tolv gevärsskyttar på femtio meters håll. Det var inte lätt. Allt hängde till en början på hur krigarna skulle reagera när de såg att den vite mannens kulor alls inte förvandlades till vatten. Om de undgick att se och förstå och bara rusade på framåt skulle de trots stora förluster i dödade och sårade ändå kunna vinna. Om de drabbades av panik och tog till flykten var de förlorade. Åtminstone som Oscar såg situationen framför sig.
Det hördes ett lätt snarkande ljud bortifrån Kadimba i mörkret. Han var tydligen så säker på sin förståelse av situationen att han obekymrat tillåtit sig att somna, trots att de nu befann sig i en mycket farligare situation än om de varit ute i mörkret efter Simba.
Det kunde förstås inte skada med lite sömn, för den som kunde förmå sig till det. Någon gång efter gryningen måste Kadimba och han själv döda ungefär tjugo man var för att själva överleva. De måste träffa med varje skott. Om deras askaris träffade med vartannat skott var det vackert så, de verkade annars som om de ansåg att det var själva ljudeffekten av vapnet som var avgörande. Förresten satt de kanske på helspänn just nu alldeles i onödan. Kadimba hade tydligen ansett att det var tillräckligt att informera bara Oscar om läget. Och var befann sig egentligen Doktor Ernst?
Han masade sig över mahognystockarna och gled ner på marken i ett misslyckat försök att göra det lika ljudlöst som Kadimba. Sedan gick han från vagn till vagn och talade med askarisoldaterna som förstås satt på helspänn. Han förklarade att de gott kunde försöka sova lite, novembernatten var ljum och anfallet skulle inte komma förrän efter soluppgången. Därefter gick han med beslutsamma steg mot Doktor Ernsts tält.
Vetenskapsmannen sov med nattmössa under sitt moskitnät och blev djupt upprörd över det nattliga intrånget i hans privata domän. Oscar bad självklart om ursäkt men hänvisade med en ironi som inte gick fram till att det bara gällde deras liv. Han uppmanade enträget och vädjande Doktor Ernst att strax före soluppgången infinna sig i mittenvagnen uppe på banvallen, bugade, önskade godnatt och bad än en gång om ursäkt för sitt intrång, som dock haft det goda uppsåtet att försöka skydda Tysklands just nu viktigaste vetenskapsman i Afrika.
Fjäsket bet förvånansvärt nog på Doktor Ernst, som sken upp och lovade att infinna sig “enligt order”, ett uttryck som lät främmande i hans mun.
Tillbaks uppe på järnvägsvagnen drog Oscar en filt över sig, mer för insekternas skull än för den obetydliga kylans. Han hann tänka att detta måste ha varit den dag han haft sitt livs mest fruktansvärda upplevelser, värre till och med än dagen då dödsbudet om Far och farbror Sverre kom. Mot all rim och reson somnade han mitt i den tankegången.
Det var trummorna som väckte honom, därefter ljudet av hur risbarriärerna började släpas undan bakom de sedan länge falnade eldarna. Han satte sig upp och kontrollerade att Mausern var laddad med ett skott i loppet och fullt magasin och att det låg tre fyllda magasin inom bekvämt räckhåll, likaså de halvöppna patronaskarna.
“Jag tyckte du sade att spåren efter kinandi visade att de bara bar vapen och sköldar med sig, Kadimba. Men somliga släpade med sig trummor i alla fall?”
“När kisnandi går ut i krig är trummor också ett vapen, Bwana Oscar. De tror att de skall vinna med den store mannens magiska kraft mer än med spjut”, muttrade Kadimba.
Oscar kom på sig själv med att faktiskt uppskatta Kadimbas alltmer obesvärade och jämlika tilltal. Och så skämdes han omedelbart för att ha tagit sin tillflykt till sådana trivialiteter i tanken. Han skulle döda människor den här morgonen och det hade han aldrig gjort, eller ens föreställt sig att han skulle göra. Aldrig hade han hatat någon så, han måste ha levt ett lyckosamt liv. Den ende han hatat var Gud, men det var bara en abstraktion. Krigarna där ute var skapta som han själv, teoretiskt av samme Gud. Men enligt den Rena Evangeliska Läran skulle de inte komma till Himmelen när han sköt dem, utan till Helvetet. Eftersom de i stället för att samarbetsvilligt låtit sig frälsas av Elise och Joseph hade torterat dem till döds efter att ha ätit upp den lilla dottern i föräldrarnas åsyn.
Han kramade gevärskolven och kände hatet flyta värmande genom hela blodomloppet.
Där ute hade kannibalerna börjat om sin dans och sin sång på mindre än sjuttio meters håll. Han hade redan nu kunnat börja skjuta dem som sittande fågel, en efter en. Fast det hade förstås varit ytterst oklokt.
Kadimba gjorde ett tecken som han inte förstod och tog ett nytt vigt språng över deras barrikad. Oscar lyssnade, men hörde ingen duns av Kadimbas landning på banvallen. Han vände blicken upp mot de dansande krigarna och tänkte att de nog skulle hålla på ett tag för att hetsa upp sig till frenesi eller extas eller övermänskligt mod, eller vad man nu skulle kalla det. Än så länge trodde de att de kanske var osårbara, men om de kunde arbeta upp sina känslor mer, så skulle de snart ha övertygat sig själva. Ungefär så? Ja, förmodligen.
“Inställer mig enligt order, Herr Diplomingenjör”, anmälde Doktor Ernst när han mödosamt krånglade sig över stockbarriären.
Han var uppklädd i den officiella tyska kolonialuniformen, grå uniformskläder, till och med en underlig gradbeteckning som gjorde honom till löjtnant, och vit tropikhjälm. Över axeln bar han ett gevär som Oscar aldrig hade sett, han hade inte ens anat att den stillsamme vetenskapsmannen hade något vapen.
“Vad har ni för gevär, Doktor Ernst?” frågade Oscar med ett antagligen mycket misslyckat försök att inte verka förvånad.
“Mannlicher-Schönauer, samma kaliber som ni själv ser jag, Herr Diplomingenjör”, svarade den lille mannen och sträckte på sig.
“Mycket bra, Herr Doktor, vill ni vara så snäll att inta platsen här i mitten, så att ni kan nå mina ammunitionsaskar om ni behöver påfyllning. Och öppna inte eld förrän på min order!”
“Uppfattat!” sade Doktor Ernst, snörpte på munnen och slog sig genast ner på anvisad plats. Han laddade snabbt och med säkra rörelser sitt gevär.
Samtidigt kom Kadimba tillbaks med sin motvillige tolk i samma grepp om nacken som kvällen innan och tryckte ner honom intill sin plats, ordnade med kuddar för den andre att sitta på och för sig själv att ha som stöd vid den kommande eldgivningen.
Ute i den röda soluppgången började dansceremonierna ta sig mer ordnade former. Från början hade bara något tiotal män deltagit, men snart var de uppemot hundra och då formerade sig dansarna i flera cirklar som rörde sig kring varandra, varannan motsols. Då och då sökte Oscar Kadimbas blick men fick bara huvudskakningar till svar. Än var det inte dags.
Oscar reste sig upp och skrek så högt han förmådde till askarisoldaterna att ingen fick ge eld innan han själv gjorde det. Men då gällde det att alla i gengäld brassade på så mycket de hann.
“De sjunger samma saker i sin dans nu som i går kväll”, meddelade Kadimba efter en stund. “De tänker äta er och doktorn först”, tillade han med ett tveksamt leende. Oscar fann ingen anledning att översätta det för Doktor Ernst.
Dansen fortsatte på samma sätt i mer än en timme, ingenting tycktes förändras. Kadimba och hans tvångsrekvirerade tolk hade åtminstone ingenting nytt att berätta. Oscar tänkte att krigarna slösade med sin energi.
När solen förlorat sin röda färg och den första värmen kom smygande inträffade äntligen en förändring där ute. En man som var påfallande mycket större än de andra krigarna, både på bredden och höjden, och prydd med vita strutsplymer runt huvudet, kom dansande från de bakre leden och ner mot centrum. Hans krigare vek åt sidan och började formera sig på led, de spred sig åt sidorna, höjde sina sköldar och började röra dem rytmiskt till dansen och trummorna. Bakom den väldige ledaren bildades ett rakt led av män med liknande strutsplymer, men mindre.
Plötsligt tystnade all sång och alla trummor. Den store ledaren med strutsplymerna skakade två spjut över sitt huvud och korsade dem och slog dem tre gånger mot marken och tre gånger mot skyn. Sedan talade han högt och i stackato.
“Byt till helmantel, Bwana!” uppmanade Kadimba. “Skjut så fort han tar det första steget framåt!”
Oscar gjorde som Kadimba sagt och insåg samtidigt varför. Häxdoktorn stod rakt framför honom, de andra männen med strutsplymer hade formerat sig i en linje bakom honom så att Oscar knappt såg dem längre. Sköt han med en solid kula rakt genom den linjen av män skulle han döda, fälla eller skada tio man med ett enda skott. Kadimbas idé var fullkomligt briljant, tänkte han när han laddat om.
Häxdoktorn började plötsligt vagga framåt med en sorts bredbent gång och männen bakom honom följde efter så att hela kolonnen med strutsplymer snart stod något framför den övriga styrkan som nu tydligt gjorde sig beredd att anfalla på bred front.
Oscar lade an mot mitten av bröstet på ledaren, korrigerade något när han insåg att marken inte var helt jämn. I ögonvrån såg han hur alla andra gevärspipor pekade framåt, också Doktor Ernsts. Det här var läget. Ändå tvekade han. Om han tvekade längre och kannibalernas anfall kom igång skulle allt bli kaos, han måste alltså skjuta nu och inte senare.
Och så gjorde han något han ansåg sig ha tränat bort sen åratal tillbaka. Han blundade innan han tryckte av. I samma ögonblick han kände rekylen brakade alla gevär i närheten av i en kanonad som bara fortsatte och fortsatte eftersom alla suttit med svetten pärlande och nerverna spända till det yttersta och nu kunde släppa rädslan lös.
Oscar hade mycket riktigt skjutit minst tio män med sitt första skott, den solida kulan hade inte ens bromsats av att passera häxdoktorns hjärta utan bara fortsatt rakt genom allt kött och ben som fanns bakom.
Fältet framför dem hade på några sekunder förvandlats till ett blodigt kaos av döda och sårade och vrålande män som oskadade sprang bakåt och då sköts i ryggen en efter en. Det var fri sikt ganska långt och Oscar liksom Kadimba koncentrerade sig på att skjuta de flyende som hunnit längst bort så att ingen enda skulle komma undan. De som halvhjärtat försökt gå till anfall, eller sprungit åt fel håll, eller skadade som försökte släpa sig bort, sköts skoningslöst sönder och samman av askarisoldaterna.
När Oscar laddat sitt fjärde magasin och tittade upp bakom de tjocka mahognystockarna hade det blivit nästan tyst och han såg inte längre någon som sprang, bara enstaka rörelser där nere i en obeskrivlig massa av döda och sårade. Han vände sig om i järnvägsvagnen för att se sig omkring och upptäckte att den var full av spjut som fastnat antingen i trägolvet eller i stockvärnet på andra sidan.
Han befann sig fortfarande i någon sorts feberliknande trance och det ringde i öronen av alla skott som avfyrats. Ett sammelsurium av bilder for genom hjärnan, han hade träffat gång på gång på gång, laddat om och börjat om, laddat om och börjat om. Det var vidrigt. Han ville aldrig resa sig upp, aldrig mer säga ett ord, aldrig mer någonting, bara sitta stilla och sluta ögonen. Hans Afrika dog här och nu.
Då började hörseln komma tillbaks och med den alla skrik från många sårade. Han måste ta sig samman.
“Doktor Ernst!” röt han. “Vi har sårade, se till att ta hand om dem.” Han reste sig tungt upp, som om hans kropp vägde hundratals kilo och noterade att Doktor Ernst energiskt klättrade ner från vagnen och på förvånansvärt begriplig swahili kommenderade två askaris att hjälpa honom med sårade till läkartältet.
Oscar tog Kadimba och fyra askaris med sig ut på slagfältet. Ingen försökte längre fly. De som var dödligt sårade sköt man i huvudet. Enstaka lindrigt skadade samlades upp och bakbands, därav två som hade vita strutsplymer fästa kring huvudet. Den väldige häxdoktorn, som träffats först av Oscars helmantlade kula, var stendöd. Han som skulle förvandla den vite mannens kulor till vatten.
De hade åtta fångar med god prognos och några som förmodligen var döende. De räknade till åttiosju döda. De inspekterade fiendens läger och fann resterna efter deras sista rituella måltid, fyra lårben från människa.
Dessa kannibaler var omänskliga, tänkte han. Ändå människor. Inför den Gud som Elise och Joseph hjärtskärande måste ha bett till inför kannibalerna strax före sin fasansfulla död var alla lika. Just nu en vidrig tanke. Han sköt ännu en svårt sårad kannibal genom huvudet.
De samlade upp alla vapen och sköldar som låg på slagfältet, staplade de döda i två järnvägsvagnar som de rensade från mahognystockar, släpade ut två fångar som var för svårt sårade för att Doktor Ernst skulle kunna lappa ihop dem, sköt dem och lassade upp dem bland sina fränder på likvagnarna.
Frågan var sedan vad man skulle göra med de sex överlevande och lindrigt skadade, däribland två med strutsfjädrar som kunde betraktas som ledare av något slag.
Doktor Ernst ansåg att det mest rationella vore att skjuta dem, trots att han haft visst besvär med att ta hand om deras skador. Men det hade med hans läkared att göra. Han hade bara gjort sin plikt, nu var de inte längre hans ansvar.
Man kunde inte gärna ordna massbegravning för närmare hundratalet människor. De kunde naturligtvis inte heller vara kvar som ruttnande lik vid baslägret. Oscar måste fatta de nödvändiga besluten.
Likdispositionen var det enklaste. Man skulle köra ner dem något tiotal kilometer längs järnvägen och lämpa ner dem i den flodarm som fortfarande hade vatten. Krokodilerna skulle sköta resten. Och det som eventuellt flöt upp på stränderna skulle städas undan av gamar, hyenor, maraboustorkar och schakaler och slutligen insekter.
De döda var enkla att hantera. Men återigen, vad göra med de levande?
Kadimba menade att det helt avgörande var att ingen enda av kinandikrigarna skulle få återvända levande. Deras häxdoktorer hade lovat en stor seger. De hade haft för avsikt att förinta och äta den vite mannen. Och så hade det visat sig att den vite mannens trolldom var så stark att ingen enda kinandikrigare överlevde. Det skulle ha en avsevärd pedagogisk effekt på andra häxdoktorer in spe.
Kadimba uttryckte sig inte så, hans ordval var mer brutalt. Men huvudsaken var att ingen häxdoktor bland kinandi någonsin skulle kunna börja tala om hur man kan äta vit oskuld för att förvandla kulor till vatten. Följaktligen borde man skjuta de sex återstående. De var krigare och hade förlorat. Det var rättvist.
Oscar våndades inför beslutet. Att skjuta anfallande fiender som hade för avsikt att tortera en själv efter tillfångatagandet, och därefter rentav äta ens hjärta, var en moraliskt oantastlig åtgärd.
Att mörda krigsfångar var en helt annan sak. Meningen med den vite mannens ankomst till Afrika, den börda vi alla tagit på oss, var att befria Afrika från barbari. Vi skulle införa civilisation, lag och ordning, moral och eventuellt en religion som åtminstone var mindre blodtörstig. Det var det heliga uppdraget, det var så mänskligheten måste gå framåt mot en bättre värld.
Alltså kunde man inte avrätta krigsfångar. Det var barbari. Rättvisan måste ha sin gång.
Oscar drog sig tillbaks till sitt tält för att gå igenom vad som måste göras. Han bad sin privata tjänare Hassan Heinrich om starkt kaffe på vägen.
Han öppnade sitt skrivschatull och tog fram papper, bläck och penna.
* * *
Gudstjänsten i Vår Frus Heliga Kyrka i Dar es-Salaam blev utdragen. Biskopen hade mycket gott att säga om Elise och Joseph Zeltmann, deras Heliga Kall och stora uppoffring, allas vårt kall, betydelsen av vår närvaro i mörkret där vi med oförtröttlig energi steg för steg, och med Guds hjälp oemotståndligt, förde civilisationens framsteg till Afrika.
Allt detta var det gamla vanliga, vad Oscar anbelangade. Han var inte på något sätt emot, tvärtom höll han i princip med. Det var bara det att det blev så utdraget. Dessutom irriterade det honom att de fem afrikanska kvinnorna från missionsstationen, som också hade dött en förfärlig martyrdöd för den Heliga Saken, inte fanns med där framme. Vid högaltaret stod bara två vita kistor för vuxna och en hjärtskärande liten för deras dotter. Där dessvärre inte mycket fanns kvar av henne i kistan.
Paret Zeltmann hade förstås ingen släkt i Dar es-Salaam så det blev ingen social tillställning efter begravningen. Var och en föreföll att gå till sitt. Oscar hade beordrats att infinna sig på lunch hos Dorffnagel, som han numera fick kalla högste chefen, vid det vanliga bordet uppe på Tyska klubben.
Han hade inte väntat sig något annat sällskap men Dorffnagel satt tillsammans med en officer när han kom, absolut i tid men de andra hade kommit före överenskommen tid. De båda herrarna reste sig när han kom fram till bordet. Dorffnagel presenterade Oscar för en överste Paul von Lettow-Vorbeck som inte såg mycket ut för världen, kort, spenslig, liten mustasch.
Oscar väntade med att sätta sig tills hans chef visat med handen att det gick för sig. Eftermiddagssolen föll in med skarpt ljus från havsglittret där ute. Dorffnagel upptäckte det först när Oscar satt sig och fått solen i ansiktet. En stund gick åt för att kalla på personal och organisera markiser.
“Gott, herr ingenjör! Vill ni vara så vänlig att kort men precist redogöra för slaget ni just genomlevt!” beordrade översten.
Det här skulle inte bli konversation utan förhör, tänkte Oscar. Men det var Dorffnagel som ordnat sammankomsten så det gick knappast att krångla. Han samlade sig några sekunder, insåg att historien rent sakligt sett var enkel att berätta och klarade av den på mindre än fem minuter. De två höga herrarna satt därefter tysta och tankfulla en stund innan militären tog ordet.
“Mina komplimanger, herr ingenjör. Inte bara för er föredömliga föredragning utan än mer för det som av naturliga skäl ligger mig närmast om hjärtat, er taktiskt väldisponerade operation. Ett enda litet taktiskt fel och ni hade alla varit döda. Jag får gratulera.”
“Ni är alltför vänlig, herr överste, jag gjorde bara vad omständigheterna krävde och jag är tekniker och inte militär”, svarade Oscar osäkert men utan att visa osäkerhet.
“Inte alls!” nästan röt officeren. “Ni är i så fall en ingenjör med märklig naturbegåvning för taktiska militära dispositioner. Och ni har gjort oss ovärderliga tjänster. Om ett sånt här rövarband har framgång tänder det en präriebrand. Ni kan ha kvävt en hel upprorsrörelse med er rådighet. Jag kommer just från Tyska Västafrika, vi var tvungna att likvidera tiotusentals upprorsmän av hererostammen för att återställa ordningen och det är ingen angenäm syssla. Men till saken! Jag har alltså för avsikt att enrollera er som löjtnant i vår Schutztruppe!”
Han såg ut som om han hade erbjudit något strålande och Oscar blev totalt överrumplad av det groteska förslaget, som dessutom lät mer som en order än ett förslag. Och när han tänkte efter för att komma på artigast tänkbara sätt att avböja syntes det tydligt att de två äldre herrarna tolkade hans tvekan som om han vore överväldigad av någonting i stil med ära, nationen, för att inte återigen tala om den civilisatoriska missionen, fast nu med vapen i hand.
“Låt mig då, herr överste, med all respekt naturligtvis, få påpeka att jag är en ytterst civil person”, började Oscar trevande, “och därmed lika ytterst olämplig som militär. Min uppgift, som åtminstone jag själv finner väl så viktig som det ni militärer uträttar, är att bygga järnväg. Som jag ser det är järnvägen den viktigaste delen av vår mission.”
“Självklart, självklart”, myste översten. “Men ingenjörer går det tretton på dussinet, förlåt mig Dorffnagel men så är det faktiskt. Men personer som ni, herr Lauritzen, är utomordentligt ovanliga. Nio av tio ingenjörer hade dött om de hamnat i er belägenhet, och därmed alla andra i lägret. Jag har därför, som högste chef för de väpnade tyska styrkorna här i Tyska Afrika, beslutat att helt enkelt kommendera er till officerstjänst. Ni kan komma att beklaga er till en början, men jag kan försäkra er att ni hamnar där ni var avsedd att hamna.”
“Jag är smickrad, men ändå rädd att jag måste avböja”, svarade Oscar med en känsla av att ett fångstnät höll på att dras åt kring honom.
“Det var minsann det dråpligaste!” skrattade officeren. “Unge man, ni tycks inte ha förstått, ni kan inte ’avböja’ en order från mig här i Tyska Afrika, en order från mig är en order från Tyskland.”
“Ja, det inser jag herr överste men…”
Oscar blev plötsligt osäker på om hans sista argument var giltigt, även om han först känt sig helt säker. Men nu var det bara att löpa linan ut.
“Det är nämligen så att jag inte är tysk”, fortsatte han. “Jag är norrman, närmare bestämt medborgare i unionen Sverige-Norge.”
De två andra stirrade häpet på honom. Så log officeren först brett och brast plötsligt i skratt.
“Då får jag verkligen återigen gratulera er, herr Lauritzen, för er utomordentliga tyska. Och så hoppas jag att vi ändå får en trevlig lunch och en god stund tillsammans.”
“Det får vi säkert”, sade Dorffnagel. “På min bekostnad. Det kan det vara värt för att få behålla Lauritzen i vår tjänst!”
Efter lunchen ägnade Oscar resten av eftermiddagen och den tidiga kvällen till fiske ute på Järnvägsbolagets utriggare. Han kom hem blöt och genomsköljd, också i själen, just när solen började sänka sig röd över stadssilhuetten.
Lunchen hade visserligen varit riklig och långdragen, men det var nu länge sedan, och när han duschat av sig saltvattnet klädde han sig i sin nytvättade och strukna linnekostym och gick med knorrande mage ner mot klubben. Det var första dagen på hans permission och även om det inte fanns så mycket att göra i Dar så kunde det aldrig kännas enahanda första kvällen, som det gjorde efter en vecka när han helst ville tillbaks ut i bushen.
Just när han kom fram till huvudingången uppstod tumult därför att någon tydligen skulle kastas ut. Grova svordomar och några av tyska språkets värsta förolämpningar genomkorsade den heta natten och ut kastades, bokstavligen, en liten indier. Någon av busarna med det vulgära språket rusade fram för att sparka den redan slagne och mycket spenslige mannen.
“Stopp!” skrek Oscar och skyndade fram och hjälpte den skräckslagne mannen på fötter och borstade av jorddammet från hans, det såg till och med Oscar, påtagligt dyra sidenkostym av indisk typ.
Varifrån han fick detta infall som nu ändrade hela hans liv visste han inte. Det var kanske bara en trotsig känsla av osportslighet som måste tillbakavisas. Hans äldre bror Lauritz skulle i alla fall tveklöst ha reagerat just på den grunden.
“Herr Singh är min gäst i kväll, så här tycks föreligga ett allvarligt missförstånd”, sade han avsiktligt lugnt, kanske snarare kallt.
Det blev fullkomligt tyst. De fyra busarna som stått för utkastandet, två från personalen och tydligen två “frivilliga” av den mer storvulna germanska typen, stirrade tysta ner i marken.
För om Oscar blivit celebritet redan vid den våldsamt överdrivna och av pressen lika romantiserade som förfalskade lejonhistorien, så var det ett intet mot nu. En “seger” över hundra vilt framstormande kannibaler.
Busarna vek åt sidan medan han lugnt lade armen vänskapligt om indiern och ledde honom tillbaks in i krogen.
“Förlåt det där med Singh, jag vet ju inte vad du heter. Förstår du tyska?”
“Lite, men inte tillräckligt. Tack!” viskade den andre.
“Talar du swahili?”
“Ja, mycket bättre.”
“Bra, vad heter du?”
“Mohamadali Karimjee Jiwanjee.”
“Själv heter jag Oscar Lauritzen.”
“Det vet jag, men jag måste öva mig på uttalet.”
De skred värdigt in i lokalen, sida vid sida, och sorlet lade sig så att det blev helt stilla medan de visades fram till det bästa bordet. När de satte sig ner och fick sina matsedlar återgick allt till ordningen på klubben och sorlet steg på nytt mot taket.
“Du är alltså inte Singh, du är Mohamadali, jag antar att du inte dricker öl och vin?” konverserade Oscar. “Isvatten?”
“Jatack. Men jag äter faktiskt ko.”
De skrattade åt skämtet. Oscar beställde två heta indiska grytor med strimlat kokött och isvatten för två.
“Jaha”, sade han. “Här sitter vi nu och får göra det bästa av situationen. Vad gör du i Dar, Mohamadali?”
“Affärer. Försöker åtminstone, även om det inte är så lätt att tränga sig in på den tyska marknaden här. Min familj har ett handelshus på Zanzibar och man har olyckligtvis gett mig uppdraget att försöka upprätta en filial här.”
Oscar började bli nyfiken. Mannen talade utmärkt swahili, var elegant klädd och använde ordet handelshus om sin familjs affärer på Zanzibar. Det betydde inte ett litet stånd för torkade melonkärnor.
“Och vad gör du själv i Dar?” frågade Mohamadali.
“Jag är vid järnvägen, bygger broar och räls, skjuter en och annan elefant och säljer en och annan mahognystock som blir över vid järnvägsbygget”, svarade Oscar lite avsiktligt slängigt. Han ville verkligen inte komma in på ämnet kannibaler.
“Jag vet”, sade Mohamadali. “Hur mycket betalt får du per ton mahogny?”
“25 pund.”
“Du blir kraftfullt lurad.”
“Det är möjligt, men det är mer som manna från himlen och jag är ingen affärsman”, svarade Osar i samma lättvindiga stil när han började äta av sin currygryta.
“Men jag är”, svarade Mohamadali. “Hur länge har du ledigt?”
“Tio dagar in alles, nio dagar från och med nu, hurså?”
“Ett av våra skepp seglar mot Zanzibar tidigt i morgon bitti. Följ med så ska jag dels visa dig vackra ting, dels ska vi göra affärer som nog blir mycket bra för båda parter.”
Det var så enkelt det hade börjat. Det skulle alltid bli svårt att förklara hur det hade gått till. En sak var kanske att Oscar efter ett par år i Afrika hade lärt sig den vite mannens första läxa. Alla är inte som barn, alla stjäl inte, alla är inte vidskepliga, alla är inte totalt okunniga om allting.
Kadimba hade blivit hans vän, nära vän, när Oscar äntligen passerat alla de där initiala föreställningarna.
När han alltså såg Mohamadali första gången såg han inte en usel indier som borde dra hans cykelkärra. Han såg en välklädd, bildad och intelligent man. En man som, det utgick han ifrån, förstod en mängd viktiga ting som han själv inte hade den minsta aning om.
Monsunen var härligt uppfriskande, seglatsen till Zanzibar ganska kort, de kunde redan första kvällen äta en utsökt måltid på grillade skaldjur och nyfångad fisk nere i hamnen.
Staden var alldeles vit och ren, som en saga. Mohamadalis familj var mycket stor, de hade verkligen ett handelshus som imponerade, en stor kontorsbyggnad mitt i staden med någon sorts västerländsk ordning med sekreterare, telefon och minutiös städpersonal. Deras hem var ett palats i utkanten av staden, en vit byggnad i en stil som han skulle kalla morisk i brist på bättre. Mohamadali förklarade att den snarare skulle kunna beskrivas som sydarabisk eller omansk.
Lika charmerande som Mohamadali och hans bröder var när det gällde samtal om jämförelser mellan Orienten och Europa, lika hårt, nästan tyskt, effektiva var de när de skisserade ett kompanjonskap.
Oscar skulle äga 60 procent av aktierna, det gjorde företaget “tyskt”, vilket var viktigt i Dar.
Själva skulle de äga 30 procent, det gjorde deras ägarandel väsentlig, och företaget var fortfarande “tyskt”.
Järnvägsbolaget skulle erbjudas, som en generös gest, tio procent av aktierna. Det legitimerade affärerna.
Annars skulle man på järnvägsbolaget förr eller senare ha upptäckt vad man gick miste om och återkallat alla muntliga löften.
Och vad handelsfirman Karimjee & Jiwanjee vann på detta, förutom 30 procent av aktierna i det gemensamma bolaget?
En fot i Tyska Östafrika. Det var värt en hel del.
De borde verkligen veta, resonerade Oscar. De handlade med hela världen, mest kryddor och kopra, men också elfenben och nu snart mahogny. Slavar hade man dock aldrig sysslat med, hävdade alla bröderna med sådant eftertryck att Oscar trodde dem.
Det nyetablerade företaget i Dar skulle heta Lauritzen & Jiwanjee. All mahogny och allt elfenben Oscar i fortsättningen kom över skulle givetvis gå den vägen. Och på järnvägsbolaget borde man bli mycket nöjda. Och då borde de tyska myndigheterna i Dar bli mycket nöjda.
Affärerna var snabbt avklarade. Resten av tiden på Zanzibar ägnade Mohamadali och Oscar åt att resa runt och se på arkitektur, äta gott och dricka iskallt vatten.
Sultanen, numera brittiske undersåten – eller partnern, eller samarbetsmannen, eller fången – hade en egen smalspårig järnväg för att komma till sommarstället, faktiskt byggd långt före alla tyska järnvägsprojekt i Afrika.