TYSKA ÖSTAFRIKA
1905
REGNPERIODERNA VAR DEN tid på året när han kunde ägna sig åt att läsa. Regnet kunde forsa ner till den grad att allt arbete blev omöjligt, dessutom timmar i sträck. Då var det bara att lägga sig på rygg inne i tältet och vänta. Det blev enahanda utan någonting att läsa, och det var inte som under den heta årstiden att man bara ville kasta sig ner på sängen och somna.
För det mesta studerade han facklitteratur, särskilt om den moderna betongtekniken som kom väl till pass vid hans brobyggen, det ena mer komplicerat än det andra. Men det hände också att han lånade böcker av Doktor Ernst om Afrikas flora och fauna. Det ovanliga med den bok han kommit över nu, hos Hassan Heinrich av alla människor, var att det kändes som att återse en gammal vän och samtidigt minnas åren i Kristianias tekniska realskola för gossar, dit Den gode Hensikt hade skickat de tre bröderna Lauritzen.
Karl May var såvitt han förstod Tysklands mest läste författare, vanligtvis till skollärarnas illa dolda irritation. Enligt skollärare borde små gossar, om så borta från fjordarna på Vestlandet, läsa Goethe och Schiller, möjligtvis något modernt som Heinrich Heine, men sannerligen inte den där vulgäre Vilda Västern-författaren som för övrigt aldrig satt sin fot i Amerika.
Desto märkligare då att både han själv och bröderna i Kristiania, och Hassan Heinrich långt nere i Afrika, råkat på lärare med samma radikalt moderna syn på pojkar och litteratur. Magister Mortensen i Kristiania hade smusslat in Karl Mays “Björnjägarens son” som bredvidläsning i tyskundervisningen, och Old Shatterhand och Winnetou visade sig bli en betydligt större succé i klassen än Faust. Orden var inte bara lättare. Man slapp versen och dessutom handlade det om något spännande och begripligt, och när man stötte på ord man inte kunde var det med betydligt större intresse man slog upp dem än om det gällt Faust. I det senare fallet riskerade man dessutom att inte heller på norska förstå ordet man slog upp.
Det var en fascinerande tanke att han själv och bröderna läst dessa äventyr med samma iver som Hassan Heinrich och hans klasskamrater på missionsskolan i Dar es-Salaam.
Norge låg bara obetydligt närmare Vilda Västern än Tyska Östafrika, men tydligen hade fantasin lika breda vingar på små norska gossar som på afrikanska.
Han läste småleende historien som han fortfarande kom ihåg i grova drag, trots att det vid det här laget måste vara mer än femton år sen sist. Det var inte svårt att förstå varför han alltid hade velat vara indian när man skulle leka Vilda Västern. Författarens sympatier kunde man inte missta sig på som vuxen, och antagligen inte heller som barn.
När han närmade sig upplösningen där Old Shatterhand och Winnetou, apachehövdingen, skulle segra på grund av ett vulkanutbrott som i sista stund uppslukade fienden, kom han till en reflektion från en av hjältarna som någon, förmodligen Hassan Heinrich eftersom det var hans bok, hade strukit under:
“Varje indianskalle som kommer i dagen för nybyggarnas plog är ett stumt vittnesbörd om de vitas blodskuld.”
Han kom av sig i läsningen, lade ifrån sig boken, knäppte händerna under nacken och såg upp mot den bågnande tältduken. Regnet visade just nu ingen som helst tendens att minska.
Mycket märkligt. Det hade han läst och förmodligen sympatiserat med som trettonåring, vit trettonåring i Kristiania niotusen kilometer norrut. Han var alltså en ädel vit trettonåring som höll på indianerna.
Men när Hassan Heinrich strök under meningen, den enda understrykningen i boken, vad hade han tänkt då? Att varje skalle från en svart människa som kom i dagen för nybyggarnas plog var ett stumt vittne om tyskarnas skuld?
Skillnaden var ju oerhörd mellan Amerika och Afrika.
Eller var den det?
Ja, det måste den vara. Vi är här för att sprida ljus och tekniska framsteg, vi bygger järnvägen åt afrikanerna. Nybyggarna i Amerika hade bara ett intresse, att för egen del stjäla så mycket som möjligt av indianernas land. Vi stjäl inte land. Vi har dessutom avskaffat slaveriet.
Regnet hade plötsligt upphört. Han märkte det inte först eftersom det droppade så häftigt från trädens grenar ovanför lägret. Men så lystes rummet upp av solens återkomst som nästan bländade honom fast han befann sig under tältduk. Han fick en stark känsla av att det äntligen var över, regnperioden var förbi för den här gången. Det brukade alltid sluta lika snabbt som det började, efter några år hade man en känsla för när det bara var ett tillfälligt avbrott och när det till slut äntligen var över.
Han steg ut ur tältet med ena handen över ögonen till skydd mot det skarpa och ovana solljuset. Nu väntade en flera månader lång period av prunkande växtlighet. Och malaria, träsken var fyllda till brädden och myggorna skulle med den stigande temperaturen snart kläckas i miljarder.
Resten av dagen skulle han ägna åt mätningar borta vid brofästet. Nu när vattenståndet var maximalt högt var bästa tiden för sådana beräkningar, hans plan var att bygga en serie broar, så att hela sträckan över träsken kunde läggas högt upp. Det skulle bli både tids- och materialkrävande, men den tiden skulle man tjäna in i framtiden på att slippa reparera långa sträckor av raserad eller bortspolad järnväg. Och det var den sista träskmarken på vägen mot slutmålet vid Kigoma och Tanganyikasjöns strand. Terrängen efter träskmarkerna bestod dessutom mest av lättforcerad skog och savann. Resan närmade sig sitt slut, en tanke han hittills aldrig varit i närheten av. Nu var det bevisligen så och det kändes nästan overkligt, eller om det var något han bara stängt in i sitt undermedvetna och vägrat tänka på. För vad skulle han göra sedan?
Inom en inte alltför avlägsen framtid var tåget framme i Kigoma, den sista rälsbiten lades nära sjöstranden, något högdjur, förmodligen överdirektör Dorffnagel eller rentav generalguvernör Schnee, kom i paraduniform för att slå ner den sista rälsspiken och man spelade Die Wacht am Rhein med mässingsorkester och allt var över.
Vad återstod då för hans del? Resa hem till Norge och ta plats i arbetet uppe på Hardangervidda tillsammans med Sverre och Lauritz? Om det nu var där de befann sig, det visste han strängt taget ingenting om.
På väg bort mot brofästet med stövlarna klafsande i den vattensjuka marken och mätinstrumenten balanserande på axeln bestämde han sig för att ånyo strunta i framtiden och bara löpa järnvägslinan ut.
Mätningarna borta vid det första brofästet var snart avklarade, han behövde bara göra några mindre justeringar. Betongformarna hade hållit utmärkt stånd mot regnen och översvämningarna. Redan nästa dag skulle man kunna börja gjuta, armeringsjärnen var på plats, grushögarna hade inte regnat bort och cementen kunde man rulla upp på en flat järnvägsvagn utan besvär. Åtminstone här vid det första och viktigaste brofästet. Solen värmde redan och han kunde ta Kadimba med sig ut på sena eftermiddagen för att skjuta ihop kött, djuren var som tokiga att ge sig ut på bete just när regnen upphörde.
Kadimba kom släntrande mot brobygget, som om han hade tankeläst, just när tätningsarbetena och vattenpumpningen började bli klara. Men det var inte jakt han ville tala om och han såg lite underligt generad ut när Oscar bad honom sätta sig på en av de tunga bjälkarna högst upp i formbygget. Svindel hade ingen av dem något bekymmer med.
“Ja. Nu är regnperioden över”, konstaterade Kadimba.
“Tack för upplysningen, min vän, men jag har trots allt ögon att se med, så varför berättar du det självklara? Vill du ut på jakt? För själv tänkte jag just den tanken”, svarade Oscar undrande.
“Gärna, Bwana Oscar, men inte idag. Kanske i morgon. Nej, inte i morgon heller, för då är vi inga bra jägare. Dagen efter i morgon kanske. Men det här är första kvällen efter regnperioden.”
“Ja, Kadimba, du påpekade det alldeles nyss. Och vad är det med det?”
“Det är då vi ska vara gäster hos drottning Mukawanga av barundifolket”, sade Kadimba, han såg ut att vara generad över att behöva påminna om saken. “Jag vill gärna följa dig, Bwana Oscar, och det vill Hassan Heinrich också. De kommer med båt för att hämta oss en timme före solnedgången.”
Det var så sant. Det var därför han hade med sig ett extra förråd av glaspärlor. Barundifolket var den sista stammen som man måste affärsförhandla med på vägen mot resans slut. Med större eller mindre mängder glaspärlor, eller buntar med vävt bomullstyg, hade man förhandlat med vartenda folk längs järnvägslinjens sträckning. Man hade kommit överens på ett högst civiliserat och affärsmässigt sätt med alla folk utom kinandi, som föredragit krig.
Drottning Mukawanga hade, sades det, anfört ett rikt och mäktigt folk så länge slavhandeln var den dominerande affärsverksamheten. Den nya järnvägslinjen följde i stort sett den gamla slavrutten. Och för att komma förbi de träskmarker som låg framför dem som sista hinder av större dignitet på vägen mot Kigoma hade också slavhandlarna varit beroende av barundifolkets välvilja. Det hade tydligen varit affärer till nytta för båda parter, slavar mot glaspärlor, indiska tyger eller vapen. Rådde det brist på slavar tog de arabiska handelsmännen lika gärna emot elfenben.
Men nu i moderna tider hade Oscar inte mandat att förhandla med andra varor än glaspärlor och bomullstyg och var därutöver hänvisad till att försöka beskriva järnvägens välsignelser och eventuellt lova att upprätta en station inne i träsken på passande avstånd från barundis huvudstad, om nu det var rätt ord.
“Ska jag bära vapen när vi besöker drottning Mukawanga?” frågade Oscar.
“Nej, Bwana Oscar”, svarade Kadimba i samma sakliga tonfall som Oscar frågat, “barundifolket är krigare. Om de vill döda oss gör ingen enstaka Mauser någon skillnad. Det är större mod att komma till dem utan vapen. Får Hassan Heinrich följa med? Jag svor på att fråga för hans räkning.”
“Ja, om han är så angelägen så får han naturligtvis det”, svarade Oscar dröjande, eftersom han inte riktigt förstod undertonerna i samtalet. Om nu detta gamla krigarfolk var så farliga, varför ville då en kristnad husneger som Hassan Heinrich prompt följa med? Husneger var förresten inget bra ord, man borde hitta ett nytt.
Doktor Ernst slog vilt ifrån sig, som om han blivit förolämpad, och rodnade gjorde han också, när Oscar liksom i förbigående erbjöd honom att följa med på fest hos barundifolket. Oscar fick en tydlig känsla av att de andra visste något som han själv var okunnig om.
En timme före solnedgången gled två stora kanoter in vid brofästet. I den ena satt tolv män. Alla var uppklädda i krigarmundering med stora halssköldar i buffelhud med glaspärledekorationer och hade vita fiskörnsfjädrar i kransar kring huvudet och leopardskinn spänt över kroppen. I den andra kanoten med plats för gästerna föreföll besättningen mindre krigisk, men också de bar assegajer och deras paddlar var spetsade som spjut, tvivelsutan vapen. På väg in paddlade de i en lugn men mycket vägvinnande stil medan de sjöng något som lät mer som krigssång än ett sätt att välkomna gäster. Ceremonierna på stranden klarades fort av med några bugningar och handen mot hjärtat till tecken på fred och snart gled Oscar tillsammans med Kadimba och den påtagligt storögde Hassan Heinrich ut i träskets myller av dungar och små holmar med fyra eller fem meter höga papyrusbuskage där en främling skulle ha villat bort sig inom några minuter.
Kanoterna var tillverkade av urholkade kraftiga trästammar. Perfekt jämnt slipade på utsidan för att reducera vattenmotståndet, konstaterade Oscar när han svepte med handen ner i vattnet mot utsidan av kanoten. De passerade flera familjer av flodhästar, som inte gjorde minsta ansats till att vilja anfalla, här och var låg krokodiler i den sista solvärmen på stränderna och verkade inte heller ta någon notis om passerande människor. Solen var på väg att bli ett stort rött klot i höjd med trädtopparna. Det skulle vara helt mörkt inom tjugo minuter och rimligtvis omöjligt att orientera sig i labyrinten av holmar och småöar.
Men just innan mörkret fallit syntes stora eldar i fjärran och snart närmade de sig en stor ö ute i träsket med en palissad som tycktes omsluta en hel by. Eldarna som hängde i järnskålar uppe på bålverket skickade reflexer ner i vattnet som annars blivit helt svart så att man bara med svårighet kunde se en öppning mellan två portar.
Kanoterna gled in genom öppningen samtidigt som portarna började dras igen efter dem, innanför fanns en hamn med hundratals festklädda människor som redan börjat sjunga.
När kanoterna lagt till greps gästerna från alla håll av tjänstvilliga händer och på starka armar bars de tillsammans med sitt bagage mot en huvudbyggnad ovanför hamnen. Framsidans fasad var dekorerad med vita buffelskallar och i mitten reste sig en minst fyra meter hög port dekorerad med ett myller av reliefer och skulpturer som föreställde människor, förmodligen förfäder, välkända djur och fantasidjur som inte kunde vara någonting annat än andeväsen. De bars fram mot porten mellan två led av dansare. I sina rörelser kastade de upp och ner med huvudbonader av förlängt, helt vitt hår. Oscar hann börja grubbla över vilket djur som hade så lång vit svans, men kom inte på något svar innan de två stora portarna slogs upp och han tillsammans med Kadimba och Hassan Heinrich bars in i en stor sal där drottningen satt på en hög tron översållad med skulpturer i ebenholts, omsluten av två enorma elefantbetar. Hon var klädd i något som faktiskt såg ut som indiskt siden och lika överraskande bar hon en guldkrona på sitt huvud. Hon såg mycket gammal ut, men det var omöjligt att avgöra hur gammal. Tänderna hade hon kvar, för hennes vita leende lyste i dunklet.
Framför hennes tron fanns tre sittkuddar av arabisk typ, otvivelaktigt ornamenterade med arabisk kalligrafi hann Oscar notera när han tillsammans med de två andra lämpades av och sången i salen steg till ett dallrande crescendo.
Sedan blev det lika överraskande som plötsligt helt tyst. Drottningen såg bara på de tre gästerna, eller om de var fångar, och gjorde ingen ansats att säga något. Oscar sneglade sig omkring, alla spjutbeväpnade män runt honom stod nu helt stilla som om de varit skulpturer i ebenholts. Värden eller värdinnan brukar först hälsa välkommen. Om hon inte säger något, vad gör jag då? tänkte Oscar nervöst.
Drottningen sade ingenting, ingen i salen rörde en muskel eller minsta min. Oscar svettades under sin gråa uniformsjacka.
“Memsahib och drottning Mukawanga”, började han med för svag röst och måste harkla sig innan han fortsatte. “Det är en ära för oss tre män från järnvägsbyggarna i den stora staden Dar es-Salaam att få komma hit som edra gäster. Förlåt, men kan jag tala swahili?”
Drottning Mukawanga stirrade häpet på honom som om frågan varit obegriplig.
“Min ärade gäst och järnvägsbyggare”, svarade hon lugnt, hennes röst var nästan lika mörk som en mans, “ni kan tala swahili, arabiska eller engelska med mig. Men er swahili är bra, jag känner glädje över ert besök.”
Oscar antog att han nu måste gå in på själva affärsförhandlingen, eftersom drottningen inte tycktes vilja fortsätta. Men då han inte hade kunnat föreställa sig hur mötet skulle gå till hade han ingen plan. Han gjorde ett försök.
“Vårt bygge av järnvägen mellan havet och den stora sjön är snart färdigt”, började han. “Den resa som förr tog er två eller tre månader kommer nu att ta två dagar. Ert folk kommer att kunna resa fritt på vår järnväg. Den är också er järnväg, en gåva från mitt folk långt uppe i norr, långt norr om Egypten.”
“Ni menar Europa, ni menar Tyskland”, avbröt drottningen. “Jag har aldrig varit i Tyskland men jag är glad att för första gången ha en tysk gäst.”
Där stannade hon, hon hade inte med en min visat vad hon ansåg om att få tillgång till en järnväg.
“Vi kommer alltså att anordna en plats nära er där tåget kan stanna och ni och ert folk kan resa antigen till den stora sjön, eller ända ner till havet, eller till någon annan plats på den sträckningen”, fortsatte Oscar, fortfarande utan att kunna notera minsta reaktion av glädje eller tacksamhet hos drottningen. Han tänkte desperat på hur han skulle fortsätta, men kom inte på något mer att säga utan pekade på de tre lådorna med glaspärlor man ställt ner vid sidan av de stora arabiska sittpuffarna.
“Det här är vår gåva till er, drottning Mukawanga, som tack för att vi får bygga järnvägen genom ert land!”
Han tecknade åt Hassan Heinrich att öppna de stora lådorna först och till sist den lilla med blå glaspärlor.
Det gick ett sus av hänförelse genom salen när lådorna öppnades, särskilt den lilla lådan med blå glaspärlor. Som om det varit guld och silver, tänkte Oscar. Drottning Mukawanga tycktes dock inte vara imponerad.
“Det var alls ingen dålig gåva ni kom med Bwana Tysk”, sade drottningen när sorlet lagt sig. “Men muzungi ger ibland och tar ibland. Ni ger järnväg men tog ifrån oss slavhandeln som var vår bästa affär. Jag har därför en befallning.”
“Jag är beredd att höra er befallning, drottning Mukawanga”, svarade Oscar så kontrollerat han förmådde, han hade redan uttömt sitt mandat och kunde egentligen inte lova någonting alls utöver det.
“Min befallning är”, fortsatte drottning Mukawanga och gjorde en paus för att vänta in fullständig tystnad.
“Att ni varje år vid den här tiden, vid festen för regnens slut”, fortsatte hon och gjorde en ny paus, “kommer med en likadan gåva som denna. Då har vi en affär, ni järnväg över mitt land, jag era smycken.”
Oscar gjorde ett kort överslag. Formellt låg ett löfte om leverans av glaspärlor för obestämd tid utanför hans befogenhet. Å ena sidan. Å andra sidan var glaspärlelådorna som ställts upp mellan honom och drottningen på sin höjd värda 100 till 150 Reichsmark. Det var billigt för en järnvägskoncessionssion på 70 kilometer över Mukawangas land. Och det var dessutom ett fredsavtal, det låg i sakens natur. I värsta fall, om han hölls strängt ansvarig för icke godkända utgifter, kunde han betala leveranserna ur egen ficka.
“Ni har mitt ord, drottning Mukawanga, att det skall ske som ni önskat”, svarade han högtidligt.
“Ert ord är inte gott nog, Bwana Tysk”, svarade drottningen snabbt och hårt. “Vi ska skriva ett avtal. Vi ska skriva det nu utan dröjsmål eller förhinder. Först därefter går vi till festen!”
Häpet nickade Oscar sitt bifall och genast bars papper och skrivdon fram. Hassan Heinrich fick skriva texten på swahili efter Oscars diktamen:
Avtal om järnvägstrafik
§ 1. Detta avtal har slutits mellan Järnvägsbolagets representant, 1:e ingenjör Oscar Lauritzen, och barundifolkets representant, drottning Mukawanga.
§ 2. Avtalet gäller Järnvägsbolagets rätt till fri tågtrafik på den upprättade järnvägslinjen över barundifolkets land.
§ 3. Barundifolket och drottning Mukawanga förbinder sig att inte hindra eller störa järnvägstrafiken.
§ 4. Järnvägsbolaget förbinder sig att som ersättning för denna koncession, årligen vid tiden för de långa regnens slut, ersätta barundifolket och drottning Mukawanga med 500 vita glaspärlor, 500 röda, 500 gröna och 50 blåa glaspärlor.
Barundi huvudstad den 3 maj 1905
Drottning Mukawanga 1:e ingenjör Oscar Lauritzen
Det hade gått snabbt och lätt för Oscar att diktera avtalet, han hade trots allt lärt sig en del under sina dryga tre år som innehavare av en handelsfirma i Dar.
När han läste upp det för drottningen lyssnade hon uppmärksamt och nickade då och då som om hon fann allt i sin ordning. Hon hade inga invändningar och hade liksom sina utländska gäster märkt att det börjat uppstå en viss otålighet bland de uppställda krigarna i salen.
Oscar skrev snabbt en översättning till tyska i två exemplar medan Hassan Heinrich kopierade swahilitexten på ett nytt papper. Därefter undertecknade Oscar snabbt de fyra dokumenten och räckte dem mot drottningen. En av krigarna sprang fram och nappade åt sig papperen ur Oscars hand och bar högtidligt upp dem till tronen. Till Oscars förvåning sträckte drottningen befallande ut handen mot pennan och en ny krigare löpte fram och hämtade den från Oscar och bar den som om den varit ett magiskt föremål upp till tronen. Med fortsatt uttryckslöst ansikte skrev drottningen under dokumenten och räckte en tysk och en swahiliversion mot Oscar och fick dem snabbt överburna.
Drottningen hade skrivit under på rätt ställe, fullt läsbart med latinska bokstäver. Kunde kvinnan läsa och skriva?
Därefter klappade drottningen myndigt i händerna och utdelade några order på sitt eget språk och krigarna lämnade salen. I nästa ögonblick bars fyra kalebasser in, först till drottningen och sedan till gästerna.
“Mina vänner och jag har ett gott avtal!” utropade drottningen. “Ett gott avtal, säger araberna som vet mest om sådant, är då båda blir nöjda. Det ska vi dricka för!”
Hon såg verkligen mycket nöjd ut när hon drack.
“Drick försiktigt, Bwana Oscar”, viskade Kadimba bakom honom.
Det var någon sorts oljigt, aningen trögflytande palmvin, tänkte han medan han drack. Förmodligen alkoholstarkt. Hur de hade fått drycken att jäsa ville han helst inte fundera över, det var ändå inte möjligt att avvisa en vänskapsskål. Förresten var det ganska gott, bara man inte tänkte på hur… det var omöjligt att inte tänka på. De gamla kvinnorna tuggade frukterna när de blivit övermogna och spottade ut i stora kar.
“Ni är en klok kvinna när det gäller affärer, drottning Mukawanga”, sade han när han ställde ner sin kalebass.
“Jag har levt länge, gjort många affärer med arabiska handelsmän, lärt mycket, tjänat guld och glaspärlor, sålt slavar och elfenben”, förklarade drottningen kort.
“Säljer ni fortfarande elefantbetar?” frågade Oscar spontant utan att hinna tänka över lämpligheten i att i detta officiella sammanhang ge sig ut på egna affärer.
“Ja, om ni betalar bra”, medgav drottningen.
“Vad är ert pris?” frågade Oscar snabbt.
“En elefantbete som en man kan bära långt för lika många blåa smycken som ligger där”, svarade drottningen påtagligt intresserad och pekade på den lilla boxen med femtio glaspärlor i vacker blå färg, närmast lapis lazuli.
Oscar gjorde ett snabbt överslag. Så mycket en man kan bära långt betydde åtminstone en vikt på 50 pund. En blå glaspärla per pund. För varje investerad Reichsmark tusen mark i vinst.
“Jag är säker på att vi kan göra goda affärer, drottning Mukawanga”, konstaterade Oscar.
“Nu går vi till festen!” avbröt drottningen affärsförhandlingen och reste sig.
Där ute dånade nu trummorna och sång i flera stämmor steg mot stjärnhimlen, Kadimba viskade att det var en välkomstceremoni, men att drottningen måste gå först.
Hela den öppna platsen mitt i byn nära hamnen var upplyst med eldar i upphissade fat och korgar av järngaller och från en rad eldar på marken där fisk och smågrisar stektes, penslades med kryddor och omsorgsfullt vändes i jämn och långsam takt. En grupp unga resliga kvinnor, klädda i bara höftskynken och utsmyckningar i silver runt överarmarna och anklarna dansade på ett långt led framför en sorts hederstribun med fyra arabiska sittpuffar. Marken omkring tribunen var täckt med stora mjuka bananblad.
Drottningen och hennes gäster hälsades av krigarna som på ett brett led gjorde en sorts skenanfall med stridsrop men bromsade upp i sista stund och kastade med huvudena så att de skapade en vit virvel i luften av sina säregna huvudbonader.
Drottningen tog först plats och bjöd sedan med en vid gest sina gäster att sätta sig ner. Sången ändrade karaktär och blev högtidlig och långsam. Det påminde om nationalsång, tänkte Oscar.
Efter sången tog trummorna vid på nytt och kvinnornas dans blev allt häftigare och, det gick genant nog inte att ta fel på, alltmer utmanande. Oscar kunde inte låta bli att stirra på ett sätt som i den civiliserade världen skulle ha ansetts ytterst opassande.
Mat bars fram på palmblad av unga nästan helt nakna kvinnor och snart serverades nya kalebasser med fruktvin. Dansen pågick utan avbrott. Det spröda skinnet från spädgris knastrade ljuvligt mellan tänderna, kryddsmakerna var av ett slag som Oscar aldrig varit i närheten av, starkt och sött blandat, sammantaget rent himmelskt. Det arabiska inflytandet från slavhandelns dagar hade dessbättre inte påverkat barundifolket när det gällde svinkött och vin. Däremot deras utseende, de dansande kvinnorna vars kroppar nu blänkte av svett såg ut mer som svarta européer än som afrikaner, deras näsor var i många fall tunna och spetsiga snarare än negroida, de var alltså en arabisk-afrikansk blandning, gissade Oscar. Men hur hade det gått till?
Han försökte tala med drottningen om saken, men möttes bara av skratt och undanviftande förklaringar om gästfrihet och gäster som stannade länge.
Han upplevde en stigande berusning som inte var som vanlig berusning, han drömde och såg syner, samtidigt som han var högst klarvaken med blicken stint riktad mot de underbara svettiga kvinnokropparna, deras hår flätat i små hårpiskor, deras bröst som hävdes upp och ner i dansen, deras smäckert runda bakdelar som de då och då samtidigt, liksom på kommando, vände mot gästerna och rörde fram och åter på ett sätt som oundvikligen skapade starka känslor, deras leende ögon som hela tiden försökte fånga hans blick, kryddorna som gjorde honom berusad på det främmande sättet, vinet som gjorde honom berusad på det välbekanta sättet, allt blandades till en hallucinatorisk vakendröm och han kände en obetvinglig, men förstås högst opassande, lust så att det bulnade under hans uniformsbyxor.
Två av de unga kvinnorna rörde sig rytmiskt men bestämt allt närmare Hassan Heinrich, tog tag i honom och ledde honom resolut runt hörnet ut i byns icke upplysta del och försvann medan den övriga dansgruppen skrattade högt och applåderade innan de kom tillbaks in i rytmen. Inget skådespel Oscar någonsin sett hade gjort starkare intryck, det här var inte Semperoper, det här var ingenting annat än verklighetsdröm.
En av kvinnorna var vackrare än de andra. Hur han bestämde sig för det kunde han inte förklara för sig själv, men det var hans fasta övertygelse. Snart såg han bara på henne och hon mötte oblygt hans blick och log mot honom medan hon utan att tappa koncentrationen följde med i hela dansgruppens komplicerade rörelser. Hennes fötter var små och nätta, hennes fotsulor nästan helt vita.
Han slutade äta, tog bara ännu ett stycke spädgris men med mycket av den gröna smetiga kryddan. Han böjde lycklig huvudet bakåt och såg hur stjärnorna rörde sig, hur Södra korset sakta roterade som ett pariserhjul, två av de dansande kvinnorna hämtade Kadimba, som inte lät sig trugas det minsta och som, noterade Oscar generad, hade ett mäktigt stånd under byxorna när han glatt lät sig ledas bort i mörkret. Förresten hade han själv ett obetvingligt stånd. Där stannade hjärnan och inom honom dansade okontrollerade drömscener från när och fjärran i takt med trummorna och sången, han trodde sig till och med skymta fjorden hemma, men mer säkert det smaragdgröna vattnet utanför Zanzibar.
Hon var en av de två som kom och hämtade honom och till dallrande jubel från de dansande kvinnorna leddes han bort i mörkret och in i en tom hydda med en bred brits övertäckt med mjuka fällar från ett djur som inte hade den vanliga hårda afrikanska korthåriga pälsen. Sitatunga, träskantilopen, var det sista han tänkte.
För sedan tänkte han inte, allt var bara dröm, hans händer över deras smidiga kroppar som var som sagoväsen, den djupa svanken, det svettblanka skinnet, den rundade starka baken, brösten, de breda mjuka läpparna. I drömmen gjorde han allt med dem, gång på gång utan att tappa kraften. Och de var lika outtröttliga som han och han lämnade världen, sin egen germanska värld, den värld han alltid levt i, där han lärt sig allt om en väluppfostrad mans beteende, och flög, jo han kände att han flög över den månbelysta savannen i rasande fart på låg höjd över flyende elefanter som protesterade högljutt trumpetande, över flockar av zebror som skingrades vilt galopperande åt alla håll, nära förbi giraffernas huvuden så att de satte av i sina långsamma gungande rörelser som ändå förde dem så fort framåt, över råmande buffelhjordar som skenade i ett dammoln, som inte gärna kunde vara sant så här års i den regnvåta marken, över enstaka värdiga kudutjurar som vägrade att fly i tron att de inte syntes, över en grupp lejon som förvånat såg upp och därmed släppte sin uppmärksamhet över den fällda buffelkalven så att ett par hyenor snabbt utnyttjade tillfället, han flög tillbaks in i hyddan och hans händer smekte i verkligheten de väldoftande kvinnokropparna. Det var en dröm som bara började om på nytt, som aldrig ville ta slut.
När han vaknade i det första gryningsljuset visste han inte var han befann sig, det var märkligt nog hans första tanke. Först därefter slog det honom att han låg naken med en kvinna slank som en gasell i sin famn, han hade båda armarna runt henne och hon sov som ett barn. Han gjorde sig försiktigt fri, lade sig på ena armbågen och betraktade henne.
Sakta försökte han rekonstruera sitt minne, eller åtminstone olika fragment av minnet. Han hade älskat besinningslöst med en kvinna för första gången sedan Maria Teresia bedrog och lämnade honom, återvänt till en del av livet som han trodde han stängt av lika oåterkalleligt som om han skurit testiklarna av sig.
Hennes ansikte var som en skulptur, som Nefertiti med vackrare och fylligare läppar. Han lutade sig fram och kysste henne, mer höviskt än erotiskt, som om han ville säga tack. Hon slog upp ögonen och log med glänsande vita tänder, vred lustfyllt på sig som en katt och kysste honom skämtsamt snabbt tillbaka.
“Förstår du mig om jag talar swahili?” viskade han.
“Nästan alla här talar swahili”, svarade hon lågt. “Och arabiska.”
“Vad heter du?”
“Aisha Nakondi. Vad heter du?”
“Oscar.”
Hon fnittrade till och han frågade varför.
“Det betyder stor kuk på vårt språk.”
“På mitt språk betyder det Guds spjut, nästan detsamma.”
De föll båda i skratt. Men han var för förlägen för att fortsätta samtalet. Han hade tusen frågor surrande som moskiter i huvudet eftersom han inte förstod vad han varit med om, inte förstod varför han kunde ligga med en sagolikt vacker kvinna i sin famn utan att bli dödad med hundra spjut. Hon frågade heller ingenting, men betraktade honom som om hon ville veta något som han helt säkert inte kunde gissa. De tvekade en stund och såg på varandra, båda helt säkert lika förundrade över den andres ögonfärg, hans ljust blåa, hennes svarta. Hon vred sig plötsligt mot honom samtidigt som hon grep efter hans kön och han kände lusten flamma upp som under gårdagens förgiftning, böjde sig fram och kysste henne passionerat hungrigt och tänkte att drömmen åtminstone i ett avseende var helt sann. Hon kysstes på samma sätt som han.
* * *
Vad han än gjorde såg han hennes ansikte framför sig. Inte hela tiden, men hon kom och försvann utan förvarning, utan samband med något annat. Som när han var uppe hos högste chefen Dorffnagel med sina modifierade ritningar och fick underkänt.
Det var ingen svår motgång för honom eftersom ledningens invändningar inte var tekniska utan ekonomiska: förseningar, invigningen redan planerad, budget och kostnader.
När styrelseordföranden generalguvernör Schnee talade om den planerade invigningen och vikten av att den inte förlades till en regnperiod med tanke på regnkänsliga detaljer i honoratiores uniformer, för att inte tala om kvinnliga festkläder, såg han Aisha Nakondis leende framför sig, de fylliga läpparna, de vita tänderna.
Ekonomidirektören Franken talade för andra gången och mer ingående om budgetfrågorna. Och Oscar såg hur hon böjde huvudet bakåt och skakade sina rader av små flätor som piskor runt huvudet. Han kom själv med ett kompromissförslag, och detta var det underligaste, att han kunde tala tydligt och klart, visa på ritningar och kartor, men ändå med hennes ansikte framför sig.
Ekonomer käftade han annars aldrig med, det uppfattade han som meningslöst. Han förklarade bara kort att nu hade han sagt sitt. Och bolagsledningen gick honom delvis till mötes och beslöt att rekvirera en kraftigt ökad leverans av korallfyllning. Han bugade och gick därifrån utan att känna vare sig besvikelse eller triumf. Han ansågs vara något av ett snille när det gällde broar, hade han sent omsider förstått. Länge hade han trott att det snarare var dödade lejon och en icke föraktlig sidoinkomst till bolaget från mahogny som skänkt honom en viss, klart iakttagbar, aktning trots hans ringa ålder. Men då han redan efter två år fått huvudansvaret för alla passager med brobyggen så var det alltså hans ingenjörsförmåga som stärkt hans ställning i bolaget, inte hans lejonjakter eller förmåga att generera sidoinkomster.
När han gick från mötet tänkte han ironiskt att det tydligen var sådana här mer fåfänga funderingar som kunde hålla hans huvud fritt från Aisha Nakondi i mer än en minut.
Det hade varit detsamma under den senaste hårda veckan när han och Kadimba kombinerat jakt och ihopsamling av mahogny. Brofästena var klara och att bygga de två spannen i timmer var en såpass enkel uppgift att hans ersättare, en ingenjör Hans Zimmerman, “Ritnings-Hans”, utan bekymmer kunde anförtros två veckors arbetsledning medan han själv sysslade med det till synes okvalificerade arbetet att städa träd efter järnvägslinjen och samla bränsle till tågen, som staplades i två meter höga och väl synliga högar på varje kilometer, brännbart trä hugget i meterlängder. Att han bara tänkte på henne när han sysslade med ved var fullt förståeligt. Men så var det också när han gick in i skogen med Kadimba, alltid med ett gevär över axeln, eller för att leta efter Doktor Ernsts särskilda träd med den malariadödande alkaloiden i barken, eller när ett stort mahognyträd som visserligen stod mycket längre än stipulerade femtio meter från järnvägen ändå skördades. Vad han än gjorde eller tänkte var hon hela tiden närvarande. Trädsamlingen var ändå som jakt. Han fick en distinkt pulshöjning när han upptäckte de nedfallna mahognyfrukterna på marken, kardborrar med runda vingar, eller ett träd för malariamedicin. Det var nästan som att se en leopard komma smygande, en leopard som av någon anledning rörde sig på dagen och utan att känna den mänsklige jägarens närvaro. Det hände föralldel inte så ofta.
Men just den senaste veckan hade det hänt. Och när han siktade bakom en trädstam där leoparden skulle komma, och hans beräkning för en gångs skull var helt rätt, och när han lugnt som om det gällt att kvista ett mahognyträd sköt Chui genom vänstra bogen så att han omedelbart slog döende i marken, inte ens då var spänningen en starkare känsla än bilden av henne.
När han och Kadimba satt på huk för att flå leoparden arbetade de som vanligt tyst och effektivt. De var helt koncentrerade på att inte skära för djupt någonstans så att de skadade skinnet. De hade alltid utfört detta arbete under total tystnad, avbruten enbart av Kadimbas grymtande tillrättavisningar. Men ingenting hindrade egentligen samtal.
“Kadimba, min vän”, sade han, noga med att alltid sedan den där lejonjakten betona ordet vän. “Det var en del du inte berättade för mig om barundifolket och om varför du och Hassan Heinrich var så angelägna att följa med mig. Varför det?”
“Bland mitt folk, Bwana Oscar, säger man att en god överraskning inte ska förstöras av för mycket kunskap”, svarade han utan att tveka, såg upp och log menande.
“Du visste alltså att de kan förmå en man att…?”
Han letade efter ord. Älska var fel. Knulla var fel. Behärska, äga, rida, nedlägga, vänslas med, ha nära vänskap med? Hans ordförråd på swahili hade vuxit en hel del, insåg han. Ändå kunde han inte formulera sin fråga. Men Kadimba tycktes inte se eller förstå hans bryderi.
“Barundi har en magisk dryck och magiska kryddor som gör en man så här stor!” skrattade han och illustrerade med en högst oanständig gest. “Alla vet det utom muzungi och jag var säker på att det skulle bli en glad överraskning för Bwana Oscar.”
“Varför är det så hos barundi?”
“Varför? Det finns inget varför. Människor är. Hos massajerna kan vi få nästan samma glädje som hos barundi. Hos kinandi skulle vi ha dött på hårt sätt om vi bara tittat för länge på en av deras kvinnor. Ingen vet varför det är så. Vi har olika gudar också.”
“Hur är det hemma hos dig, Kadimba?”
“Mer kinandi än barundi eller massaj, men med vänner lite som hos massajerna. Människor är olika.”
Kadimba såg förväntansfull ut, men Oscar kom inte på hur han skulle fråga. De ord han kände till på swahili för kärlek räckte inte till. Kan de göra en man galen av kärlek? Det var vad han ville fråga, men vågade inte.
“Längtar du tillbaka till de kvinnor du hade hos barundi?” försökte han i stället.
“Ja, men det var då. Nu är vi här”, svarade Kadimba med en axelryckning samtidigt som han koncentrerade sig på att försiktigt skära loss trampdynorna och klorna från Chuis vänstra framtass. Oscar kunde inte komma på någon fortsättning.
Han slet hårt med timmer den följande veckan, men det gick inte över. Aisha Nakondi var hela tiden lika närvarande för hans inre syn.
Under alla affärstransaktionerna i Dar gick det heller inte över. Han rekvirerade glaspärlor, köpte knivblad för säkerhets skull, och tio balar bomullstyg och medan han gick på sina förrättningar längs Acacien Allee, som affärsgatan kallades, så tänkte han fortfarande mer på henne än på något annat.
Han övervakade avlastningen av mahogny till det egna bolaget och det var en ovanligt stor last, delvis därför att han tänjt lite på 50-metersregeln. Mohamadali var med honom för att övervaka instämplingen och vidaretransport av stockarna till deras nya och större lagerutrymmen. Kompanjonen var fylld av lovsång till de tjocka och raka stammarna och till Oscars exceptionellt stora elefantbetar som kommit i samma last. Men Oscar tänkte på annat.
De promenerade i maklig takt till sitt kontor och Mohamadali visade stolt på den nya skylten, inte längre i röd målarfärg mot vit botten. Lauritzen & Jiwanjee A/G läste man nu i guldglänsande relief bokstäver mot en bakgrund svart som ebenholts. Förmodligen var det ebenholts. Skyltens ram var också den förgylld.
Hela byggnaden hade restaurerats och de steg in på ett kontor som glänste i polerad mahogny, ebenholts och mässing. Med en demonstrativt stolt gest anvisade Mohamadali plats i en sitthörna med stora arabiska sittpuffar ornamenterade i guld och grönt. Mellan kuddarna stod ett runt bord på trästativ i hamrat silver. Oscar kunde inte undgå att visa sig imponerad och det var nästan omöjligt för honom att acceptera tanken att han själv var huvudägare till all denna prakt.
“Jag har tagit mig vissa friheter, som du ser”, sade Mohamadali och klappade snabbt tre gånger med händerna. En tjänsteande i lång vit kanzu och röd fez dök blixtsnabbt upp genom det rasslande hängdraperiet i kontorets bortre ände.
“Te, antar jag?” frågade Mohamadali mot Oscar som bara nickade tyst till svar.
“Socker?”
“Mazput, lagom alltså.”
“Du hörde, Salim, en utan socker, en mazput!” kommenderade Mohamadali och tjänaren bugade och försvann.
Oscar kom sig inte för att säga något, han hade glömt vad han skulle fråga om. Nu satt han som förstummad i vad som måste vara Dar es-Salaams mest eleganta kontor och det var högst oförtjänt. Han var bara en fiskarpojke från Vestlandet som Försynen utrustat med en ingenjörsexamen, all denna rikedom var Mohamadali Karimjee Jiwanjees verk. Och där satt nu Mohamadali i sin blandning av västerländska och orientaliska kläder, den svarta yllerocken med skört, de pösiga byxorna i sidenbrokad, lugnt tillbakalutad och väntade ut Oscar med ett roat leende. Just när han skulle ta sats för att säga det han måste säga kom tjänaren Salim in med teglasen, ställde ner dem på silverbordet och försvann. Teet var starkt och gott.
“Från Tanganyika?” frågade Oscar när han försiktigt ställde tillbaks teglaset.
“Ja, vår egen upphandling, från höglandsregionen vid Mufindi. Vi måste tänka framåt. Järnvägsbygget till Kigoma är snart slut och då finns ju en risk att våra leveranser av gratis mahogny tar slut. Man vet ju inte hur det ser ut vid nästa järnvägsbygge. Kopra och sisal är andra möjligheter jag tänkt på.”
“Det här är inte rätt!” utbrast Oscar spontant. “Det är i verkligheten ditt företag och ditt arbete som byggt upp allt det här. Då borde du också vara den störste ägaren och inte behöva hålla till godo med 30 procent!”
“Vill du redan sälja?” frågade Mohamadali förvånat. “Det förefaller lite tidigt, alltså en inte särskilt god affär.”
“Nu förstår jag inte alls hur du tänker”, mumlade Oscar resignerat. Affärer begrep han sig inte på, ansåg han.
Men det gjorde sannerligen Mohamadali och lika lugnt som roat började han förklara hur allt var tänkt. Familjen Karimjee Jiwanjee hade drivit en affärsrörelse på Zanzibar i över hundra år och nu handlade man med hela världen, också ibland med avlägsna hamnar som Hamburg och Bergen. En del erfarenheter hade varit dyrköpta men alla värdefulla. Den viktigaste förutsättningen för att ha en stabil affärsrörelse var att ha ett gott förhållande till makten, om det så var sultanen av Zanzibar, eller de koloniala myndigheterna i London, som nu när sultanens makt hade glidit över i engelsmännens händer. Och här i Tanganyika, det land som en gång för inte särskilt länge sedan varit sultanens, men nu genom outgrundliga beslut som fattats tusentals kilometer bort, blivit tyskt, så gällde det alltså att ha ett gott förhållande till tyskarna, helst borde man också lära sig tyska.
För om vi nu bara tänkte efter lite hur det hela hade börjat. Själv hade Mohamadali som yngst av tre bröder skickats från Zanzibar till Dar es-Salaam, från engelska härskare till tyska, för att försöka registrera och upprätta en handelsfilial till Karimjee Jiwanjee. Det var inget lätt uppdrag och det var inte heller meningen. Inom familjen fanns en tradition att den tillträdande generationen måste få svåra arbetsuppgifter tidigt och inte bekvämt luta sig tillbaka i den rikedom som tidigare generationer byggt upp.
Det hade inte börjat så bra för Mohamadali i Dar. Första dagen hade han blivit utkastad från kolonialkontoret där tjänstemännen bara fnös åt hans ansökningshandlingar, möjligen för att de var skrivna på engelska och swahili, möjligen och i värsta fall därför att de ogillade indiska affärsmän. Därefter hade han nesligen blivit utkastad från restaurangen på den tyska klubben, dit han sökt sig i den klart överoptimistiska föreställningen att han skulle kunna knyta kontakter.
Just när han försökte resa sig och börjat borsta av sig, och redan bestämt sig för att nästa morgon ge upp och lämna Dar, kom en norsk lejonjägare, just då hjälte bland alla tyskarna, och bjöd in honom. Viktigare kontakt hade han inte kunnat få.
Det ena gav sedan det andra. Oscars sagolikt frikostiga licens att ta vara på all mahogny som fälldes längs järnvägsbygget hade inte varat länge om den bara vilat på ett spontant muntligt beslut från överdirektören vid järnvägsbolaget.
Och där, men först där, hade Mohamadali kunnat bidra med något viktigt, att skapa ett bolag där järnvägsbolaget erbjöds tio procent och den norske hjälten 60 procent. Det varken kunde eller ville de koloniala myndigheterna ifrågasätta.
Sakligt sett var det en strålande affär för alla parter. Till och med för järnvägsbolaget, eftersom man fick tio procent av vinsten utan att lyfta ett finger. Nå, bolagets anställda järnvägsarbetare lyfte mer än så när de lastade stockarna för gratis transport till Dar på tomma returvagnar. Och även om det var en kostnad för järnvägsbolaget så syntes den inte i bokföringen och ingen byråkrat kom på att ifrågasätta den ordningen.
För företaget Karimjee Jiwanjee var arrangemanget också strålande. Man hade upprättat en filial med minimala kostnader och stora omedelbara vinster från mahogny och senare elfenben. Och ingenting av allt detta hade varit möjligt utan Oscar som majoritetsägare. För byråkraterna i administrationen skulle aldrig drömma om att försöka leta upp lagar och regler med vars hjälp man skulle kunna ta ifrån Oscar hans företag. I sinom tid skulle företaget vara så etablerat i Dar att vissa förskjutningar i ägarförhållandena inte skulle påverka företagets ställning. Då kunde det bli dags för Oscar att göra en god affär, att sälja, låt säga 40 procent av sina aktier, behålla 20 och fortfarande stå med i ägarnamnet, få en god årlig utdelning utan att behöva bekymra sig om affärer.
Oscar var fylld av beundran inför all logik som hans vän Mohamadali utvecklade. De var jämngamla och båda välutbildade, men Mohamadali var honom oändligt överlägsen i allt som rörde affärer och politik.
“Du skall få köpa mina aktier billigt när den tiden kommer”, försökte han skämta. Men Mohamadali viftade bara avvärjande med handen och skrattade, klappade på nytt i händerna och när Salim visade sig i draperiöppningen bad han att få fram räkenskapshandlingarna.
En stund senare var han klar med sin redogörelse. Under fyra år i rad hade företaget år från år fördubblat sin omsättning. Vid nästa års bokslut skulle järnvägsbygget till Kigoma vara avslutat och därmed upphörde mahognyinkomsterna från den källan. Men då skulle den ackumulerade vinsten uppgå till mellan 190 000 och 200 000 pund Sterling. Detta förutsatt en fortsatt leverans av såväl mahogny som elfenben i ungefär samma volymer som hittills. Därefter skulle det bli dags att satsa mer på sisal och kopra, möjligen också te. Såvida inte samma möjligheter som hittills erbjöd sig vid nästa järnvägsbygge, det fanns ju flera planerade. Det vore ändå klokt att i tid se om sitt hus och investera i annat än den hittillsvarande mannan från himlen.
Siffrorna dansade i huvudet på Oscar och blandades ihop med Aisha Nakondis leende ansikte framför hans ögon. Om han förstått saken rätt, och det måste han ha gjort eftersom Mohamadalis redogörelser var lika kortfattade som klara, så skulle han inom kort ha gjort en vinst på 120 000 pund. Det var ganska precis trehundra årslöner. Han var en fullt anständigt avlönad 1:e ingenjör vid järnvägsbolaget och det rörde sig ändå om trehundra årslöner. Det var obegripligt.
“Hur tycker du jag ska disponera mina pengar?” frågade han i ett matt försök att låta affärsmässig.
“Du bör köpa aktier i järnvägsbolaget, det knyter oss än mer samman, det är klokt politiskt, och samtidigt såvitt jag förstår en mycket säker investering. Och du bör köpa ett vackert hus, eller snarare låta bygga ett nytt, med utsikt över hamnen, det är också en bra investering”, svarade Mohamadali med sådan självklarhet att Oscar fick för sig att han sedan länge förutsett frågan.
Några ytterligare frågor hade Oscar inte att komma med när det gällde den svindlande ekonomiska världen. Däremot ville han gärna bjuda på middag på ett ställe där han inte visste om man släppte in indier. Förrän i kväll.
Han syftade på det nyupprustade Kaiserhof nere vid hamnen, mellan den lutheranska och den katolska missionskyrkan. De promenerade själva, utan att ta någon cykelriksha, arm i arm som spatserande tyska junkrar och på strålande humör.
Om man verkligen haft någon underförstådd bestämmelse om att inte släppa in indier på Kaiserhof så syntes nu intet av en sådan inställning. Oscar var sedan flera år en celebritet i staden. De fick det bästa bordet, egentligen avsett för sex personer, med utsikt över hamnen och tidvattnet som kom rullande in i skymningen.
Oscar beställde in fisk och lamm, noga med att undvika allt fläskkött som annars dominerade matsedeln, isvatten åt Mohamadali och en kall öl åt sig själv. Kyparen rekommenderade en just inkommen Frankfurter Weissbier.
Fiskrätten bestod av halstrad småmakrill och en kraftig vitköttig fisk som påminde om breiflabb, han hade glömt vad den hette på tyska. Seeteufel, kanske?
De åt en stund under tystnad innan Oscar bestämde sig för att ta upp det känsligaste av alla ämnen. Men någon måste han tala med och Mohamadali var jämte Kadimba hans bäste vän i landet.
“För någon tid sedan var jag inbjuden till en affärsförhandling med drottningen av barundifolket”, inledde han försiktigt. Men då höll Mohamadali på att sätta i halsen av förtjusning.
“Aha!” utbrast han. “Du har varit ute på erotiskt äventyr?”
“Ja, så kan man kanske uttrycka det. Men hur kunde du veta det?”
“Barundi var länge, framför allt på slavtiden, en av de mest kända knutpunkterna för handel i det inre av sultanens Tanganyika. Även om vi aldrig sysslade just med slavhandel på Karimjee Jiwanjee så gjorde vi också affärer med dem, vi levererade indiska varor, siden och dolkar mest, mot elfenben. Barundi är berömda för mer än sina handelsvaror. Nå, vad tycker du om upplevelsen? Jag är faktiskt ganska nyfiken?”
Mohamadalis glättiga sätt att nalka sig det för Oscar så känsliga ämnet gjorde honom förlägen. Men han kunde förstås inte komma undan när han själv tagit upp saken, utan refererade efter bästa förmåga sina iakttagelser av effekterna från drycken och en viss grön krydda och det hallucinatoriska och upphetsade tillstånd som följde. Det gick några varv i en samtalston som mer påminde om studenters skryt efter verkliga eller påhittade erövringar, än om seriösa affärsmän i huvudstaden innan Oscar lyckades lirka stämningen rätt för att fråga om det allt överskuggande.
“Du får ursäkta om jag blir alltför privat, men du är min nära vän och en av de få jag kan anförtro mig till”, började han osäkert. Mohamadali ändrade genast attityd och slätade samtidigt ut sin förtjusta uppsyn.
“Ja, jag är glad att vara din vän, Oscar. Fråga mig om vadsomhelst och jag skall svara dig som vän.”
“Det är svårt att formulera, jag vet inte…”
Oscar tvekade. Mohamadali såg bara lugnt allvarligt på honom och väntade.
“Jo, alltså…”, tvingade sig Oscar att fortsätta. “Att barundi kan framställa en stark lust efter den fysiska kärlekens fröjder tycks vi vara överens om. Vore inte det en strålande affärsidé förresten?”
“Jo, men vi kan återkomma till det. Fortsätt!”
“Min fråga kan nog väcka en viss undran. Men nu är saken den att jag ser den kvinna som… jag ser henne hela tiden framför mig, vad jag än gör, om jag så talar med dig om affärer, till och med för inte så länge sedan när jag sköt en leopard.”
“Den kvinna du alltså vänslades med hos barundi?”
“Vänslades är knappast ordet. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Det var en verklighetsdröm.”
“Som förklaras av barundis särskilda kemiska kunskaper.”
“Nej, inte alls. Jo, kanske det också. Men kemin förklarar inte den plats hon tog i mitt medvetande. Så då kommer min fråga. Kan barundi förhäxa människor? Jag… ja, du förstår att jag tvekade. Jag tror inte på häxkonster, tvärtom har jag sett några fatala misslyckanden i den branschen. Men…”
“Men nu har du blivit osäker?”
“Ja. Ärligt talat ja. Även om jag skäms för det måste jag svara ja.”
Mohamadali hade lutat sig framåt, stödd på ena armbågen och betraktade honom allvarligt. Oscar kände att han rodnade. Mohamadali såg ut att tänka intensivt.
“Jag tror mig ha förstått att det var mer eller mindre en impuls som gjorde att du reste till Afrika”, sade han efter en lång betänketid. “Var det en kvinna inblandad i det hastiga beslutet?”
“Ja.”
“Som du älskade över allt annat och ville leva resten av ditt liv tillsammans med och så svek hon dig? Eller dog?”
“Ja. Hon svek mig.”
“Och du svor att aldrig mer i livet älska någon annan kvinna?”
“Ja.”
“Och nu undrar du om du är förhäxad? Förresten, vad heter hon, den nya?”
“Aisha Nakondi. Fast vad menar du med den nya?”
“Lugn, låt mig fortsätta. Och du höll ditt löfte till dig själv. Under mer än fyra år i Afrika, nej fem är det väl, vidrörde du aldrig en annan kvinna. Eftersom du svurit att inte göra det?”
“Ja, det är också sant. Men hur i all världen kan du veta…?”
Mohamadali tänkte efter länge, det syntes att han ansträngde sig för att inte med en min avslöja åt vilket håll hans tankar gick. En vana han lagt sig till med som affärsman, tänkte Oscar.
“Jo, du är sannerligen förhäxad”, började Mohamadali långsamt. “Det är nog den äldsta formen av förhäxning som människan känner. Du har drabbats av en vild passion, kanske djup kärlek. Och det kan jag veta av ett mycket enkelt skäl. Jag känner igen mig i dig. Jag var med om samma sak på Zanzibar för sju år sedan. Det är en lång historia, vi älskade varandra intill gränsen för vansinne, hennes familj var shia, i vår familj är vi sunni. Så för att göra den långa historien kort. Jag svor att aldrig älska någon annan och levde i avhållsamhet. Nu är jag sedan ett år tillbaka mycket lyckligt gift med en helt annan kvinna och vi väntar vårt första barn.”
“Jag får gratulera!” utbrast Oscar häpet. “Det visste jag inte.”
“Nej, vi har ju talat mycket lite om sådant. Som jag förstod det var det privata inte sådant du ville tala om. Kommer du att träffa henne igen?”
“Jag hoppas det, om en vecka ska jag tillbaks för att göra elfenbensaffärer med drottning Mukawanga. Förresten kanske vi borde tala lite om det. Jag tror drottningen har oanade resurser och…”
Men så mycket mer samtal mellan viskande vänner blev det inte. Kapellet spelade upp, det var visserligen ingen mässingsorkester som stod för underhållningen på Kaiserhof utan en betydligt mer elegant och frackklädd stråkkvartett med pianist som inledde med det givna succénumret Eine Kleine Nachtmusik. Och strax kom en tydligt berusad chef för stadens nya elverk, Herr Schlickeisen, dunkade Oscar i ryggen, drog ut en stol och slog sig ner utan att fråga, samtidigt som han beställde ett literkrus med öl. Han började omedelbart beklaga sig över sitt öknamn, “Kurzschluss Paul”, och menade att det var djupt orättvist. Alla tekniska installationer hade sina initialsvårigheter, varje system krävde sin tid att trimma in, eller hur? Det borde ju Herr Lauritzen vara väl medveten om?
De hann inte tala så mycket mer om teknikens svårigheter i det stigande sorlet, då också musikanterna kompenserade med högre spel, innan Hans Christian Witzenhausen, som Oscar kände något så när, slog sig ner med samma självklarhet som nyss Kurzschluss Paul.
Witzenhausen och Oscar hade anlänt med samma ångare från Genua och druckit sig berusade i hettan på Röda havet innan de landsteg för första gången i Dar es-Salaam. Hans Christian Witzenhausen kom då direkt från Deutsche Kolonialschule, var utbildad i tropiskt jordbruk och skulle inleda sin lyckas erövring i Afrika på en kokosplantage utanför Bagamoyo. Med arbetet under de här åren hade det gått både bra och dåligt, han funderade på att slå sig på storviltsjakt i stället, hade just skjutit en elefant som härjade i plantagens majsfält, en hygglig tjur med betar på 60 pund. Dessvärre hade plantagens ägare tagit hand om den extrainkomsten. Det hade ändå gett honom idéer. Möjligen något triumferande över sin bedrift frågade han “Herr Järnvägarn” om denne någonsin skjutit en elefant.
“Ja, något hundratal”, svarade Oscar avmätt och viftade efter notan. Dessa burdusa tyskar gjorde honom generad inför Mohamadali. Det var inte en helt osympatisk stil man hade i kolonin, att alla var en sorts pionjärer i såväl broderskap som jämlikhet så att följaktligen vem som helst kunde slå sig ner varsomhelst framåt kvällen. Men nu ville han distansera sig och önskade sina ärade tyska pionjärkolleger en god afton. Mohamadali hann förekomma honom, sade godnatt och gick innan Oscar var klar med notan.
De andra vid bordet föreslog med en mun att man åtminstone borde dela en omgång öl innan kvällen var slut. Witzenhausen erbjöd sig galant att stå för den första rundan. Oscar insåg att han var fast.
De sista omgångarna stod han själv för och det blev inte bara för mycket öl. Framför allt blev det för många jakthistorier, de flesta framförda med förbluffande sakkunskap av jordbruksaspiranten Witzenhausen.
Oscar var följaktligen bakfull när han tog tåget tillbaks nästa morgon. Dessutom ångrade han att han lånat ut pengar till Witzenhausen för att denne skulle komma igång som jägare.