FINSE
1905
ATT VÄNJA SIG vid bygget av Bergensbanen uppe på Hardangervidda var att vänja sig av med tid. Alla tycktes ha samma upplevelse. I tunnlarna på vintern, sen ut på brobygge, sen tillbaks in i tunnlarna och sen ut igen. Någon hade sagt att det var samma som skedde med män i fängelse, att tiden upphörde att röra sig framåt och förvandlades till ett enda långt nu.
Lauritz ansåg att jämförelsen med fängelseliv var missvisande. Det utdragna och enahanda kunde förstås vara likartat, men alla järnvägsbyggare var fria män. Var och en hade rätt att närsomhelst lägga ner sitt spett och vandra hem om det passade bättre. Det var en avgörande skillnad och den gällde i princip också Lauritz. Det som höll honom kvar uppe på vidderna var inte bara plikten, hans skyldighet att göra rätt för sig, han skulle inte ge sig förrän tågen gick.
Det som möjligen höll honom kvar lika mycket som plikten var viljan att se brospannet färdigt, att vara med den dagen man äntligen kunde börja riva byggnadsställningarna. Basen Johan Svenske hade samma känslor, de hade talat en del om saken. Bron över Kleivefossen var deras bro, ingen annan skulle få komma in på slutet och lägga sista handen vid arbetet och ta åt sig äran. De skulle aldrig svika sin bro. Den var hela järnvägsbyggets svåraste projekt, juvelen i kronan som skulle stå kvar hundratals år efter att både ingenjör och bas var borta. Det var en svindlande tanke.
Nu stod byggnadsställningarna stadigt. Två hårda vintrar hade inte rubbat dem det minsta och det berodde på att Lauritz konstruerat en ny form, där basytan för bygget var mer än dubbelt så bred som man tänkt sig från början. Därmed uppstod ett tryck inåt och hela vägen upp. Hade man följt ursprungsidén och bara byggt rakt uppåt hade snöstormarna gjort processen kort med konstruktionen, ungefär som med snötunneln uppe på Finse som rasat två vintrar i rad.
Denna sommar skulle man börja anlägga stenvalvet, tryggt och säkert som inne i en jättelik vagga. Två år hade det tagit, men nu var man äntligen där.
Det var i början av juni när Johan Svenske och hans arbetslag installerade sig i den nya baracken som låg på fjällsluttningen bara några hundra meter från bygget. Där hade också Lauritz skaffat sig ett eget krypin, för att inte behöva lägga ner tid på att gå fram och tillbaka från ingenjörshuset i Hallingskeid, som annars skulle vara hans sommarbostad. Han ville vara med så mycket som möjligt nu när själva brospannet äntligen skulle slås över avgrunden.
Den första arbetsdagen gick åt till att rensa ställningarna från all snö som låg kvar i skrymslen och vrår dit solen inte nådde, träbjälkarna satt ju mer än dubbelt så tätt som på den vanliga sortens byggnadsställningar.
Nästa åtgärd skulle bli att kontrollera alla säkerhetsvajrar, Lauritz hade varit bestämd på gränsen till halsstarrighet med att ingen fick röra sig där uppe utan säkerhetssele. Under två års tid hade de klarat sig med enstaka brott på armar och ben, men utan dödsfall. Så skulle det förbli, tjatade Lauritz. Och tjata måste han in på tredje året tycktes det, eftersom en och annan rallare ansåg att det var lite fegt att gå omkring med sele. De påstod att det hindrade dem i arbetet.
Och så skulle även denna sommar glida vidare utan att något särskilt hände, som föregående sommar, och nästkommande. När de måste dra sig undan framåt hösten vid de första snöstormarna skulle de visserligen med förundran kasta en sista blick uppåt och se att där stod en halvfärdig bro som de inte märkt förrän nu. Den ena dagen skulle gripa in i den andra i ett enda nu tills det plötsligt var höst. Ingenting skulle hända.
Men just denna junidag var det som om flera års händelser rasade över Lauritz inom loppet av några timmar. Han skulle inte vara samme man på kvällen som den man som på morgonen skakat hand med Johan Svenske uppe vid bygget.
Det började med att det kom en sorts inspektion från Myrdal. Det såg i alla fall på avstånd ut som en inspektion, flera män på rad, självklart i vandrarkängor och klädda i engelska tweedkavajer med skjorta och slips. Och med sig hade de en fotograf som kämpade med kamera och stativ.
Sällskapet hörde inte till Jernbanebolaget, utan till den privata entreprenören Horneman & Haugen som var Bergens största enskilda ingenjörsfirma. De hade fått några riktiga godbitar på entreprenad redan från 1895 och framåt. Deras största bygge, i tid och pengar, var Gravehalstunneln, 5 300 meter till ett pris på 2,8 miljoner, och vidare sträckan från Opset till Kleivevand, tio kilometer för 6 miljoner kronor. Deras ansvar tog alltså slut precis där Lauritz och Johan Svenskes bro byggdes. Och nu ville de titta på bygget, som om de vore turister.
Lauritz fann visserligen denna förfrågan lite underlig men såg inget skäl att sätta sig på tvären. Först tog han med sig sällskapet nedför fjällsluttningen så att man nerifrån kunde få perspektiv på hela bygget. Det var faktiskt en imponerande syn, insåg han nu när han försökte se konstruktionen med nya ögon, som de nyanlända kollegerna – han antog att de alla var kolleger.
De ville ta några bilder och krånglade upp en kamera på fotografens stativ och poserade glatt. Lauritz fick en idé och frågade om han inte kunde få en bild på sig själv för att sända till sin fästmö i Tyskland. Det beviljades omedelbart.
Därefter började de gå uppför trapporna i själva bygget. Lauritz pekade och förklarade alla räcken och säkerhetsanordningar och besvarade frågor om det nya sättet att resa byggnadsställningarna. Till slut hade de kommit högst upp och kunde med blicken följa stenvalvets tänkta sträckning djupt nerifrån ena fjällsidan, upp till den högsta punkten där de själva stod, och så ner igen mot den andra fjällsidan. Besökarna pratade ivrigt, tycktes i hög grad uppskatta vad de såg och det mumlades något om ett vad. Man passade på att ta nya bilder, också av Lauritz med ryggen mot avgrunden och den milsvida utsikten.
När de kom ner beklagade Lauritz att man ännu inte riktigt kommit igång med organiserad mathållning och att det därför fanns mycket lite att bjuda på. Men de uppspelta besökarna viftade glatt undan alla sådana ursäkter med att man ju ändå var norrmän, snart fria norrmän till och med, vad de nu menade med det, och därför självklart medfört egen skaffning på fjället. Dessutom hade man kommit objudna.
De slog sig ner framför baracken och började gräva upp matsäcken ur sina ryggsäckar. De samtalade ivrigt, men lågt och med sidoblickar på Lauritz som gjorde honom både undrande och besvärad. Vid närmare eftertanke såg de inte riktigt ut som ingenjörer, en del av deras frågor uppe på bygget hade dessutom varit mer än lovligt okunniga, också för ingenjörer från 1870-talet och Köpenhamn. Själv var han tomhänt och kunde inte bestämma sig för om han skulle slå sig ner av artighet eller helt enkelt gå därifrån.
Den yngste av männen, den ende i hans egen ålder, löste problemet genom att komma fram till honom, kärvänligt lägga armen om hans axlar, väl intimt i Lauritz smak, och föra honom ett stycke åt sidan. Där gjorde han tecken att de skulle sätta sig.
“Jag är alltså Kjetil Haugen”, sade han. “Som man kan ana har det med Horneman & Haugen att göra, jag är nämligen arvtagare till den ena delen. Ska förresten hälsa från överingenjör Skavlan, det är på hans inrådan vi tog en tur hit. Han talar mycket väl om dig.”
“Det gläder mig”, svarade Lauritz avvaktande. “Och de andra herrarna i ditt sällskap, förlåt men vi säger alltid du här på fjället…”
“Det passar mig utmärkt. Jo, de andra herrarna i mitt sällskap är helt enkelt styrelsen för Horneman & Haugen. Vi har alla kommit för att se med egna ögon.”
“Se vad?”
“Det som Skavlan sagt mig, och inte bara han för den delen, att du är den skickligaste ingenjören på hela Bergensbanen, med en helt annan utbildning än alla andra. Från Dresden har jag förstått?”
“Ja, jag studerade fem år i Dresden.”
“Och nu kanske du förstår varför vi kom?”
“För att se ett ovanligt intressant brobygge, antar jag.”
Det var åtminstone den första tanke som rann upp i huvudet på Lauritz, för ett ovanligt intressant brobygge var det ju. Men det fanns en puttrande förväntan i den andres ansikte som antydde att det var frågan om något annat.
Kjetil Haugen såg ut ungefär som han själv, åtminstone som han skulle se ut om han befann sig nere i civilisationen, och de var i samma ålder, hade kunnat vara kusiner. Eller kanske inte, för Kjetil Haugen talade en distinkt överklassbergensiska. Båda från Vestlandet men alltså inte släkt, rättade sig Lauritz.
“Saken är helt enkelt”, fortsatte den bergensiske ickesläktingen, “att vi vill att du går in i vår firma. Vi har en åldrande ledning av gamla ingenjörer, det kommer att byggas många broar och tunnlar på Vestlandet i framtiden. Min idé är att sådana som du är just vad vi behöver för att modernisera firman, se på våra ärade styrelsemedlemmar där borta, så ivrigt de pratar, de har samma uppfattning som jag. Och förresten vann jag ett vad.”
“Jag kan omöjligt sluta mitt arbete i förtid”, svarade Lauritz sammanbitet.
Att han någon gång i framtiden, efter att tågen gick i reguljär trafik över Hardangervidda, skulle söka arbete på en ingenjörsfirma var inte precis någon sensationell tankegång, även om han hittills aldrig tänkt längre än till nästa bro eller tunnel.
Den andre lät sig inte nedslås det minsta av hans avböjande svar.
“Du är tjugonio år har jag inhämtat från Skavlan”, fortsatte arvtagaren. “Själv är jag inte mer än tjugoåtta, vi har framtiden för oss. Men jag ville vara ute i god tid, för när den här järnvägen är klar och alla drar ner från fjället kommer det att bli slagsmål om dig. Vi har konkurrenter och jag tycker inte om möjligheten, eller risken snarare, att de kommer före oss.”
“Så vad är det för någonting särskilt du vill erbjuda mig för att jag inte ska ta anställning hos konkurrenterna?” frågade Lauritz utan att tänka efter.
Nästan omedelbart insåg han att han nog ändå sagt någonting ganska listigt.
“Delägarskap!” svarade Kjetil Haugen blixtsnabbt.
“Jag får bli delägare i Horneman & Haugen?”
“Ja. Det är det som gör vårt förslag mer attraktivt än vad konkurrenterna kan tänkas erbjuda. Horneman & Haugen är den äldsta, den största och den, om man ska vara diplomatisk, historiskt mest framgångsrika ingenjörsfirman på hela Vestlandet. Och vi vill ha dig. Det gör oss bättre, och dig rikare.”
“Jag antar att du inte är ingenjör som jag”, undrade Lauritz för att vinna tid.
“Nej för attan, jag är företagsekonom, ett nytt yrke med framtiden för sig. Jag kan inte rita och räkna på vinklar, men pengar kan jag räkna.”
“Jag förstår”, sa Lauritz. “Och om vi då talar om pengar. Hur ska jag betala mitt delägarskap i Horneman & Haugen?”
“Vi hade tänkt 15 000 kronor för 20 procent av aktierna, det är ett kraftigt underpris, en av gubbarna ska sälja, vi kompenserar honom på annat vis.”
“Några sådana pengar har jag inte.”
“Nej, jag vet det, Skavlan var mycket öppenhjärtig när han berättade om ingenjörslönerna här uppe. Men att du inte har pengar just nu är inget problem.”
Lauritz gjorde sitt bästa för att dölja hur förkrossad han var över det omöjliga i den stora möjligheten och hur häpen han dessutom var över Kjetil Haugens bekymmerslösa sätt att kalla bristen på pengar för “inget problem”.
“Varför skulle det inte vara ett problem att jag inte har råd?” frågade han så lugnt och neutralt han förmådde.
“Du kan låna, och det är heller inget problem.”
“Och var skulle jag låna?”
“I Bergens Privatbank. Du får ett skriftligt intyg från mig med garanterad anställning i Horneman & Haugen. Då behövs ingen säkerhet.”
Han gick hem till Hallingskeid med lätta steg den kvällen. Det var ruskväder, bara någon grad över noll och snöblandat regn, men det bekom honom inte det minsta. Det kändes snarare som att gå i strålande mild junisol när det vassa vårljuset äntligen dämpats.
Gång på gång tänkte han över saken utan att se någonting som kunde störa hans lyckorus, utan att kunna se det som hänt annat än som en skänk från ovan. Äntligen hade han en verkligt god nyhet att skriva om i nästa brev till Ingeborg. Han skulle bli delägare i Bergens ledande ingenjörsfirma, hela livet hade förändrats under några minuters samtal. Det var en förunderlig känsla.
Hennes far baronen hade, med viss faderlig logik, det måste man erkänna, anfört hans fattigdom som äktenskapshinder. Ingen dotter i släkten von Freital finge gifta sig så långt under sin klass. Det var inte bara det att det inte gick an i någon sorts historisk mening. Sådant kunde man överse med, vikingablod kunde vara väl så gott som blått blod, rentav bättre och mer livskraftigt. Men fattigdom var oförlåtligt. I längden kunde inte ens den mest rosenskimrande ungdomliga kärlek stå emot en sådan kall verklighet.
Baronen hade varit lika obeveklig som vänlig när han lade ut texten i detta ämne.
Delägarskap i en ingenjörsfirma i det exotiskt avlägsna Bergen motsvarade knappast baronens föreställning om ordnad hushållsekonomi, men det borde vara ett långt steg från hans tidigare fattigdom.
Återigen denna känsla av mirakel. På morgonen hade han stigit ur sängen som en man som inte ägde stort mer än de kläder han bar och 1 800 kronor på banken. Och han skulle gå till sängs som en blivande god borgare i Bergen med ordnad ekonomi. Och till detta kom framtidsutsikterna. Det var säkert alldeles sant som Kjetil Haugen sagt, att det skulle byggas mycket i och runt Bergen under de kommande åren och då skulle 20 procent av firmans vinst tillfalla honom, förutom hans antagligen väl tilltagna lön.
Det gick inte att göra sig en konkret föreställning om vad detta kunde innebära, i sådana banor hade han hittills aldrig haft anledning att fundera. Men med alla rimliga mått mätt borde det betyda “ett anständigt liv”, baronens nyckelfras, till och med för en adelsfröken från Sachsen. I all synnerhet en politiskt radikal adelsfröken, även om baronen var lyckligt ovetande på den punkten.
Han hade omedvetet skyndat på sina steg så att han nästan småsprang eftersom han kokade av iver att få diskutera sina nya framtidsutsikter med Olav Berner till kvällsvarden på Hallingskeid. Berner hade levt ett långt liv som ingenjör på Vestlandet och kände förstås utmärkt väl till Horneman & Haugen och borde alltså kunna konkretisera allt det som Lauritz själv bara kunde fantisera om när det gällde innebörden av delägarskap i ett sådant aktat företag.
Eller skulle han hålla tyst om saken?
Den bleka eftertanken drabbade honom fullständigt överraskande. Hålla tyst? Varför det? Han saktade ner på stegen.
Därför att det kunde ses som förmätet att komma hem en vanlig kväll och börja skrodera om hur han i ett enda sjumilakliv skulle ta sig förbi alla andra ingenjörer på Bergensbanen. Det var orättvist. Det fanns inget godtagbart skäl för att han som bara arbetat några år skulle belönas så skyhögt över alla andra. Möjligen skulle den nye assistentingenjören på Hallingskeid, Ole Guttormsen, kunna förlika sig med tanken. Men avdelningsingenjör Olav Berner, som var en bra bit över femtio år?
Han gick allt långsammare. “Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”, tänkte han. Shakespeare hade varit hans fasta vintersällskap i två år, innan det blev hotell på Finse och sällskapsliv på kvällarna.
När han vridit och vänt åtskilliga varv på frågan om att berätta eller inte berätta för kollegerna fann han en lätt testfråga. Om Ole Guttormsen kommit glädjestrålande tillbaks till ingenjörshuset en kväll och berättat samma sak som han själv tänkt berätta – hade han då uppriktigt kunnat glädjas med Ole?
Ja, självklart. Tänkte han först. Men tvivlade genast på sitt reflexmässiga svar. Avund var en dödssynd, ingen människa ville bli förknippad med avund. Därför skulle alla svara “ja, självklart” på den frågan.
Men det var inte självklart, eftersom det var orättvist. Alltså skulle han hålla tyst om saken.
Alla hans moralgrubblerier visade sig betydelselösa så snart han steg in på Hallingskeid. De båda kollegerna satt med håret på ända, röda i ansiktet av upphetsning och drack whisky, vilt diskuterande. Lauritz hann knappt stampa slasket av fötterna innan de båda kom rusande och talade i mun på varandra. Den ene orerade om att Norge blivit fritt, den andre om revolution och krig.
När Lauritz satt sig vid bordet och själv fått en redig whisky, som enligt Berner skulle föreställa champagne, det här var det närmaste man kunde komma i huset, gick det att någorlunda reda ut begreppen. Man hade ringt från huvudkontoret och berättat.
Stortinget hade tidigare under dagen tagit beslutet att upplösa unionen med Sverige. Norge var därmed ett självständigt land i alla avseenden. Från huvudkontoret hade man meddelat att inga svenskar fick anställas längre. Men samtidigt, något motsägelsefullt, påpekat att de svenskar som redan var anställda skulle få behålla jobbet. Det rörde sig kanske om ett hundratal man utefter hela linjen.
Ordern från huvudkontoret saknade praktisk innebörd så här långt in på säsongen när alla anställningar redan var klara för tiden fram till jul, eller åtminstone fram till de första vinterstormarna.
Det där om krig och revolution som de båda kollegerna talat så upphetsat om visade sig snart, åtminstone enligt Lauritz uppfattning, vara högst överdrivna spekulationer. Enligt Berner skulle svenskarna aldrig finna sig i Stortingets beslut, utan genast gå till anfall med sin armé. Och det var då det enligt Ole Guttormsen skulle uppstå revolution.
“Det där tror jag inte ett ögonblick på”, sade Lauritz avmätt. “Vi lever trots allt på 1900-talet, de stora framstegens århundrade. Krig hör hemma på historiens sophög, inte ens svenskar skulle längre gå i krig. Och revolution? Vad föreställer ni er egentligen, en giljotin på Karl Johan?”
Om nu Lauritz haft för avsikt att gjuta olja på vågorna så fungerade hans inlägg tvärtom. Den äldre och den yngre kollegan blev lika upphetsade. Berner menade att den svenska regeringen var närmast tvingad att gå i krig efter Stortingets beslut, då det rent konstitutionellt kunde ses som uppror. Guttormsen fortsatte tankegången med att alla som därefter ställde sig på den svenska regeringens sida, ämbetsmän och andra höga herrar i Kristiania, liksom förstås alla svenskar inom förvaltningen, då måste ses som landsförrädare. Alltså revolution, han föreföll faktiskt mycket nära att vilja resa en giljotin på Karl Johan.
Lauritz lät sig inte ryckas med i upphetsningen. Sverige och Norge var i union, det vill säga fram till dagens beslut i Stortinget. Unionen hade inte inneburit att Norge var svensk egendom. Norge var ett land, ett folk med ett språk, sedan tusen år tillbaka. En union var som ett äktenskap, om ena parten absolut ville skiljas, vad kunde den andre göra åt det? Inte gå i krig i alla fall.
Den och liknande svala invändningar fick de två kollegerna att ifrågasätta Lauritz patriotism, så han måste snabbt slå till taktisk reträtt och utbringa ännu en skål för det fria Norge. Sedan försökte han i stället blanda bort korten, eller åtminstone distrahera diskussionen.
“Så nu har vi alltså ingen kung längre”, låtsades han grubbla. “Kung Oscar får nöja sig med att regera över Sverige. Men vad med oss? Ska vi skaffa en ny kung och hur ska det gå till?”
Olav Berner menade att man kunde utse kung på genealogisk väg, leta upp en släkting i rakt nedstigande led till den siste norske kungen, vem nu det var. Ole Guttormsen ansåg att man borde välja kung på tinget, så som förfäderna gjort.
Det blev en allt längre diskussion och ytterligare många skålar för Norge, långt in på andra flaskan. Lauritz kunde äntligen ursäkta sig och dra sig tillbaks till kontoret utan att framstå som opatriotisk. Med dagens post borde han ha fått brev från Ingeborg.
Hennes brev låg mycket riktigt på hans ritbord tillsammans med en tysk ingenjörsvetenskaplig tidskrift som han prenumererade på. Men under tidskriften låg ännu ett brev, poststämplat i Dresden det också. Han kände inte igen den kantiga, kraftfulla handstilen, men när han vände på kuvertet var det ingen tvekan om vem avsändaren var. Där fanns ett monogram i guldtryck med en sjutaggad krona över. Det var ett brev från hennes far, Manfred Baron von Freital.
Det snurrade runt i huvudet, inte bara av för mycket whisky. Vilket brev skulle han nu läsa först? Han valde hennes och sprättade försiktigt upp kuvertet eftersom det tycktes innehålla något mer än ett par brevark.
Det var ett fotografi på Ingeborg, ett mycket ovanligt fotografi, stelt arrangerat utan några som helst lustigheter. Han betraktade bilden intensivt grubblande över avsikten. Hon var klädd i en uniformsliknande jacka, mycket strikt, ingen som helst urringning utan knäppt upp i halsen. Hon bar en höghalsad vit krage och en vit fluga under hakan. Mer sedesamt än så kunde det inte bli.
Inte mer upphetsande heller, tänkte han. I hennes blick fanns något av utmanande ironi, som om hon i nästa ögonblick utan vidare skulle kunna slita av sig både den vita flugan och uniformsjackan. Hon smålog nöjt som ville hon säga honom att här ser du din älskade tillkommande som alltid får sin vilja igenom. För så var det förstås. Hon var nu utexaminerad sjuksköterska, det var helt enkelt en sjuksköterskeuniform av något slag. Ännu ett steg mot hennes läkarutbildning således.
Han lade ömsint ner bilden på ritbordet, ångrade sig och lyfte den mot sin mun, kysste den försiktigt utan att väta den.
Så tog han ett djupt andetag och vek upp hennes brev. Till sin besvikelse upptäckte han genast att det var mycket kortare än vanligt.
Dresden den 2 juni 1905
Min älskade Lauritz!
Detta brev skriver jag i all hast därför att något ytterst ovanligt, för att inte säga gåtfullt, har inträffat. Och det kräver för närvarande all vår koncentration, möjligen också vår list och eftertanke.
Det har kommit till min kännedom, på vilket sätt spelar just nu mindre roll, att Far har för avsikt att bjuda Dig till Kieler Woche för att hjälpa till på hans segelyacht under kappseglingarna. Ni har ju talat en del om segling har jag förstått och vadhelst Du berättat om Dina färdigheter har Du tydligen gjort stort intryck på Far. Nej, förlåt Min Älskade, jag menar inte att vara ironisk. Det kan ju lika gärna handla om att du är norrman, således naturbegåvad viking. Far är ju som Du vet Norgegalen, som så många andra i våra kretsar.
Tillbaka till ordningen. Jag är på mitt strikta humör idag, känner mig som jag ser ut på fotografiet jag medsänder i detta brev (håll ändå med om att det är en rolig bild, sådan har Du aldrig sett mig förut).
Det jag frågar mig är vad Far har för avsikter med denna till synes generösa inbjudan till en man han så bestämt avvisat. Vill han förödmjuka Dig – och därmed mig – i ett sammanhang där han förmodar att Du inte skulle reda Dig? Tanken tilltalar den misstänksamma sidan i min läggning, men jag har ändå svårt att få det att gå ihop. Att Du inte skulle kunna segla och därmed skämma ut Dig ombord? Nej, varför skulle han, som kommer från Sachsen sedan 700 år och inte kan sägas ha seglingskonsten i generna, tro att Du, som är uppvuxen på havet, inte skulle kunna hantera eventuella svårigheter i Kielbukten minst lika väl som andra?
Så låt oss utesluta det alternativet.
Tror han att Du vid dessa tillgjorda middagsbjudningar och liknande begivenheter inte skulle kunna uppträda tillräckligt junkermässigt och på så vis framstå som omöjlig i våra kretsar, som en negativ kontrast till alla de sprättar med långa efternamn som han sedvanligen försöker para ihop mig med under denna seglingsvecka?
Kanske, men jag är inte säker. Under Dina år i Dresden fick Du ju, inte minst genom Dina sportsliga framgångar och allt vad det medförde i form av ceremonier och banketter, och kanhända än mer genom att Du och Dina bröder bodde gediget borgerligt hemma hos Frau Schultze, rikliga etnografiska möjligheter att instudera sederna i det högre infödingslivet.
Det verkar så ologiskt som illasinnat försök. Icke desto mindre har jag företagit vissa försiktighetsmått, så långt mina begränsade ekonomiska resurser har räckt till. När Du kommer till Kiel – jag förutsätter nämligen att Du gör det, Min älskade, Du måste! – skall du först av allt uppsöka Boysens Skeppskonfektion på Ufer Strasse (alla vet var det ligger). De kläder jag beställt åt Dig är dels en gastuniform med vårt svartvita standar, dels en särskild typ av blå kavaj som man använder i Kiel under seglingsveckan, till alla sammanhang utom dem där det kräves frack. Sålunda försedd kan Du åtminstone inte framställas som vildman från Nordgermanien.
Vid närmare eftertanke måste jag medge att min misstänksamhet kan förefalla överdriven. Men upphovet till denna min Fars inbjudan, som kanske redan har kommit Dig tillhanda, eller strax kommer, är ett häftigt gräl mellan mig och Far, som han säger, eller en intensiv debatt, som jag säger. Saken var mycket riktigt seglarveckan i Kiel, dit han nu vill frakta mig för femtioelfte gången. Först vägrade jag och sade att nu fick det vara nog och att hur mycket han än ansträngde sig skulle jag aldrig gifta mig med någon jag råkade träffa där. Och där “råkar” man för övrigt inte träffa någon. Så antingen skulle jag gifta mig med Dig – eller inte alls!
Han avvaktar nu Ditt svar. Och när han fått det kommer han, liksom i förbigående, nämna för mig att han har en ny gast ombord vid årets kappseglingar…
Och så får han mig på kroken, givetvis. Vilket han är väl medveten om. Men vad är då meningen med denna uträkning från hans sida? Ja, där sluter sig alltså cirkeln i mitt resonemang.
Jag förutsätter att övervakningen av min sedlighet kommer att vara rigorös under seglarveckan. Vi kommer inte precis att få intilliggande rum i samma hotellkorridor. Men Christa kommer också och hennes kammarjungfru Bärbel är inte bara en av våra förtrogna i den hemliga kvinnoklubben, hon är också mycket förslagen. Minst en natt tillsammans skall vi lyckas stjäla i Kiel.
Ett slag funderade jag på möjligheten att bli med barn med Din benägna hjälp. Det skulle lösa en del problem. Men också skapa nya, eftersom Du har två års arbete kvar på Ditt hedersuppdrag. Men därefter, Min Älskade! Det vore underbart att bli “tvungen att gifta sig” med Dig. Dessutom en rättvis hämnd gentemot min förstockade Far. Jag ville till sist framkasta detta förslag för att fresta Dig, så att mitt i all hast nedklottrade brev inte huvudsakligen skulle bestå av intriger och förhållningsregler.
Jag sänder Dig tusen kyssar, längtar som alltid och ser med värkande hjärta fram emot möjligheten att vi snart ses, låt vara bara i Kiel, Tysklands tristaste plats. Men när Du kommer förvandlas Kiel till Tysklands mest underbara plats.
Din för Evigt Ingeborg
Lauritz händer skakade av upphetsning när han lade ifrån sig brevet. Han hade läst texten sammanbitet och så koncentrerat berusningen tillät, fram till det erotiskt inbjudande slutet. Ja, visst ville han mer än något annat göra Ingeborg med barn! Men nej, hon hade också rätt i att det inom de närmaste två åren skulle vara omöjligt. Ingen av ingenjörerna hade någon kvinna med sig på fjället.
Men om två år i Bergen. Han skulle skaffa dem en våning på någon av de förnämsta gatorna på Nordnes, en bostad som anstod en delägare i Horneman & Haugen.
Lika berusad av whisky som av lycka fick han kväva en impuls att omedelbart ta fram skrivdonen och överösa Ingeborg med kärleksförklaringar och den nya möjlighet de förunnats från och med just denna dag då han fick hennes brev.
Men han insåg att han var för full för att kunna skriva så vackert som han måste. Och så var det baronens brev.
Det var ytterst kortfattat och korrekt:
Mycket ärade herr diplomingenjör Lauritzen,
Jag har härmed nöjet att inbjuda Eder som gast ombord på min yacht för att deltaga i årets kappseglingar under Kieler Woche. Jag är pinsamt medveten om att min inbjudan kan te sig något senkommen, men saken är den att en av mina medhjälpare har fått ett hastigt uppkommet förhinder. Jag vore utomordentligt tacksam om Ni likväl kunde ha tid för att komma. Inkvartering självfallet ordnad. Min telegramadress: Freital.
Eder Manfred Baron von Freital
PS. Ingeborg kommer också att närvara. Jag har förstått att hon ser fram emot att återse Eder.
Lauritz satt en stund och vägde baronens brev i handen, guppade på stolen så att han till slut föll baklänges. Det avgjorde saken. Först av allt måste han sova. Det var omöjligt att längre samla tankarna. Varför hade baronen lagt till detta post scriptum om Ingeborg i sitt annars så kyligt formella brev?
Han ville locka dem båda med varandra, så mycket var klart. Men lika lite som Ingeborg kunde Lauritz förstå orsaken. Att baronen skulle ha mjuknat och drabbats av romantisk förståelse inför den oemotståndliga unga kärleken mot vilken även gudarna sades kämpa förgäves? Nej, omöjligt. Inte den mannen.
På nedervåningen i ingenjörsstugan i Hallingskeid sjöng hans kolleger fortfarande det fria Norges lov, högre än väl. De var alltså inne på tredje flaskan.
Själv måste han sova, något överväldigad av sprit men mer av dagens omvälvningar. Detta hade varit den viktigaste dagen i hans liv. Men sova måste han. Nästa dag skulle han såväl ordna med telegram, som skriva brev och ringa ett telefonsamtal innan han gick upp till brobygget.
* * *
Den morgonen kom han sent till rallarbaracken invid brobygget och hade väntat sig att finna huset tyst och hela arbetslaget igång uppe på ställningarna eller med stentransporter. Men här pågick tvärtom ett upphetsat politiskt möte. Karlarna stod i en vid ring runt Johan Svenske, som balanserade uppflugen på en tunna. Han var i färd med ett anförande i agitatorstil. Gång på gång underströk han det han sade med en höjd klasskampsnäve mot skyn. Det var ett politiskt uttryck som väckte en del obehagskänslor hos Lauritz. Han föreställde ju gubevars klassfienden i brist på närvarande kapitalister.
Arbetardemonstrationerna och agitationstalen 1 maj hölls nu regelbundet utanför ingenjörshuset i Finse. Ingenjörerna hade aldrig riktigt kommit underfund med hur de skulle förhålla sig. De kunde inte gärna gå ut och vinka uppmuntrande till klasskampen utanför huset. Men att sitta där inne och trycka tills det hela var över kändes inte heller rätt. Och Lauritz var själv högst osäker på om han skulle tro på Johans urskuldande förklaring om att ingenjörer var det närmaste man kunde komma borgarklass och överhet här på Finse, varför demonstrationerna skulle ses som någon sorts symbolisk gest snarare än som allvarligt menad klasskamp.
Men nu, av stämningen utanför baracken att döma, var han på väg rakt in i klasskampen på nytt och han kunde inte gärna springa och gömma sig, alla hade redan sett honom komma. Han svalde och marscherade beslutsamt fram till församlingen.
“Bra att du kommer, Lauritz!” ropade Johan. “Kamrater! Jag överlämnar genast ordet till kamrat ingenjör Lauritz så kan han redogöra för det senaste.”
Det blev tyst och alla vände sig förväntansfullt mot Lauritz som inte hade den ringaste aning om vad han skulle säga, än mindre vad han förväntades säga. Något agitationstal kunde han inte gärna ge sig in på. Det var väl bara att informera om läget?
Johan hoppade ner från sin tunna och starka armar lyfte i stället upp Lauritz på den improviserade talarstolen.
“Jaha, kamrater rallare”, började han tveksamt. “Som ni redan tycks veta förklarade Stortinget igår att vi lämnar unionen med Sverige…”
“Jo vi vet! Men vad händer med alla svenska kamrater här uppe?” ropade någon.
Det var förstås lättare att tala om. Under gårdagen hade det kommit direktiv om att alla svenskar som jobbade på Bergensbanen skulle få behålla sina jobb, men att inga ytterligare svenskar fick nyanställas. Och idag på morgonen hade det kommit nya direktiv som gick ut på att de svenskar som ville återvända hem för att eventuellt inkallas i den svenska armén hade tillstånd att göra så och inte på något vis fick utsättas för trakasserier.
Beskedet möttes av råa skratt.
Det roliga visade sig bestå däri att ingen enda svensk, här i Johans förstärkta arbetslag fanns nio stycken, hade någon som helst avsikt att återvända hem för att bli inkallade. Ett krig, om det nu skulle bli krig, var inte deras sak, inte arbetarklassens sak. Ett krig skulle inte stå mellan svenskar och norrmän, utan mellan storsvensken – den svenska borgarklassen alltså, möjligen i union med den norska borgarklassen – mot alla arbetare som skulle skickas ut som kanonmat. Men den proletära internationalismen skulle sätta stopp för allt sådant. Här skulle ingen, vare sig norsk eller svensk kamrat, ansluta sig till något borgarklassens krig.
Blev det ändå krig hade den norska majoriteten i laget bestämt att visserligen klå upp svenskarna. Men inte avskeda dem. Och detta inte enbart beroende på den proletära internationalismen, utan mest på att man i så fall skulle förstöra ackordet.
Läget var alltså inte så krisartat som Lauritz först hade fått för sig. Arbetet skulle pågå som vanligt, krig eller inte krig. Och upp till Finse och Hallingskeid kom inga soldater, särskilt inte svenska soldater, i första taget.
Så mycket mer fanns inte att säga. Mötet ebbade ut och man återgick till arbetet.
Lauritz kunde så småningom ta Johan Svenske åt sidan för att förbereda honom på att han under de närmaste tio dagarna skulle få ansvara ensam för brobygget, eftersom Lauritz måste resa bort i en tvingande angelägenhet.
Det var inget angenämt besked att komma med, det verkade som något av fanflykt att lämna arbetet i just detta känsliga skede. Han inledde därför samtalet med Johan i en helt annan ände.
“Kamrat Johan”, började han halvt på skämt. “Det är en sak med socialismen som jag inte begriper. Är jag verkligen din klassfiende?”
Johan log brett och behövde inte tänka så länge innan han svarade, det var utan tvekan ett samtalsämne han tyckte om.
“Du är ingenjör, tillhör alltså borgarklassen”, började han.
“Men jag är född i fiskarklassen, den fattiga fiskarklassen, och det måste väl ändå räknas som arbetarklass”, avbröt Lauritz utan att dölja sin irritation.
“Jomenvisst. Fast nu är du borgarklass”, flinade Johan glatt. Han verkade inte ta frågeställningen på samma allvar som Lauritz.
“Så någonstans på vägen, närmare bestämt i takt med min teoretiska utbildning så förvandlades jag till din klassfiende?” invände Lauritz.
“Nu ska kamrat ingenjörn inte hetsa upp sig, så ska jag förklara hur det ligger till”, fortsatte Johan oberörd av Lauritz irritation. “Man föds in i en klass, arbetarklass eller borgarklass och så långt är det enkelt. Men om man som du får utbildning kan man byta klass. Fast lugn nu! Det är inte det avgörande. För det är nämligen skillnad på klasstillhörighet och klasståndpunkt. En arbetare kan vara klassförrädare och ta ställning för både borgarklass och strejkbrytare. Särskilt om han är av gudsnådelig frimickeltyp och tror på rättvisa först efter döden. Gud står nämligen på borgarklassens sida. Och en ingenjör kan på samma sätt vara klassförrädare, särskilt om han är född i arbetarklassen, och ta ställning för vänstern. Så enkelt är det med den saken.”
“Jaha, det var ju trösterikt att höra”, muttrade Lauritz. “Så då kan vi kanske, kamrater emellan, tala lite om själva arbetet?”
Johan lade in en stor pris snus som svar, det gjorde han alltid inför viktiga beslut. Lauritz vecklade upp sina ritningar och förklarade liksom i förbigående att det nu närmast gällde planeringen för tio, tolv dagar framåt, den tid han nämligen själv måste resa bort.
Johan Svenske rörde inte en min vid det beskedet, såg inte det minsta oroad ut, vilket fick Lauritz att känna sig både lättad och sårad.
Nästa morgon gav sig Lauritz av mot Voss direkt efter frukost. Snösmältningen hade kommit ovanligt tidigt detta år, så skidor var inte till att tänka på. Han skulle gå till fots hela vägen och få den vanliga träningsvärken under fötterna och på smalbenens yttersidor som kom sig av att han de senaste sju månaderna gått mycket lite men åkt skidor desto mer.
Han nådde fram till huvudkontoret i Voss i kvällningen, just när man reglementsenligt halade flaggan, åtskilliga flaggor visade det sig. Han tyckte sig se något konstigt med flaggorna och upptäckte snart vad det var. De svenska färgerna uppe i vänstra hörnet var bortsprättade, där syntes nu antingen klippta hål eller ljusa färgflikar. Det var en struntsak kunde man tycka, en liten trotsig detalj, men ändå något som frammanade en känsla av högtidlighet. Norge var fritt.
Överingenjör Skavlan bjöd på överdådig middag där det serverades dilamm, så små och läckra stekar att det föreföll närmast syndigt att slakta djuren så tidigt. Lauritz som ändå var uppvuxen bland får hade aldrig smakat något liknande. De åt i köket, bara Skavlan själv, hans hustru och Lauritz. Det serverades vin till köttet och varm äppelkaka till efterrätt. Skavlan insisterade på att man inte skulle tala politik vid matbordet.
Efter middagen bjöd Skavlan in Lauritz på pjolter i biblioteket. Nu var han desto ivrigare att diskutera politik och det slog Lauritz att före den 7 maj 1905 hade inga ingenjörer talat politik annat än i undantagsfall, nu gjorde alla det oavbrutet.
Skavlan trodde lika lite som Lauritz att det skulle bli krig, men av helt andra skäl. Han menade att ett land som Norge var omöjligt att inta för en främmande armé, än mer omöjligt att hålla ockuperat. När norrmännen själva hade så stora svårigheter att ta sig fram i det egna landet över alla fjäll och fjordar, hur skulle det då inte bli för stackars svenska soldater? Ett helvete, rent ut sagt.
Det tog sin tid av militärstrategiska och politiska kannstöperier innan Skavlan äntligen bytte ämne. Men då gick han i gengäld rakt på sak. Hade Horneman & Haugen kommit med ett anbud?
Lauritz kunde bara bekräfta den saken, men försäkrade att han ställt som villkor att inga sådana dispositioner kunde komma ifråga förrän Bergensbanen gick på tidtabell. Eftersom Skavlan såg mycket nöjd ut vid det beskedet passade Lauritz på att meddela att hans permission den här gången måste bli lite längre än han först tänkt sig, närmare två veckor.
Då mulnade Skavlan.
“Man anhåller om permission, man meddelar inte saken som om det vore eget beslut”, sade han strängt. “Befinner du dig inte alldeles i början på själva stenarbetet med brospannet?” fortsatte han. “Det förefaller som en ytterst olämpligt vald tidpunkt att förlänga en permission. Jag hoppas du har ett godtagbart skäl.”
“Det har jag”, sade Lauritz.
“Jaså, det har du?”
“Tvivelsutan.”
“Nå, låt höra!”
“Jag ska till Kiel för att träffa den kvinna jag älskar och som jag inte sett på fyra år”, svarade Lauritz sammanbitet och långsamt.
Något avslag från Skavlan tänkte han inte acceptera.
“Jag kommer också att träffa hennes far”, fortsatte han. “Och om det vill sig väl har nu äntligen det ögonblick kommit då jag kan anhålla om hennes hand.”
Skavlan rörde först inte en min och föreföll dröja sig kvar i sin ilska över självbeviljad permission. Lika plötsligt som överraskande sprack hans bistra mask upp i ett glatt leende som fullständigt förvandlade hans magert fåriga och brunbrända ansikte.
“Då får jag verkligen önska lycka till!” sade han. “Och denna goda sak bör firas med ännu en pjolter.”
Lauritz tog morgontåget ner till Bergen.
Det luktade malkulor om hans stadskläder som hade hängt ett år i en garderob på huvudkontoret där han nu i stället hängt in sina arbetskläder. Resväskan han tagit med sig var tom, under dagen måste han hinna med inköp av svarta skor för aftonbruk, underkläder, stärkkragar av den nya och lägre typen, minst tre vita skjortor, ett par tre nya slipsar, tunna strumpor för aftonbruk och eventuellt en väst för dagtid och en för aftonklädsel. Tillsammans med resekostnaden till Kiel försvann därmed hälften av de pengar han sparat på sitt blygsamma konto i Bergens Privatbank.
Färjan till Jylland skulle gå nästa morgon, så han hade bara denna enda dag för att klara av sina ärenden – och sammanträdet på banken. Dessförinnan måste han hinna klippa och raka sig på barbersalongen på Missions-Hotellet. Som vanligt så här års såg han ut som en vildman. Självfallet var det ingen som fäste sig vid sådant uppe på fjället, inte ens på huvudkontoret i Voss. Men nere i Bergen var det en helt annan sak.
Utanför fönstret gled snart det sommarlummiga fjordlandskapet förbi, äppelblom i stora vita moln längs sluttningarna, kor som gick ute, barn som vallade kritterna. Det var en lika förunderlig förvandling var gång, även om man visste vad som väntade.
Den avgörande skillnaden den här gången var att det då och då kändes som om pulsen rusade. Han var på väg till seglarveckan i Kiel och där skulle han träffa Ingeborg, där skulle han kanske också vara hos henne på natten. Om någon sagt honom detta för bara fyra dagar sedan hade det framstått som lika sannolikt som en resa till månen. Skulle förresten någon tysk landa på månen före detta århundrades slut som ingenjörsfakultetens rektor trott sig kunna förutspå i sitt tal på examensdagen? Det föreföll otroligt på en helt annan nivå än hans egen resa till Kiel.
Att förstå hur man med maskiners hjälp kunde ta sig fram genom lufthavet var en sak. Teorierna var enkla. Antingen tillämpade man principen lättare än luften – som i värmeballonger, metoder som var kända sedan 1700-talet – eller också kunde man rida på luftmotståndet med hjälp av mekanisk kraft. Samma princip som med en båtpropeller, inte heller det så svårt att förstå.
Men i rymden där ingen luft fanns? Jules Verne hade tänkt sig en gigantisk kanon, nedsprängd genom jordytan till en mils djup. Men hur i all världen skulle den som sköts upp genom jordens alla luftlager och ut i tyngdlösheten kunna komma tillbaks? Han hade glömt hur Jules Verne hade löst det problemet, antagligen därför att författarens förslag omöjligen skulle ha fungerat.
Jernbanestationen i Bergen var fortfarande lika anskrämlig och provisorisk. Där fanns bestämt en uppgift för Horneman & Haugen.
Hans första, och som det snart skulle visa sig, jämförelsevis småttiga, missräkning kom när han just tagit in på Missions-Hotellet. Barberaren var borta i något ärende och det var oklart när han skulle återkomma.
Det hade varit slöseri med tiden att bara sätta sig och vänta, så i stället jäktade han ut på staden för att klara av sina inköp. Mötet på banken var klockan tre.
När han återkom till hotellet med sin nu åtminstone halvfulla kappsäck hade barberaren ännu inte kommit tillbaka, men receptionisten försäkrade att det nog inte skulle dröja så länge.
Hon hade fel och det insåg han alldeles för sent. Om han genast kastat sig ut i staden på nytt hade han säkert löst problemet, nu hade han i stället väntat bort den dyrbara tiden. Han måste alltså gå till banken med hår och skägg som en rallare.
Chefsnotarien Michal Mathiesen hade sitt spatiösa tjänsterum på andra våningen. Lauritz fick sitta utanför de stora bruna dubbeldörrarna och vänta en kvart efter avtalad tid innan en betjänt kom och öppnade för honom.
Det stora rummet var dekorerat med gigantiska marinmålningar och hade ett par falska marmorpelare, i målat trä men skickligt gjort, vid sidan av rummets tre dubbeldörrar.
Mathiesen, som tycktes vara ungefär tio år äldre än han själv, var klädd i halvlång rock, sidenväst, kravatt med en liten pärla i och mycket spetsiga blanka skor. Hans pressveck var knivskarpa och hans handslag lite slappt, nästan förskräckt, som om han markerade att han var rädd att smutsa ner sig av att ta denne buse i hand. Hans svarta mustasch stack ut i två tunna hårt tvinnade och vaxade spetsar, hans ögon visade öppet förakt.
Lauritz förbannade den försenade barberaren och försökte intala sig att han nu fick låtsas som om han såg ut som sitt vanliga stadsjag och uppträda därefter.
“Varsågod och sitt, herr diplomingenjör”, sade Mathiesen och pekade på en för liten stol klädd i ljusblått siden som stod framför hans mörka och ytterst blankpolerade skrivbord. “Jag hoppas ni haft en behaglig resa uppe från… vidden? Säger ni inte så i era kretsar, vidden?”
“Jo, det äger sin riktighet.”
Bankmannen sorterade prudentligt några papper framför sig på skrivbordet och låtsades studera dem med intresse en stund innan han behagade titta upp och yttra sig på nytt. Hans utstrålning var fientlig och dessutom obestämt främmande. De sirliga handrörelserna, de små händerna påminde Lauritz om några av de små löjliga engelsmännen som… ja, som hans yngste bror umgåtts med i Dresden.
“Nåväl, då ska vi se hur vi ska ta itu med det här ärendet”, sade bankmannen till slut. Lauritz insåg att det var samma spel som att låta honom sitta utanför dörren och vänta. Det här bådade inte gott.
“Jag har här ett översvallande rekommendationsbrev från Horneman & Haugen, faktiskt från herr Haugen själv”, fortsatte bankmannen. “Man erbjuder er anställning, en alls icke underordnad position och dessutom delägarskap i företaget. Det var inte illa. Säg mig herr Lauritzen, är ni en mycket skicklig ingenjör?”
“Det äger nog också sin riktighet. Annars hade jag inte fått det här mycket generösa förslaget”, svarade Lauritz, noga med att lägga band på sin ilska. Den lille sprätten drev med honom.
“Ja, så får man väl se det… kanske. Men herr Lauritzen… jag har också ert konto här i banken framför mig. Efter morgonens uttag får man väl säga att kontoställningen ter sig något mager. Åttahundra kronor, närmare bestämt. Får jag då fråga, vad kostar de där aktierna i Horneman & Haugen som man erbjudit er att köpa?”
“Femtontusen”, svarade Lauritz sammanbitet.
“Åhå! Femtontusen? Ja, det får väl å ena sidan anses vara ett mycket hyggligt pris. Men får jag då fråga hur ni tänkt finansiera det köpet, med tanke på att ert bankkonto ser ut som det gör?”
“Jag hade tänkt låna hela köpesumman i banken”, svarade Lauritz och försökte förtvivlat föreställa sig att han såg ut som en modern junker och inte som en aldrig så renhårig rallare.
“Jaså, minsann!” utbrast bankmannen med överdrivet spelad förvåning. “Ni tänkte låna hela köpesumman? Här hos oss, förmodar jag?”
“Ja, naturligtvis”, svarade Lauritz kort.
Den lille sprätten drog nu ut på seansen, och njöt av det. Han började plocka med ett munstycke, tog upp ett silveretui med cigarretter och bjöd Lauritz som bara skakade på huvudet, pillade med spretande lillfinger in en cigarrett i sitt munstycke, drog eld på en tändsticka, tände, drog ett första njutningsfullt bloss, såg mot taket när han blåste ut röken.
Jag kommer att slå ihjäl den lille skiten! tänkte Lauritz och förskräcktes i samma ögonblick över en reaktion så olik honom själv, så olikt allt han ville vara åtminstone.
“Det är klart att man kan tänka sig detta lån”, sade bankmannen överrumplande mitt i ett rökutblås. “Förutsatt förstås att vi har en säkerhet för lånet? Har vi det?”
“Ja, exempelvis de aktier i Horneman & Haugen som jag erbjudits”, svarade Lauritz. “De är värda mer än så, tror jag mig kunna bedöma.”
Bankmannen tycktes skratta utan att riktigt göra det och skakade samtidigt på huvudet.
“Vet ni herr Lauritzen, det var verkligen en finurlig idé. Tyvärr är den lagstridig, förutom att det vore en osund affär, jag menar vem skulle inte kunna köpa upp halva Bergen om själva köpet vore säkerhet?”
“Jag själv är säkerheten”, försökte Lauritz. “Den lön jag förväntar mig på Horneman & Haugen räcker såvitt jag kan förstå till ett gott liv och avbetalning av detta lån på bara några år.”
Bankmannen skakade medlidsamt på huvudet.
“Snälla herr Lauritzen, med all respekt för såväl er duglighet som er ungdom. Inför ödet är det ingen garanti, ingen säkerhet i ekonomisk mening. En av de nya spårvagnarna där ute skulle, om herr Lauritzen råkade vara det minsta oförsiktig på väg över gatan, lika definitivt som tragiskt kunna avsluta denna säkerhet. Kan vi tänka oss något annat som säkerhet?”
“Inte vad jag kan se”, svarade Lauritz uppgivet. Han bedömde redan slaget som förlorat.
“Det var ju lite bekymmersamt”, sade bankmannen och lade huvudet på sned. “Men säg mig, herr Lauritzen är väl äldste son i familjen?”
“Ja, det stämmer”, svarade Lauritz med en gnista nytt hopp. Det var ändå en fråga han kunde besvara med ja.
“Jag ser här i papperen… få se, jo här! Frøynes gård, hm, enligt uråldrig hävd ett markområde på åttio tunnland. Och så tillkommer två huvudbyggnader. Med den egendomen i pant kan vi möjligen… Vi är ofta mycket generösa här på Bergens Privatbank. Med egendomen i pant kan vi bevilja ett lån på hela summan, 15 000 kronor. Så är problemet löst!”
“Menar ni att jag skulle sätta min mors och mina kusiners hem och härd i pant?” frågade Lauritz ursinnigt, nu brydde han sig inte ens om att försöka dölja sin vrede.
“Det är precis vad jag menar”, svarade bankmannen, blossade på sin cigarrett, höll munstycket med spretande lillfinger och såg övermåttan förtjust ut.
“Kommer inte på fråga!” kved Lauritz. Det gjorde närmast fysiskt ont i honom.
“Då måste jag verkligen beklaga, herr Lauritzen, men i så fall är vårt samtal dessvärre slut. Åtminstone för den här gången.”
Lauritz reste sig och gick utan ett ord. När han två timmar senare såg sig i barbersalongens spegel, såg sitt återställda stadsjag, eller till och med det jag som skulle uppträda i Kiel, föreställde han sig att allt var den senfärdiga barberarens fel. Om han sett ut så här på banken, och inte som en rallare, hade allt kunnat vara annorlunda nu.
Han var ändå inte riktigt nöjd med den bortförklaringen. Den där förbannade pederasten hade bestämt sig på förhand, inget mustaschvax i världen hade kunnat ändra på det. Och vad saken i övrigt anbelangade så övergick de ekonomiska resonemangen hans förstånd. Han var sannerligen ingen företagsekonom, det som enligt Kjetil Haugen skulle bli framtidens yrke.
Den strålande nyhet han hoppats få med sig till Kiel hade lösts upp till ingenting. Och han hade redan varskott Ingeborg om en framtidsutsikt som inte längre fanns. Men till Kiel måste han under alla omständigheter, bland annat för att han lovat baronen att ställa upp som gast på seglingarna. Mest därför att han skulle kunna komma Ingeborg nära.